HOME


Debatt om Radio Islam
     Wilhelmsons svar på två sionistiska   
      judar, Aschers och Makbouls rasism 

:Detta är Publicerad i "fibforum" 1 Nov 2006

Wilhelmsons Svar, till Greitz, Ascher
och Makboul, angående Ahmed Rami

Från : Lasse Wilhelmson <[email protected]
Till : FiB/K <[email protected], [email protected]

Detta svar kan jag inte skicka till palestinalistan, som jag lämnade för några år sedan i protest mot att Ammar Makboul stängde av Hans Olof Öberg, som finns på fibforum, vars åsikter han ogillade.

  Svar till Maj Greitz,  
Jag antar att Maj har läst vad jag faktiskt skrivit i frågan och inte bara tagit
del av Ammar Makbouls otidigheter. Dessutom antar jag att Maj har
definitionen av rasism klar för sig. Dessa två antaganden är alls icke
självklara och i den händelse jag har fel, bör maj själv läsa det jag skrivit
i sin helhet i mina kommentarer till Henry Ashers tidigare inlägg och dessutom
ta del av definitionen av rasism i NEC, som kan vara en godtagbar gemensam utgångspunkt. Att påstå saker utan konkreta belägg och därefter säga punkt, är
ett uttryck för det slags antiintelektualism där klargörande faktadebatt ej eftersträvas. maj slutar med förhoppningen att det inte finns fler som delar min
världsbild, dvs att "hitills inte hittat någon rasism" på Ramis hemsida.

Det är nog en lätt överdrift att kalla detta för en världsbild. Min värdsbild framträder måhända ur den samlade produktionen av mina artiklar om den
angloamerikanska imperialismen, sionismen och Västasien inklusive
Mellanöstern - men inte ens där, fullt ut. Jag har säkert inte nog letat efter det
maj kallar rasism på Ramis hemsida. Det är inte heller därför jag ibland
använder den, utan för att få tillgång till grunddokument som jag inte hittat
på andra ställen - som jag skrev. Men det är bara upp till bevis maj.

Redovisa konkret, så kan vi diskutera saken och kanske till och med bli
överens
.
Jag blir inte ett dugg störd av om Maj hittar rasism enligt NEC:s definition.
Lika lite som jag bli störd när jag letar grunddokument på sionistiska hemsidor, eller andra hemsidor där jag botaniserar. Rasism finns lite överallt, det största problemet idag är dock, enligt min mening, den rasism som riktar sig mot
muslimer. När jag var ung var det den sk gula faran. Min livslånga arbetslivserfarenhet innehåller en inte obetydlig del av beteendevetenskapligt arbete. Det har lärt mig att skilja på fakta och åsikter, samt att kontrollera fakta mot källor.
 
Den metod som jag använder är att så långt möjligt finna källor som är varandra oberoende och att jämföra fakta från hemsidor med olika världsbild - hellst varandra motstående. I vetenskapliga sammanhang kallas det för realibilitet och validitet. Eller tillförlitlighet och trovärdighet på vanlig svenska. Grundokument är dock alltid grunddokument vilken hemsida de än återfinns på.

Ahmad Ramis hemsida är mycket omfattande och faktaspäckad, med en lång
rad grunddokument som man kan ladda hem i original (...) Jag har därför haft
stor nytta av den. Jag har långt ifrån tagit del av allt, men hitills inte hittat någon rasism, eller några sakuppgifter som inte visat sig stämma med angivna källor. 

Lasse Wilhelmson


 Wilhelmson  svarar på Makbouls inlägg
Mina korta kommentarer är insprängda i Ammar Makbouls inlägg nedan.
Lasse Wilhelmson
______________________________

2006-11-01 kl. 10.48 skrev Henry Ascher:

" Problemet med Lasse Wilhelmsons - liksom tidigare även Anders Puschels
angrepp på Jipf ("Judar för israelisk-palestinsk fred") är att den är
1. antisemitisk samt 2. urskillingslös och därför orättvis.
( Skulle du Ammar kunna ge exempel på exakt vad i min kommentar till Henry Ascher som rörande JIPF är "antisemitisk". )
Lasse Wilhelmsons resonemang bygger på en sörja av föreställningar om
vad sann solidaritet är.
( Som vad? )
I likhet med Anders Puschel försöker Lasse W att stämpla Jipf:s  solidaritet med palestinierna som falsk. Jipf motarbetar i själva verket palestiniernas kamp hävdar Wilhelmson och  Puschel. Som bevis anför de Jipf:s principprogram och konspirationsteorier om judarnas dolda makt,
( Var i min ascherkommentar anför jag något om "judarnas dolda makt"? )
till exempel Israel Shamir och nu senast Ahmad Rami. Den senare har blivit dömd för antisemitism.... Ahmed Rami umgås med nazister,
( Anser du, Ammar, att det är värre att umgås med nazister än med sionister och i så fall varför? )
han lånar även friskt ur deras konspirationsteorier. Att som Lasse
Wilhelmson försvara Ahmad Rami och hans djupt antisemitiska hemsida
( Du skulle också kunna fråga mig när jag slog min fru sist. )
är inte bara motbjudande utan också direkt skadligt för solidaritetsarbetet.
Hela denna diskussion gör mig oerhörd förbannad inte minst med tanke på hur
situationen ser ut nu i Palestina. Så här skriver Lasse W om Ahmad Ramis hemsida: " Hans hemsida är mycket omfattande och faktaspäckad, med en lång rad grunddokument som man kan ladda hem i original (...) Jag har därför haft stor nytta av den. Jag har långt ifrån tagit del av allt, men hitills inte hittat någon rasism, eller några sakuppgifter som inte visat sig stämma med angivna källor."
( Och? )
Men herregud Ahmed Ramis hemsida myllrar ju av antisemitism,
( Det är möjligt, kan du ge konkreta exempel på det, men först redovisa din egen definition av begreppet "antisemitism". )
och han har dessutom blivit fälld och dömd för antisemitism.
( Så kallade åsiktsbrott hör inte hemma i en demokrati. )
Frågorna som måste ställas är: Vad är detta för omdöme? Vad är det Lasse Wilhelmson, Anders Puschel och Kristoffer Larsson vill? Var har de egentligen för agenda? Vems ärenden går de?
( Du har läst mina artiklar Ammar och vissa ligger - än så länge - på Nätverket Bojkotta Israel hemsida, där du är webbmaster. )
När det gäller angreppen på Jipf menar jag avslutningsvis att de är orättvisa. Jag kan också ha synpunkter på Jipf:s principprogram. Men att döma ut dem på grund av att de inte delar mina principer fullt ut är att bortse från att de verkligen gör en skillnad. Att utdefiniera Jipf är att isolera sig och självdö.
( Jag har påvisat att JIPF är en sionistisk organisation, om det innebär att självdö, så gör jag det gärna. )
Det är inte att bygga på solidariteten som finns och utveckla kampen. Och det har ännu inte funnits någon anledning att vara missnöjd. Tvärtom har de mest lyckade manifestationerna möjliggjorts tack vare medverkan från Jipf eller från enskilda medlemmar i Jipf. De mest slagkraftiga utspelen.
( Jo, det är klart om man vill verka för en tvåstatslösning med bibehållen "Judisk stat".  )
Det finns meningsskiljaktigheter. Så här kan det exempelvis låta: "Nej vi kan inte vara med denna gång så länge ni har Bojkotta Israel parollellen. Våra medlemmar ställer inte upp på den huvudparollellen." Och då kan vi svara "Det var tråkigt, kanske en annan gång. Vi kan inte kompromissa om den parollen, men vi ser gärna emot andra samarbeten och i andra sammanhang." Om vi skulle tillämpa samma utrensningstänk,
( Vad är det för "utrensningstänk" att verka för lika rättigheter för alla mellan Medelhavet och Jordanfloden och att de fördrivna palestinierna skall få komma hem?  )
Och palestiniernas bekymmer har också blivit västerländska provokatörer av typen Wilhelmson, Puschel och Larsson.
( Menar du min senaste artikel i The Palestine Chronicle
 eller någon annan av mina artiklar i frågan?
 )
Det räcker nu. Backa. Försvinn.
( För dig? Aldrig.  )
Ammar "


 Israel ockuperar "PG" i Sverige
Det är int bara Palestina
som sionisterna ockuperar

Israel, genom sionistiska judar från "Jipf " ("Judar för israelisk-palestinsk fred") har ockuperat  "PALESTINAGRUPPERNA" i Sverige! "JIPF" är en judisk sionistisk organisation i Sverige som kamouflage låtsas vara kritisk till Israel. Sionismens grunder och självaste etablerandet av en apartheid rasistisk kolonialstat i Palestina har man inget emot. "JIPF gör allt för att dölja Israels interna apartheid eftersom de absolut vill bevara ockupationstanstatens existens. Genom sin "vänstersionisma" bekräftar det att judar faktiskt är sionister, inte det motsatta! Inom JIPF har vi exempelvis judiska sionistiska aktivister som:
- Yael
Feiler, född och uppvuxen i Israel. Flyttade till Sverige 1982. Skriver i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika.
-
Dror Feiler. Tidigare bosatt i Israel och var där fallskärmsjägarsoldat. Kompositör. Musiker.
- Joakim Philipson är en jude från en av de gamla judiska klanerna i Sverige, som har rejält återaktiverats i sin judaism. 1992 utkom han med boken "Tecknet och tystnaden" som utkom på det judiska förlaget Bonnier,
- och juden Philipson förärades med De Nios litterära pris 1992. Som aktiv jude är Philipson med i synagognämnden för den stora synagogan i Stockholm, det judiska begravningssällskapet Chevra Kadisha och även aktiv i JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och sitter i redaktionen för JIPF:s informationsbulletin, JIPF:bladet.
- Judinnan Julianna Srebro, från den fejkat Israelkritiska organisationen JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred. Srebro berättade i en intervju i TV4:as Nyheterna, sändningen kl. 18.30, 30/3-2002:

"Israel är oerhört viktigt för mig; som judisk nation, som ett fritt land. Det är väldigt viktigt för mig personligen, för min självkänsla som judinna."

Radio Islam


Radio Islam:
d
et enda forum där man kunde
föra fram en alternativ syn

Leo Lagercrantz skriver - i Expressen - den 17 mars 2005, under rubriken "DN: s ursäkter duger inte ”:
” Problemet är vad som har stått i tidningen. Att den georgiske premiärministern i Sveriges största morgontidning porträtterades i första hand som en korrupt "jude", stöttad av en "judisk" miljardär och att DN: s ansvarige utgivare uppenbarligen själv inte ser några problem med detta.

Är det en slump att familjeredaktören
Kerstin Vinterhed skrev så? Jag tror inte det. Kerstin Vinterhed bedyrar visserligen att hon menar väl när hon ger den korrupte georgiske premiärminister epitetet "jude". Hon gjorde  en stor intervju med tecknaren Lars Hillersberg (DN 010512).

I intervjun försvarar hon dessutom Ahmed Ramis tidiga gärning. Hon skriver: " På åttio-nittiotalet var
Ahmed Ramis radioprogram praktiskt taget det enda forum i Sverige där man kunde föra fram en alternativ syn på Israel-Palestinakonflikten. Det ansåg inte bara Lars Hillersberg utan även till exempel Anna Lindh, Jan Myrdal, Per Gahrton, Jan Guillou och syster Marianne."


Sionismen
av
Lasse Wilhelmson

Sionismens paroll ”ett land utan folk till ett folk utan land” har väglett den judiska koloniseringen av Palestina. Den påbörjades för drygt hundra år sedan och nådde sin första höjdpunkt, delvis som en följd av förintelsen, då den judiska staten Israel utropades 1948. Nu närmar sig en andra höjdpunkt genom fortsatt kolonisering av Västbanken och Gaza.

En judisk stat förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet, vilket skapats genom invandring, terror och etnisk rensning av de palestinier som från början bodde där. Judisk överhöghet inom alla samhällsområden säkerställs i dagens Israel genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, vilket är helt i överensstämmelse med sionismens krav på ytterligare expansion.
 
Det finns sedan 1985 en författningslag i Israel. Den innebär att inget parti som i sitt program öppet motsätter sig principen om en judisk stat, eller söker få denna princip ändrad med demokratiska medel, tillåts delta i valen till Knesset (parlamentet).

Demokratin gäller alltså inte de medborgare – inte heller judar - som inom det parlamentariska systemet vill arbeta för att den judiska staten ersätts med en sekulär demokrati. En stat för alla sina medborgare med lika rättigheter oavsett religiös och etnisk tillhörighet. Enbart denna lag gör att Israel inte kan betraktas som en liberal demokrati av västerländskt snitt.

Lagen om återvändande innebär att judar utanför Israel har rätt att omedelbart invandra och bli israeliska medborgare, medan cirka 800 000 fördrivna palestinier (nu cirka 4 miljoner) förvägras detta i strid mot internationell rätt.
Israel är det enda landet i världen som definierar sitt land så att det inte tillhör sina egna medborgare, utan endast judar i hela världen. Denna lag fungerar som en grundläggande nationell apartheidlag och gör alla judar till palestiniernas potentiella fiender.

Andra lagar och administrativa bestämmelser understryker också Israel som en judisk apartheidstat. Icke-judiska medborgare har särskiljande ID-kort och kan inte gifta sig med judar i Israel, eller förvärva statsägd mark. Många arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter och saknar därmed tillgång till allmän service såsom energi och vatten. Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier med mera.

I Israel/Palestina finns idag tre kategorier av människor.
1. Judar som är fullvärdiga israeliska medborgare i Israel, på Västbanken, i Gaza och i hela världen.

2. Icke-judar i Israel, främst palestinier (23 procent), som är andra klassens medborgare.

3. Palestinier som är statslösa icke-medborgare på Västbanken, i Gaza, eller i flyktingläger i grannländer.

Israel utropades 1948, på ett område som geografiskt motsvarade nästan 80 procent av Palestina. En avsevärd utökning av FNs delningsplan som erbjöd judarna 55 procent. I dag har Israel lagt beslag på över 90 procent av det ursprungliga Palestina och ockuperar resten. Denna rest består av åtskilda enklaver som inringas av muren och genomkorsas av motorvägar – endast för israelregistrerade bilar – hundratals militära checkpoints och kedjor av befästa judiska bosättningar. Allt palestinskt liv stryps och en självständig och livskraftig palestinsk stat är knappast längre möjlig.

Denna politik är en folkmordspolitik enligt FN:s folkmordskonvention, då den syftar till att skapa levnadsförhållanden som hotar att helt eller delvis förgöra den palestinska befolkningen.

Israel bryter kontinuerligt mot folkrätten. När Israel blev medlem i FN 1949 skedde det med erinran om det tidigare FN-kravet att flyktingarna skall få komma hem vid tidigaste tillämpbara datum och få kompensation för egendom i enlighet med gällande internationell rätt och sedvänja. Sedan dess har Israel totalt vägrat att befatta sig med denna fråga. Detta torde vara tillräcklig formell grund för att utesluta Israel ur FN. Ingen annan stat har totalt sett ignorerat så många FN-resolutioner som Israel.
 
Israel är en militär stormakt med kärnvapen som deltog aktivt i USAs och Englands angreppskrig mot Irak. Nyligen har man oprovocerat bombat mål i Syrien och bestyckat sin flotta med kärnvapen. De tidigare angreppen på bland annat Egypten och Libanon inte att förglömma.

Hur kunde det bli på detta sätt? Vad kännetecknar den ideologi som ligger till grund för detta mycket speciella koloniseringsprojekt, det enda som överlevt två sekelskiften? Vad är egentligen sionismen?

Koloniseringen av Palestina fortsätter nu på Västbanken och i Gaza, enligt den praktiska plan som Theodor Hertzl presenterade i sin bok ”Den judiska staten” (1896). Den handlar främst om hur projektet skulle finansieras och hur marken i Palestina skulle överföras i judisk ägo. Planen antogs på den första sionistiska kongressen 1897.

Hertzl hade några viktiga utgångspunkter för det sionistiska projektet.
 
• Assimilering av judar hjälper inte mot antisemitism.
• Den judiska rasen är ett folk som har rätt till en egen stat.
• Den judiska statens hemvist är Palestina, där berget Sion finns.
• Målet är ett socialistiskt Utopia – en modellstat.
 
Begreppet sionism myntades dock tidigare av Nathan Birnbaum 1885. Han ingick tillsammans med Hertzl i ledningen för den sionistiska världsorganisationen. Senare blev han i stället en förespråkare för en icke-nationalistisk tolkning av judendomen, en religion och ideologi för judiskt liv i diasporan – utanför Israel/Palestina.

Den ideologiska grundvalen för sionismen utformades dock väsentligt tidigare av Moses Hess. Han var en av tysklands första betydande socialister, utopist, hegelian och tidig vän till Karl Marx. Hess bidrog också till Kommunistiska manifestet (1848), i frågan om religion som ett opium för folket. Han anses av sionister som den förste sionisten. På äldre dar avlägsnade han sig från Marx och ”återvände” till sitt folk, det vill säga till judendomen. Marx tog avstånd från Hess chauvinistiska idéer.

”Kommunistrabbinen”, som han också kallades, skrev sionismens Magnum Opus, Rom och Jerusalem (1862), som Hertzl senare hänvisade till som den bok som säger allt som är värt att säga om sionismen.
Hess definierar det judiska nationsbegreppet med följande komponenter.

• Den judiska rasen – dess överlägsenhet och utvaldhet
• Palestina – det judiska folkets nationella hemvist
• Judisk religion – den bästa garanten för den judiska nationaliteten

Blodets betydelse för rasens renhet var på den tiden allmängods i debatten och ingick även i Hess begreppsapparat, där den germanska rasen sågs som antagonistisk till den judiska. Antisemitismen i dåvarande Tyskland sågs av Hess som oroväckande och den var avgörande för hans ”återkomst” till judendomen. Hans socialism förutsatte utöver rättvisa mellan klasserna, en moralisk förändring. Den judiska staten skulle vara socialistisk till sin karaktär.
 
Hess förutsåg såväl staten Israels bildande som Förintelsen 80–85 år innan dessa händelser inträffade. Hess såg Frankrike som judarnas främsta allierade. Men det var före Dreyfyssrättegången i Frankrike, som blev avgörande för Theodor Hertzls uppfattning om sionismen som den enda lösningen på antisemitismen.
 
Stringensen i det sionistiska projektet utvecklades efter första sionistkongressen av den framstående marxisten Ber Borochov. Han argumenterade för territoriell koncentration, som en lösning på bland annat den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet som stödde den ryska revolutionen 1917.
En av partiets medlemmar var David Ben Gurion, Israels landsfader, som kom till Palestina i början på 1900-talet. Ben Gurion var bolsjevik och en förespråkare för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället förespråkade sionismens diktatur. En nationalsocialistisk ståndpunkt. Ben Gurion ansåg vidare att judiska nationella intressen var överordnade klassintressen i Palestina.
 
Poale Zion splittrades och den socialdemokratiska grenen som fick Ben Gurion som ledare var länge tongivande inom sionismen. Koloniseringen skedde i socialismens och den upplysta västerländska kulturens namn. Under Ben Gurions kraftfulla ledning genomfördes koloniseringen stegvis och genom uppehållande förhandlingar med palestinierna.

Bildandet av den judiska staten skulle vänta. Först skulle man bygga en slagkraftig armé (Hagana), som klarade av att fördriva palestinier, samt skapa och försvara en kraftig judisk majoritet på största möjliga del av Palestina. Denna strategi blev som vi sett mycket framgångsrik.
 
En annan linje inom sionismen, företrädd av Zeév Jabotinsky, ville gå till omedelbar handling.

Han bildade 1925 ett sionistiskt revisionistparti, som förespråkade ett Storisrael som utöver hela Palestina omfattar Transjordanien och delar Libanon och Syrien. I artikeln ”The Iron Wall” (1937), slår han bland annat fast att alla infödda folk – även palestinierna – är emot kolonialister vilka därför med kraft måste visa att allt motstånd är lönlöst.
 
”Vi anser att sionism är moralisk och rättvis. Och då den är moralisk och rättvis, måste rättvisa skipas, oavsett om Josef eller Simon eller Ivan eller Achmed håller med eller ej. Det finns ingen annan moral.”
 
Dessa två huvudströmningar inom sionismen har under olika perioder fungerat som statsbärande ideologier i Israel. Invävda i dessa, ibland sidoordnade, kan nämnas: praktisk sionism, radikal messiansk sionism, religiös sionism, andlig/kulturell sionism med flera.

Medan Ben Gurion hade sina sympatier hos marxismen och senare hos socialdemokratin, hade Jabotinsky sina sympatier hos fascismen. Han beundrade Mussolini, som gav honom sitt stöd.
 
Jabotinsky dog 1940, före staten Israels utropande. Han grundade den judiska terrorligan Irgun, som utförde de värsta illdåden vid fördrivningen av palestinierna. En utbrytargrupp – Sternligan – mördade Folke Bernadotte som var FN-sändebud och medlare. Den man som höll i vapnet blev god vän och säkerhetschef till Ben Gurion när denne drog sig tillbaka till kibbutzen Sde Bocker.
Terrorligornas båda ledare Menachem Begin och Yitzhak Shamir blev sedermera premiärministrar i Israel.
 
Det är slående hur lika de två sionistiska huvudströmningarna varit i praktisk politik, men framför allt ideologiskt. Iron Wall-politiken fullföljs av Israels nuvarande premiärminister Ariel Sharon, med större militär kraft än någonsin tidigare. Sharon tillhör samma höger (Likud) som Begin och Shamir. Det var emellertid de socialdemokratiskt ledda regeringarna som inledde och genomförde merparten av den omfattande utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och Gaza.

De östeuropeiska judiska marxisterna var de som satte sin prägel på koloniseringen av Palestina under första hälften av 1900-talet. Den genomfördes med kollektivjordbruk – kibbutzer – som spjutspets. De var direktdemokratiska, socialistiska experimentsamhällen, oftast sekulära. Inga pengar användes och kollektiv barnuppfostran var länge legio. Endast judar tilläts vara medlemmar. De sålunda rasistiska kibbutzerna spelade en viktig militär roll i erövrandet och försvaret av marken. Dagens bosättningar på Västbanken och i Gaza fyller en liknande funktion men är ortodoxt nationalreligiösa.
 
I början dominerade en sionistisk vänsterideologi, som kan ses som judisk nationalsocialism, det vill säga Ben Gurions politiska linje. Efter ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 har en sionistisk högerideologi, Jabotinskys fascistiskt inspirerade politik, dominerat. Den israeliska ”vänstern” kan i dag huvudsakligen ses som vänstersionistisk.

Sionismens två huvudströmningar har samspelat i så måtto att vänstersionismen gått i spetsen för bosättningspolitiken, medan högersionismen gått i spetsen för terrorismen och den etniska rensningen. Efter 1967 har det religiösa inflytandet ökat i Israels politik. De religiösa motiven i sionismen har dock alltid varit viktiga. Numera är politik och religion sammansmälta i Israel.

Den ortodoxa och nationalreligiösa ideologi som dominerar i Israel har sina rötter i den klassiska judendomen som präglade de judiska samhällena i Europa under medeltiden. Sionismen har inneburit en renässans för denna. Dess fientlighet gentemot icke-judar och synen på judar som ett av gud utvalt folk har stor inverkan på Israels politik gentemot omvärlden.

Enligt halakha, den klassiska judendomens rättssystem omfattar till exempel ”barmhärtighet mot andra” endast judar. Synen på mord eller vållande till annans död, är förmildrande när det utförs av judar på icke-judar. Enligt halakha är det också rätt att döda icke-judar som gör anspråk på ”evig judisk mark”, vilket bosättarnas religiösa partier hävdar. Detta stadgas dock inte i Israels lagstiftning, men påverkar i praktiken dess tillämpning, genom försumbara straff.

Israels statsterrorism, markstöld, ockupation, husrivningar, murbygge mm, inklusive så kallade utomrättsliga avrättningar (lönnmord), ses som lagligt försvar av nationen och faller därför enligt den israeliska regeringen under internationell rätt – vilken man ignorerar.

Israel Shahak behandlar den klassiska judendomens inverkan på Israels politik i sin bok Judisk historia, judisk religion – tyngden av tre tusen år (1996). Shahak var länge ordförande i Israels förbund för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Han är särskilt kritisk mot dubbelmoralen hos ledande vänsterintellektuella judar, inte minst den kände filosofen Martin Buber.
 
Denne kritiserade nazismen, men lovprisade samtidigt den judiska religionen (hassidismen) och förteg dess omänskliggörande av icke-judar (gojim). Denna dubbelmoral har ökat den israeliska chauvinismen och hatet mot alla icke-judar. Även fredsrörelsen i Israel drabbas av liknande kritik från Shahak.

I många stater som betraktar sig som moderna finns en strävan att göra sig av med medeltida religiöst tankegods. Det gäller främst åtskillnad mellan stat och religion och lagstiftning mot rasism. I Israel har den motsatta utvecklingen skett. Den klassiska judendomens renässans i israelisk politik kan ses som ett uttryck för den sionistiska expansionismen och därmed ökande motsättningar till de palestinska araberna.

Om judarna för cirka 75 år sedan hade valt en binationell demokrati som form för sitt nationella självbestämmande, skulle kanske en fredlig utveckling kunnat ske av det engelska Palestinamandat som FN delade 1947. Trots att detta innebar en utökning av redan genomförd kolonisering. Detta förespråkades av bland andra Judah Magnes, rektor för hebreiska universitetet i Jerusalem och FN-medlaren Folke Bernadotte.

En judisk nationalism som erkänner palestiniernas nationella självbestämmande ligger mer i linje med judendomens långa humanistiska tradition och ”den judiska upplysningen”. Men sionisterna, under Ben Gurions ledning, krävde en ”judisk stat” i hela Palestina.

Nästa tillfälle när Israel hade möjlighet att nå en fredlig utveckling var i Oslo-avtalet 1993. Här godtog palestinierna en judisk stat på 78 procent av ursprungliga Palestina, mot att de själva skulle få bilda en egen stat på återstående 22 procent. Men staten Israel, som skrev under detta avtal, avvisade i praktiken erbjudandet och fortsatte att arbeta för en ”judisk stat” i hela Palestina. Nu fullföljs den etniska rensning som behövs för detta.
 
Israel har alltså vid upprepade tillfällen avvisat lösningar som skulle ha kunnat säkra de judiska nationella intressena och få dessa internationellt erkända. I stället har Israel valt en politik som riskerar ett sönderfall av den judiska staten. Den bristande logiken i detta kan inte förstås utan att beakta den klassiska judendomens sammansmältning med sionismen.

Moses Hess sammanförde de grundläggande beståndsdelarna ras, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning. Den kom senare att betecknas som Sionismen. Samma beståndsdelar som Adolf Hitler 60 år senare i Mein Kampf sammanförde i sitt nationalsocialistiska arbetarparti. Hess åsikter om den ”rena judiska rasen” är synonyma med Hitlers resonemang om den ”rena ariska rasen”. Det gäller främst en extrem chauvinism som grundar sig på tanken om sambandet mellan blod och jord.

Denna ideologiska strukturlikhet rymmer dock skillnader i statsskick och samhällsorganisation för övrigt, vilket inte behandlas här då det kräver en särskild artikel. Detsamma gäller skillnader och likheter med den tidigare apartheidstaten Sydafrika.

Släktskapet (blodsbandet) är dock fortfarande en grundbult för judar i hela världen och för den judiska staten Israel. En person som har en judisk mor definieras i religiöst avseende som jude, enligt till exempel judiska församlingen i Stockholm, även om personen anser sig vara ateist. I dag är judisk religion och släktskap sammansmälta på personnivå, liksom religion och politik på samhällsnivå, som visats ovan.

”Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.” Så skriver Chaim Nachman Bialik i The Present Hour (1934). Bialik är Israels officiella nationalskald. Tio år senare hade han förmodligen valt att hänvisa till Moses Hess, eller tigit still i frågan. Bialiks blodsmystik återfinns även hos tidigare nämnde Martin Buber i hans bok On Judaism (1967).

Israel är inte bara en traditionell kolonialstat med apartheid och rasism, utan också en västerländsk imperialistisk bastion i Orienten. Sionismen innebär därutöver expansion och etnisk rensning. Dessutom är den herrefolksmentalitet som utvecklats hos breda befolkningslager inte bara politiskt utan också religiöst grundad, vilket förstärker dess uttryck. Den ideologiska grunden för detta är religiöst totalitär, med starka inslag av nationalsocialism och fascism.
Det är mot den bakgrunden som brutaliseringen av våldet, oförsonligheten och omänskliggörandet av palestinierna kan förstås.

Det är mot den bakgrunden som folkmord på palestinierna är både möjligt och följdriktigt.

Det är bakgrunden till att Israel är en tickande bomb i USAs Mellanösternpolitik.

Det är hög tid att ersätta sionismen och dess judiska stat med en sekulär parlamentarisk demokrati med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk och religiös tillhörighet. Därmed försvinner grunden för apartheidsystemet inklusive ockupationen av Västbanken och Gaza. Detta är en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för en rättvis och bestående fred mellan israeliska judar och palestinska araber. Av underordnad betydelse är om detta resulterar i en eller två sekulära demokratier.
 
Det mesta talar för att en sådan demokratisering av Israel/Palestina kräver att israeliska judar och palestinska araber tillsammans skapar en befrielserörelse liknande ANC i tidigare Sydafrika. De krafter bland judar och palestinier som redan nu tillsammans bekämpar sionismen bör därför i första hand stödjas.
Det är också hög tid för judar – både i Israel och utomlands – att reformera den judiska religionen från att vara grundad på blodsband, till principen om religiös övertygelse och att avvisa idén om judarnas utvaldhet, det vill säga att bli ett folk som andra.
 
Israels pågående folkmordspolitik måste stoppas. I första hand för palestiniernas skull, men även för judarnas egen skull, då den underblåser ett växande judehat i stora delar av världen. Till detta krävs FN-trupper som skyddar palestinierna och en omfattande bojkott av Israel.

Lasse Wilhelmson

Medlem i Palestinagrupperna i Sverige.

OCKUPATION AV PALESTINAGRUPPERNA
Om sionistisk infiltration av Palestinagrupperna i Sverige

Det anmärkningsvärda förhållandet är att Sveriges "Palestinagrupperna"s  ordföranden var importerade amerikanska judar. Amerikansk juden David Henley och Henleys företrädare som Palestinagruppernas ordförande var Rob Weltman, också han amerikansk jude. Dessförinnan var TV 2:s nuvarande USA- korrespondent Göran Rosenberg, också han jude, uppväxt i Sverige med föräldrar från Polen, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige. Är verkligen palestinierna bäst betjänta av sionistiska judar i ledningen för svenska solidaritetsgrupper för ett fritt Palestina? Naturligtvis görs alltid den invändningen att det av taktiska skäl är lämpligt att vara jude och ordförande för Palestinagrupperna, eftersom Israel och dess sionistiska agenter och vänner alltid beskyller varje solidaritetsgrupp med de fördrivna och förtryckta palestinierna för att vara antisemitisk och judehatisk. Om Palestinagrupperna representeras av en jude som ordförande, blir det svårare, menar man, för de fanatiska sionisterna att stämpla Palestinagrupperna som antisemitisk: judar kan ju inte gärna hata sig själva, säger man!

Dessutom tror man att palestiniernas sak blir mer trovärdig och respektabel, om det finns judar i ledningen för Palestinagrupperna. Tanken är att Israel inte skall behöva frukta någon judefientlighet av ett självständigt Palestina.

Men frågan är om denna sluga baktanke har någon som helst effekt på Israel och dess sionistiska beskyddare och lakejer. För Israel är en jude som sviker Israel en neslig förrädare som betraktas som lika avskyvärd som någon antisionistisk goj, icke-jude: detta är helt enkelt sionismens credo, dess fundamentala trossats. I Israel är det ett brott att inleda ett samtal med PLO. Och vi har väl alla nyligen kunnat se med vilken vrede som Israel och dess sionistiska bundsförvanter reagerade på de amerikanska judar som kom till Stockholm för att samtala med PLO:s ledare Yassir Arafat! Dessa judar är inga värdiga judar, de representerade bara sig själva, hette det argt! I stället finns det skäl att ställa frågan, om det inte är en bakslug plan bakom vissa sionistiska judars märkbara iver att just infiltrera Palestinagrupperna för att göra dessa kraftlösa. I tyst samförstånd med ledande sionistorganisationer och Israel är det lämpligt att låta skenbart Palestinavänliga judar bemäktiga sig ledande positioner i solidaritetsgrupper som utger sig för att tjäna palestiniernas sak: dessa judar får finna sig i att få verbalt ovett på sig samtidigt som de i lönndom prisas för att inifrån försvaga Palestinagrupperna och därmed solidaritetsarbetet för palestinierna. För Israel gäller det att opinionsmässigt helt dominera scenen i Sverige och andra västländer - och detta kan Israel endast göra om de så gott som totalt suger all must och kraft ur sina motståndare.

Man kan bara ställa sig frågan: Varför har solidariteten med de fördrivna och förtryckta palestinierna inte fått tillnärmelsevis samma stora kraft och effekt i Sverige som solidariteten med de svarta i apartheidens Sydafrika? Det är ju ingen avgörande skillnad mellan rasismens Sydafrika och rasismens Israel - annat än att rasismens Israel är om möjligt ännu värre, ännu grymmare och dessutom etnoreligiöst sanktionerad i judendomens Torah, som jag så ofta har påvisat. Själva ordet Israel är bibliskt och laddat av symbolik, det betyder den som kämpar med Gud och vinner segrar över människor, vilket står i judendomens Torah, dess lära och lag, närmar bestämt i Första Moseboken, trettioandra kapitlet, vers 28! Och man får inte glömma att Israel är en inkräktarstat, i det rövade Palestina:

"Om jag vore arabledare skulle jag aldrig underhandla med Israel. Det är naturligt. Vi har stulit deras land" sade Israels förste premiärminister David Ben-Gurion till Världssionismens och Världsjudiska Kongressens mångårige ordförande Nahum Goldmann, återgivet i Goldmanns bok Den judiska paradoxen! När vi närmare tittar efter vad Svenska Palestinagruppernas två senast ordföranden, de amerikanska judarna Rob Weltman och David Henley är för några gökar - vad finner vi väl där? Jo, mycket riktigt: båda är aktivt verksamma i en sionistisk organisation. Rob Weltman sitter till och med i styrelsen!

Men inte nog med detta. Det finns en djupare orsak till att palestinagrupperna visat sig vara så påfallande impotenta, så i det närmaste oförmögna att verkligen presentera något verksamt för palestiniernas sak i Sverige. Och därmed får vi också svar på frågan varför solidariteten med de förtryckta palestinierna är så svag och obetydlig opinionsmässigt i jämförelse med solidariteten med Sydafrikas svarta befolkning. Palestinagrupperna i Sverige under sin judiska ledning är en trotskistisk eller judemarxistisk klubb som utesluter alla som står utanför, de må vara palestinier, kristna eller muslimer, ja, även liberala eller andra socialister. Den typiskt judiska kommunist- eller socialistgruppen är sedan länge den trotskistiska - Leo Trotskij, född Bronstein, som kom i delo med Stalin och mördades av hans agenter i Mexiko 1940, är för många radikala judar ett helgon och de har fortsatt i Trotskijs spår inom den så kallade Fjärde Internationalen som är principiell motståndare till alla nationalstater för att kunna genomdriva den så kallade socialistiska världsrevolutionen - men ett undantag finns alltid med i de judiska trotskisternas baktankar, Israel.

Göran Rosenberg, heter en sionist, som är verksam vid Sveriges Television. Rosenberg har matchats mycket målmedvetet för en ledande position inom den svenska mediavärlden. Man har sökt ge honom en mycket bred förankring i olika kretsar. Rosenberg har t ex en period varit ordförande för de sionistinfiltrerade Palestinagrupperna. På motsvarande sätt har han lanserats inom miljörörelsen. Rosenberg var även  placerad i Washington, som TVs reporter. Placeringen i Washington ger sionisterna där tillfälle att vidareutbilda Rosenberg. Var så säker. Göran Rosenberg kommer att lanseras för en toppbefattning i Sverige. Kanske en blivande TV-chef.

Under ordförandeskap av först juden Göran Rosenberg, sedan av de båda från USA importerade judarna Rob Weltman och David Henley driver Palestinagrupperna tesen att den judiska staten Israel skall bestå - och därmed kan Palestinagrupperna bli fullt accepterade av så gott som hela det sionistiska och prosionistiska Establishment. Det råder till exempel ingen principiell skillnad mellan en rabiat sionist och Israelanhängare som Per Ahlmark och Palestinagrupperna i Sverige under ledning av den sionistiske USA-juden David Henley: båda anser att den judiska staten Israel, som bemäktigat sig Palestina, skall bestå och att det på de ockuperade områdena skall få upprättas en palestinsk stat, men självfallet endast på Israels villkor, en avmilitariserad palestinsk stat som aldrig får ifrågasätta Israels rätt att existera inom, som det heter, säkra gränser, som Israel självt skall få bestämma!

Man får bara inte låta lura sig av att Palestinagrupperna officiellt ställer sig bakom PLO och fördömer israelitiska övergrepp på värnlösa palestinier - detta hör till det taktiska spel som skall lura de tyvärr alltför många lättrogna svenska Palestinavänner. Granska noga Palestina- grupperna under deras USA-judiska ledning, och man skall då upptäcka att världssionismen, som utgör själva grundvalen och förutsättning för Israels maktställning, aldrig fördöms. Inte heller analyseras sionismens förankring i judendomens Torah och Talmud. Allt detta trollas bort som om det inte existerade, och när någon påtalar det, avvisas det som uttryck för - ja, vad tror ni - antisemitism, denna skrämselklyscha som sionisterna alltid griper till för att täppa munnen på varje observant och obekväm kritiker!
En ny verklig solidaritetsgrupp är vad Radio Islam vill skapa en grogrund för.


Ahmed Rami
i sin bok"Israels makt iSverige"



SIONISTISK INFILTRATION

För några år sedan riktades ett hot mot en ung judinna bosatt i Sverige. Aktionen var mycket klumpigt utförd och uppenbarligen en intern provokation. Det förmenta utslaget av antisemitism blev emellertid uppmärksammat i massmedierna och ledare för judiska organisationer i Sverige såg sig föranlåtna att lugna sitt folk: Dessa judiska ledare framhöll: att man hade tillgång till den yppersta expertis och den mest sofistikerade utrustning, som stod till buds för terroristbekämpning. Dessutom, framhöll dessa judiska ledare, hade man som sitt främsta vapen: Infiltration på högsta nivå.

Låt oss analysera en eventuell judisk infiltration inom olika samhällsorgan. Har det nämnda uttalandet från judiska ledare i Sverige någon täckning i verkligheten?

Låt oss först se till den ideologiska och historiska bakgrunden. Radio Islam har tidigare, i sin analys av skriften Sions Vises Protokoll, visat hur metoden infiltration har djupa rötter i såväl Torah, dvs Gamla Testamentet, som i Talmud, s heliga skrift. Gamla Testamentets, av dagens judar så högt vördade hjältar, använder sig av denna metod för att uppnå makt och inflytande i de länder där de verkar. Se t ex Haman i Perserriket och Josef i Egypten. Också i Romarriket sågs sionisterna som infiltratörer - en inre fiende.

Kristendomen utgör ett intressant exempel. Den kristna missionen har aldrig gjort någon hemlighet av att den alltid sett infiltration, som sitt främsta vapen att nå makt över och, som man säger omvända folk. Och detta är ju precis vad kristendomen gjort. Genom att inifrån nästla sig in, har man lyckats förändras, och ta över grupper och nationers myter, ceremonier och högtider. Och på detta sätt ta över och behärska dessa människors andliga kraftcentra. Som exempel skall här bara nämnas julfirandet. Inom den indoeuropeiska kulturkretsen gäller julfirandet den livgivande solens åter växande kraft efter vintersolståndet. Här har de kristna - på ytterst bräkliga, och förmodligen felaktiga, grunder - förlagt ett firande av Jesu födelse.

Men islam arbetar inte genom infiltration. Nej, infiltration, som huvudmetod, är en specifikt kristen företeelse. Är det inte kristendomens judiska arv som här träder fram?

I sammanhanget bör här nämnas, att också kristendomen själv idag är utsatt för en massiv infiltration - från just judendomen. Inom den lutherska svenska kyrkan ersätts evangeliska nytestamentliga texter, med texter från det judiska Gamla Testamentet. För att inte tala om de expansiva fundamentalistiska frikyrkosamfund, som i allt väsentligt, baseras på den judiska förkunnelsen.

Så till Sions Vises Protokoll. Detta är en programskrift med judiska förlagor, som förlorar sig i ett dunkelt tidigt artonhundratal och ännu längre tillbaks. Att skriften av sionisterna förklaras vara ett falsarium, hör till spelets regler. Baia nämnandet av Sions Vises Protokoll tycks kunna framkalla blodstörtning hos ledande sionister. Enligt dessa skulle grundtexten ha författas i mitten på 1800-talet. Det intressanta med denna skrift är emellertid att den, som inget annat dokument, på ett häpnadsväckande korrekt sätt förebådar utvecklingen i västvärlden från slutet av 1800-talet fram till vår tid. Inte ens någon av dagens historiker, som ju sitter med facit i hand, har så skarpsinnigt kunnat beskriva det faktiska skeendet. Och detta i en liten skrift, som sionisterna påstår, går tillbaks på en text, som skrevs kring 1860-talet! Det för oss intressanta är att infiltration, som metod, går som en röd tråd genom Sions Vises Protokoll!

Hur ser det då ut idag? Ja, att västvärldens massmedier står under ett oerhört starkt judiskt inflytande kan inte förnekas av någon. Det samma gäller andra opinionsbildande organ och organisationer dit man får räkna underhållningsindustrin. Likadant är det med de finansiella institutionerna.

Att ledande humanitära organisationer, som Amnesty International och Rädda Barnen, infiltrerats av sionistiska agenter kanske inte är allmänt känt, men är ingen hemlighet för insatta personer.

Den något så när vakne ser lätt det mullvadsarbete, som ständigt pågår i det svenska samhället. Det gäller kulturpolitiskt viktiga organ, som Svenska Akademien, där bland andra en av landets mest groteskt fanatiska sionister, och tillika islam- och arabhatare, fatt säte. Ta den nya konserthallen i Stockholm, som far namn efter en tidigare inte alltför uppburen judisk kompositör. Eller Konserthuset i Stockholm: Här har bristen på verkliga judiska kulturpersonligheter inom det musikaliska facket tydligen varit akut. Men skam den som ger sig. Man har helt sonika döpt en sal efter en judisk bildkonstnär! Isaac Grünewald.

Hittills har vi uppehållit oss vid organ, som öppet främjar sionister-nas intressen eller är allmänt altmistiska. Så långt hänger nog de flesta med och inser att infiltration förekommer. Men hur är det med organisationer, som till synes står i motsatsställning till de sionistiska intressena. Ja, kanske rent av framstår som deras svurna fiender? Det är nu det blir riktigt intressant!

Ta till exempel de nationella partier och grupper som börjat uppträda i Västeuropa på senare år. Dessa kan väl ändå inte sionisterna ha något intresse av att stödja? Nej, det är nog sant. Men har man noga studerat Sions Vises Protokoll är det lätt att inse hur viktigt det är att få kontroll över dessa grupper och hur värdefulla de blir, för den som väl tagit ledningen över dem. Analysen kan inte fördjupas vidare här, utan det lämnas till var och en att ta sig en liten funderare kring dessa frågor.

Finns det exempel härifrån Sverige på att sionister infiltrerat s k nationella grupper? Svaret är, javisst! Det finns ett färskt exempel på hur en aktiv sionist lyckades nå tätpositionen i den då till synes ledande nationella grupperingen och därigenom åstadkom gruppens splittring och reducering till ofarlighet. I själva verket går ingen gruppering, som visar minsta tendens till att stå emot judiska intressen, fri från detta infiltrationshot.

Vi kan också utgå från att sionisterna själva aktivt startar grupper och rörelser för att därigenom, dels locka fram potentiella fiender, dels kunna kontrollera dem. Hur är det t ex med Palestinagrupperna i Sverige? Visar inte dessa en svårförståelig passivitet och oförmåga? I ledningen för dessa har suttit och sitter personer av judisk härkomst -åtminstone en av dessa har i andra sammanhang visat sig ha stor förståelse för sionistiska synsätt.

Se på de beklagliga ungdomar som kallas skinheads. Kan man tänka sig en bättre bild att hålla fram för den som kan känna sig hotad av s k nynazister? Vi vet att ungdomens s k subkulturer inte kan uppstå spontant. De skapas av massmedierna och av underhållningsindustrin. Och vilka är det som kontrollerar dessa verktyg för opinionsbildning?

Och hur är det egentligen med den palestinska organisationen, PLO? PLO tycks ju ha en närmast ofattbar oförmåga att knyta an till den palestinska Intifadan. Hur kommer detta sig? Jag bara undrar...

Hur känns då den sionistiske agenten igen? Något generellt recept på hur agenter avslöjas kan givetvis inte ges, men vissa ledtrådar finns: För det första: Agenten undviker att angripa sionisternas och den israeliska statens intressen. Hans kritik är vag och gäller perifera frågor. För det andra: Han söker avleda organisationens energi i ofarlig riktning. Han älskar att låsa organisationer till interna motsättningar. För det tredje: Agenten tycks ha gott om pengar, utan att ständigt behöva yrkesarbeta, som andra. Se t ex på Per Ahlmark. Han lär väl knappast kunna försörja sig på sitt poesiskrivande på gymnasistnivå? För det fjårde: Agenten blir inte på allvar angripen av den dödande sionistiska smutskastningsmaskinen. Han får komma fram i massmedierna, även om det sker med till synes negativa förtecken. Detta medan den verklige fienden drivs från arbete, social gemenskap och ytterst till avrättning. Det senare fick t ex Folke Bernadotte erfara. Massmedierna är för sionisternas verkliga motståndare helt stängda, förutom i helt förvanskade uttryck.

Låt mig slutligen ta upp ett särskilt fall av sionistisk infiltration i Sverige, nämligen i SÄPO, säkerhetspolisen. Att så är fallet har ju klart dokumenterats i samband med den sk IB-affären och sjukhusspionen i Göteborg, där, den numer av Bonniers finansierade, Ebbe Carlsson var aktiv.

Att SÄPO lydigt ställer upp, framgick i samband med den upprörande terrorattacken mot en grekisk turistbåt sommaren 1988. Vid attacken dödades ett flertal helt oskyldiga turister, däribland en svenska. Massmedierna basunerade givetvis i vanlig ordning ut terrorhandlingen, som ett verk av araber, dvs palestinier. Här kommer svenska SÄPO in som extra megafon i propagandakören. Efter några veckor släpper man ut en skröna om någon slags vapengömma, som araber med anknytning till terrordådet, skulle ha haft i en förort utanför Stockholm. Allt är väl tillrättalagt för boulevardpressen att servera. Historien är så uppenbart ett beställningsjobb, att det enda som förvånar är, att man inte kunnat höja sig över den allra lägsta kioskdeckarnivån i utformningen.

Om terrordådet i Grekland är bara att säga, att palestinierna minst av alla har intresse av en sådan handling mot en vänligt sinnad nation. Grekland var ju också ett av de första länderna, som erkände den nu utropade palestinska staten.

Vilka kan däremot ha intresse av att skada den viktigaste näringen i, som man uppfattar, en fientligt inställd stat? Vilka väljer att attackera ett fartyg fullt med turister från nord- och västeuropeiska länder. Och därigenom kan räkna med maximal massmediatäckning i dessa länder? Vilka har tillräcklig förakt för andra människors liv, för att kunna utföra ett sådant illdåd?

Ahmed Rami
i sin bok"Israels makt iSverige"

 


Jan Guillou, Säpo och Jewish Defence League

Det har nu än en gång kommit upp idagen att Säpo och judiska organisationer länge har varit intresserade av att försöka infiltrera de organisationer som förespråkat en proarabisk hållning i Palestina-konflikten.

Jan Guillou kom nyligen återigen i strålkastarskenet när det nu avslöjas att han t o m samarbetade med självaste Säpo för att paradoxalt nog försöka stävja judiska terroraktioner riktade mot propalestinska aktörer, inklusive Jan Guillou själv.

Eftersom detta samarbete med Säpo verkar kännas lite pinibelt för IB-avslöjaren Guillou känner han sig i Aftonbladet den 21/1-1998 nödgad att förklara sig.

I början av sin artikel ger Guillou ett antal exempel på hur Säpo under tidigt 70-tal försökte infiltrera den propalestinska gruppering som Guillou då tillhörde:

    "I Palestinagrupperna där jag var mest verksam lärde vi oss att lättast identifiera dessa statens tjänare på att de kom med förslag i stil med att ”övergå till direkt aktion och sluta med småborgerliga flygblad”. Därmed menades våldsbrott i stor skala. Snabbast avslöjad blev en sådan agent som tio minuter efter att han stigit in i Palestinagruppernas lokal berättade att han hade tillgång till handgranater och att han tänkte sig att Judiska centret i Stockholm vore ett lämpligt mål för kvällen. Hans karriär som Palestinaaktivist blev mycket kort, eftersom han ju faktiskt presenterat sig som Säpoman."

Men även judarna försökte likaså. Guillou berättar:


    "Då en lätt fånig frivillig våldsromantiker vars namn jag inte vill nämna försökte ta sig in i Palestinagrupperna varnades jag från judiska församlingen i Stockholm.
    (...)
    Jewish defense league, som den självutnämnde agenten sade sig representera, var inte att leka med. Det var en terrororganisation som mördade på riktigt. Att de två svenska representanterna in spe var fånar minskade inte problemet. När de riktiga mördarna kom fick fånarna hjälpa till med tunnelbanedirektiv och bostäder, flyktvägar och adresser. Så arbetade både mordkommandona från den israeliska underättelsetjänsten och Jewish defense league vid den här tiden."

Den ena av dessa judar avslöjas i samma nummer av Aftonbladet som att vara en viss Håkan Lewin. Han är idag en stor man (enligt uppgift skall han väga 170 kg), men förnekar att han var spion. Dock tillstår han i en artikel i samma nummer av Aftonbladet: "Däremot stämmer det att jag tillbringat mycket tid i Israel. Jag har jobbat där med allt från kibbutz till diamanthandel."

Lewin tillstår även att han som han själv uttryckte det "höll koll på vad Palestinarörelsen sysslade med" men påstår samtiigt att detta "behöver inte göra mig till spion".

Syftet med hans verksamhet var enligt honom för att som jude "skydda sig":

    " - Det finns många judiska näringsidkare i Sverige. Många var rädda för att attackeras av sympatisörer till Palestinarörelsen. Men jag lämnade aldrig något vidare."

Bekanta till Lewin som Aftonbladet talat med är dock av en annan uppfattning. De berättar bl.a. att "han påstod att han ingått i Mossad och visade bilder på sig själv i uniform". Och så fort tidningens frågor blir för närgångna avfärdar han dem med ord som "– Du, det är känsligt det här...en annan gång". Minst sagt en suspekt typ, denne Lewin.

I sin artikel berättar Jan Guillou om hur en israeliska agent i vredesmod tänkte skjuta Guillou.

Det som räddade Guillou var enligt hans mening Säpos rädsla för negativ publicitet om israeliska säkerhetsmän agerade allt för självsvådligt i Sverige. Guillou kunde därför i denna krissituation begära hjälp via sin Säpo-kontakt Folke Axman:


    "På samma sätt förhöll det sig några år senare när en israelisk agent som just dömts för spioneri av Stockholms tingsrätt fick för sig att han skulle skjuta mej för att jag publicerat domen och hans namn och bild i Folket i Bild/Kulturfront. Jag fick tips om att han var på väg hem till mej och beväpnad. Jag ringde polisintendent Axman och förklarade att det inte skulle se bra ut om deras just utsläppte israeliske spion nu lyckades skjuta mej. Eftersom Säpo härmed hade kunskap om saken.

    Axman förstod vinken fast den var fin. Sju minuter senare hade jag två beväpnade poliser hemma i lägenheten. Efter ytterligare tio minuter greps den israeliske spionen och avväpnades. Han åtalades aldrig, förundersökningen las ner och han slapp till och med utvisning, vilket är ovanligt vid spionbrott."

Man skall notera den sista meningen som visar på en oerhörd flathet från våra myndigheter mot den judiska statens spioner.

Vad dessa historier lär är att det är viktigt att alltid vara på sin vakt om man vill organisera motstånd mot den judiska maffian. Säkerhetspolisen är, tyvärr, till stora delen projudisk och proisraelisk, även om det kan finnas enstaka enskilda som är emot att Israel så fritt kan härja i vårt land.

Och de judiska organisationerna lägger ner mycket arbete på att bedriva spaning och försöker infiltrera de antisionistiska organisationerna. Därför skall man, när man organiserar sig, göra det enligt den gamla klassiska metoden att bilda celler där man framförallt släpper in folk man känner väl.

Det är också av stor vikt att man verkligen förstår varje enskild aktivists motiv för att han/hon vill delta i kampen mot den judiska rasismen och dess förespråkare.

Personer som likt Jan Guillous ovanstående exempel redan på första mötet talar om att "välta gravstenar" och liknande aktioner är att direkt att betrakta som judiska infiltratörer och agents provocateurs. Sådana personer skall uteslutas omgående innan de gör alltför stor skada.

Fienden är slug och beräknande. Man måste försöka tänka sig in hur fienden skulle agera i en viss given situation och agera utifrån detta.


Zionism: more than traditional
colonialism and apartheid

_______________
c
A jewish political weapon

_____________________
 

Om Radio Islam

_________________

Israel och sionismen


Une arme politique Juive

Sobre el pensamiento judío y los sionistas contra el sionismo

Läs FiB/K och inte den judiska desinformationspropagandan !


HOME