HOME

French

English

Svenska

Deutsch

Russia

Arabic

Portug.

Spanish

Italian

Norsk


BOK (Online)
Den Trettonde Stammen

av

Arthur Koestler

"Från kronologisk synpunkt borde vi nu ta upp kazarernas omvändelse till judendomen omkring år 740. Men för att kunna se denna märkliga händelse i dess rätta perspektiv bör man ha åtminstone en rudimentär uppfattning om kazarernas levnadsvanor, seder och vardagsliv före omvändelsen." (sid 35)

"Detta är givetvis inspirerat av berättelsen om Förbundet i Första Mosebok och visar att även kazarerna gjorde anspråk på status som ett utvalt folk som slöt sitt förbund med Herren, trots att de inte var av Abrahams säd."(sid 75)

"Judaiseringen av kazarerna var alltså en successiv process som inleddes därför att den var politiskt läglig och som långsamt trängde in i tänkandet. Slutligen gav den upphov till messianismen i nedgångsperioden. Kazarernas religiösa lojalitet överlevde deras rikes sönderfall, och som vi skall se längre fram dröjde den sig kvar i Rysslands och Polens kazarjudiska bosättningar." (sid 84)

I andra delen har jag sammanställt de historiska bevisen för att majoriteten av östjudarna - och därmed världens judar - är av kazar-turkiskt och inte semitiskt ursprung. I detta sista kapitel har jag försökt klarlägga att antropologins teorier stämmer med historiens i vederläggandet av den allmänt omfattade tron att det finns en judisk ras som härstammar från Bibelns tolv stammar. (sid 232)

karta

 

Arthur Koestler
The Thirteenth Tribe
THE KHAZAR EMPIRE AND ITS HERITAGE

 
 

Kazarernas uppgång och fall

1. Uppgång

2. Omvändelse

3. Nedgång

4. Fall

 

Arvet

5. Uttåg

6 Varifrån?

7. Motströmmar

8. Ras och myt

Sammanfattning

Appendix

Noter

Bibliografi

 

 

 

Första delen

Kazarernas uppgång och fall

 

"I Kazarien finns får, honung och judar i stora mängder."
Muqaddasi, Desciptio Imperii Moslemici
(900-talet)

 

1

Uppgång

 

UNGEFÄR VID DEN TID då Karl den store kröntes till västerlandets kejsare behärskades Europas östra utkanter mellan Kaukasus och Volga av en judisk stat, det kazariska väldet. Då dess makt stod som högst, från 600-talet till 900-talet e Kr, spelade det en betydande roll i utformningen av det medeltida och följaktligen även det moderna Europas öde. Den bysantinske kejsaren och historikern Konstantin Porfyrogenitus (913-959) måste ha varit väl medveten om detta då han i sitt verk om hovetikettl noterade att brev adresserade till påven i Rom och till kejsaren i väst var försedda med ett guldsigill värt två solidi, budskap till kazarernas kung med ett värt tre solidi. Det var inte smicker utan realpolitik. "Under denna period var kazarernas khan sannolikt lika betydelsefull med avseende på den kejserliga utrikespolitiken som Karl den store och hans efterträdare", skriver Bury.2

Landet tillhörigt kazarerna, ett turkiskt folk, hade ett strategiskt nyckelläge på det oerhört viktiga området mellan Svarta havet och Kaspiska havet, där tidens stora östmakter konfronterade varandra. Det tjänst gjorde som en buffert som skyddade Bysans från invasioner av de kraftfulla barbariska folken på stäpperna i norr bulgarer, magyarer, petjeneger osv och längre fram vikingar och ryssar. Lika viktigt, om inte viktigare från den bysantinska diplomatins och den europeiska historiens synpunkt, är att kazarernas härar effektivt stoppade den arabiska lavinen i dess mest

11

förödande begynnelseskeden och därmed förhindrade den islamiska erövringen av Östeuropa. Professor Dunlop vid Columbia University, en ledande auktoritet på kazarernas historia, har sammanfattat denna avgörande men så gott som okända episod:

Kazarernas land ... låg tvärs över arabernas naturliga framryckningslinje. Inom några år efter Muhammeds död (632) nådde kalifatets arméer, som svepte norrut över ruinerna av två kejsardömen och inte lät sig hindras av något, Kaukasus väldiga barriär. När denna barriär väl var forcerad låg vägen öppen till östra Europas länder. Vid Kaukasus rand mötte emellertid araberna styrkor tillhöriga en organiserad militärmakt som effektivt hindrade dem från att utvidga sina erövringar åt det hållet. Krigen mellan araber och kazarer, som pågick i över hundra år, är visserligen föga kända men har avsevärd historisk betydelse. Karl Martells franker på slagfältet utanför Tours slog tillbaka den arabiska invasionen. Vid ungefär samma tid var hotet mot Europa i öster knappast mindre starkt. ...De segerrika muslimerna möttes och övermannades av det kazariska kungadömets styrkor. ...Det kan ... knappast betvivlas att Bysans, den europeiska civilisationens bålverk mot öster, skulle ha överflyglats av araberna om inte kazarerna hade funnits i regionen norrom Kaukasus, och kristenhetens och islams historia skulle mycket väl ha kunnat bli en helt annan än den vi känner.

Under dessa omständigheter är det inte överraskande att den blivande kejsar Konstantin V år 732 äktade en kazarisk prinsessa efter en rungande kazarisk seger över araberna. I sinom tid uppsteg deras son på tronen som kejsar Leo IV, känd som Leo Kazaren.

Ironiskt nog slutade krigets sista slag, som utkämpa- 

12

des 737, med ett nederlag för kazarerna. Vid det laget var emellertid kraften i det muslimska heliga kriget uttömd, kalifatet skakades av inre stridigheter och de arabiska inkräktarna drog sig tillbaka över Kaukasus utan att ha vunnit varaktigt fotfäste i norr. Kazarerna däremot blev mäktigare än de varit tidigare.

Några år senare, antagligen 740, övergick kungen, hovet och den härskande militära klassen till den mosaiska läran, och judendomen blev kazarernas statsreligion. Deras samtida blev säkert lika häpna inför detta beslut som moderna forskare blev när de stötte på spåren av det i arabiska, bysantinska, ryska och hebreiska skrifter. En av de senaste kommentarerna finner man i ett verk av den ungerske marxistiske historikern dr Antal Bartha. Hans verk The Magyar Society in the Eighth and Ninth Centuries4 innehåller flera kapitel om kazarerna, eftersom de var ungrarnas härskare under nästan hela denna period. Ändå diskuteras deras omvändelse till judendomen bara i ett enda stycke och i märkbart besvärad ton. Stycket lyder:

Våra efterforskningar kan inte gå in på problem rörande idéhistoria, men vi måste rikta läsarens uppmärksamhet på statsreligionen i det kazariska kungadömet. Det var den judiska läran som blev den officiella religionen i de härskande skikten. Det säger sig självt att det faktum att ett etniskt sett icke judiskt folk antar den judiska läran skulle kunna vara föremål för intressanta spekulationer. Vi skall emellertid begränsa oss till att påpeka att denna officiella omvändelse - i trots mot Bysans kristna missionerande, det muslimska inflytandet från öster och det politiska trycket från dessa båda makter - till en religion, som inte hade något stöd av någon politisk makt utan förföljdes av nästan alla,
13
har kommit som en överraskning för alla historiker som har studerat kazarerna. Den kan inte betraktas som en tillfällighet utan måste ses som ett tecken på det oberoende som detta kungadöme eftersträvade.

Av detta blir vi inte mycket klokare. Trots att källorna skiljer sig i smärre detaljer är emellertid de stora dragen ovedersägliga.

Det som är omtvistat är vad som hände med de judiska kazarerna sedan deras välde slagits i spillror på 1100- eller 1200-talen. Här är källorna torftiga, men olika senmedeltida kazariska bosättningar är belagda på Krim, i Ukraina och i Ungern, Polen och Litauen. Den allmänna bild som framträder ur dessa fragment av information visar en utvandring av kazariska grupper och samhällen till dessa regioner av Östeuropa mestadels Ryssland och Polen där den största koncentrationen av judar fanns då den moderna tiden grydde. Detta har lett flera historiker till hypotesen att en betydande del, kanske de allra flesta, av östjudarna och därmed av hela världens judar är av kazariskt och inte semitiskt ursprung.

Denna hypotes leder så långt att det kanske är därför som historikerna nalkas ämnet med så stor försiktighet om de inte undviker det helt och hållet. I 1973 års upplaga av Encyclopaedia Judaica är artikeln "Kazarer" undertecknad av Dunlop, men det finns ett separat avsnitt om "Kazariska judar efter kungadömets fall" som är undertecknat av redaktörerna och uppenbart skrivet för att de som tror på dogmen om det utvalda folket inte skall ta illa vid sig:

De turkisktalande karaiterna [en fundamentalistisk judisk sekt] på Krim, i Polen och annorstädes har bekräftat ett samband med kazarerna, vilket eventu-
14
ellt bestyrks av folkloristiska och antropologiska iakttagelser såväl som av språkliga. Det synes föreligga en betydande mängd bevis för att kazarernas avkomlingar lever kvar i Europa.

Hur många är då dessa "avkomlingar" till Jafets kaukasiska söner i Sems tält? En av de mest radikala förespråkarna för hypotesen angående judarnas kazariska ursprung är A. N. Poliak, professor i judisk medeltidshistoria vid Tel Avivs universitet. Hans bok Khazaria (på hebreiska) utgavs 1944 i Tel Aviv, en andra upplaga 1951.5 I inledningen framhåller han att fakta kräver

en ny syn, både på frågan om relationerna mellan de kazariska judarna och andra judiska samhällen och på frågan om hur långt vi kan gå i att betrakta dessa [kazariska]judar som kärnan i den stora judiska bosättningen i Östeuropa . ... Avkomlingarna till dessa bosättare de som stannade där de var, de som utvandrade till Förenta staterna och andra länder och de som begav sig till Israel utgör nu den övervägande majoriteten av världens judar.

Detta skrevs innan förintelsens fulla vidd var känd, men det förändrar inte det faktum att de allra flesta judar som finns kvar i världen är av östeuropeisk, och därmed kanske huvudsakligen av kazarisk, härkomst. I så fall betyder det att deras förfäder inte kom från Jordan utan från Volga, inte från Kanaan utan från Kaukasus, där den ariska rasen en gång troddes ha uppkommit, och att de genetiskt är närmare besläktade med hunner, uigurer och magyarer än med Abrahams, Isaks och Jakobs säd. Om detta visar sig vara fallet förlorar termen antisemitism all mening, byggd som den är på en missuppfattning från både mördarnas och deras offers sida. Det kazariska väldets histo-

15

ria, så som den långsamt framträder ur det förflutna, börjar te sig som historiens grymmaste spratt.

 

2

"NÄR ALLT KOM omkring var Attila kung över ett tältrike och ingenting annat. Hans stat försvann medan den föraktade staden Konstantinopel förblev mäktig. Tälten försvann, städerna blev kvar. Hunnernas rike var en virvelvind..."

Artonhundratalsorientalisten Cassels antyder med dessa ord att kazarerna av liknande skäl delade ett liknande öde. Hunnernas närvaro på den europeiska arenan varade endast i åttio år,* kazarernas kungadöme däremot stod sig i nästan fyra sekel. Även de levde mestadels i tält men hade också stora stadsbosättningar och var i färd med att omvandla sig från ett nomadiserande krigarfolk till ett folk av bönder, boskapsuppfödare, fiskare, vinodlare, handelsmän och hantverkare. Sovjetiska** arkeologer har blottlagt spår efter en tämligen utvecklad kultur som var något helt annat än "hunnernas virvelvind". De har funnit lämningar av byar som bredde ut sig över flera kvadratkilometer,7 där husen var förbundna genom gallerier med väldiga boskapsskjul, fårfållor och stall (dessa mätte 3-3,5 gånger 10-14 meter och hölls uppe av pelare). Några bevarade oxplogar röjer ett betydande hantverkskunnande, liksom föremål som spännen och prydnadsbeslag på sadlar.


* Från omkring 372, då hunnerna började röra sig västerut från stäpperna norr om Kaspiska havet, till Attilas död 453.

** Originalet till denna bok utkom 1976 och innehåller följaktligen beteckningar som "sovjetisk" och ortnamn som "Leningrad". De kvarstår i översättningen. Även originalets latinska former av grekiska namn har behållits. (övers. anm.)

16

Speciellt intressanta är de nedsänkta grunderna till runda hus? De sovjetiska arkeologerna påträffade sådana över hela de områden som kazarerna hade bebott, och de var äldre än deras "normala" rektangulära byggnader. De runda husen står givetvis för övergången från bärbara, kupolformade tält till permanenta bostäder, från en nomadiserande till en bofast, eller rättare sagt halvbofast, tillvaro. Samtida arabiska källor berättar nämligen att kazarerna höll till i städerna även i sin huvudstad Itil endast under vintern. Så fort våren kom packade de sina tält, lämnade husen och gav sig ut på stäpperna med får och nötboskap eller slog sig ned på sädesfält eller vinodlingar.

Utgrävningarna visade också att det kazariska riket i sitt senare skede var omgivet av en kedja av fästningar från 700- och 800-talen som skyddade dess nordliga gränser ut mot de öppna stäpperna. Fästningarna bildade en ungefär halvcirkelformad båge från Krim (där kazarerna härskade en tid) över Donets och Dons nedre lopp till Volga. Mot söder skyddades det av Kaukasus, mot väster av Svarta havet och mot öster av "Kazarsjön", Kaspiska havet.* Den norra fästningskedjan markerade emellertid endast en inre ring som skyddade kazarrikets stabila kärna. De verkliga gränserna för kazarernas makt över folken i norr fluktuerade med krigslyckan. Då deras välde stod som högst behärskade de eller utkrävde skatt från ett trettiotal olika folk som bebodde de väldiga territorierna mellan Kaukasus, Aralsjön, Ural, staden Kiev och Ukrainas stäpper. Bland dem som lydde under kazarerna 


* "Än i denna dag kallar muslimerna Kaspiska havet, ett hav lika oförutsägbart som nomaderna och som sköljer över deras stäppmarker, för Bahr ul Khazar, 'Kazarsjön', ett minne av den skräck som kazarernas anfall ingöt i araberna." (W. E. O. Allem A History of the Georgian People, London 1952).

17

ingick bulgarer, burta, ghuzzturkar, magyarer (ungrare), de gotiska och grekiska kolonierna på Krim och de slaviska stammarna i de nordvästra skogarna. Bortom dessa vidsträckta områden härjade kazariska arméer också i Georgien och Armenien och trängde in i kalifatet så långt som till Mosul. Som den sovjetiske arkeologen M. I. Artamonov skriver:10

Fram till 800-talet hade kazarerna inga medtävlare om sin överhöghet i regionerna norrom Svarta havet och de angränsande stäpp och skogsregionerna vid Dnjepr. Kazarerna var de oomstridda härskarna över den södra hälften av Östeuropa i ett och ett halvt sekel och bildade ett mäktigt bålverk, som spärrade vägen från Asien mellan Ural och Kaspiska havet in i Europa. Under hela denna period höll de tillbaka nomadstammarnas anfall från öster.

Ur ett fågelperspektiv på de stora östra nomadväldenas historia intar kazarernas kungadöme en mellanställning i tid, storlek och civilisationsnivå mellan hunnernas och avarernas som föregick det och mongolernas som efterträdde det.

 

3

VILKA VAR DÅ DESSA märkliga människor märkliga lika mycket i sin makt och sina prestationer som i sin omvändelse till en de utstöttas religion? De beskrivningar som finns kvar är hämtade ur fientligt sinnade källor och vi kan inte sätta någon större tilltro till dem. "Vad kazarerna angår", skriver en arabisk krönikör,11 "håller de till i den norra delen av den bebodda jorden mot det sjunde luftstrecket och har över sina huvuden Plogens stjärnbild. Deras land är kallt och blött. Följaktligen är de vita i hyn, ögonen är blå, håret långt och

18

huvudsakligen rödaktigt. De är storväxta i kroppen och kalla till sin läggning. De ser vilda ut." Efter ett århundrades krig hade den arabiske författaren synbarligen ingen större sympati för kazarerna. Det hade inte heller de georgiska och armeniska skriftställarna vilkas länder, med en mycket äldre kultur, gång på gång hade härjats av kazariska ryttare. Med återklang av en urgammal tradition identifierar en georgisk krönika dem med Cogs och Magogs - horder "råbarkade män med skräckinjagande anleten som beter sig som vilddjur och dricker blod". 12 En armenisk författare talar om "den förfärande massan av kazarer med fräcka, breda ansikten utan ögonfransar och långt, nedfallande hår, som kvinnor"." Slutligen har den arabiske geografen Istakhri, en av de viktigaste arabiska källorna, följande att säga:" "Kazarerna liknar inte turkarna. De är svarthåriga och av två sorter. Den ena kallas karg kazarer [svarta kazarer], svartmuskiga som om de vore ett slags indier, och den andra är vit [ak-kazarer], som ser påfallande bra ut."

Detta är mer smickrande men ökar bara förvirringen. Det var nämligen sed bland turkiska folk att beteckna de härskande klasserna eller klanerna som "vita", de lägre skikten som "svarta". Det finns alltså ingen anledning att tro att de "vita bulgarerna" var vitare än de "svarta bulgarerna" eller att de "vita hunnerna" (eftaliterna) som invaderade Indien och Persien på 400- och 500-talen var mer ljushyade än de andra hunnstammar som trängde in i Europa. Istakhris uppgifter om mörkhyade kazarer byggde liksom mycket annat i hans och andra krönikörers skrifter på hörsägen och myter, och vi står där lika okunniga som förut om kazarernas yttre och deras etniska ursprung.

Den sistnämnda punkten kan besvaras endast i vaga och allmänna termer. Det är emellertid lika fruktlöst

19

att forska i ursprunget till hunner, alaner, avarer, bulgarer, magyarer, basjkirer, burta, sabirer, uigurer, saragurer, onogurer, utigurer, kutrigurer, tarniaker, kotragarer, kabarer, zabender, petjeneger, ghuzzturkar, kumaner, kiptjaker och dussintals andra stammar eller folk som under det kazariska väldets tid passerade genom vändkorsen till dessa tummelplatser för nomader. Till och med hunnerna, som vi vet mycket mer om, är av oviss härkomst. Namnet anses vara härlett av det kinesiska Hiung-nu som betecknar krigiska nomader i allmänhet, medan andra folk använde ordet hunn om nomadiska horder av alla slag, däribland de "vita hunner" som nämndes ovan, sabirer, magyarer och kazarer.*

Under det första århundradet e Kr drev kineserna dessa obehagliga grannar västerut, och därmed inleddes en av de periodiska folkfloder som i många sekel svepte från Asien mot väster. Från 400-talet kallades många av dessa stammar på väg västerut för "turkar". Även det ordet lär vara av kinesiskt ursprung (eventuellt härlett av namnet på ett berg) och användes därefter om alla folk som talade språk med vissa gemensamma kännetecken den turkiska språkgruppen. Termen turk syftar i den betydelse som medeltida författare gav den och ofta även moderna etnologer huvudsakligen på språklig och inte på etnisk tillhörighet. I denna bemärkelse var hunner och kazarer "turkiska" folk.** Kazarerna talade eventuellt en tjuvassisk 


* Britterna använde ordet "hunn" under första världskriget i samma nedsättande bemärkelse. I mitt hemland Ungern fick skolbarnen däremot lära sig att se upp till "våra ärorika hunnförf"ader" med patriotisk stolthet. En exklusiv roddarklubb i Budapest hette Hunnia, och Attila är alltjämt ett populärt förnamn.

** Dock inte magyarerna, vilkas språk tillhör den finsk ugriska språkgruppen.

20

dialekt av turkiska som alltjämt lever kvar i Autonoma tjuvassiska sovjetrepubliken mellan Volga och Sura. Tjuvasserna tros vara ättlingar till bulgarerna, som talade en dialekt snarlik kazarernas. Alla dessa samband är dock tämligen svaga och vilar på forskarnas i orientaliska språk mer eller mindre spekulativa slutsatser. Det enda vi med säkerhet kan säga är att kazarerna var ett "turkiskt" folk som bröt fram från de asiatiska stäpperna, antagligen på 400-talet e Kr.

Namnet kazar och de moderna varianterna av det har också varit föremål för många snillrika hypoteser. Ordet härstammar sannolikt från den turkiska roten gaz "att vandra", och betyder helt enkelt "nomad". Av större intresse för amatören är vissa moderna ord som sägs ha sitt ursprung i det, till exempel det ryska kosack och det ungerska husar, som båda betecknar krigiska ryttare,* och även det tyska Ketzer, kättare, det vill säga jude. Om dessa härledningar är korrekta visar de att kazarerna starkt sysselsatte fantasin hos en rad olika folk på medeltiden.

 

4

VISSA PERSISKA OCH arabiska krönikor utgör en angenäm kombination av sägner och skvallerspalter. De kan börja med skapelsen och sluta med rena sladdret. Så till exempel spårar den arabiske 800-tallhistorikern Yakubi kazarernas ursprung till Jafet, Noas tredje son. Jafetmotivet återkommer här och där i litteraturen. Andra sägner knyter dem till Abraham eller Alexander den store.

En av de äldsta faktiska anspelningarna på kazarer- 


* Ordet husar har förmodligen gått genom serbokroatiskan från grekiska hänsyftningar på kazarerna.

 21

na finns i en syriansk krönika av "Zacharia Rhetor"* från mitten av 500-talet. Den nämner kazarerna i en lista över folk som bebor Kaukasusregionen. Andra källor anger att de redan hade gjort sig bemärkta hundra år tidigare och var nära förknippade med hunnerna. År 448 sände den bysantinske kejsaren Teodosius II en delegation till Attila i vilken en berömd vältalare som hette Priscus ingick. Denne upptecknade noggrant inte bara de diplomatiska förhandlingarna utan även hovintrigerna och det som pågick i Attilas överdådiga bankettsal han var i själva verket den fulländade skvallerkrönikören och är alltjämt en av de viktigaste källorna till uppgifter om hunnernas seder och bruk. Men Priscus återger också anekdoter om ett folk som lydde under hunnerna och som han kallar akatzirer det vill säga högst sannolikt ak kazarer eller "vita" kazarer (i motsats till de "svarta" kara kazarerna).** Den bysantinske kejsaren försökte vinna över detta krigsfolk på sin sida, berättar Priscus, men den snikne kazarhövdingen Karidach tyckte att den muta han erbjöds var för liten och tog hunnernas parti. Attila besegrade Karidachs rivaler bland hövdingarna, gjorde honom till akatzirernas ende härskare och inbjöd honom till sitt hov. Karidach tackade honom översvallande för inbjudan och fortsatte: "Det vore alltför svårt för en dödlig människa att se in i en guds 


* Den skrevs egentligen av en anonym person, som sammanställde olika skrifter, och uppkallades efter en tidigare grekisk historiker vars arbeten sammanfattas i kompilationen.

** Akatzirerna nämns också som ett krigarfolk av den store gotiske historikern jordanes hundra år senare, och "Geografen från Ravenna" identifierar dem uttryckligen med kazarerna. Detta godtas av de flesta moderna auktoriteter. (Marquart var ett undantag; se dock Dunlops vederläggande av hans hypoteser, op cit, s 7£) Exempelvis Cassel påpekar att Priscus uttal och stavning följer armeniskan och georgiskan: kazir.

22

ansikte, ty lika litet som man kan blicka in i solskivan kan man se in i ansiktet på den störste guden utan att ta skada." Attila måste ha blivit belåten, ty han befäste Karidach i hans välde.

Priscus krönika bekräftar att kazarerna framträdde på den europeiska scenen ungefär vid mitten av 400-talet som ett folk under hunnernas överhöghet och att de tillsammans med magyarerna och andra stammar kan betraktas som avkomlingar till Attilas hord.

  

5

DÅ HUNNERNAS VÄLDE föll samman efter Attilas död uppstod ett maktvakuum i Östeuropa där våg efter våg av nomader på nytt vällde fram från öster till väster. Bland dem märktes särskilt uigurer och avarer. Större delen av denna period tycks kazarerna ha ägnat sig åt plundringståg i Georgiens och Armeniens rika transkaukasiska områden där de samlade dyrbart byte. Under andra hälften av 500-talet blev de dominerande bland stammarna norr om Kaukasus. Flera av dessa sabirer, saragurer, samandarer, balanjarer och så vidare nämns från och med nu inte längre vid namn i källorna. De hade kuvats eller absorberats av kazarerna. Det var av allt att döma de mäktiga bulgarerna som bjöd det hårdaste motståndet, men även de led ett förkrossande nederlag (omkring 641), och följaktligen splittrades detta folk i två delar. Några vandrade västerut till Donau in i det moderna Bulgarien, andra åt nordost till mellersta Volga som låg kvar under kazarerna. Under framställningens gång kommer vi ofta. att stöta på både Donaubulgarer och Volgabulgarer.

Men innan kazarerna upprättade en suverän stat måste de fullgöra sin lärlingstid hos ett annat kortlivat välde, det så kallade Västturkiska väldet eller Turkut-

23

riket. Det var en federation av stammar som hölls samman av en härskare, kaganen eller khaganen,* en titel som även kazarhärskarna skulle lägga sig till med så småningom. Denna första turkiska stat, om man så får kalla den, varade i hundra år (omkring 550-650) och föll därpå sönder utan att lämna många spår efter sig. Det var dock först sedan den upprättats som ordet "turkisk" användes om en viss nation, till skillnad från andra folk som talade turkiska språk, till exempel kazarer och bulgarer.**

Kazarerna hade gått i lära hos hunnerna, därpå hos turkarna. Efter turkarnas fall vid 600-talets mitt var det deras tur att härska över "Norra kungadömet", som perser och bysantiner kom att kalla det. Enligt en tradition` hade den store perserkonungen Khusraw (Chosroes) Anushirwan (Den välsignade) tre gyllene gästtroner i sitt palats, reserverade för kejsarna av Bysans, Kina och kazarriket. Inga statsbesök av dessa potentater kom till stånd och de gyllene tronerna om de nu existerade måste ha tjänat ett rent symboliskt ändamål. Vare sig det är sanning eller legend stämmer dock historien bra med kejsar Konstantins officiella beskrivning av det tredubbla guldsigill som det kejserliga kansliet fäste vid breven till kazarernas härskare.

 

6

UNDER 600-TALETS första årtionden, alldeles innan den


* Stavas också kaqan, khaqan eller chagan med flera varianter. Orientalisterna har fixa idéer om stavning (se Appendix I). Jag kommer att hålla mig till kagan som det enklaste för en västerlännings blick.

** Detta hindrade dock inte att beteckningen "turk" fortfarande användes hur som helst om alla nomadstammar på stäpperna som en eufemism för barbar eller synonym för hunn. Det har lett till stor förvirring i tolkningen av gamla skrifter.

 24

muslimska orkanen släpptes loss från Arabien, dominerades Mellanöstern alltså av en triangel av makter: Bysans, Persien och det västturkiska väldet. De båda förstnämnda hade periodvis fört krig med varandra i hundra år och båda föreföll stå på randen till sammanbrott. Efter hand hämtade sig Bysans men perserriket skulle snart möta sitt öde, och det var kazarerna som avlossade nådaskottet.

Nominellt stod de fortfarande under det västturkiske väldets suveränitet. Inom det utgjorde de den starkaste faktorn och skulle snart träda i dess ställe. Följaktligen ingick den romerske kejsaren Heraklius år 627 en militärallians med kazarerna den första av en serie då han förberedde sitt avgörande fälttåg mot Persien. Det finns flera versioner av den roll som kazarerna spelade i detta fälttåg den förefaller ha varit föga ärorik men de viktigaste fakta är fastslagna. Kazarerna försåg Heraklius med 40 000 ryttare under en hövding vid namn Ziebel, som deltog i framryckningarna in i Persien men som därpå vände tillbaka och belägrade Tiflis. Han var förmodligen utled på grekernas försiktiga strategi. Belägringen misslyckades, men året därpå gick kazarerna återigen samman med Heraklius, intog den georgiska huvudstaden och begav sig hemåt med rikt krigsbyte. Gibbon har gett en färgstark skildring (byggd på Teofanes) av det första mötet mellan den romerske kejsaren och den kazariske hövdingen. 16

Mot Chosroes fientligt sinnade allians med avarerna ställde den romerske kejsaren det praktiska och redliga vapenbrödraskapet med turkarna.* På hans välvilliga inbjudan förde chazarernas hord sina tält från Volgas slätter till Georgiens berg, Heraklius 


* Med "turkar" avser han kazarer, vilket framgår av det följande.

 25
mottog dem i trakten av Tiflis och khanen med sina ädlingar satt av från sina hästar, om vi skall sätta tilltro till grekerna, och föll raklånga på marken för att visa sin vördnad för Caesars purpur. Sådan frivillig hyllning och betydelsefull hjälp påkallade de varmaste erkännanden, och kejsaren tog av sitt eget diadem och satte det på den turkiske furstens huvud och hälsade honom med en öm omfamning och tilltalet "son". Efter ett överdådigt gästabud skänkte han Ziebel de fat och prydnader, det guld, de ädelstenar och det siden som hade prytt det kejserliga bordet och fördelade med egen hand ståtliga smycken och örringar till sina nya bundsförvanter. I ett hemligt samtal tog han fram porträttet av sin dotter Eudokia och behagade smickra barbaren med löftet om en fager och högättad brud, varpå han omedelbart fick bistånd i form av fyrtiotusen ryttare.

Eudokia (eller Epifania) var Heraklius enda dotter i det första äktenskapet. Löftet att ge henne till hustru åt "turken" anger än en gång vilket stort värde det bysantinska hovet satte på alliansen med kazarerna. Äktenskapet blev dock inte av eftersom Ziebel dog medan Eudokia och hennes följe var på väg till honom. Det finns också en svårtolkad formulering hos Teofanes om att Ziebel "föreställde sin son, en skägglös gosse" för kejsaren betalt kvitterat?

En armenisk krönika innehåller en annan pittoresk passage som återger texten till vad som skulle kunna kallas en mobiliseringsorder för det andra fälttåget mot Persien, utfärdad av den kazariske härskaren. Den var ställd till "alla stammar och folk [under kazariskt välde], invånarna i bergen och på slätterna, de som bor under tak eller öppen himmel, de som har

 26

sina huvuden rakade eller bär håret långt".17

Detta ger oss den första antydan om den mångskiftande etniska mosaik som det kazariska väldet skulle komma att bestå av. De "riktiga kazarer" som styrde det var förmodligen alltid en minoritet, alldeles som österrikarna i den österrikisk ungerska monarkin.

 

7

DET PERSISKA RIKET hämtade sig aldrig från det förintande nederlag som kejsar Heraklius tillfogade det år 627. En revolution utbröt och kungen dräptes av sin egen son som i sin tur dog några månader senare. Ett barn upphöjdes på tronen, och efter tio års anarki och kaos utdelade de första arabiska härar som bröt in på scenen dråpslaget för det sassanidiska väldet. Ungefär samtidigt upplöstes den västturkiska federationen i sina stambeståndsdelar. En ny makttriangel ersatte den föregående: det islamiska kallfatet, det kristna Bysans och det kazariska norra kungadömet som nyss framträtt. Det föll på det sistnämnda att ta stöten av den arabiska attacken och skydda Östeuropas slätter från inkräktarna.

Under de första tjugo åren av Hegira, alltså den arabiska tideräkningen som tar sin början med Muhammeds flykt till Medina 633, hade muslimerna erövrat Persien, Syrien, Mesopotamien och Egypten och omringat det bysantinska rikets hjärta (våra dagars Turkiet) med en livshotande halvcirkel som sträckte sig från Medelhavet till Kaukasus och Kaspiska havets södra stränder. Kaukasus var ett mäktigt naturhinder men inte mer respektingivande än Pyrenéerna, och det kunde forceras genom Darielpasset*


* Nu Kasbekpasset.

27

eller kringgås genom Darbandpassagen längs Kaspiska havet.

Denna befästa passage, som araberna kallade Bab al Abwab, Portarnas port, var ett slags historiskt vändkors genom vilket kazarerna och andra härjande stammar sedan urminnes tider hade anfallit länderna i söder och dragit sig tillbaka igen. Nu var det arabernas tur. Mellan 642 och 652 bröt de flera gånger genom Darbandporten, stötte långt in i Kazarien och försökte erövra Balanjar, den närmaste staden, för att på så sätt tillförsäkra sig ett fotfäste på den europeiska sidan om Kaukasus. De slogs tillbaka vid varje tillfälle i denna första fas av kriget med kazarerna, sista gången år 652 i en stor drabbning där båda sidor använde artilleri (katapulter och stenslungor). Fyratusen araber stupade och även deras befälhavare Abd alRahman ibn Rabiah. Resten flydde hals över huvud över bergen.

I trettio eller fyrtio år framåt gjorde araberna inga nya försök att tränga in i kazarernas fäste. Deras främsta anfall riktades nu mot Bysans. Vid flera tillfällen* belägrade de Konstantinopel till lands och till sjöss. Om de hade lyckats omringa huvudstaden efter att ha gått över Kaukasus och runt Svarta havet, skulle det romerska rikets öde antagligen ha varit beseglat. Under tiden hade kazarerna underkuvat bulgarer och magyarer och fullbordat sin expansion åt väster in i Ukraina och Krim. Det var inte längre slumpartade plundringståg i syfte att ta byte och fångar utan erövringskrig, som inlemmade det besegrade folket i ett rike med stabil förvaltning och styrt av den mäktige kaganen. Han utsåg sina provinsguvernörer att förvalta och ta ut skatt i de erövrade territorierna. I början av


* År 669, 673-78, 717-18.

 28

700-talet var deras stat tillräckligt konsoliderad för att kazarerna skulle kunna gå till offensiv mot araberna.

På över tusen års avstånd ter sig den period av återkommande krig som följde (det "andra arabiska kriget", 722-37) som en serie ointressanta episoder i obetydlig skala efter samma enahanda mönster: kazarernas kavalleri i sina tunga rustningar bryter igenom Darielpasset eller Darbandporten in i kalifens domäner i söder, vilket följs av arabiska motanfall genom samma pass eller port mot Volga och tillbaka igen. När man alltså tittar genom fel ände av teleskopet kommer man att tänka på den gamla visan om den ädle hertigen av York som hade "tiotusende män": "Han förde dem upp till bergets topp och så förde han ned dem igen." I själva verket talar de arabiska källorna (som dock ofta överdriver) om härar på 100 000 och till och med 300 000 man på vardera sidan. Det överträffar antagligen de arméer som avgjorde västvärldens öde i slaget vid Tours ungefär samtidigt.

Den dödsföraktande fanatism som karakteriserade dessa krig belyses av episoder som den där invånarna i en hel kazarisk stad brände sig inne hellre än att kapitulera, eller då en arabisk general förgiftade Bab al Abwabs vattentäkt, eller den traditionella uppmaningen som hejdade en besegrad arabisk arme då den tagit till flykten och förmådde den att slåss till sista man: "Till Lustgården, muslimer, inte till Elden!" Varje muslimsk soldat som stupade i Det heliga kriget var garanterad paradisets fröjder.

I ett skede under dessa femton års strider vällde kazarerna in över Georgien och Armenien, tillfogade den arabiska armen ett fullständigt nederlag i slaget vid Ardabil (år 730) och ryckte fram så långt som till Mosul och Dyarbakir, mer än halvvägs till Damaskus som var kalifatets huvudstad. En nymobiliserad mus-

 29

limsk arme spärrade dock vägen, och kazarerna drog sig tillbaka hemåt över bergen. Året därpå intogs Balanjar av Maslamah ibn Abd al Malik, sin tids mest berömde arabiske härförare som tidigare lett beläg ringen av Konstantinopel, och han kom ända till Samandar, en annan stor kazarisk stad längre norrut. Men än en gång misslyckades inkräktarna med att upprätta en permanent garnison, och än en gång tvingades de till reträtt över Kaukasus. Den suck av lättnad som genomfor det romerska riket tog konkret form i en ny dynastisk allians då arvtagaren till tronen giftes bort med en kazarisk prinsessa. Parets son skulle härska över Bysans som Leo Kazaren.

Det sista arabiska fälttåget leddes av den blivande kalifen Marwan II och slutade i en pyrrhusseger. Marwan erbjöd den kazariske kaganen en allians men gjorde därpå en överrumplingsattack genom båda passen. Den kazariska armen hämtade sig inte från den första chocken utan drog sig tillbaka ända till Volga. Kaganen blev tvungen att begära fred och Marwan fordrade att han skulle övergå till Den sanna läran, samma krav som alltid ställdes i erövrade länder. Kaganen lydde men omvändelsen till islam måste ha varit en läpparnas bekännelse, ty det talas inte mer om episoden i de arabiska eller bysantinska källorna i motsats till de varaktiga effekterna av att judendomen infördes som statsreligion*, vilket skedde några år senare. Marwan var nöjd med de resultat han uppnått, bjöd Kazarien farväl och förde sin här tillbaka till Transkaukasien utan att lämna kvar någon garnison, guvernör eller förvaltningsapparat. Tvärtom bad han kort efteråt kazarerna diktera sina villkor för ännu en allians mot de upproriska stammarna i söder.


 * Omvändelsen skedde sannolikt omkring 740. Se I, 9.

 30

Han kom undan med knapp nöd. Man kan spekulera över skälen till Marwans skenbara storsinthet, liksom över mycket annat i detta bisarra kapitel i historien. Araberna kanske insåg att dessa hårdföra barbarer från norr till skillnad från de tämligen civiliserade perserna, armenierna eller georgierna inte kunde styras av en muslimsk marionettfurste och en liten garnison. Marwan behövde emellertid varenda man i sin här för att kväsa stora uppror i Syrien och andra delar av omayadkalifatet, som höll på att falla sönder. Marwan själv var överbefälhavare i de inbördeskrig som följde och blev år 744 den siste av omayadkaliferna (han mördades sex år senare då kalifatet övergick i abbasidernas händer). Med tanke på denna bakgrund hade Marwan helt enkelt inte råd att uttömma sina resurser i ytterligare krig med kazarerna. Han fick nöja sig med att lära dem en läxa som skulle avskräcka dem från fler utfall över Kaukasus.

Den väldiga muslimska kniptångsrörelsen över Pyrenéerna i väster och över Kaukasus in i Östeuropa hejdades alltså på båda håll vid ungefär samma tidpunkt. Alldeles som Karl Martells franker räddade Gallien och Västeuropa så räddade kazarerna de östliga uppmarschvägarna till Volga, Donau och själva det östromerska riket. Åtminstone på denna punkt är den sovjetiske arkeologen och historikern Artamonov och den brittisk amerikanske historikern Dunlop fullkomligt överens. jag har redan citerat den sistnämndes ord om att "Bysans, den europeiska civilisationens bålverk mot öster, skulle ha överflyglats av araberna" om det inte hade varit för kazarerna, och då skulle historien högst sannolikt ha tagit en helt annan väg.

Artamonov är av samma åsikt: 18

Kazarien var Östeuropas första feodalstat som stod
 31
på samma nivå som det bysantinska väldet och det arabiska kalifatet . ... Det var endast tack vare att de mäktiga kazariska anfallen tvingade de arabiska arméernas flodvåg mot Kaukasus som Bysans stod emot dem.

Slutligen säger professorn i rysk historia i Oxford, Dimitry Obolensky:l9 "Kazarernas främsta bidrag till världshistorien var att de lyckades hålla Kaukasusfronten mot arabernas anfall norrut."

Marwan var inte bara den siste arabiske härföraren som anföll kazarerna, han var också den siste kalifen som drev en expansionistisk politik vilken, åtminstone i teorin, gick ut på att göra islam segerrik i hela världen. Med de abbasidiska kaliferna upphörde erövringskrigen, och den gamla persiska kulturens återuppväckta inflytande skapade ett blidare klimat och gav till sist upphov till Bagdads prakt under Harun al-Rashid.

 

8

UNDER DEN LÅNGA pausen mellan det första och det andra arabiska kriget blev kazarerna indragna i en av de råare episoderna i Bysans historia, typisk för sin tid och för den roll kazarerna spelade i den.

År 685 blev Justinianus II Rhinotmetus östromersk kejsare vid sexton års ålder. Gibbon har tecknat ynglingens porträtt på sitt oefterhärmliga sätt:20

Hans lidelser var starka, hans förstånd var klent och han var berusad av dåraktigt högmod . ... Hans favoritministrar var två varelser utan varje spår av mänsklig medkänsla, en eunuck och en munk. Den förre agade kejsarens moder med ett gissel, den senare hängde upp de utblottade skattskyldiga med
 32
huvudet nedåt över en långsam och rykande eld. 

Efter tio års olidligt vanstyre utbröt en revolution och den nye kejsaren Leontius gav order om att Justinia nus skulle stympas och fördrivas: 21

Avskärandet av hans näsa, och eventuellt av hans tunga, utfördes ofullständigt. Det grekiska tungomålets välsignade smidighet bestod honom med namnet Rhinotmetus ("Avskuren näsa") och den stympade tyrannen förvisades till Chersonae i Krimtartarien, en enslig bosättning där spannmål, vin och olja importerades som utländska lyxvaror.*

Under sin förvisning i Cherson smidde Justinianus ränker för att återvinna tronen. Efter tre år ljusnade chanserna då Leontius avsattes i Bysans och även han fick näsan avskuren. Justinianus rymde från Cherson till staden Doros på Krim där kazarerna härskade och sammanträffade med kaganen, kung Busir eller Bazir. Kaganen måste ha välkomnat detta tillfälle att få ett finger med i den lönsamma bysantinska dynastiska spelet, ty han ingick en allians med justinianus och gav honom sin syster till hustru. Denna syster, som döptes till Teodora och sedermera kröntes i vederbörlig ordning, tycks ha varit den enda anständiga människan i denna serie smutsiga intriger och uppriktigt älskat sin näslöse make (som fortfarande bara var några och trettio). Paret och deras följeslagare flyttades nu till staden Phanagoria (det nuvarande Taman) på Kerch-


* Den behandling Justinianus utsattes för betraktades i själva verket som mild. Det rådde en allmän tendens under denna tid att humanisera strafflagen genom att ersätta dödsstraff med stympning. Att handen höggs av (för stöld) eller näsan skars bort (för hor och så vidare) var de vanligaste formerna. De bysantiska härskarna var också fallna för att blända rivaler men skonade storsint nog deras liv.

 33

sundets östra strand, som lydde under en kazarisk guvernör. Här förberedde de invasionen av Bysans med bistånd av de kazariska härar som kung Busir tydligen utlovat, men den nye kejsaren Tiberias III:s sändebud övertalade Busir att ändra sig genom att erbjuda honom en riklig belöning i guld om han ut lämnade justinianus, död eller levande, till bysantinerna. Busir befallde därför två av sina lakejer, Papatzes och Balgitres, att mörda svågern, men den trogna Teodora fick korn på komplotten och varnade sin man. Justinianus inbjöd Papatzes och Balgitres var för sig till sina gemak och ströp dem i tur och ordning med ett snöre. Därpå gick han ombord på ett fartyg, seglade över Svarta havet in i Donaudeltat och bildade ett nytt förbund med en mäktig bulgarisk stam. Dess härskare, Terbolis, visade sig en tid pålitligare än kazarernas kagan, ty 704 försåg han justinianus med 15 000 ryttare för ett anfall på Konstantinopel. Efter tio år hade bysantinerna antingen glömt de mörkare sidorna av justinianus ledarstil eller också funnit den härskare de hade för ögonblicket ännu mer svåruthärdlig, ty de reste sig genast mot Tiberias och återinsatte justinianus på tronen. Den bulgariske kungen belönades med "en hög guldmynt som han mätte med sin skytiska piska" och for hem (men blev indragen i ett nytt krig mot Bysans några år senare).

justinianus andra regeringsperiod (704-11) visade sig ännu värre än den första: "Han betraktade yxan, snöret och sträckbänken som kunglighetens enda instrument". 22 Han blev sinnesrubbad och besatt av hat mot invånarna i Cherson, där han hade tillbringat de flesta av sina svåra år som landsförvisad, och skickade en här mot staden. Några av Chersons ledande män brändes levande, andra dränktes och många fångar togs, men det räckte inte för att stilla justinianus

 34

hämndlystnad ty han sände ännu en här med order att jämna staden med marken. Den här gången hejdades hans styrkor av en mäktig kazarisk arme, varpå justinianus representant på Krim, en viss Bardanes, bytte sida och anslöt sig till kazarerna. Den demoraliserade bysantinska expeditionsstyrkan avsvor sig sin trohet mot iustinianus och valde Bardanes till kejsare under namnet Filippikus. Men eftersom Filippikus var i kazarernas händer måste upprorsmännen betala en kännbar lösesumma till kaganen för att få tillbaka sin kejsare. Då expeditionsstyrkan återvände till Konstantinopel mördades justinianus och hans son och Filippikus hyllades som befriare och uppsteg på tronen. Ett par år senare avsattes och bländades han.

Poängen med denna bloddrypande historia är att visa vilket inflytande kazarerna i detta skede utövade på det östromerska rikets öden; förutom deras roll som försvarare av Kaukasus bålverk mot muslimerna. Bardanes Filippikus hade blivit kejsare tack vare kaza rerna, och justinianus svåger kaganen satte punkt för detta skräckvälde. För att citera Dunlop: "Det är ingen överdrift att säga att kaganen vid denna tid var i stånd att i praktiken utse en ny härskare över det grekiska väldet."23

 

9

FRÅN KRONOLOGISK synpunkt borde vi nu ta upp kazarernas omvändelse till judendomen omkring år 740. Men för att kunna se denna märkliga händelse i dess rätta perspektiv bör man ha åtminstone en rudimentär uppfattning om kazarernas levnadsvanor, seder och vardagsliv före omvändelsen.

Tyvärr har vi inga livfulla ögonvittnesskildringar, sådana som Priscus beskrivning av Attilas hov. Vad vi

35

har är huvudsakligen andrahandsredogörelser och sammanställningar av bysantinska och arabiska krönikörer, tämligen schematiska och fragmentariska med två undantag. Det ena är ett brev som sägs vara skrivet av en kazarkung. Det diskuteras i nästa kapitel. Det andra är en reseskildring av en observant arabisk resenär, Ibn Fadlan, som i likhet med Priscus var medlem av en diplomatisk beskickning från ett civiliserat hov till barbarerna i norr.

Hovet tillhörde Kalifen al Muktadir och beskickningen färdades från Bagdad genom Persien och Buchara till Volgabulgarernas land. Den officiella förevändningen för denna storståtliga expedition var en inbjudan från bulgarernas kung som bad kalifen (a) skicka religiösa lärare som skulle omvända hans folk till islam, samt (b) att bygga honom en fästning som skulle sätta honom i stånd att trotsa sin härskare, kaza rernas kung. Denna inbjudan som säkerligen var arrangerad i förväg genom tidigare diplomatiska kontakter gav också tillfälle att skapa en vänlig inställning bland diverse turkiska stammar som bodde på de områden genom vilka beskickningen tog sig fram. Hjälpmedlen skulle vara spridandet av Koranens budskap och rundhänt utdelning av guld.

Vår resenär inleder sin skildring på följande sätt:* 

Detta är skrivet av Ahmad ibn Fadlan ibn al Abbas, ibn Rasid, ibn Hammad, ämbetsman i tjänst hos [härföraren] Muhammed ibn Sulayman, Kalifens av Muktadir sändebud till bulgarernas konung. Han beskriver vad han såg i länderna tillhöriga turkar, kazarer, ruser, bulgarer, basjkirer och andra, deras olika religioner, deras kungars historia och deras


* Citaten bygger på Zeki Validi Togans tyska översättning av den arabiska texten.

 36
uppträdande i livets olika skiften.

Brevet från bulgarernas konung nådde De trognas befälhavare al Muktadir. Däri ombad konungen honom att sända någon som kunde ge honom religiös undervisning och bekanta honom med islams lagar och bygga honom en moské och en predikstol, så att han kunde utföra sin uppgift att omvända folket i hela sitt land. Han vädjade också till kalifen att åt honom bygga en fästning som försvar mot fientligt sinnade kungar.* Allt som konungen bad om beviljades av kalifen. Jag valdes att läsa upp kalifens budskap för konungen, att överlämna de gåvor kalifen sänt och att övervaka lärarnas och laguttolkarnas arbete . ... [Här följer en del detaljer om finansieringen av beskickningen och deltagarnas namn.] Och så begynte vi vår färd torsdagen den elfte Safar år 309 [21 juni 921] i Fredens stad [Bagdad, kalifatets huvudstad].

Denna expedition ägde alltså rum mycket senare än de händelser som beskrivs i det föregående avsnittet, men vad seder och institutioner bland kazarernas hedniska grannar beträffar spelar det förmodligen föga roll. De glimtar vi får av dessa nomadstammars liv ger åtminstone en viss uppfattning om hur kazarernas tillvaro gestaltade sig under denna tidigare period före omvändelsen då de hyllade en typ av schamanism lik den som alltjämt utövades av deras grannar på Ibn Fadlans tid.

Beskickningens färd gick långsamt och till synes utan missöden tills den var framme i Khwarizm, kalifatets gränsprovins söder om Aralsjön. Här försökte provinsguvernören hejda dem med argumentet att


* Det vill säga kazarernas kung, vilket framgår av senare avsnitt.

 37

det mellan hans land och bulgarernas rike fanns "tusen stammar av otrogna" som förvisso skulle döda dem. Hans försök att nonchalera kalifens order att låta beskickningen passera kan i själva verket ha haft andra motiv: han insåg att beskickningen indirekt var riktad mot kazarerna, med vilka han upprätthöll en blomstrande handel och vänskapliga förbindelser. Till sist måste han emellertid ge vika, och sändebuden fick fortsätta till Gurganj vid Amu Darjas utflöde. Här övervintrade de i tre månader på grund av den starka kölden, en faktor som tar stor plats i många arabiska reseberättelser:

Floden var frusen i tre månader, vi blickade ut över landskapet och trodde att det kalla helvetets portar hade öppnats för oss. Torget och gatorna var fullständigt tomma på grund av kölden . ... En gång när jag kom ut från badet och begav mig hem, märkte jag att skägget hade frusit till en isklump och jag måste tina det framför elden. Jag bodde några dagar i ett hus som låg inuti i annat hus och där det stod ett turkiskt filttält, och jag låg inne i tältet insvept i kläder och pälsverk, men icke desto mindre hände det flera gånger att kinderna frös fast vid kudden.

Det började töa kring mitten av februari. Beskickningen skulle slå följe med en mäktig karavan på 5 000 man och 3 000 lastdjur över de norra stäpperna och anskaffade förnödenheter: kameler, stövlar gjorda av kamelskinn att ha vid flodövergångar, bröd, hirs och kryddat kött för tre månader. De infödda förvarnade dem om den ännu förskräckligare kölden i norr och gav dem råd om lämpliga kläder:

Vi satte sålunda alla på oss en kurtak [särk], ovanpå
38
den en yllekaftan, över den en buslin [pälsfodrad kappa], ovanpå den en burka [päls] samt en pälsmössa under vilken endast ögonen syntes; ett enkelt par underbyxor och ett fodrat par, ovanpå dem byxorna; innerskor av kaymhut [chagräng] och över dem ett par stövlar, och när vi satt upp på en kamel kunde vi inte röra oss för alla dessa kläders skull.

Den granntyckte Ibn Fadlan gillade varken klimatet eller folket i Khwarizm:

I fråga om språk och utseende är de högst motbjudande. Deras språk liknar tjatter av starar. En dagsresa bort ligger en by som heter Ardkwa, vars invånare kallas kardaler. Deras språk låter exakt som grodors kväkande.

De avreste den 3 mars och stannade för natten i en karavanseraj som hette Zamgan, porten till ghuzzturkarnas territorium. Från och med nu befann sig beskickningen i ett främmande land och "lade vårt öde i den allsmäktige och upphöjde Gudens händer". Under en av de täta snöstormarna red Ibn Fadlan bredvid en turk, som klagade: "Vad är det Härskaren vill att vi skall uträtta? Han tar livet av oss med kyla. Om vi visste vad han vill ha skulle vi ge honom det." Ibn Fadlan: "Det enda han vill är att ditt folk skall säga: 'Det finns ingen Gud utom Allah." Turken skrattade: "Om vi visste att det var så, skulle vi säga det."

Ibn Fadlan redogör för många sådana episoder, tydligen utan att varsebli det självständiga tänkande som de avspeglar. Inte heller förstod sändebudet från hovet i Bagdad att nomaderna i grund och botten föraktade all överhöghet. Följande episod inträffade också i de mäktiga ghuzzernas land. De betalade skatt till kazarerna och var enligt vissa källor nära släkt med

 39

dem: 24 

Nästa morgon mötte en av turkarna oss. Han var ful i kroppen och smutsig, han uppträdde oförskämt och var gemen till sin natur. Regnet öste ned över oss. Då sade han: "Halt." Hela karavanen på 3 000 djur och 5 000 man stannade. Därpå sade han: "Inte en enda en av er får fortsätta." Vi stannade i hörsamhet mot hans befallning.* Så sade vi: "Vi är Kudarkins vänner." Han brast i skratt och sade: "Vad bryr jag mig om någon kudarkin! Jag skiter på hans skägg." Så sade han: "Bröd." Jag gav honom några brödlevar. Han tog dem och sade: "Fortsätt er färd. Jag har förbarmat mig över er."

Ghuzzernas demokratiska metoder, utövade då ett beslut måste fattas, var ännu mer förbryllande för representanten för en auktoritär teokrati:

De är nomader och har hus av filt. De stannar en tid på ett ställe och går sedan vidare. Man kan se deras tält spridda här och där överallt enligt nomadernas sed. De har ett hårt liv men uppför sig som åsnor som har gått vilse. De har ingen religion som knyter dem till Gud, och inte heller styrs de av förnuftet. De dyrkar ingenting. I stället kallar de sina hövdingar för herrar. Då en av dem rådfrågar sin hövding spörjer han: "Herre, vad skall jag göra i det och det ärendet?" Hur de handlar bestäms genom att de rådslår sinsemellan, men då de har beslutat sig för en åtgärd och är beredda att genomföra den, kan till och med den fattigaste och sämst ställde bland dem komma och riva upp det beslutet.


* Ledarna för den väldiga karavanen måste uppenbarligen till varje pris undvika en konflikt med ghuzzerna.

 40

Ghuzzernas och andra stammars sexuella sedvänjor var en märklig blandning av vidsynthet och råhet:

Deras kvinnor bär inte slöjor i närvaro av sina män eller främlingar. Inte täcker kvinnorna heller någon del av sin kropp i andras närvaro. En dag stannade vi hos en ghuzz och satt där. Hans hustru var också med. Medan vi samtalade avtäckte kvinnan sin blygd och kliade den, och vi såg det allesammans. Därpå lade vi händerna över ansiktet och sade: "Må Gud förlåta mig." Mannen skrattade och sade till tolken: "Säg till dem att vi avtäcker den i er närvaro så att ni kan se och behärska er. Den är emellertid omöjlig att få. Detta är bättre än när den är täckt och möjlig att få." Äktenskapsbrott är helt främmande för dem. Om de upptäcker att någon är äktenskapsbrytare klyver de honom i två delar. De för samman grenarna på två träd, binder fast honom vid grenarna och släpper sedan båda träden, så att den fastbundne slits i två delar.

Han säger inte om kvinnan får lida samma straff. Längre fram, då han talar om Volgabulgarerna, beskriver han en lika brutal metod att klyva äktenskapsbrytare som tillämpas på både män och kvinnor. Han påpekar emellertid med häpnad att bulgarer av båda könen badar nakna i sina floder och är lika skamlösa när det gäller kroppen som ghuzzerna.

Angående homosexualitet - som i arabländerna togs för något helt naturligt - säger Ibn Fadlan att "turkarna betraktar det som en fruktansvärd synd". I den enda episod han återger som bestyrker detta slipper ändå förföraren av "en skägglös yngling" undan med böter på 400 får.

 41 

Van som vår resenär var vid Bagdads ypperliga bad kunde han inte komma över hur smutsiga turkarna var. "Ghuzzerna tvättar sig inte sedan de tömt tarmen eller blåsan, inte heller sköljer de sig efter sädesavgång eller vid liknande tillfållen. De vägrar ha något med vatten att göra, särskilt på vintern." Då ghuzzturkarnas överbefälhavare tog av sin överdådiga brokadkappa och satte på sig en ny rock som beskickningen hade haft med sig i gåva, såg de att hans underkläder "föll sönder av smuts, ty det är deras sed att aldrig ta av det plagg de bär närmast kroppen förrän det går i stycken". Ett annat turkiskt folk, basjkirerna, "rakar av sig skägget och äter upp lössen. De letar igenom vecken i sina underkläder och krasar sönder lössen med tänderna." När Ibn Fadlan såg en basjkir göra detta sade denne: "De är läckra."

Allt som allt är det ingen intagande bild. Vår nog räknade resenär föraktade barbarerna djupt, men endast på grund av deras orenlighet och det han ansåg vara ett otillständigt blottande av kroppen. Råheten i deras bestraffningar och offerriter lämnade honom helt likgiltig. Han beskriver till exempel bulgarernas straff för dråp med sakligt intresse, utan sina eljest ymnigt förekommande uttryck för indignation: "De tillverkar åt honom [delinkventenj en låda av trä, sätter honom i den, spikar fast locket på lådan, ställer tre brödlevar och en vattenkanna bredvid den och hänger lådan mellan två höga stolpar och säger: 'Vi har placerat honom mellan himmel och jord på det att han må utsättas för solen och regnet och gudomen kanhända förlåter honom.' Och så får han hänga där tills tiden upplöser honom och vinden blåser bort honom."

Lika oberört beskriver han begravningsoffret av hundratals hästar och hjordar av andra djur och det

42

ohyggliga ritualmordet på en rusisk* slavflicka vid hennes husbondes bår.

Han har föga att säga om de hedniska religionerna. Basjkirernas falloskult väcker dock hans intresse ty genom tolken frågar han en basjkir varför han dyrkar en träpenis och antecknar svaret: "Därför att jag har mitt ursprung i något liknande och inte känner till någon annan skapare som har gjort mig." Han tillägger att "några av dem [basjkirerna] tror på tolv gudomar, en gud för vintern, en för sommaren, en för regnet, en för vinden, en för träden, en för människorna, en för hästen, en för vattnet, en för natten, en för dagen, en för döden och en för jorden. Den gud som dväljs i himlen är den störste av dem men rådgör med de andra och därmed är alla nöjda med varandras gärningar .... Vi har sett några av dem som dyrkar ormar och några som dyrkar fiskar och några som dyrkar tranor."

Bland Volgabulgarerna träffade Ibn Fadlan på en märklig sed:

Då de iakttar en man som utmärker sig i kvicktänkthet och kunskaper säger de: "För denne lämpar det sig bättre att tjäna Herren." De griper honom, lägger ett rep runt hans hals och hänger honom i ett träd där han får hänga tills han ruttnar bort.

Den turkiske orientalisten Zeki Validi Togan, obestridd auktoritet på Ibn Fadlan och hans tid, säger apropå denna text:" "Det ligger inget mystiskt i att bulgarerna grymt bestraffade personer som var alltför intelligenta. Det byggde på det enkla, nyktra resonemanget hos vanligt folk som bara ville leva vad de ansåg vara ett normalt liv och undvika alla risker eller


* Rus: vikingarna som grundade de första ryska bosättningarna. Se kapitel III.

 43

äventyr som 'geniet' kunde tänkas leda dem in i." Han citerar ett tartariskt ordspråk: "Om du vet för mycket blir du hängd, om du är för anspråkslös trampar de på dig." Han drog slutsatsen att offret "inte bör betraktas som en lärd person utan som ett oregerligt snille, en som är för kvick i huvudet för sitt eget bästa." Man får intrycket att seden bör betraktas som ett socialt försvar mot alla förändringar, en bestraffning av dem som inte konformerar och mot potentiella förnyare.* Några rader längre ned ger han emellertid en annan tolkning:

Ibn Fadlan beskriver inte det enkla mordet på alltför intelligenta personer utan en av deras hedniska seder, nämligen människooffer, där de som utmärkt sig mest offrades till Gud. Denna ceremoni utfördes förmodligen inte av vanliga bulgarer utan av deras tabib eller medicinmän, det vill säga deras schamaner, vilkas motsvarigheter bland bulgarer och ruser också hade makt över människornas liv och död i kultens namn. Enligt Ibn Rusta kunde rusernas medicinmän lägga ett rep runt halsen på vem som helst och hänga honom i ett träd för att nedkalla Guds barmhärtighet. När detta skedde sade de: "Detta är ett offer till Gud."

Båda typer av motiv var eventuellt kombinerade: "Eftersom offer är nödvändigt så låt oss offra bråkstakarna."

Som vi skall se förekom människooffer även bland kazarerna, däribland ritualmordet på kungen då hans regeringstid var ute. Vi kan utgå ifrån att många andra likheter förekom mellan sederna hos de stammar som


* Som stöd för sitt resonemang anför författaren turkiska och arabiska citat utan att översätta dem en påfrestande ovana utbredd bland moderna experter på området.

44

Ibn Fadlan beskriver och kazarernas. Tyvärr var han utestängd från kazarernas huvudstad och fick lita till uppgifter som han skaffat i territorier under kazarernas överhöghet och särskilt vid det bulgariska hovet.

  

10

DET TOG KALIFENS beskickning nästan ett år (från den 21 juni 921 till den 12 maj 922) att nå sin bestämmelseort, Volgabulgarernas land. Den direkta vägen från Bagdad till Volga går över Kaukasus och genom Kazarien för att undvika det sistnämnda måste de göra en ofantlig omväg runt "Kazarsjöns", alltså Kaspiska havets, östra strand. Ändå påmindes de ständigt om hur nära kazarerna befann sig och vilka faror som därmed lurade på dem.

En typisk episod ägde rum under deras sejour hos ghuzzernas armsbefälhavare (den med de obehagliga underkläderna). Först blev de väl mottagna och hedrades med en bankett, men efter hand blev ghuzzledarna tveksamma på grund av sina relationer med kazarerna. Hövdingen samlade sina närmaste män till rådslag:

Den förnämste och mest inflytelserike bland dem var tarkhanen. Han var halt och blind och hade en stympad hand. Hövdingen sade till dem: "Dessa är budbärare från arabernas konung, och jag anser mig inte ha befogenhet att låta dem fortsätta utan att ha rådfrågat er." Därpå tog tarkhanen till orda: "Detta är en fråga vars like vi aldrig har sett eller hört förr. Aldrig har ett sultanens sändebud färdats genom vårt land sedan vi och våra förfäder kommit hit. Sultanen bedrar oss säkerligen. Dessa människor sänder han i själva verket till kazarerna för att
 45
hetsa upp dem mot oss. Det bästa är att hugga itu alla dessa budbärare och lägga beslag på alla deras tillhörigheter." En annan sade: "Nej, vi bör hellre ta deras ägodelar och låta dem löpa tillbaka nakna dit där de kom ifrån." Ännu en sade: "Nej, kazarkungen håller några av oss som gisslan. Låt oss skicka dit dessa människor som lösen."

De diskuterade sinsemellan i sju dagar, och fn Fadlan och de andra i beskickningen fruktade det värsta. Till sist lät ghuzzerna dem gå, okänt varför. Sannolikt lyckades Ibn Fadlan övertyga dem om att hans uppdrag i verkligheten var riktat mot kazarerna. Ghuzzerna hade tidigare kämpat vid kazarernas sida mot en annan turkisk stam, petjenegerna, men på senare tid visat en fientlig inställning. Det var därför kazarerna tagit gisslan.

Hotet från kazarerna tornade upp sig vid horisonten under hela resan. Norrom Kaspiska havet gjorde araberna ännu en lång utvikning innan de var framme vid bulgarernas bosättning någonstans nära sammanflödet av Volga och Kama. Där väntade bulgarernas kung och ledare på dem i stor ängslan. Så fort ceremonierna och festligheterna var över skickade kungen efter Ibn Fadlan för att diskutera affärer. Han skrädde inte orden ("hans röst lät som om han talade från botten på en tunna") då han påminde Ibn Fadlan om beskickningens främsta syfte, det vill säga att han själv skulle få pengar "så att jag skall kunna bygga en fästning till skydd mot judarna som underkuvade mig". Tyvärr hade dessa pengar, 4 000 dinarer, inte överlämnats till beskickningen på grund av något byråkratiskt krångel utan skulle skickas senare. Då kungen "en imponerande gestalt, bred och korpulent" fick veta detta tycktes han nära förtvivlans gräns. Han miss-

 46

tänkte beskickningen för att ha förskingrat pengarna: " 'Vad skulle du säga om en skara män som får en penningsumma avsedd för ett svagt, belägrat och förtryckt folk men som ändå försnillar pengarna?'

'Det är förbjudet, de männen vore onda', blev mitt svar.

Han frågade: 'Är detta din egen åsikt eller delar alla denna syn?'

Jag svarade: 'Alla delar denna syn.' "

Så småningom lyckades Ibn Fadlan övertyga kungen om att pengarna endast var försenade* men inte lugna hans oro. Kungen upprepade gång på gång att hela syftet med inbjudan hade varit uppförandet av fästningen "ty han fruktade kazarernas kung". Och han tycks ha haft all anledning att vara rädd, så som Ibn Fadlan beskriver läget:

Den bulgariske kungens son hölls som gisslan av kazarernas kung. Det berättades för kazarernas kung att den bulgariske kungen hade en vacker dotter. Han skickade en budbärare som skulle framföra ett frieri till henne. Den bulgariske kungen tog till olika förevändningar för att vägra sitt samtycke. Kazaren skickade ännu en budbärare och förde bort henne med våld, trots att han var jude och hon muslim, men hon dog vid hans hov. Kazaren sände ännu en budbärare och begärde den bulgariske kungens andra dotter, men i själva den stund då budbäraren anlände gifte den bulgariske kungen i all hast bort henne med askilernas furste, som var hans undersåte, av fruktan för att kazaren skulle röva bort även henne med våld, så söm han gjort med hennes syster. Detta var det enda skälet till att

 


* Tydligen kom de verkligen fram efter en tid, eftersom det inte talas vidare om ärendet.

 47
den bulgariske kungen inledde en brevväxling med kalifen och bad honom om bistånd till en fästning därför att han fruktade kazarernas kung.

Det låter som ett omkväde. Ibn Fadlan specificerar också den årliga tribut den bulgariske kungen måste erlägga till kazarerna: ett sobelskinn från varje hushåll i riket. Eftersom antalet bulgariska hushåll (det vill säga tält) beräknas ha varit omkring 50 000 och bulgarisk sobel värderades högt i hela världen, var det en ståtlig tribut.

 

11

DET HIN FADLAN HAR ATT berätta för oss om kazarerna vilar som sagt på uppgifter han samlade in under resan, dock huvudsakligen vid det bulgariska hovet. Till skillnad från resten av texten, byggd på livliga personliga iakttagelser, innehåller sidorna om kazarerna andrahandsinformation och faller ganska platt. Dessutom är källorna till hans uppgifter partiska, helt begripligt med tanke på att den bulgariske kungen avskydde sin kazariske härskare. Att kalifatet inte ville veta av ett kungadöme som anslöt sig till en rivaliserande religion behöver knappast påpekas.

Berättelsen går abrupt över från en beskrivning av rusernas hov till kazarernas:

Angående kazarernas konung, vars titel är kagan, framträder han offentligt endast en gång var fjärde månad. De kallar honom Storkaganen. Hans ställföreträdare kallas Kagan Bek. Det är han som för befälet över och skaffar fram härarna, har hand om statens angelägenheter, framträder offentligt och för an i krig. Grannkungarna lyder hans order. Han träder varje dag in i Storkaganens närvaro, med
 48
vördnad och blygsamhet, barfota och med en träkäpp i handen. Han bugar djupt och antänder käppen, och när den har brunnit ned sätter han sig på tronen på kungens högra sida. Närmast under honom i rang kommer en man som kallas K-nd-r-kaganen, efter honom jawshyghrkaganen.

Det är Storkaganens sed att inte umgås med undersåtarna eller tala med dem eller att ge någon tillträde utom dem vi har nämnt. Makten att fängsla och frige, utmäta straff och styra landet tillhör hans ställföreträdare, Kagan Bek.

Det är ävenledes Storkaganens sed att en stor byggnad uppförs åt honom då han dör. Den innehåller tjugo kamrar och i varje kammare grävs en grav åt honom. Stenar bryts sönder tills de blir som pulver, som strös över golvet och täcks med beck. Under byggnaden rinner en flod, stor och strid. De för flodvattnet över graven och säger att det sker för att ingen djävul, ingen människa, ingen mask och inga krälande varelser skall kunna nå honom. När han har begravts halshuggs de som begravde honom så att ingen skall veta i vilken av kamrarna hans grav är. Graven kallas "Paradiset" och de har ett ordstäv: "Han har trätt in i paradiset." I alla kamrarna breder man ut sidenbrokad med invävda guldtrådar.

Det är den kazariske kungens sed att ha tjugofem hustrur. Varje hustru är dotter till en kung som är hans vasall. Han tar dem med samtycke eller med våld. Han har sextio frillor, alla utsökta skönheter.

Ibn Fadlan övergår sedan till en fantasifull skildring av kaganens harem där var och en av de åttiofem hustrurna och konkubinerna har ett "eget palats" och en tjänare eller eunuck som på kungens befallning för

 49

henne till hans alkov "fortare än det går att blinka".

Efter ett antal tvivelaktiga påståenden om kazarkaganens "seder" (vi återkommer till dem senare) kommer Ibn Fadlan slutligen med en del faktiska uppgifter om landet:

Kungen har en stor stad vid floden Itil [Volga] på båda stränderna. På den ena lever muslimerna, på den andra kungen och hans hov. Muslimerna regeras av en av kungens ämbetsmän som själv är muslim. Denne ämbetsman har hand om de processer som gäller muslimer bosatta i kazarernas huvudstad och besökande köpmän från utlandet. Ingen annan lägger sig i deras angelägenheter eller sitter till doms över dem.

Ibn Fadlans reseskildring, i den utsträckning den är bevarad, slutar med orden:

Kazarerna och deras kung är alla* judar. Bulgarerna och alla deras grannar är hans underlydande. De bemöter honom med vördnadsfull lydnad. Några hävdar att Gog och Magog är kazarerna.

 

12

JAG HAR ÅTERGETT Ibn Fadlans odyssé tämligen utförligt, inte så mycket på grund av den tunna information han ger om kazarerna själva utan för att den sprider


* Detta låter överdrivet med tanke på att det fanns en muslimsk befolkningsgrupp i huvudstaden. Zeki Validi strök följaktligen ordet "alla". Vi får utgå ifrån att beteckningen "kazarerna" här syftar på den härskande folkgruppen eller stammen inom Kazariens etniska mosaik och att muslimerna åtnjöt juridisk och religiös självständighet men inte betraktades som "riktiga kazarer".

 50

ljus över den värld som omgav dem, det ohöljda barbariet hos de folk bland vilka de levde och som avspeglar deras eget förflutna före omvändelsen. Då Ibn Fad lan besökte bulgarerna var Kazarien nämligen ett förvånansvärt utvecklat land jämfört med grannarna.

Kontrasten omvittnas av redogörelserna av andra arabiska historiker* och märks på alla nivåer, från bostäder till rättsskipning. Bulgarerna bor alltjämt uteslutande i tält, också kungen, även om det kungliga tältet "är mycket stort och rymmer tusen människor eller fler".26 Kazarernas kagan däremot bor i ett slott byggt av bränt tegel, hans kvinnor sägs uppehålla sig i "palats med tak av teak"27 och muslimerna har åtskilliga moskéer, "en vars minaret reser sig över det kungliga slottet".28

I de bördiga områdena utbredde sig jordbruk och uppodlade ytor över 100 kilometer. Kazarerna hade också omfattande vinodlingar. Ibn Hawkal skriver: "I Kois [Kazarien] ligger en stad som heter Asmid [Samandar] med så många fruktträdgårdar och örtagårdar att hela landet från Darband till Serir är täckt av täppor och planteringar tillhöriga denna stad. Det lär finnas omkring fyrtiotusen sådana. Många av dem ger vindruvor."29

Regionen norr om Kaukasus var ytterst bördig. År 968 mötte Ibn Hawkal en man som hade besökt den efter ett ryskt plundringståg:

"Han sade att det inte finns en smul kvar för de fattiga i någon vinodling eller trädgård, inte ett blad på grenen . ... Men tack vare den utmärkta jordmånen och dess överflödande avkastning kommer det inte att dröja tre år förrän den åter blir vad den varit." Det


* Följande sidor bygger på verk av lstakhri, al Masudi, Ibn Rusta och Ibn Hawkal (se Appendix II).

 51

kaukasiska vinet är alltjämt en glädje att dricka och konsumeras i väldiga kvantiteter i Sovjetunionen.

Den kungliga skattkistans främsta inkomstkälla var emellertid utrikeshandeln. Storleken på handelskaravanerna som vaggade fram mellan Centralasien och regionen Volga Ural anges av Ibn Fadlan: som vi minns anslöt sig hans beskickning i Gurganj till en karavan med "5 000 man och 3 000 packdjur". Även om man drar av för överdriften måste det ändå ha varit ett imponerande tåg, och vi vet inte hur många sådana som var på väg samtidigt. Inte heller vet vi vilka varor de förde med sig. Textilier, torkad frukt, honung, vax och kryddor tycks dock ha spelat en viktig roll. En andra stor handelsväg ledde över Kaukasus till Armenien, Georgien, Persien och Bysans. En tredje bestod av den ökande trafiken av rusiska handelsflottor nedför Volga till Kazarsjöns östra stränder, huvudsakligen med dyrbara pälsskinn, som var mycket efterfrågade av den muslimska aristokratin, och slavar från norr som såldes på Itils slavmarknad. På allt detta transitgods, även slavarna, tog den kazariske härskaren ut en tull på tio procent. Om man till detta lägger den tribut som bulgarer, magyarer, burta och andra folk erlade förstår man att Kazarien var ett välmående land men också att dess välstånd till stor del hängde på dess militärmakt och den prestige den förlänade dess skatteuppbördsmän och tulltjänstemän.

Frånsett de bördiga regionerna i söder med deras vingårdar och fruktodlingar var landet fattigt på naturresurser. En arabisk historiker (Istakhri) säger att den enda inhemska produkt de exporterade var gelatinämnet husbloss. Detta är utan tvivel ännu en överdrift, men faktum kvarstår att deras främsta kommersiella verksamhet tycks ha varit att återexportera gods som förts in utifrån. Bland dessa varor fängslades de

 52

arabiska krönikörernas fantasi speciellt av honung och bivax till ljus. Muqaddasi skriver: "I Kazarien finns får, honung och judar i stora mängder."s° En källa, Darbands Namah nämner visserligen guld eller silvergruvor på kazarernas område men man har inte lyckats fastställa var de låg. Däremot påstår flera källor att kazariska varor förekom i Bagdad och att kazariska köpmän verkade i Konstantinopel, Alexandria och ända borta i Samara och Fergana.

Kazarien var alltså ingalunda isolerat från den civiliserade världen. Jämfört med sina nomadiserande grannar i norr var det ett kosmopolitiskt land, öppet för alla slags kulturella och religiösa inflytanden men ändå svartsjukt vaksamt på sitt oberoende mot två religiösa världsmakter. Som vi skall se beredde denna inställning marken för den coup de theâtre - eller coup d'état - som upprättade judendomen som statsreligion.

Konst och konsthantverk förefaller ha blomstrat, däribland haute couture. Då den blivande kejsar Konstantin V äktade kazarkaganens dotter (se ovan av snitt1) medförde bruden i sin hemgift en magnifik dräkt som gjorde sådant intryck på det bysantinska hovet att det blev förebilden för en manlig ceremoniell dräkt. Den kallades tzitzakion härlett av prinsessans kazar turkiska smeknamn Chichak eller "blomma" (tills hon döptes och fick heta Eirene). "Här har vi ett belysande fragment kulturhistoria", skriver Toynbee.sl Då en annan kazarprinsessa giftes bort med den muslimske guvernören över Armenien innehöll hennes följe utöver uppvaktande och slavar tio tält monterade på hjul, "gjorda av det finaste siden med guld och silverbeslagna dörrar och golven täckta av nobelskinn. Tjugo andra bar de guld och silverkärl och andra klenoder som utgjorde hennes hemgift."32 Ka-

 53

ganen själv färdades i ett flyttbart tält som var ännu mer luxuöst inrett och vars topp var prydd med ett granatäpple av guld.

 

13

KAZARERNAS KONST VAR liksom bulgarernas och magyarernas huvudsakligen imitativ och tog upp persisk sassanidiska mönster. Den sovjetiske arkeologen Baderss understryker kazarernas roll i utbredningen norrut av silver i persisk stil. Några av dessa fynd kan ha återexporterats av kazarerna i enlighet med deras roll som mellanhänder. Andra var imitationer framställda i kazariska verkstäder, vilkas ruiner har spårats nära den gamla kazariska fästningen Sarkel.* De smycken som har grävts fram på fästningsområdet är av lokal tillverkning.s4 Den svenske arkeologen T. J. Arne nämner prydnadsplattor, knäppen och spännen med sassanidiska och bysantinska motiv som påträffats så långt bort som i Sverige och tillverkats i Kazarien eller territorier under dess inflytande.35

Kazarerna var sålunda de främsta mellanhänderna i spridningen av persiskt och bysantinskt konsthantverk bland Östeuropas halvbarbariska stammar. Efter sin uttömmande översikt av arkeologiska vittnesbörd och dokument (mestadels från sovjetiska källor) drar Bartha följande slutsats:

Att kazarerna ödelade Tiflis, förmodligen våren 629, är av betydelse för vårt ämne . ... Under ockupationen sände kaganen ut kontrollanter som skulle övervaka tillverkningen av guld-, silver-, järn och


* Tyvärr har Sarkel, den viktigaste kazariska arkeologiska fyndplatsen, lagts under vatten av dammen till ett kraftverk byggt på 1970-talet.

 54
kopparföremål. Basarerna, handeln i allmänhet och även fisket stod likaledes under deras kontroll . ... Under loppet av sina oupphörliga kaukasiska fälttåg på 600-talet kom kazarerna i förbindelse med en kultur som hade vuxit fram ur den persiska sassanidtraditionen. Följaktligen spreds produkterna av denna kultur till stäppernas folk inte endast genom handel utan även med plundring och beskattning . ... Alla de spår vi träget har följt i hopp om att upptäcka ursprunget till den magyariska konsten på 900-talet har lett oss tillbaka till kazariskt territorium. 36

Denna sista anmärkning av den ungerske forskaren syftar på de ytterst märkliga arkeologiska fynd som brukar kallas "Skatten från Nagyszentmiklos" (Kunsthistorisches Museum i Wien). Skatten, som består av tjugotre guldkärl från 900-talet, påträffades 1791 i närheten av byn med detta namn.* Bartha påpekar att figuren föreställande den "segerrike fursten" som släpar en fånge i håret, den mytologiska scenen på baksidan av guldkrukan liksom även mönstret på andra prydnadsföremål är nära besläktade med fynden i Novi Pazar i Bulgarien och i det kazariska Sarkel. Eftersom både magyarer och bulgarer stod under kazariskt välde i långa perioder är detta inte överraskande, och krigaren jämsides med resten av skatten ger oss åtminstone ett visst begrepp om det konsthantverk som bedrevs i det kazariska riket (det persiska och bysantinska inflytandet är som väntat dominerande).**


* Den hör nu till Rumänien och heter Sinnicolaul Marc

** Den intresserade läsaren finner en utmärkt samling fotografier i Gyula Lász1ós The Art of the Migration Period (hans historiska kommentarer bör dock behandlas med reservation).

 55

En ungersk arkeologisk skola hävdar att de guldoch silversmeder som arbetade i Ungern på 900-talet var kazarer.37 Som vi skall se längre fram (kapitel III avsnitt 7 och 8) anfördes magyarerna av en oliktänkande kazarstam då de drog till Ungern 896. Dessa utbrytare kallades kabarer och slog sig ned sida vid sida med magyarerna i deras nya land. Kabarkazarerna var kända för sin skicklighet i guld och silversmide, och magyarerna (från början mer primitiva) tillägnade sig dessa färdigheter först sedan de kommit fram. Därför är teorin om det kazariska ursprunget till åtminstone några av de arkeologiska fynden i Ungern inte osannolik, vilket kommer att framstå klarare i ljuset av det band mellan magyarer och kazarer som diskuteras längre fram.

 

14

OAVSETT OM KRIGAREN på guldkrukan är av magyariskt eller kazariskt ursprung hjälper han oss att föreställa oss hur en kavallerist från den tiden såg ut, eventuellt en tillhörig ett elitregemente. I den kazariska armen rider enligt Masudi "sjutusen!*dneckungenbåskyttar med bröstplåtar, hjälmar och brynjor. Några är lansiärer, utrustade och beväpnade som muslimerna .... Ingen av kungarna i denna del av världen har en reguljär yrkesarme utom kazarernas kung." Och Ibn Hawkal: "Denne kung har tolvtusen soldater i sin tjänst, och när en av dem dör väljs genast en annan att ersätta honom."

Här har vi ännu en viktig ledtråd till kazarernas dominans: en permanent yrkesarme med ett praetorgarde som i fredstid effektivt höll ordning på de


 * Istakhri nämner siffran 12 000.

 56

mångskiftande etniska inslagen i befolkningen och i krigstid tjänstgjorde som kärnan i den beväpnade här som vid olika tillfållen kan ha svällt ut till hundratusen eller däröver, som vi har sett.*

 

15

HUVUDSTADEN I DETTA brokiga välde var antagligen till att börja med fästningen Balanjar på Kaukasus nordliga utlöpare. Efter de arabiska anfallen på 700-talet flyttades den till Samandar på Kaspiska havets västra kust och slutligen till Itil i Volgas delta.

Vi har flera beskrivningar av Itil som stämmer ganska bra överens sinsemellan. Det var en tvillingstad byggd på båda sidor om floden. Östra halvan kallades Khazaran, den västra Itil,** och de förenades av en


* Enligt Masudi bestod den "kungliga armen" av muslimer som "invandrade från trakten kring Kwarizm. För länge sedan, efter islams uppkomst, rådde krig och farsoter i deras område och de begav sig till den kazariske kungen . ... Då kazarernas kung ligger i krig med muslimerna har de en avskild plats i hans arme och slåss inte mot människor av deras egen tro."37a Att armen "bestod" av muslimer är givetvis en överdrift som motsägs av Masudi själv några rader längre fram, där han talar om att den muslimska kontingenten har "en avskild plats" i den kazariska hären. Ibn Hawkal säger också att "kungen i sitt följe har 4 000 muslimer och denne kung har 12 000 soldater i sin tjänst". Kwarizmianerna bildade förmodligen ett slags schweizergarde i armen och deras landsmäns tal om "gisslan" (se avsnitt 10 ovan) kan syfta på dem. Omvänt hade den by santinske kejsaren KonstantinPorfyrogenitus en elitkår av kazariska vaktposterutplacerade vid portarna till sitt palats. Det var ett dyrköpt privilegium: "Dessa vakter var så väl avlönade att de måste köpa sina tjänster för betydande belopp, av vilket deras löner utgjorde en årsränta mellan omkring 2,25 och 4 procent." (Konstantin, De Ceremoniis , sid 692 3.) "En kazar som avlönades med £7.4s. har betalat £302.8s. för att bli upptagen i gardet." (Bury, sid 228n.)

** Staden hade även andra namn under olika perioder, t ex al-Bayada, "Den vita staden".

 57

pontonbro. Den västra stadsdelen var omgiven av en befäst mur av tegel och innehöll kaganens och hans ställföreträdares palats och hov, uppvaktningens* och de "renrasiga kazarernas" bostäder. Muren hade fyra portar av vilka en vette mot floden. På andra stranden bodde "muslimerna och avgudadyrkarna". 88 Denna del inrymde även moskéer, salutorg, badinrättningar och andra offentliga anläggningar. Flera arabiska författare var imponerade över de många moskéerna i den muslimska stadsdelen och höjden på den finaste minareten. De betonade också hela tiden den självständighet som de muslimska domstolarna och prästerna åtnjöt. Följande är vad al Masudi, känd som "arabernas Herodotos% har att säga om detta ämne i sitt ofta citerade verk Ängar av guldgruvor och ädelstenar:

Seden i kazarernas huvudstad är att ha sju domare. Av dessa är två för muslimerna, två för kazarerna som döms enligt torah (den mosaiska lagen), två för de kristna som döms enligt evangeliet, och en för saqualibah, ruser och andra hedningar som döms efter hednisk lag . ... I den kazariske kungens stad finns många muslimer, köpmän och hantverkare, som har kommit till detta land på grund av den rättvisa och trygghet han erbjuder. De har en stor moské och en minaret som reser sig ovanför det kungliga slottet, och även andra moskéer med skolor där barnen lär sig Koranen. 38a

Då man läser dessa rader av den främste arabiske historikern, skrivna under 900-talets första hälft,** frestas


* Masudi placerar dessa byggnader på en ö nära den västra stranden eller på en halvö.

** Antagligen mellan år 943 och 947.

 58

man att göra sig en kanske alltför idyllisk bild av livet i kazarernas rike. I artikeln "Khazars" i Jewish Encylopaedia läser vi mycket riktigt: "Under en tid då fanatism, okunnighet och anarki härskade i Västeuropa kunde kazarernas kungadöme yvas över sin rättvisa och vidsynta förvaltning."!*

Som vi har sett är detta delvis sant, men endast delvis. Det finns inget tecken på att kazarerna ägnade sig åt religiösa förföljelser vare sig före eller efter omvändelsen till judendomen. I detta avseende kan de sägas vara mer toleranta och upplysta än det östromerska riket eller islam i dess tidiga skeden. Däremot förefaller de ha bevarat vissa barbariska ritualer från en föregående tillvaro som nomadfolk. Vi har hört Ibn Fadlan berätta om avlivandet av de kungliga dödgrävarna. Han har också något att säga om en annan arkaisk sed, nämligen kungamord: "Kungen härskar i fyrtio år. Om han överskrider denna tid med en enda dag dödas han av sina undersåtar och hovmän, som säger: 'Hans förnuft är redan fördunklat och hans insikter förvirrade.`

Istakhri har en annan version:

Då de vill uppsätta denne kagan på tronen lägger de ett silkessnöre runt hans hals och drar åt det tills han börjar snappa efter luft. Då frågar de honom: 'Hur länge ämnar du härska?' Om han inte dör före det årets utgång dödas han då han har gått igenom det.

Bury39 tvivlar på denna typ av arabiska resesägner, och man skulle verkligen vara benägen att avfärda dem om rituellt kungamord inte hade varit ett så utbrett


* Jewish Encyclopaedia , utgiven 1901-06. Dunlops artikel om kazarerna i Encyclopaedia judaica, 1971, är föredömligt objektiv.

59

fenomen bland primitiva (och inte särskilt primitiva) folk. Frazer lägger stor vikt vid sambandet mellan synen på kungen som gudomlig och den heliga plikten att döda honom efter en bestämd period, eller då hans vitalitet avtar, så att den gudomliga makten kan finna en ungdomligare och mer kraftfull inkarnation.* Det talar till Istakhris fördel att den bisarra ceremonin där den blivande kungen nästan stryps uppges ha varit i bruk inte alltför långt tidigare hos ett annat folk, kokturkarna. Zeki Validi citerar en fransk antropolog, St. tulien, som skrev 1864:

Då den nye hövdingen har valts övertalar hans officerare och hovmän honom att sitta upp på hästen. De drar åt ett sidenband runt hans hals utan att strypa honom riktigt. Därpå lossar de på bandet och frågar mycket enträget: "I hur många år kan du vara vår khan?" I sitt omtumlade tillstånd kan kungen inte ange en siffra, varpå hans undersåtar avgör huruvida hans regeringstid skall bli lång eller kort i enlighet med de ord som har undsluppit honom. 40

Vi vet inte om kazarernas rit att döda kungen (såvida den någonsin förekom) föll ur bruk då de antog judendomen. I så fall förväxlade de arabiska författarna gamla seder med de rådande vilket de gjorde hela tiden i och med att de ställde samman tidigare resenärers uppgifter och tillskrev dem samtida. Hur det än förhåller sig är det viktiga, och det som förefaller ligga utom allt tvivel, den gudomliga roll som tillmättes ka ganen, oavsett om den medförde att han till sist offrades eller ej. Vi har hört tidigare att han var vördad men praktiskt taget hölls avskild från allt folket tills


* Frazer skrev en speciell avhandling enligt denna teori om "Dråpen på kazarkungarna" (Folklore XXVIII, 1917).

 60

han begravdes med väldig pompa och ståt. Statens angelägenheter, däribland befälet över armén, sköttes av hans ställföreträdare Kagan Bek eller Bek kort och gott, som utövade den effektiva makten. På denna punkt överensstämmer arabiska källor och moderna historiker, och de sistnämnda beskriver i regel kaza rernas styrelseskick som en "dubbel monarki" där kaganen representerar den gudomliga och hans ställföreträdare den världsliga makten.

Detta dubbla system har tydligen helt felaktigt jämförts med diarkin i Sparta och med den vid första ögonkastet snarlika dubbla ledningen i diverse turkiska stammar. De båda kungarna av Sparta, avkomlingar till två ledande familjer, utövade lika stor makt, och vad beträffar det dubbla ledarskapet bland nomad stammar finns det inga spår av en grundläggande uppdelning av funktionerna av den typ som förekom hos kazarerna! *. Enmerrelevantjämförelseärdetjapanska statsskicket från medeltiden till 1867, där den världsliga makten låg i shogunens händer medan Mikado dyrkades på avstånd som en gudomlig galjonsfigur.

Cassel41 har framkastat en tilltalande analogi mellan kazarernas statsskick och schack. Den dubbla monarkin företräds på schackbrädet av kungen (kaganen) och drottningen (hans ställföreträdare). Kungen hålls avskild, skyddad av sina hovmän, han har föga makt och kan bara röra sig ett kort steg i sänder. Drottningen däremot är den mäktigaste figuren på brädet, som hon dominerar. Ändå kan drottningen gå förlorad och spelet fortsätter ändå, medan kungens fall är den slutgiltiga katastrofen som genast sätter punkt för partiet.

Den dubbla monarkin tyder alltså på en kategorisk


* Alfödis hypotes år att de båda ledarna var befälhavare över härens två flyglar (citeras av Dunlop, sid 159, not 123)

61

skillnad mellan det heliga och det profana i kazarernas livsåskådning. Kaganens gudomliga attribut framträder tydligt i följande passage från Ibn Hawkal:*

Khacanen måste alltid tillhöra den kejserliga ätten [Istakhri: "... en framstående familj"].41a Ingen får nalkas honom annat än i ett viktigt ärende. Då lägger de sig raklånga inför honom och gnider ansiktet i marken tills han befaller dem att träda fram inför honom och tala. När en khacan dör måste alla som passerar hans grav gå till fots och hylla honom vid graven, och medan de avlägsnar sig får de inte sitta upp på hästryggen så länge graven är i sikte.

Så absolut är denne suveräns makt och så nog grant åtlyds hans befallningar att om det syntes honom lämpligt att någon av hans ädlingar dog och han då sade till honom: "Gå och ta ditt liv", så skulle mannen genast gå till sitt hus och ta sitt liv. Arvsrätten till khacanskapet är sålunda etablerad i samma ätt [Istakhri: "i en framstående familj som varken har makt eller rikedomar"].41b Då någon i denna ätt står på tur att ärva khacanskapet bekräftas han i värdigheten, ehuru han inte äger ett enda dirhem [mynt]. Och jag har hört från trovärdiga personer att en viss ung man brukade sitta i ett litet stånd på salutorget och sälja småsaker [Istakhri: "sälja bröd") och att människorna brukade säga: "När den nuvarande khacanen har avlidit kommer denne man att efterträda honom på tronen" [Istakhri: "Det finns ingen man värdigare kaganatet än han"].41c Men


* Ibn Hawkal, en annan mycket berest arabisk geograf och historiker, skrev sin Orientaliska geograf: kring år 977. Det avsnitt som citeras här är praktiskt taget en avskrift av vad Istakhri skrivit fyrtio år tidigare men innehåller färre dunkla punkter, varför jag har följt Ouseleys översättning (1800) av lbn Hawkal.

 62
den unge manen var muselman, och de ger khacanskapet enbart åt judar.

Khacanen har en tron och en paviljong av guld. Sådana är inte tillåtna för någon annan. Khacanens palats är högre än de övriga byggnaderna 42

Orden om den dygderike ynglingen som säljer bröd eller vad det nu är i basaren låter ungefär som en saga om Harun al Rashid. Om han var arvingen till den gyllene tronen förbehållen judar, varför uppfostrades han då som en fattig muslim? Skall vi få rim och reson i historien måste vi dra slutsatsen att kaganen valdes i kraft av sina ädla dygder men utsågs bland medlemmarna av den "kejserliga ätten" eller den "framstående familjen". Detta är Artamonovs och Zeki Validis uppfattning. Artamonov hävdar att kazarerna och andra turkiska folk regerades av avkomlingar till Turkutdynastin, härskarna över det sönderfallna turkiska väldet (se avsnitt 3 ovan). Zeki Validi tror att den "kejserliga ätt" eller den "framstående familj" som kaganen måste tillhöra syftar på den urgamla Arenadynastin som nämns i kinesiska källor. Den var ett slags ökenaristokrati från vilken turkiska och mongoliska härskare av tradition påstod sig härstamma. Detta låter någorlunda rimligt och bidrar i viss mån till att utjämna motsägelserna i skildringen: den ädle ynglingen utan ett mynt på fickan och prakten och ståten kring den gyllene tronen. Vi ser två traditioner överlappa varandra ungefär som den optiska interferensen av två vågmönster på en skärm: asketismen hos ett nomadiserande ökenfolk som lever ett hårt liv och glansen hos ett kungligt hov som blomstrar på handel och hantverk och strävar efter att överträffa sina rivaler i Bagdad och Konstantinopel. De trosuppfattningar som dessa slösande rika hov hyllade hade ju en

63

gång i tiden också inspirerats av asketiska ökenprofeter.

Allt detta förklarar inte den överraskande uppdelning i gudomlig och världslig makt som tycks ha varit unik för den perioden och regionen. Som Bury skriver:" "Vi har inga uppgifter om vid vilken tid kaganens aktiva auktoritet utbyttes mot hans gudomliga maktlöshet eller varför han upphöjdes till en position som liknade kejsarens avjapan, där hans existens och inte hans världsliga makt ansågs grundläggande för statens välstånd."

Artamonov har lagt fram ett spekulativt svar på denna fråga. Han tror att judendomen accepterades som statsreligion efter en statskupp, som samtidigt reducerade kaganen, ättling till en hednisk dynasti vars trohet mot den mosaiska lagen man inte riktigt kunde lita på, till en galjonsfigur och ingenting mer. Denna hypotes är lika trovärdig som någon annan och har lika litet stöd. Ändå förefaller det sannolikt att de båda händelserna antagandet av judendomen och upprättandet av den dubbla monarkin på något sätt hade samband med varandra.*

 

* Före omvändelsen uppgavs kaganen alltjämt spela en aktiv roll, exemplifierad av hans underhandlingar med justinianus. För att ytterligare komplicera bilden talar de arabiska källorna ibland enbart om "kaganen" när de uppenbarligen avser hans ställföreträdare ("kagan" var ordet för "härskare" i många stammar) och de använder också olika namn för ställföreträdaren, vilket följande tablå visar (efter Minorsky, Hudud al-Alam , sid 451)

Konstantin Porfyrogenitus

Khaqan

Bek

Ibn Rusta

Khazar Khaqan

Aysha

Masudi

Khaqan

Malik

Istakhri

Malik Khazar

Khaqan Khazar**

)bn Hakwal

Khaqan Khazar

Malik Khazar eller

Bek

Gardezi

Khazar Khaqan

Abshad

** Härskarnas ordning tycks ha blivit omkastad

64

 

 

 

2

 

Omvändelse

 

"HEBRÉERNAS RELIGION har utövat ett djupgående inflytande på islam och varit en grundval för kristendomen", skriver Bury. "Den hade vunnit proselyter här och där, men kazarernas omvändelse till jehovas rena lära är unik i historien."1

Vad låg bakom denna unika händelse? Det är inte lätt att komma en kazarisk furste in på livet, täckt som han är så att säga av en brynja. Men om vi resonerar maktpolitiskt och maktpolitik lyder i stort sett samma lagar i alla tider erbjuder sig en ganska trovärdig analogi.

I början av 700-talet var världen uppdelad mellan de båda supermakter som företrädde kristendomen och islam. Deras ideologiska doktriner var hoplödda med en maktpolitik som drevs med de klassiska metoderna, infiltration och militär erövring. Det kazariska väldet representerade en tredje makt som hade visat sig jämbördig med bådadera, som motståndare och som allierad. Men det kunde upprätthålla sitt oberoende endast under förutsättning att det inte accepterade vare sig kristendomen eller islam, ty då skulle det automatiskt underställas den östromerske kejsarens eller kalifens av Bagdad makt.

Det hade sannerligen inte saknats försök från båda hållen att omvända kazarerna till kristendomen eller islam, men det enda de ledde till var utbyte av diplomatiska artigheter, dynastiska äktenskap och växlande militärallianser byggda på ömsesidigt egenintresse.

65

Det kazariska kungadömet förlitade sig på sin militära styrka med sitt inland av vasallstammar och var fast beslutet att bevara sin position som den tredje makten, ledaren för de alliansfria folken på stäpperna.

De intima kontakterna med Bysans och kalifatet hade också lärt kazarerna att deras primitiva schamanism inte bara var barbarisk och föråldrad jämfört med de stora monoteistiska religionerna utan även oförmögen att förläna ledarna den andliga och juridiska auktoritet som härskarna över de båda teokratiska världsmakterna, kalifen och kejsaren, åtnjöt. Om kazarerna hade omvänt sig till någon av dessa religioner skulle det emellertid ha betytt underkastelse, slutet på självständigheten, och därmed var syftet förfelat. Vad kunde ha varit mer logiskt än att ansluta sig till en tredje tro, som stod fri från de båda andra men ändå utgjorde bådas vördnadsvärda fundament?

Den uppenbara logiken i beslutet framträder givetvis i efterklokhetens bedrägliga ljus. I verkligheten fordrade omvändelsen tilljudendomen ett snilledrag. Hur mycket de arabiska och hebreiska källorna till omvändelsens historia än skiftar i detaljerna pekar de på ett resonemang av denna typ. Vi citerar än en gång Bury:

Det kan inte råda något tvivel om att härskaren drevs av politiska motiv då han antog judendomen. Att övergå till islam skulle ha gjort honom till andlig undersåte till kaliferna som försökte tvinga sin tro på kazarerna, och i kristendomen låg faran av att bli en kyrklig vasall till det romerska riket. judendomen var en aktad religion med heliga skrifter som både kristna och muslimer respekterade, den höjde honom över de hedniska barbarerna och tryggade honom mot inblandning från kalifens eller kejsa-
 66
rens sida. Men jämsides med omskärelsen antog han inte den judiska kultens intolerans. Han lät sitt folks stora massa hålla fast vid sin hedendom och dyrka sina avgudar.2

Bevekelsegrunden för det kazariska hovets omvändelse var säkerligen politisk, men det vore orimligt att förmoda att dessa människor blint och med en enda gång antog en religion vars grundsatser var okända för dem. Vid omvändelsen var de i själva verket väl bekanta med judarna och deras religiösa seder och bruk sedan minst hundra år, till följd av det fortgående inflödet av flyktingar undan religiösa förföljelser i Bysans och i mindre omfattning från länder i Mindre Asien som araberna erövrat. Vi vet att Kazarien var ett tämligen civiliserat land bland barbarerna i norr men ändå inte anknutet till någondera av de militanta religionerna, och därmed blev det en naturlig fristad för judar som periodvis utvandrade från Bysans, hotade som de var av tvångsomvändelse och andra påtryckningar. Förföljelse i olika former hade börjat med Justinianus I (527-65) och blev särskilt brutal under Heraklius på 600-talet, Leo III på 700-talet, Basileus och Leo N på 800-talet och under Romanus på 900-talet. Leo III, som härskade i tjugo år alldeles före kazarernas omvändelse till judendomen, "försökte sätta punkt för anomalin [att tolerera judarna] med ett enda slag genom att beordra alla sina judiska undersåtar att döpas".s Befallningen tycks ha verkställts utan större effektivitet men ledde ändå till att ett betydande antal judar flydde från Bysans. Masudi skriver:

I denna stad [Khazaran-Itil] bor muslimer, kristna, judar och hedningar. Judarna är kungen, hans följe och kazarer av hans slag.* Kazarernas kung hade
 67
blivit jude redan under Harun al Rashids" kalifat och han fick sällskap av judar från alla islams länder och från grekernas land [Bysans]. Grekernas nuvarande kung, i Hegiras år 332 [943-44], har omvänt judarna i sitt rike till kristendomen med tvång: Många judar flydde sålunda från grekernas land till Kazarien.3a

De båda sista meningarna syftar på händelser två hundra år efter kazarernas omvändelse och visar hur ihärdigt förföljelsernas vågor rullade efter varandra under seklens lopp. Judarna var emellertid lika ihärdiga. Många utstod tortyr, och de som inte hade kraft att hålla ut återvände längre fram till sin tro - "likt hundar till sina uppkastningar", som en kristen historieskrivare så elegant uttryckte det.4 Lika pittoresk är en hebreisk krönikörs5 beskrivning av en tvångsomvändelsemetod som användes under kejsar Basileus mot den judiska församlingen Oria i södra Italien:

Hur tvingade de dem? Alla som vägrade godta deras felaktiga tro placerades i en olivkvarn under en träpress och pressades på samma sätt som oliver pressas.

En annan hebreisk källas kommenterar förföljelsen under kejsar Romanus (den "grekiske kung" som Masudi talar om): "Och efteråt uppstår en konung som förföljer dem inte genom förintelse utan barmhärtigt genom att fördriva dem ur landet."

Den enda barmhärtighet historien visat dem som flydde, eller tvingades göra det, var Kazariens, både


* Förmodligen de "vita kazarernas" härskande stam. Se kapitel I avsnitt 3 referens

* Mellan 786 och 809. Man antar dock allmänt att Masudi lutade sig mot en bekväm historisk milstolpe och att omvändelsen ägde rum omkring 740.

68

före och efter omvändelsen. Innan var det en fristad för flyktingar, efteråt blev det ett slags nationellt hemland. Flyktingarna var frukter av en överlägsen kultur och spelade utan tvivel en viktig roll i tillkomsten av denna kosmopolitiska, toleranta åskådning som hade gjort så djupt intryck på de tidigare citerade arabiska krönikörerna. Deras inflytande och säkert deras omvändelsenit* - gjorde sig förmodligen märkbart först och främst vid hovet och bland personer i ledande ställning. De kombinerade sannolikt teologiska resonemang och messianska profetior med en klarsynt värdering av de politiska fördelar kazarerna skulle vinna på att anta en "neutral" religion.

De landsflyktiga förde också med sig konst och konsthantverk från Bysans, överlägsna jordbruks och handelsmetoder och det fyrkantiga hebreiska alfabetet. Vi vet inte vad för skrift kazarerna använde dessförinnan, men Ibn Nadims Fihrist,7 ett slags universell bibliografi skriven omkring år 987, visar att kazarerna använde det hebreiska alfabetet på hans tid. Lärda skrifter avfattades på det (analogt med bruket av medeltidslatin i väst) samtidigt som de olika tungomål som talades i Kazarien skrevs på det (analogt med bruket av det latinska alfabetet för Västeuropas olika språk och dialekter). Från Kazarien tycks det hebreiska alfabetet ha spritt sig till grannländerna. Chwolson uppger att "inskriptioner på ett icke semitiskt språk (eller möjigen på två olika icke semitiska språk) med hebreiska bokstäver påträffats på två gravstenar från


* Detta var en tid då det ansågs mycket viktigt att otrogna omvändes med tvång eller övertalning. Att även judarna ägnade sig åt detta framgår av att den bysantinska lagen sedan justinianus regeringstid hotade med stränga straff för den som försökte omvända kristna tilljudendomen. Judar som "trakasserade" dem som övergått till kristendomen bestraffades med döden på bålet (Sharf sid 25).

69

Phanagoria och Parthenit på Krim. De har ännu inte tolkats." (Som vi har sett lydde Krim periodvis under kazarerna, men det hade också en sedan gammalt etablerad judisk koloni, och inskriptionerna kan härröra från tiden före omvändelsen.) Vissa hebreiska bokstäver (shin och tsadei) fann också vägen in i det kyrilliska alfabetet,9 och dessutom har många polska mynt från 1100 eller 1200-talet hittats som har polska inskriptioner med hebreiska bokstäver (till exempel Leszek krol Polski Leszek Polens konung), jämsides med mynt med latinska bokstäver. Poliak skriver: "Dessa mynt är det slutgiltiga beviset för att det hebreiska alfabetet spreds från Kazarien till de slaviska grannländerna. Bruket av dessa mynt hade ingenting med religion att göra. De slogs därför att många i Polen var mer vana vid denna typ av skrift än vid den latinska och inte betraktade den som specifikt judisk."10

Omvändelsen hade säkert opportunistiska motiv en listig politisk manöver men drog alltså med sig en kulturell utveckling som de som inledde den knappast kan ha föreställt sig. Det hebreiska alfabetet var början. Trehundra år senare utmärks den kazariska statens nedgång av upprepade utbrott av en messiansk sionism med självutnämnda messiasgestalter som David El-Roi (hjälte i en roman av Disraeli) i spetsen för verklighetsfrämmande korståg i syfte att återerövra Jerusalem.**

Efter arabernas nederlag år 737 hade kaganens framtvingade omvändelse till islam varit en formalitet som genast återkallades och inte tycks ha kvarlämnat något intryck på hans folk. Däremot skulle den frivilliga


* Dessa inskrifter år en kategori för sig från smedjorna i Firkovitch, ökända bland historikerna (se Appendix III)

** Se Se kapitel IV avsnitt 11.

70

övergången till judendomen få djupa och bestående verkningar.

 

2

LEGENDEN HAR FÖRDUNKLAT omständigheterna kring omvändelsen, men de främsta arabiska och hebreiska redogörelserna för den har vissa grundläggande inslag gemensamma.

Al-Masudis tidigare citerade skildring av det judiska styret i Kazarien slutar med en hänsyftning på en av hans föregående skrifter där han beskriver dessa omständigheter. Skriften är inte bevarad, men två redogörelser finns kvar som bygger på den. Den första är av Dimaski (skriven 1327) och upprepar att den bysantinske kejsaren tvingade judarna att utvandra under Harun al Rashids tid. Dessa utvandrare kom till det kazariska landet där de mötte "ett intelligent men obildat folk som de erbjöd sin religion. De infödda fann den bättre än sin egen och antog den."11

Den andra, mycket mer detaljerade redogörelsen förekommer i al Bakris Kungadömenas och vägarnas bok (från 1000-talet):

Skälet till att kazarernas konung, som tidigare varit hedning, omvände sig till judendomen är följande. Han hade anslutit sig till kristendomen.* Därpå insåg han hur falsk den var och diskuterade denna fråga, som djupt oroade honom, med en av sina höga ämbetsmän. Denne sade till honom: "O Konung, de som besitter heliga skrifter faller i tre ka-


* Såvitt jag vet nämner ingen annan källa detta. Det kan vara en friserad uppgift som är lättare för muslimska läsare att acceptera än kaganens kortlivade omvändelse till islam förejudendomen.

 71
tegorier. Kalla dem till dig och be dem framföra sina argument, och följ sedan den som har sanningen."

Därför sände han bud till de kristna efter en biskop. Hos kungen fanns enjude, skicklig på att argumentera, som inledde en debatt med honom. Han frågade biskopen: "Vad säger du om Moses, Amrans son, och toran som uppenbarades för honom?" Biskopen svarade: "Moses är en profet och toran säger sanningen." Därpå sade juden till kung en: "Han har redan tillstått sanningen i min tro. Fråga honom nu vad han tror på." Kungen frågade honom och han svarade: 'Jag säger att Jesus Messias är Marias son, han är Ordet och han har uppenbarat mysterierna i Guds namn." Därpå sade juden till kazarernas kung: "Han predikar en lära som jag icke känner, samtidigt som han godtar mina teser." Men biskopen kunde inte framlägga bevis. Därpå skickade kungen bud efter en muslim och de sände honom en lärd, begåvad man som var skicklig på att argumentera. Men juden lejde någon som förgiftade honom på vägen, och han dog. Och juden lyckades vinna kun5en för sin tro så att han övergick till judendomen.12

De arabiska historikerna hade förvisso talang för att sockra medicinen. Om den muslimske lärde hade kunnat delta i diskussionen skulle han ha fallit i samma fälla som biskopen ty båda godtog Gamla testamentet som sanning, medan både den som hyllade Nya testamentet och den som hyllade Koranen skulle ha röstats ned med två mot en. Att kungen godkände detta resonemang är symboliskt: han är villig endast att acceptera doktriner som delas av alla tre - deras gemensamma nämnare och vägrar ansluta sig till

72

något av de motstridiga påståenden som går därutöver. Det är än en gång neutralitetens princip, tillämpad på teologi.

Som Buryls har påpekat visar denna historia också att det judiska inflytandet vid det kazariska hovet måste ha varit starkt redan före den formella omvändelsen, ty biskopen och den muslimske lärde måste "sändas bud efter", medan juden "fanns hos kungen".

 

3

VI LÄMNAR NU DEN främsta arabiska källan angående omvändelsen Masudi och hans kompilatorer och övergår till den främsta judiska källan. Det är den så kallade kazariska brevväxlingen, nämligen ett brev från Hasdai Ibn Shaprut, kalifens i Cordoba judiske försteminister, och ett svar från kazarernas kung Josef, eller rättare sagt mellan deras respektive skrivare. Båda texterna är skrivna på hebreiska. Äktheten i korrespondensen har varit föremål för diskussioner men accepteras nu allmänt, med vederbörliga reservationer för avvikelser i senare avskrifter.*

Brevväxlingen tycks ha ägt rum efter år 954 och före 961, det vill säga ungefär vid den tid då Masudi skrev sin krönika. För att läsaren skall förstå hur värdefull den är måste vi först säga något om Hasdai Ibn Shapruts personlighet, kanske den mest lysande gestalten under judarnas "guldålder" (900-1200) i Spanien.

År 929 lyckades Abd al Rahman III, en medlem av den omayadiska dynastin, ena de moriska besittningarna i de södra och mellersta delarna av Iberiska halvön under sitt välde och grundade det västra kalifatet.


* En sammanfattning av debatten ges i Appendix III.

 73

Hans huvudstad Cordoba blev juvelen i det arabiska Spaniens krona och ett viktigt europeiskt kulturcentrum med ett bibliotek på 400 000 katalogiserade volymer. Hasdai, som föddes år 910 i Cordoba i en prominent judisk familj, drog först till sig kalifens blickar som läkare sedan han botat en del svåra sjukdomsfall. Abd-al-Rahman utsåg honom till sin livläkare och hade så totalt förtroende för hans omdöme att Hasdai först fick i uppdrag att ordna upp statens finanser och sedan blev utrikesminister och diplomatisk konfliktlösare i det nya kalifatets komplicerade kontakter med Bysans, med den tyske kejsaren Otto och med Kastilien, Navarra, Aragonien och andra kristna riken i norra Spanien. Hasdai var en äkta uomo universale flera århundraden före renässansen som mitt i statsärendena hann översätta medicinska verk till arabiska, brevväxla med de lärda rabbinerna i Bagdad och uppträda som mecenat för hebreiska grammatiker och skalder.

Han var en upplyst men from jude som utnyttjade sina diplomatiska förbindelser till att samla in uppgifter om de judiska församlingarna spridda i olika delar av världen och ingripa på deras vägnar så fort han kunde. Han var särskilt bekymrad över förföljelsen av judar i det bysantinska väldet under Romanus (se ovan del 1). Lyckligtvis hade han betydande inflytande vid det bysantinska hovet, som var ytterst angeläget om det västra kalifatets välvilliga neutralitet under Bysans fälttåg mot muslimerna i öster. Hasdai skötte förhandlingarna och tillvaratog detta tillfälle att ingripa till förmån för judarna i Bysans, av allt att döma med framgång. 14

Enligt vad Hasdai själv skriver var det några köpmän från Khorasan i Persien som först berättade för honom om ett självständigt judiskt rike, men han trod-

 74

de inte på historien. Längre fram frågade han ut medlemmarna av en bysantinsk beskickning till Cordoba som bekräftade köpmännens uppgifter. De bidrog också med en rad fakta kring det kazariska kungadömet, däribland namnet, Josef, på dess dåvarande kung. Hasdai beslöt då sända kurirer med ett brev till kung Josef.

Brevet (som diskuteras mer detaljerat längre fram) innehåller en rad frågor angående det kazariska riket, dess folk, styrelseskick, väpnade styrkor och så vidare, och även en förfrågan om vilken av de tolv stammarna Josef tillhörde. Detta antyder att Hasdai trodde att de judiska kazarerna härstammade från Palestina, i likhet med de spanska judarna, och kanske rent av utgjorde en av de förlorade stammarna. Men Josef var ju inte av judisk härkomst och tillhörde därmed ingen av stammarna. I sitt svar till Hasdai ger han en genealogi av ett annat slag, som vi skall se, men det han är mest angelägen om är att lämna Hasdai en detaljerad om än mytisk redogörelse för omvändelsen som ägt rum tvåhundra år tidigare och för de omständigheter som ledde fram till den.

Josefs skildring börjar med en lovsång till hans förfader, kung Bulan, en stor erövrare och vis man som "drev ut trollkarlarna och avgudadyrkarna ur sitt land". Därpå uppenbarade sig en ängel för kung Bulan i drömmen, uppmanade honom att dyrka den ende sanne Guden och lovade att Han i utbyte skulle "välsigna och mångfaldiga Bulans avkomma och utlämna hans fiender i hans händer och göra hans kungarike bestående intill världens ände". Detta är givetvis inspirerat av berättelsen om Förbundet i Första Mosebok och visar att även kazarerna gjorde anspråk på status som ett utvalt folk som slöt sitt förbund med Herren, trots att de inte var av Abrahams

75

säd. Men vid denna punkt slår Josefs historia in på ett oväntat spår. Kung Bulan är fullt villig att tjäna Den allsmäktige men tar upp en svårighet:

Herre, du känner mitt hjärtas hemliga tankar och du har rannsakat mina njurar för att förvissa dig om att min lit står till dig, men de människor över vilka jag härskar har ett hedniskt sinnelag och jag vet icke om de kommer att tro mig. Om jag har funnit nåd och barmhärtighet i dina ögon så bönfaller jag dig att uppenbara dig även för deras Store Furste så att han ger mig sitt stöd.

Den Evige villfor Bulans begäran och uppenbarade sig för denne furste i en dröm, och då han uppsteg på morgonen kom han till konungen och tillkännagav det för honom.

Det står ingenting i Första Mosebok och inte heller i de arabiska redogörelserna för omvändelsen om någon furste vars samtycke måste vinnas. Det är en omisskännlig anspelning på den kazariska dubbla monarkin. Den "store fursten" förefaller vara Kagan Bek, men det är inte omöjligt att "kungen" var ställföreträdaren och "fursten" kaganen. Enligt arabiska och armeniska källor kallades dessutom ledaren för den kazariska arme som invaderade Transkaukasien år 731 (det vill säga några år före det förmodade året för omvändelsen) för "Bulkhan".15

Josef går vidare och berättar att ängeln uppenbarade sig en gång till i kungens dröm och uppmanade honom att bygga ett tempel åt Herren, ty "himlen och himlarna ovanför himlen är inte stora nog för att rymma mig". Kung Bulan svarar blygsamt att han inte äger det guld och silver som behövs för ett sådant företag, "trots att det är min plikt och min önskan att utföra det". Ängeln lugnar honom. Det enda Bulan

76

behöver göra är att leda sina härar in i Dariela och Ardabil i Armenien, där en skatt av silver och en av guld ligger och väntar på honom. Detta stämmer med Bulans eller Bulkhans plundringståg som föregick omvändelsen, och även med de arabiska källor enligt vilka kazarerna under en period hade makten över silver och guldgruvor i Kaukasus. 16 Bulan gör som ängeln säger, återkommer segerrik med bytet och bygger "ett heligt tabernakel försett med ett heligt skrin ["förbundsarken"], en ljusstake, ett altare och heliga kärl som har bevarats till denna dag och alltjämt är i min [kung Josefs] ägo".

Josefs brev skrevs under andra hälften av 900-talet, alltså över tvåhundra år efter de händelser det återger, och är uppenbart en blandning av fakta och sägen. Hans skildring av den torftiga inredningen i templet och knappheten på bevarade reliker står i stark kontrast till den redogörelse han lämnar i andra delar av brevet för det rådande välståndet i sitt land. Hans förfader Bulans tid ter sig för honom som ett fjärran förflutet då den fattige men fromme kungen inte ens hade råd att bygga det heliga tabernaklet, som när allt kom omkring bara var ett tält.

Hittills har emellertid Josefs brev endast varit förspelet till omvändelsens verkliga drama, som han nu beskriver. Bulans förkastande av avgudadyrkan till förmån för "den ende sanne Guden" tycks ha varit det första steget, som alltjämt lämnade valet öppet mellan de tre monoteistiska bekännelserna. Det är åtminstone vad fortsättningen av Josefs brev antyder:

Efter dessa krigarbragder [invasionen av Armenien] spred sig kung Bulans ryktbarhet till alla länder. Kungen av Edom [Bysans] och Ishmaelims [muslimernas] kung hörde nyheten och skickade sände-
77
bud till honom med dyrbara gåvor och pengar och lärda män som skulle omvända honom till deras tro, men kungen var klok och sände bud efter en jude med stora kunskaper och stor skarpsinnighet och kallade samman alla tre så att de kunde diskutera sina läror. 

Här har vi alltså en annan hjärntrust eller rundabordskonferens, alldeles som hos Masudi, med den skillnaden att muslimen inte hade blivit förgiftad i förväg. Mönstret i resonemanget är i stort sett detsamma. Efter långa och meningslösa diskussioner ajournerar kungen mötet i tre dagar, då deltagarna får lugna sig i sina respektive tält. Därpå tillgriper han en krigslist och kallar till sig var och en separat. Han frågar den kristne vilken av de båda andra religionerna som ligger sanningen närmast, och den kristne svarar att det är den judiska. Han ställer samma fråga till muslimen och får samma svar. Neutralismen har än en gång vunnit. 

 

4

DETTA OM OMVÄNDELSEN. Vad får vi lära oss i övrigt av den berömda "kazariska brevväxlingen"?

Låt oss börja med Hasdais brev. Det inleds med en hebreisk dikt i den då moderna stilen piyut, en rapsodisk versform som innehåller dolda anspelningar eller gåtor och inte sällan akrostika. Dikten hyllar adressaten kung Josefs militära segrar, och samtidigt bildar den första bokstaven på varje rad ett akrostikon som ger det fullständiga namnet Hasdai bar Isaac bar Ezra bar Shaprut, följt av namnet Menahem ben Sharuk. Denne Menahem var en berömd hebreisk skald, lexikograf och grammatiker, Hasdais sekreterare och pro-

 78

tegé. Man förstår att han fick i uppdrag att avfatta episteln till kung Josef i sin mest utstuderade stil, och han tog chansen att odödliggöra sig själv genom att föra in sitt eget namn efter sin beskyddares. Flera andra verk av Menahem ben Sharuk finns bevarade, och det råder inget tvivel om att Hasdais brev är av hans hand.*

Efter dikten följer komplimanger och diplomatiska utsirningar och så en entusiastisk redogörelse för välståndet i morernas Spanien och judarnas lyckliga tillvaro under dess kalif Abd-al-Rahman, "vars like aldrig har skådats . ... Och sålunda togs de skingrade fåren om hand, deras förföljares vapen förlamades och oket kastades av. Det land vi lever i kallas på hebreiska Sepharad, men ismaeliterna som bebor det kallar det al Andalus ".

Hasdai övergår nu till att förklara hur han hörde talas om ett judiskt kungarike av köpmännen från Khorasan och sedan i närmare detalj av de bysantinska sändebuden, och han redogör för vad dessa beskickningar har berättat:

Jag frågade ut dem [bysantinerna] om det och de svarade att det var sant och att kungariket heter al Khazar. Mellan Konstantinopel och detta land är det en femton dagars resa till sjöss,** men de sade att det till lands finns många andra folk mellan oss och dem. Den härskande kungens namn är Josef. Fartyg kommer till oss från deras land med fisk, pälsskinn och alla sorters varor. De är i förbund


* Se Appendix III.

** Detta syftar antagligen på den så kallade kazariska rutten: från Konstantinopel tvärs över Svarta havet och uppför Don, sedan över förbindelsen mellan Don och Volga och nedför Volga till Itil. (En annan och kortare våg gick från Konstantinopel till Svarta havets östkust.)

79
med oss och högt aktade av oss. Vi utbyter beskickningar och gåvor. De är mäktiga och har en fästning för sina utposter och trupper som drar ut på plundringståg från tid till annan.*

Denna uppgift av Hasdai till kazarernas kung om kungens eget land är helt klart avsedd att locka Josef till ett detaljerat svar. Psykologiskt var det ett skickligt drag. Hasdai måste ha vetat att kritik av felaktiga påståenden flyter lättare ur pennan än en originalframställning.

Så skildrar Hasdai sina föregående försök att komma i förbindelse med Josef. Först hade han skickat ett sändebud, en Isak bar Nathan, med instruktioner att bege sig till det kazariska hovet. Men Isak kom inte längre än till Konstantinopel, där han behandlades hövligt men hindrades från att fortsätta sin resa. (Fullt begripligt. Med tanke på Bysans ambivalenta inställning till det judiska kungariket låg det förvisso inte i Konstantins intresse att underlätta en allians mellan Kazarien och det västra kalifatet med dess judiske försteminister.) Hasdais sändebud återvände alltså till Spanien utan att ha fullföljt sitt uppdrag. Snart erbjöd sig emellertid ett nytt tillfälle, nämligen då en beskickning från Östeuropa anlände till Cordoba. Bland medlemmarna befann sig tvåjudar, Mar Saul och Mar Josef, som erbjöd sig att överlämna Hasdais brev till kung Josef. (Enligt Josefs svar till Hasdai lämnades det fram av en tredje person, en Isak ben-Eliezer.)

Sedan Hasdai alltså i detalj har skildrat hur det kom sig att han skrev sitt brev och sina bemödanden för att


* Fästningen måste vara Sarkel vid Don. "De är högt aktade av oss" stämmer med Konstantin Porfyrogenitus ord om det speciella guldsigill som han använde i sina brev till kaganen. Konstantin var Bysans kejsare vid tiden för beskickningen till Spanien.

 80

få fram det till adressaten, övergår han till en serie direkta frågor som visar hur ivrig han är att få veta mer om allt som gäller kazarernas land, från dess geografiska förhållanden till dess sabbatsriter. Det sista stycket i Hasdais brev slår an en helt annan ton än de första:

Jag känner behov av att veta sanningen, om det verkligen finns en plats på denna jord där det trakasserade Israel kan härska över sig självt, där det inte är underställt någon. Om jag finge veta att det verkligen förhåller sig så skulle jag inte tveka att försaka alla äretecken, ta avsked från min höga post, överge min familj och färdas över berg och slätter, över land och vatten, tills jag var framme vid den plats där min Herre [den judiske] Konungen härskar . ... Och jag har ännu en anhållan: att få veta om du känner till något om [det tänkbara datum för] det Sista Undret [Messias ankomst] som vi inväntar medan vi vandrar från land till land. Vanärade och förödmjukade i vår förskingring måste vi tigande lyssna till dem som säger: "Varje folk har sitt eget land, ni är de enda som inte ens har en skugga av ett land på denna jord."

Brevets inledning lovsjunger judarnas lyckliga lott i Spanien, slutet andas den landsflyktiges bitterhet, sionistiska glöd och messianska hopp. Men dessa motsatta attityder har alltid levt sida vid sida i judarnas splittrade hjärtan under hela deras historia. Motsägelsen i Hasdais brev ger det en extra touche av autenticitet. I vilken mån hans underförstådda erbjudande att ställa sig i den kazariske kungens tjänst skall tas på allvar är en annan fråga, som vi inte kan besvara. Måhända kunde han det inte själv.

 81

 

 5

KUNG ,lOSEFS SVAR ÄR mindre skickligt formulerat och gripande än Hasdais. Inte att undra på som Cassel påpekar: "Lärdom och kultur härskade inte blandjudarna vid Volga utan vid Spaniens floder." Svaret höjdpunkt är den skildring av omvändelsen som vi redan har citerat. Även Josef anlitade säkert en skrivare, antagligen en lärd flykting från Bysans. Ändå låter svaret som en röst ur Gamla testamentet jämfört med de polerade kadenserna från den moderne 900-talsstatsmannen.

Det börjar med en fanfar av hälsningar och upprepar därpå huvudinnehållet i Hasdais brev. Texten understryker stolt att det kazariska kungariket vederlägger dem som påstår att 'Judas spira för alltid har fallit ur judarnas händer" och "att det inte finns någon plats på jorden för ett eget kungadöme". Detta följs av en ganska kryptisk anmärkning om att "redan våra fäder har utbytt vänskapliga brev som förvaras i våra arkiv och är kända för våra äldste".*

Josef ger därpå en genealogi över sitt folk. Han är visserligen en stark judisk nationalist och stolt över att svinga 'Judas spira", men han kan inte göra anspråk på något semitiskt ursprung för deras räkning och gör det inte heller. Han spårar kazarernas upprinnelse inte till Sem utan till Noas tredje son Jafet, eller för att vara exakt till jafets sonson Togarma, anfadern till alla turkiska folk. "Vi har funnit i våra förfäders släktregis-


* Detta syftar eventuellt på en judisk 800 falsresenär, Eldad haDani, som nämner Kazarien i sina fantastiska berättelser, mycket lästa på medeltiden. Han säger att det är bebott av tre av Israels förlorade stammar och uppbär tribut från tjugoåtta grannriken. Eldad besökte Spanien omkring 880 och kan ha varit i kazarernas land. Hasdai nämner honom i förbigående i sitt brev till Josef, som om han vill fråga vad han skall tro om honom.

 82

ter att Togarma hade tio söner", hävdar Josef dristigt, "och namnen på deras avkomlingar är följande: uigurer, dursu, avarer, hunner, basilier, tarniaker, kazarer, zagora, bulgarer, sabirer. Vi är söner till Kazar, den sjunde..."

Det är ovisst vilka några av dessa folk, med namn stavade med det hebreiska alfabetet, egentligen var, om de nu har funnits, men det spelar ingen roll. Det utmärkande för denna genealogiska övning är sammansmältnin~en av Första Mosebok med turkisk stamtradition.*

Efter genealogin nämner Josef i korthet några militära erövringar som hans förfäder gjort och som förde dem så långt som till Donau. Därpå följer en omständlig redogörelse för Bulans omvändelse. "Från denna dag gav Herren honom styrka och bistod honom", fortsätter Josef. "Han lät omskära sig själv och sina anhängare och skickade efter judiska vise som lärde honom lagen och förklarade Herrens bud." Efter mer skryt om militära segrar, erövrade nationer och så vidare kommer en viktig passage:

Efter dessa händelser blev en av hans [Bulans] sonsöner kung. Han hette Obadia, han var en tapper och vördad man som reformerade styret, förstärkte lagen enligt tradition och bruk, byggde synagogor och skolor, samlade en mängd av Israels vise, skänkte dem ståtliga gåvor av guld och silver och förmådde dem att tolka de tjugofyra [heliga] skrifterna, Mishna [reglerna] och Talmud och den ordning i vilken liturgin skall framsägas.

Detta pekar på att en religiös väckelse eller reforma-


* Den sprider också ljus över den ofta förekommande beskrivningen av kazarerna som Magogs folk. Enligt Första Mosebok 10:2 3 var Magog den svårt ansatte farbrodern till Togarma.

83

tion ägde rum ett par generationer efter Bulan (eventuellt åtföljd av en statskupp så som Artamonov förmodar). Det förefaller verkligen som om judaiseringen av kazarerna gick i flera etapper. Vi minns att kung Bulan drev ut "trollkarlarna och avgudadyrkarna" innan ängeln uppenbarade sig för honom och att han slöt sitt förbund med "den sanne Guden" innan han hade avgjort om Han var den judiske, kristne eller muslimske guden. Det ter sig högst sannolikt att kung Bulans och hans anhängares omvändelse var ännu en Ietapp på vägen, att de anslöt sig till en primitiv eller rudimentär form av judendomen byggd enbart på Bibeln, en form som lämnade därhän Talmud, hela rabbinlitteraturen och de regler som utarbetats efter den. I detta avseende liknade de karaiterna, en fundamentalistisk sekt som uppkom på 700-talet i Persien och spred sig blandjudar över hela världen, särskilt i "Lilla Kazarien", det vill säga Krim. Dunlop och vissa andra auktoriteter förmodar att någon form av karaism var förhärskande i landet mellan Bulan och Obadia (alltså ungefär mellan 740 och 800) och infördes först under Obadias religiösa reform. Resonemanget har en viss betydelse eftersom karaismen tycks ha levt kvar i Kazarien ända till slutet och byar av turkisktalande karaitiska judar, uppenbarligen av kazariskt ursprung, fanns kvar i modern tid (se kapitel V avsnitt 4).

Judaiseringen av kazarerna var alltså en successiv process som inleddes därför att den var politiskt läglig och som långsamt trängde in i tänkandet. Slutligen gav den upphov till messianismen i nedgångsperioden. Kazarernas religiösa lojalitet överlevde deras rikes sönderfall, och som vi skall se längre fram dröjde den sig kvar i Rysslands och Polens kazarjudiska bosättningar.

84

 

6

EFTER ATT HA NÄMNT Obadias religiösa reformer ger Josef en lista över dennes efterträdare:

Hiskia hans son och hans son Manasse och Chanuka Obadias broder, och Isak hans son, Manasse hans son, Nissi hans son, Menahem hans son, Benjamin hans son, Aron hans son, och jag är Josef, son till Aron den välsignade, och vi var alla söner till kungar och ingen främling hade tillåtelse att sitta på våra fäders tron.

Därpå försöker Josef besvara Hasdais frågor om Kazariens storlek och topografi, men han tycks inte ha haft någon kompetent person vid sitt hov som var lika skicklig som de arabiska geograferna, och hans dunkla omnämnanden av andra länder och folk tillför föga utöver det vi redan vet från Ibn Hawkal, Masudi och andra persiska och arabiska källor. Han påstår sig ta upp skatt från trettiosju folk, vilket verkar tilltaget i överkant. Dunlop påpekar ändå att nio av dem tycks vara stammar som bodde i hjärtat av Kazarien, och de återstående tjugoåtta stämmer bra med Ibn Fadlans uppgift om tjugofem hustrur, var och en dotter till en vasall (och även med Eldad ha Danis tvivelaktiga sagor). Vi måste också hålla i minnet att det bodde mängder av slaviska stammar längs Dnjeprs övre lopp och så långt borta som Moskva, som erlade skatt till kazarerna.

Hur det än ligger till med den saken finns det ingen anspelning i Josefs brev på ett kungligt harem. Det talas endast om en drottning och hennes "tärnor och eunucker". Dessa sägs bo i en av de tre delarna av Josefs huvudstad Itil: "I den andra bor israeliter, ismaeliter, kristna och andra folk som talar andra språk. Den tredje, som är en ö, bebor jag själv med furstar,

85

trälar och alla de tjänare som tillhör mig.* Vi bor i staden hela vintern men i månaden Nisan [marsapril] beger vi oss ut och alla går att arbeta på sina åkrar och i sin trädgård. Varje släkt har sin ärftliga egendom till vilken de drar med glädje och jubel. Ingen inkräktares röst hörs där och ingen fiende syns. Landet har inte mycket regn men det finns mångli floder med mängder av stora fiskar och många käller, och det är i allmänhet bördigt och fett på dess åkraaoch i dess vingårdar, örtagårdar och fruktträdgårdar som bevattnas av floderna och bär rik frukt ... och med Guds hjälp leverjag i fred."

Nästa avsnitt ägnas åt datum för Messias ankomst:

Vi har ögonen på de vise från Jerusalem och Babylon, och trots att vi lever fjärran från Sion har vi ändå hört att beräkningarna är felaktiga på grund av den stora mångfalden synder, och vi vet ingenting, endast Den evige kan hålla räkringen, och må Den evige påskynda vår Befrielse ....

Det sista stycket i Josefs brev är ett svar på Hasdais underförstådda erbjudande att inträda i kazarkungens tjänst:

Du nämner i ditt brev en önskan att skåda mitt anlete. Även jag önskar och längtar efter att få se ditt ädla ansikte och glansen hos din prakt, visdom och storhet. Jag hoppas att dina ord besannas, att jag skall få erfara lyckan att omfamna dig och skåda ditt kära, vänliga och behagliga ansikte. Du skulle vara mig såsom en fader och jag dig såsom en son; hela mitt folk skulle kyssa dina läppar; vi skulle komma och gå i enlighet med dina önskningar och dina visa råd.


* Denna uppdelning av Itil i tre delar förekommer som vi har sett också i några av de arabiska källorna

86

 

En ganska dunkel passage i brevet handlar om den aktuella politiska situationen:

Med Den allsmäktiges hjälp bevakar jag flodens [Volgas] mynning och låter inte ruserna som kommer på sina skepp intränga i arabernas land . ... Jag utkämpar hårda krig med dem [ruserna] ty om jag tillät det skulle de ödelägga Ismaels länder ända till Bagdad.

Här poserar Josef som Bagdadkalifatets försvarare mot nordmännens rusernas plundringståg (se nästa kapitel). Detta ter sig en smula taktlöst med tanke på den bittra fiendskapen mellan den omayadiske kalifen i Cordoba (som Hasdai tjänar) och de abassidiska kaliferna i Bagdad. Man måste då tänka på att den bysantinska kazarpolitikens slingerbultar gjorde det fördelaktigt för Josef att framstå i rollen som islams försvarare, oavsett schismen mellan de båda kalifaten. Han kunde åtminstone hoppas att den erfarne diplomaten Hasdai skulle fatta vinken.

De båda brevskrivarna träffades aldrig, om nu ett möte någonsin övervägdes på allvar. Inga fler brev har bevarats ifall några utväxlades. Faktainnehållet i den kazariska brevväxlingen är magert och lägger föga till det som redan var känt från andra källor. Det fängslande i den ligger i de bisarra, fragmentariska bilder den ger, som en nyckfull strålkastare riktad på lösryckta partier i den täta dimma som omger perioden. 

 

7

BLAND ANDRA HEBREISKA källor kan nämnas "Cambridgedokumentet" (efter dess nuvarande förvaringsplats, universitetsbiblioteket i Cambridge). Det upptäcktes mot slutet av 1800-talet tillsammans med

 87

andra ovärderliga dokument i "Kairos Geniza", förvaringsrummet i en gammal synagoga, av forskaren Solomon Schechter i Cambridge. Dokumentet är i dåligt skick. Det är ett brev (eller en kopia av ett brev) bestående av ungefär hundra rader på hebreiska. Början och slutet saknas så det är omöjligt att avgöra vem som skrev det och vem det var adresserat till. Kung Josef omtalas i det som en samtida och omnämns som "min herre", och Kazarien kallas "vårt land". Det troligaste är att brevet var skrivet av en kazarisk jude vid kung Josefs hov under dennes livstid, det vill säga i stort sett är samtida med den kazariska brevväxlingen. Några forskare har framkastat teorin att det var skrivet till Hasdai ibn Shaprut och överlämnats i Konstantinopel till Isak bar Nathan, Hasdais sändebud som aldrig nådde sitt mål. Denne skulle sedan ha tagit med sig det till Cordoba, varifrån det letade sig till Kairo då judarna fördrevs från Spanien. Hur som helst finns det tecken som tyder på att dokumentet tillkom senast på 1000-talet och sannolikt i Josefs livstid, på 900-talet.

Det innehåller en annan legendlik redogörelse för omvändelsen, men dess främsta innebörd är politisk. Författaren talar om ett anfall på Kazarien under josefs fars, Aron den välsignade, tid och utfört av alanerna på bysantinsk anstiftan. Ingen annan grekisk eller arabisk källa nämner detta fälttåg, men Konstantin Porfyrogenitus De Administrando Imperio, skriven 947-50, innehåller en signifikant passage som ger en viss trovärdighet åt den okände brevskrivarens påståenden:

Angående Kazarien, hur krig skall föras mot dem och av vem. Såsom ghuzzerna är i stånd att föra krig mot kazarerna, nära dem som de bor, är Alaniens härskare det likaledes, emedan Kazariens nio luft-
88
streck [Kaukasus bördiga sluttningar] ligger nära Alanien, och om alanen så önskar kan han plundra dem och vålla stor skada och förödelse för kazarerna därifrån.

Enligt Josefs brev erlade alanernas härskare skatt till honom, och vare sig han gjorde det eller ej hyste han troligen ungefär samma känslor gentemot kaganen som bulgarernas kung. Detta avsnitt av Konstantins text, som avslöjar kejsarens försök att hetsa alanerna till krig mot kazarerna, påminner oss ironiskt nog om Ibn Fadlans beskickning med ett parallellt syfte. Tiden för närmandet mellan Bysans och Kazarien var tydligen sedan länge förbi i Josefs dagar. Men här föregriper jag händelseutvecklingen så som den diskuteras i nästa kapitel.

 

8

UNGEFÄR HUNDRA ÅR efter den kazariska brevväxling en och det förmodade datum för Cambridgedokumentet skrev jehuda Halevi sin en gång berömda bok Kuzari, Kazarerna. Halevi (1085-1141) anses allmänt som Spaniens störste hebreiske skald, men boken skrevs på arabiska och översattes senare till hebreiska. Den har till undertitel "Boken om bevis och argument till försvar för den föraktade tron".

Halevi var sionist och dog på en pilgrimsfärd till Jerusalem. Kuzari, tillkommen ett år före hans död, är en filosofisk skrift som hävdar att det judiska folket är den ende medlaren mellan Gud och resten av mänskligheten. Vid historiens slut kommer alla andra länder att omvända sig till judendomen, och kazarernas omvändelse ter sig som en symbol för eller ett förebud om detta.

89

Trots sin titel har skriften föga att säga om kazarernas land, som huvudsakligen tjänstgör som kuliss till ännu en legend om omvändelsen kungen, ängeln, den judiske lärde och så vidare och till de filosofiska och teologiska dialogerna mellan kungen och företrädarna för de tre religionerna.

Där finns emellertid några hänsyftningar på fakta som antyder att Halevi antingen hade läst breven mellan Hasdai och Josef eller hade andra källor till uppgifter om Kazarien. Vi får till exempel veta att kazarernas kung "avslöjade sin dröms hemlighet för härföraren över sin arme" sedan ängeln uppenbarat sig, och "härföraren" gör sig också starkt gällande längre fram. Det är ännu en tydlig anspelning på kaganens och hans ställföreträdares dubbla monarki. Halevi nämner också "historierna" och "kazarernas böcker", vilket för tanken till Josefs ord om "våra arkiv" där statsdokument förvaras. Slutligen anger Halevi två gånger och på olika ställen i boken att omvändelsen ägde rum "för fyrahundra år sedan" och "år 4500" (enligt den judiska tideräkningen). Detta pekar på år 740, den troligaste tidpunkten. Allt som allt är det en klen skörd av fakta i en bok som var otroligt populär bland medeltidens judar, men man intresserade sig mindre för fakta än för fabler i det skedet och judarna var mer angelägna om att få veta när Messias skulle anlända än om geografiska uppgifter. De arabiska geograferna och historieskrivarna hade en liknande lättsinnig inställning till avstånd, data och gränserna mellan fakta och fantasier.

Detta gäller också den berömde tysk judiske resenären rabbinen Petachia från Regensburg, som besökte Östeuropa och västra Asien mellan 1170 och 1185. Hans reseskildring Sibub Ha'olam, "Resa runt världen", tycks ha skrivits av en lärjunge efter hans anteckningar

90

eller diktamen. Den visar hur chockerad den gode rabbinen var över de kazariska judarnas primitiva seder och bruk norr om Krim. Han förklarade det med att de höll fast vid det karaitiska kätteriet:

Och rabbinen Petachia frågade dem: "Varför tror ni ,te på de skriftlärdes [det vill säga talmudisternas] ord?" De svarade: "Därför att våra fäder inte lärde oiss dem." På kvällen före sabbaten skär de allt bröd som de äter på sabbaten. De äter det i mörkret och sitter hela dagen på ett ställe. Deras böner består endast av psaltarpsalmerna.17* 

Rabbinen blev så indignerad att det enda han hade att säga då han sedermera färdades genom Kazariens hjärta var att det tog honom åtta dagar, under vilka "han hörde kvinnors klagan och hundars skall".18

Han nämner emellertid att han under sin vistelse i Bagdad hade sett sändebud från Kazarien som sökte efter behövande judiska lärda från Mesopotamien och till och med från Egypten som skulle "undervisa deras barn i Tora och Talmud".

Få judiska resenärer från väst gav sig ut på den riskfyllda färden till Volga, men de noterade möten med kazariska judar i den civiliserade världens alla viktiga centra. Petachia träffade på dem i Bagdad. Benjamin från Tudela, en annan berömd 1100-tallresenär, besökte kazariska stormän i Konstantinopel och Alexandria. Ibraham ben Daud, som var samtida med jebudah Halevi, uppger att han i Toledo hade sett "några av deras avkomlingar, lärjungar till de vise".19 Enligt sägnen var detta kazariska prinsar. Man kommer att tänka på indiska furstesöner som skickas till Cambridge för att studera.


* Att tillbringa sabbaten i mörker var en välbekant karaitisk sed.

91

Ledarna för de ortodoxa judarna i öst, koncentrerade till talmudakademin i Bagdad, är dock märkligt ambivalenta i sin inställning till kazarerna. Gaon (hebreiska för "excellens") som stod i spetsen för akademin var den andlige ledaren för de judiska bosättning arna spridda över hela Mindre Asien och Mellanöstern, medan Exilarken eller "fångenskapens furste" företrädde den världsliga makten över dessa mer eller mindre autonoma samhällen. Saadiah Gaon (882-942), den mest berömde av de andliga excellenserna som efterlämnade digra skrifter, nämner kazarerna gång på gång. Han talar om en mesopotamisk jude som for till Kazarien och bosatte sig där som om detta var något mycket vanligt. Han talar dunkelt om det kazariska hovet, och på andra ställen förklarar han att Hiram i den bibliska beteckningen "Hiram av Tyrus" inte är ett egennamn utan en kunglig titel, "som kalif för arabernas härskare och kagan för kazarernas kung".

Kazarien fanns alltså i högsta grad "på kartan" i bokstavlig och bildlik bemärkelse för ledarna för den ecklesiastika hierarkin i den orientaliska judiska världen, men samtidigt betraktades kazarerna med vissa onda aningar både av rasskäl och för deras misstänkta fallenhet för det karaitiska kätteriet. En hebreisk 1000-talsförfattare, Jafet ibn-Ali, var själv karait och tar kazarerna som exempel när han skall förklara ordet mamzer, "bastard": de blev judar utan att tillhöra det utvalda folket. Hans samtida Jakob ben Reuben speglar den motsatta sidan av denna ambivalenta inställning då han talar om kazarerna som "ett enda folk som inte bär landsflyktens ok utan är stora krigare som inte betalar skatt till de kristna".

Då man sammanfattar de hebreiska källskrifter om kazarerna som vi har anar man en blandad reaktion

92

av entusiasm, skepsis och framför allt förbryllelse. Ett krigarfolk av turkiska judar måste ha tett sig lika egendomligt som en omskuren enhörning i rabbinernas ögon. Under tusen års diaspora hade judarna glömt hur det var att ha en kung och ett land. Messias var verkligare för dem än kaganen.

Som ett postskriptum till de arabiska och hebreiska källor som behandlar omvändelsen bör det nämnas att den synbarligen äldsta kristna källan föregår dem båda. Någon gång före 864 skrev den västfaliske munken Christian Druthmar i Akvitanien en avhandling på latin, Expositio in Evangelium Mattei där han uppger att "det finns folk under himlen där inga kristna står att påträffa, vilkas namn är Gog och Magog och som är hunner. Bland dem finns ett, kallat gazari, som är omskurna och iakttar judendomen i dess helhet." Detta skriver han apropå Matteus 24:14* som inte förefaller ha något med saken att göra, och sedan nämns inte ämnet mer.

 

9

VID UNGEFÄR SAMMA TID som Druthmar skrev ned vad han hade hört om de judiska kazarerna försökte en ryktbar kristen missionär, sänd av den bysantinske kejsaren, omvända dem till kristendomen. Han var ingen mindre än Den helige Kyrillus, "Slavernas apostel", som påstås ha skapat det kyrilliska alfabetet. Han och hans äldre bror, Den helige Metodius, fick detta och andra missionärsuppdrag av kejsar Mikael III på inrådan av patriarken Photius (själv tydligen av kazariskt ursprung, ty kejsaren lär en gång i vredesmod ha kal-


* "Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma."

93

lat honom "kazaransikte").

Kyrillus missionerande tycks ha haft ramgång bland de slaviska folken i Östeuropa men inte bland kazarerna. Han begav sig till deras land genom Cherson på Krim, där han sägs ha tillbringat ett halvår med att lära sig hebreiska som förberedelse för sin mission. Därpå tog han den "kazariska vägen" övergången från Don till Volga till Itil och därifrån längs Kaspiska havet för att träffa kaganen (det sägs inte var). De gängse teologiska debatterna följde men lämnade de kazariska judarna tämligen oberörda. Till och med den beundrande Vita Comtdntine (Kyrillus hette Konstantin från början) säger endast att Kyrillus gjorde ett fördelaktigt intryck på kaganen, att några få personer döptes och tvåhundra kristna fångar frigavs av kaganen som en vänskapsgest. Det var det minsta han kunde göra för kejsarens sändebud som hade gjort sig så mycket besvär.

Forskarna i slavisk språkvetenskap kastar ett säreget ljus över denna historia. Kyrillus ges av tradition äran för att ha skapat inte bara det kyrilliska alfabetet utan även det glagolitiska. Det sistnämnda användes enligt Baron "i Kroatien fram till 1600-talet. Det är sedan länge klarlagt att det från det hebreiska alfabetet har hämtat minst elva tecken som delvis representerar de slaviska ljuden." (De elva tecken är A, B, V, G, E, K, P, R, S, Sj och T.) Detta bekräftar det som sades tidigare om det hebreiska alfabetets inflytande på spridningen av läskunnigheten bland kazarernas grannar.

94

 

 

3

Nedgång

 

"DET VAR UNDER ANDRA hälften av 700-talet som det kazariska väldet nådde höjden av sin glans", skriver D. Sinorl, det vill säga mellan Bulans omvändelse och den religiösa reformen under Obadia. Detta innebär inte att kazarerna hade sin judiska religion att tacka för sin goda tur. Det är snarare tvärtom: de hade råd att vara judar därför att de var ekonomiskt och militärt starka.

En levande symbol för deras makt var kejsar Leo Kazaren, som härskade i Bysans år 775-80. Sitt tillnamn hade han efter sin mor, den kazariska prinsessan "Blomma", hon som hade lanserat ett nytt mode vid hovet. Som vi minns ägde vigseln rum kort efter kazarernas stora seger över muslimerna i slaget vid Ardabil, omnämnt i Josefs brev och andra källor. De båda händelserna "saknar inte samband", påpekar Dunlop.2

Dynastiska trolovningar och giftermål kunde emellertid vara farliga. De gav upprepade gånger upphov till eller åtminstone en förevändning för krig. Mönstret ~'cks ha etablerats av Attila, kazarernas forne herre. År 450 sägs Attila ha fått ett bud, åtföljt av en förlovningsring, från den västromerske kejsaren Valentinianus III:s syster Honoria. Denna romantiska och äregiriga dam bönföll hunnernas hövding att rädda henne från ett öde värre än döden, ett påtvingat äktenskap med en gammal senator, och skickade honom ringen. Attila krävde henne genast till brud med

95

halva riket i hemgift, och då Valentinianus vägrade invaderade han Gallien.

Flera variationer på detta nästan arketypiska tema dyker upp i kazarernas historia. Vi minns hur vred bulgarernas kung blev då hans dotter enleverades och att han angav denna händelse som den främsta grunden för sitt krav på att kalifen skulle bygga honom en fästning mot kazarerna. Om vi skall tro de arabiska källorna ledde liknande episoder till att kriget mellan kazarer och muslimer blossade upp för sista gången i slutet av 700-talet efter en lång fredsperiod.

Enligt al-Tabari befallde kalifen år 798* guvernören av Armenien att ytterligare befästa gränsen mot Kazarien genom att äkta en dotter till kaganen. Denne guvernör tillhörde de mäktiga barmeciderna (vilket inom parentes för tanken till prinsen av släkten med samma namn i Tusen och en natt som inbjuder tiggaren till ett gästabud bestående av rikt ornamenterade lock över tomma fat). Barmeciden samtyckte och den kazariska prinsessan med svit och hemgift skickades i väg till honom i en luxuös karavan (se kap.l avs.10). Men hon dog i barnsäng, det nyfödda barnet dog också och då hennes hovmän återvände till Kazarien antydde de för kaganen att hon hade blivit förgiftad. Kaganen invaderade raskt Armenien och tog 50 000 fångar, uppger två arabiska källor.' Kalifen tvingades frige tusentals brottslingar ur sina fängelser och beväpna dem för att hejda kazarernas framryckning.

De arabiska källorna återger ytterligare minst ett fall av ett misslyckat dynastiskt giftermål följt av en kazarisk invasion, och som påbröd lägger den georgiska krönikan ett alldeles särskilt blodigt till listan, där prinsessan inte förgiftas utan tar sitt liv för att und-


* Tidpunkten är dock osäker.

 96

komma kaganens säng. Detaljer och tidsuppgifter är som vanligt tvivelaktiga, 4 och detsamma gäller det verkliga motivet för dessa fälttåg. Köpta brudar och förgiftade drottningar förekommer dock så ofta i krönikorna att detta tema måste ha påverkat människornas fantasi starkt, möjligen också de politiska händelserna.

 

2

EFTER 700-TALETS SLUT hörs ingenting mer om strider mellan kazarer och araber. När vi går in i 800-talet tycks kazarerna åtnjuta fred i flera årtionden. I varje fall talas det föga om dem i krönikorna, och inga nyheter är goda nyheter i historien. Deras lands södra gränser hade pacificerats, relationerna med kalifatet hade stabiliserats till en tyst nonaggressionspakt och förbindelserna med Bysans fortsatte att vara avgjort vänskapliga.

Ändå förekommer mitt i denna jämförelsevis idylliska period en olycksbådande episod som låter ana nya faror. År 833 eller däromkring sände kaganen och hans ställföreträdare en beskickning till den östromerske kejsaren Teofilus och bad denne sända kunniga arkitekter och yrkesarbetare som skulle bygga en fästning åt dem vid Dons nedre lopp. Kejsaren agerade genast. Han sände en flotta över Svarta havet och Azovska sjön uppför Dons mynning till den strategiska plats där fästningen skulle byggas. Det var så Sarkel kom till, den berömda fästningen och den oskattbara arkeologiska fyndplatsen, praktiskt taget den enda som har gett ledtrådar till kazarernas historia tills den dränktes i Tsimljanskreservoaren intill VolgaDonkanalen. Konstantin Porfyrogenitus, som lämnade en ganska detaljerad redogörelse för episoden, sä-

97

ger att Sarkel byggdes av tegel eftersom det inte fanns sten i trakten. Teglet brändes i specialbyggda ugnar. Han nämner inte det märkliga faktum (klarlagt av sovjetiska arkeologer medan platsen alltjämt var tillgänglig) att byggnadsarbetarna också använde marmorkolonner av bysantinskt ursprung från 500-talet, antagligen hämtade från någon bysantinsk ruin. Ett nätt exempel på kejserlig sparsamhet.'

Den potentiella fiende mot vilken denna imponerande fästning restes i bysantinsk kazariskt samarbete var dessa kraftfulla och hotande nykomlingar på världsarenan som väst kallade vikingar eller nordmän och öst kallade ruser.

Tvåhundra år tidigare hade de segerrika araberna ryckt fram mot den civiliserade världen i en gigantisk kniptångsrörelse där den vänstra armen nådde över Pyrenéerna, den högra över Kaukasus. Nu under viktingatiden föreföll historien skapa en spegelbild av denna föregående fas. Den inledande explosion son hade utlöst de muslimska erövringskrigen ägde rum i den kända världens sydligaste region, den arabiska öknen. Vikingarnas plundringståg och erövringar utgick från dess nordligaste region, Skandinavien. Araberna ryckte norrut på land, nordmännen söderut till havs och på floder och andra vattendrag. Araberna utkämpade åtminstone i teorin ett heligt krig, vikingarna oheliga krig av sjöröveri och plundring, men för offren var resultaten ungefär desamma. I ingetdera fallet har historikerna kunnat ge övertygande förklaringar till de ekonomiska, ekologiska eller ideologiska drivkrafter som förvandlade dessa till synes lugna regioner, Arabien och Skandinavien, så gott som över en natt till vulkaner av gnistrande vitalitet och hänsynslös företagsamhet. Båda utbrotten uttömde sina krafter inom ett par hundra år men efterlämnade var-

98

aktiga spår. Båda utvecklades under denna tidrymd från råhet och destruktivitet till högtstående kulturer.

Ungefär då Sarkel byggdes i samarbete mellan bysantiner och kazarer inför en väntad attack av östvikingarna hade västvikingarna redan penetrerat alla Europas viktiga farleder och erövrat halva Irland. Inom några årtionden koloniserade de Island, erövrade Normandie, plundrade Paris flera gånger, härjade i Tyskland, Rhönes delta och Genuabukten, seglade runt Iberiska halvön och anföll Konstantinopel genom Medelhavet och Dardanellerna samtidigt med att ruserna gick till attack nedför Dnjepr och över Svarta havet. Som Toynbee skriver:' "På 800-talet, det århundrade då ruserna trängde in i Kazarien och det östromerska riket, plundrade och erövrade och koloniserade skandinaverna i en väldig båge som till slut sträckte sig åt sydväst... till Nordamerika och åt sydöst till ... Kaspiska havet."

Inte underligt att en speciell bön infördes i litaniorna i väst: A furore Normannorum libera nos Domine, "För nordmännens raseri bevara oss, Herre". Inte underligt att Konstantinopel behövde sina kazariska allierade som en buffert mot de snidade drakhuvudena på vikingaskeppens stäv, så som det hade behövt dem ett par hundra år tidigare mot Profetens gröna fanor. Och liksom vid detta föregående tillfälle skulle kazarerna få ta stöten av anfallet och till sist se sin huvudstad lagd i ruiner.

Inte bara Bysans hade anledning att vara tacksamt mot kazarerna för att de spärrade vikingaflottorna på färden nedför de stora floderna från norr. Vi förstår nu bättre den kryptiska passagen i Josefs brev till Hasdai, skrivet hundra år senare: "Med Den allsmäktiges hjälp bevakar jag flodens mynning och låter inte ruserna som kommer på sina skepp intränga i arabernas

99

land... Jag; utkämpar hårda krig [med ruserna]." 

 

3

DE VIKINGAR SOM BYSANTINERNA kallade rhoser fick namnet "varanger" av de arabiska krönikeskrivarna. Enligt Toynbee kommer rhos av det svenska "roddare".7 "Varanger" (väringar) användes av araberna och även i Nestorskrönikan som en beteckning på nordmän eller skandinaver. De kallade Östersjön för "Varangerhavet".8 Dessa vikingar kom från östra Sverige., i motsats till dem från Norge och Danmark som häjade i Västeuropa, men de ryckte fram efter samma mönster. Det var årstidsbundet, det byggde på strategiskt belägna öar som tjänstgjorde som fästen, vapenförråd och försörjningsbaser för anfall på fastlandet, och där förhållandena var gynnsamma förändrades det från plundringståg och tvångshandel till mer eller mindre permanenta bosättningar som till sist smälte samman med urbefolkningen. Vikingarnas penetrering av Irland började sålunda med att ön Rechru (Lambay) i Dublinbukten erövrades, England invaderades från ön Thanet, inträngandet på kontinenten började med erövringen av öarna Walcheren (utanför Holland) och Noirmoutier (i Loires mynning).

Längst österut i Europa följde nordmännen samma ritningar. Efter att ha seglat över Östersjön och Finska viken fortsatte de på floden Volchov till sjön Ilmen (söder om Leningrad), där de hittade en välbelägen ö: de isländska sagornas Holmgård. På den uppförde de en bosättning som så småningom växte till staden Novgorod.* Därifrån drog de söderut på de stora vat-


* Inte att förväxla med Nisjnij Novgorod (senare omdöpt till Gorkij).

100

tenvägarna, på Volga till Kaspiska havet och på Dnjepr till Svarta havet.

Den förstnämnda vägen ledde genom de militanta bulgarernas och kazarernas länder, den sistnämnda genom territorier tillhöriga olika slaviska folk som bebodde de nordvästra utkanterna av det kazariska riket och betalade skatt till kaganen: polyanerna i Kievtrakten, viatitjierna söder om Moskva, radimisjtjierna öster om Dnjepr, severianerna vid floden Derna och så vidare.* Dessa slaver tycks ha bedrivit ett avancerat jordbruk och ha varit mer räddhågade av sig än sina "turkiska" grannar vid Volga, ty som Bury uttrycker det blev de ett "naturligt byte" för de skandinaviska plundrarna. Dessa kom efter hand att föredra Dnjepr, trots dess farliga forsar, framför Volga och Don. Det var Dnjepr som blev "den stora östra vattenvägen" Austmegr i de isländska sagorna från Östersjön till Svarta havet och därmed Konstantinopel. De gav till och med skandinaviska namn åt de sju stora fallen som duplicerade deras slaviska benämningar. Konstantin anger samvetsgrant båda versionerna, till exempel Baru-fors och det slaviska Volnyi, "det böljan de vattenfallet".

Dessa väringar ruser tycks ha varit en unik kombination unik även bland vikingarna av pirater, rövare och snikna köpmän som bedrev handel på sina egna villkor, stödda på svärd och stridsyxor. De bytte skinn, svärd och bärnsten mot guld, men den främsta handelsvaran var slavar. En samtida arabisk krönikör skriver:


* Konstantin Porfyrogenitus och Nestorskrönikan stämmer ganska väl överens när det gäller dessa folks namn och geografiska läge och deras underordnade ställning gentemot kazarerna.

101
På denna ö [Novgorod] finns det män i ett antal av 100 000, och dessa beger sig ständigt ut för att plundra slaverna i båtar, och de griper slaverna och tar dem till fånga och så far de till kazarerna och bulgarerna och säljer dem där. [Vi minns slavmarknaden i Itil som Masudi nämner.] De har inga odlade marker, inte heller utsäde, och lever på att plundra slaverna. När ett barn föds lägger de ett draget svärd framför det och fadern säger: "Jag har varken guld eller silver och inte heller rikedom som jag kan lämna i arv till dig. Detta är ditt arv, skaffat dig själv välstånd med det."9

Den moderne historikern McEvedy liar gjort ert prydlig sammanfattning:

Väringarnas aktiviteter, från Island till Turkestans gränser, från Konstantinopel till polcirkeln, var ofattbart kraftfulla och djärva, och det är sorgligt att så mycket möda slösades på plundring. Hjältarna från norr nedlät sig inte till att bedriva handel förrän de misslyckats med att erövra. De föredrog blodfläckat, ärorikt guld framför en stabil handelsprofit. 10

Rusernas konvojer som seglade söderut på sommaren var alltså handelsflottor och på samma gång armador. De båda rollerna var hopflätade, och för varje flotta som kom var det omöjligt att förutsäga i vilket ögonblick handelsmännen skulle förvandlas till krigare. Flottorna var imponerande stora. Masudi talar om en sådan styrka som seglade ut på Kaspiska havet från Volga (år 912-13). Den omfattade "omkring 500 skepp, vart och ett bemannat med 100 personer". 10a Av dessa 50 000 man stupade 35 000 i strid.* Masudi


 * Se nästa kapitel, första avsnittet

102

må ha överdrivit, men tydligen inte mycket. Även i ett tidigt skede av sina färder (omkring år 860) seglade ruserna över Svarta havet och belägrade Konstantinopel med en flotta som beräknas ha uppgått till mellan 200 och 230 fartyg.

Med tanke på hur oförutsägbara och svekfulla dessa skräckinjagande inkräktare var måste bysantiner och kazarer utnyttja sin "Fingerspitzgefühl". I etthundrafemtio år efter uppförandet av Sarkels fästning slöt de handelsavtal och utbytte beskickningar med ruserna, omväxlande med blodiga krig. Det var endast långsamt och gradvis som väringarna ändrade karaktär, uppförde permanenta bosättningar, blandade sig med sina undersåtar och vasaller och slutligen antog den bysantinska kyrkans tro. Vid det laget, 900-talets sista år, hade "ruserna" övergått till "ryssar". De första rusiska furstarna och stormännen hade alltjämt skandinaviska namn som fått slaviska former: Rörek-Rurik, Helge-Oleg, Ingvar-Igor, Helga-Olga och så vidare. Det handelsavtal som furst Igor Ingvar ingick med bysantinerna år 945 innehåller en lista på hans följeslagare av vilka endast tre har slaviska namn av femtio skandinaviska." Ingvars och Helgas son antog emellertid det slaviska namnet Svjatoslav, och från och med då tog assimileringen fart. Väringarna förlorade efter hand sin identitet som ett separat folk och den fornnordiska traditionen bleknade bort ur den ryska historien.

Det är svårt att bilda sig en föreställning om dessa bisarra människor, vilkas råhet framträder även i denna brutala epok. Krönikorna är partiska, skrivna som de är av medlemmar av folk som hade lidit under de nordiska inkräktarna. Deras egen version av historien är oskriven, ty den skandinaviska litteraturen uppkom långt efter vikingatiden då deras bragder

103

hade blommat ut i sägner. Den äldsta fornnordiska litteraturen bekräftar dock deras otyglade stridslystnad och den speciella frenesi som grep dem vid dessa tillfällen. Då gick de vad de kallade bärsärkagång

De arabiska historieskrivarna stod så handfallna inför dem att de motsade varandra och även sig själva med några raders mellanrum. Vår gamle vän Ibn Fadlan är fylld av avsmak inför snusket och liderligheter hos de ruser han hade träffat vid Volga i bulgarernas land. Följande avsnitt om ruserna föregår hans skildring av kazarerna som vi citerat tidigare:

De är de osnyggaste varelser Herren ilar skapat. På morgonen kommer en tjänsteflicka med ett fat med. vatten till husbonden. Han sköljer ansiktet och håret i det, spottar och snyter sig i fatet som flickan sedan överlämnar till nästa, som gör likadant, tills alla i huset har använt det vattnet att snyta sig, spotta och tvätta ansikte och hår i.12

Däremot skriver Ibn Rusta vid ungefär samma tid "De är renliga när det gäller kläder" - och lämnar därmed ämnet. 13

Ibn Fadlan är mycket indignerad över att ruserna kopulerar och tömmer tarmen offentligt, även deras kung, medan Ibn Rusta och Gardezi inte känner tdl3 något om sådana motbjudande vanor. Deras egna 1 edogörelser är emellertid lika tvivelaktiga och inkonsekventa. Ibn Rusta skriver: "De ärar sina gäster och går vänliga mot främlingar som söker husly hos dem, och mot alla som har råkat illa ut bland dem. De låter ingen av sina egna tyrannisera dem, och vem sohelst av dem som gör orätt eller förtrycker andra stöter de ut."14

Några stycken längre ned tecknar han en helt: annan bild, eller rättare sagt vinjett, av förhållandena

104

i rusernas samhälle:

Ingen enda av dem går avsides för att uträtta något naturbehov utan åtföljs av tre av sina kamrater som gemensamt vaktar honom, och alla har sitt svärd på grund av otryggheten och svekfullheten bland dem, ty om någon har ens en liten förmögenhet åtrås den av hans egen bror och hans vän som är med honom och de försöker döda och råna honom. 15

Beträffande deras krigardygder är källorna dock enstämmiga:

Dessa människor är kraftfulla och tappra och då de träder ut på öppen mark kan ingen undkomma dem utan att tillintetgöras, och de besegrades kvinnor tas i besittning och de själva blir slavar. 16

 

4

DET VAR DETTA KAZARERNA nu stod inför.

Sarkel hann bli färdigt precis i tid. Tack vare fästningen kunde de kontrollera rusflottornas rörelser utefter Dons nedre lopp och förbindelsen mellan Don och Volga ("kazarvägen"). I stort sett verkar rusernas plundringsräder ha varit riktade huvudsakligen mot Bysans under deras första sekel på scenen.* I Bysans var bytet givetvis rikligare. Deras relationer med kazarerna däremot var mest av handelskaraktär, dock inte utan friktioner och sammanstötningar då och då. Hur som helst kunde kazarerna behärska rusernas handelsvägar och ta ut sin tioprocentiga tull på alla laster som passerade genom deras land till Bysans och muslimernas områden.

De utövade också ett visst kulturellt inflytande över


* Mycket grovt räknat år 830-930.

105

vikingarna, som trots sina våldsamheter var barnslit ivriga att lära av de människor de kom i kontakt mera. Hur stort detta inflytande var visas av att de först rusiska härskarna över Novgorod antog titeln kagan. Detta bekräftas av både bysantinska och arabiska ka.llor; så säger exempelvis Ibn Rusta sedan han beskrivit den ö på vilken Novgorod byggts: "De har en kung som kallas Kagan Rus." Ibn Fadlan uppger att Kagan Rus hade en härförare som representerade honom inför folket. Zeki Validi har påpekat att en sådan delegering av armébefälet var okänt bland de germanska folken i norr, där kungen måste vara den främste k igaren. Validi drar slutsatsen att ruserna imiterat kazarernas system med dubbelt styre. Detta är inte osannolikt med hänsyn till att kazarerna var det mest välmående och kulturellt utvecklade folk som ruserna kom i territoriell kontakt med i sina erövringars första skeden. Och den kontakten måste ha varit ganska intensiv eftersom det fanns en koloni av rusiska köpmän i Itil och en grupp kazariska judar i Kiev.

Det är sorgligt att i detta sammanhang behöva konstatera att den sovjetiska regimen över tusen år efter dessa händelser har gjort sitt bästa för att utradera minnet av kazarernas historiska roll och kulturella prestationer. Den 12 januari 1952 hade Tåmes i London följande notis:

Tidig Rysk Kultur Förringad
Sovjetisk Kritiker Tillrättavisad

En annan sovjetisk historiker har kritiserats i Pravda för att ha förringat det ryska folkets äldsta kultur och utveckling. Det är professor Artamonov som vid ett seminarium på institutionen för historia och filosof vid den sovjetiska vetenskapsakademin upprepade en teori som han 1937 hade lagt fram i en bok om att den. urgamla staden Kiev hade mycket att tacka kazarerna

106

för. Han framställer dem som ett högt utvecklat folk som föll offer för ryssarnas aggressiva strävanden. Pravda skriver:

Inget av detta har något med historiska fakta att göra. Det kazariska kungariket, som företrädde den primitiva sammansmältningen av olika stammar, spelade ingen som helst positiv roll i tillkomsten av östslavernas stat. Gamla källor vittnar om att statsbildningarna kom till stånd bland östslaverna långt innan kazarerna finns belagda.

Det kazariska kungariket befrämjade ingalunda utvecklingen av den fornryska staten utan fördröjde tvärtom de östra slaviska stammarnas framåtskridande. De fynd som våra arkeologer gjort visar vilken hög kultur det gamla Ryssland hade. Endast genom att snedvrida den historiska sanningen och blunda för fakta kan man tala om den kazariska kulturens överlägsenhet. Idealiseringen av det kazariska kungadömet röjer att de borgerliga historiker som förringade det ryska folkets inhemska utveckling finns kvar och har behållit sina felaktiga åsikter. Felaktigheten i denna syn är påfallande. Något sådant kan inte accepteras av den sovjetiska historieskrivningen.

Förutom talrika artiklar i lärda tidskrifter publicerade Artamonov, som jag har citerat på flera ställen, sin första bok om kazarernas äldsta historia 1937. Hans magnum opus Kazarernas historia var uppenbarligen under arbete då Pravda slog till. Följaktligen kom boken ut först tio år senare, 1962, och i det sista avsnittet återkallar författaren alla sina föregående teser i själva verket hela sitt livsverk. Texten lyder:

Det kazariska kungariket upplöstes och föll sönder
107
och majoriteten i det smälte samman med andra besläktade folk. Minoriteten, som koncentrerades till Itil, förlorade sin nationalitet och förvandlades till en parasiterande klass med judisk kulör.

Ryssarna tog aldrig avstånd från österns kulturella prestationer, men från Itilkazarerna hämtade de ingenting. Den militanta kazariska judendomen behandlades på samma sätt av andra folk som kom i förbindelse med den: magyarer, bulgarer, petjeneger, alaner och polovtser. Nödvändigheten av att bekämpa exploatörerna från Itil stimulerade enandet av ghuzzer och slaver runt Kievs gyllene tron, och detta enande skapade i sin tur möjligheter och utsikter till en oerhörd tillväxt inte bara av det ryska statssystemet utan även av den urgamla ryska kulturen. Denna kultur hade alltid varit ursprunglig och aldrig beroende av kazariskt inflytande. De obetydliga östliga inslagen i rusernas kultur, som fördes vidare av kazarerna och som man brukar ha i tankarna då man sysslar med problemen kring kulturella band mellan ruser och kazarer, trängde inte in i den ryska kulturens hjärta utan låg kvar på ytan och var kortlivade och obetydliga. De ger ingen som helst grund för att peka ut någon "kazarisk" period i den ryska kulturens historia.

Partiets diktat fullbordade den utplåningsprocess som började med att resterna av Sarkel översvämmades.

 

5

INTENSIVA KOMMERSIELLA och kulturella förbindelser hindrade inte ruserna från att så småningom gnaga sig in i det kazariska väldet genom att lägga under sig deras slaviska undersåtar och vasaller. Enligt Nestors

108

krönikan delades skatterna upptagna bland de slaviska folken "mellan kazarerna och väringarna från andra sidan Östersjön". Så var det år 859, alltså ungefär tjugofem år efter byggandet av Sarkel. Väringarna utkrävde skatt av "sjuder", "krivitjianer" med flera, det vill säga de slaviska folk som höll till norrut, medan kazarerna fortsatte att beskatta viatitjierna, sevianerna och, allra viktigast, polyanerna i Kievs centrala del. Men inte länge. Om vi kan lita på tidsangivelsen i Nestorskrönikan övergick, nyckelstaden Kiev vid Dnjepr, som förr legat under kazarisk suveränitet, i rusernas händer tre år efteråt.

Detta skulle visa sig vara en avgörande händelse i Rysslands historia, fastän det tycks ha skett utan väpnad kamp. Enligt krönikan styrdes Novgorod vid denna tid av (den halvt mytiske) Rurik, som behärskade samtliga vikingabosättningar, de nordliga slaviska stammarna och en del finnar. Två av Ruriks män, Oskold och Dir, färdades nedför Dnjepr och fick syn på en befästning på ett berg. Dess anblick behagade dem. De fick veta att detta var staden Kiev som "erlade skatt till kazarerna". De båda slog sig ned där med sina familjer, "samlade många nordmän omkring sig och härskade över slaverna i grannskapet medan Rurik styrde i Novgorod. Ungefär tjugo år senare kom Ruriks son Oleg [Helge] dit och dräpte Oskild och Dir och lade Kiev under sin spira."

Kiev överglänste snart Novgorod i betydelse. Det blev väringarnas huvudstad och "de ryska städernas moder". Det furstendöme som tog dess namn blev den första ryska statens vagga.

Josefs brev, skrivet ungefär hundra år efter rusernas ockupation av Kiev, nämner det inte längre i sin lista över kazariska besittningar. De inflytelserika kazarisk judiska bosättningarna levde emellertid kvar i både

109

staden och provinsen Kiev, och sedan Kazarien slutgiltigt ödelagts förstärktes de av stora skaror av kazariska utvandrare. Nestorskrönikan talar flera gånger om hjältar som kommer från Zemlja Zjidovskaja "judarnas land", och "Kazarporten" i Kiev höll minnet av dess forna härskare vid liv fram till modern tid :

  

6

VI HAR NU KOMMIT TILL andra hälften av 800-talet, och innan vi går vidare med skildringen av den ryska expansionen måste vi rikta uppmärksamheten mot vissa, viktiga skeenden bland stäppernas folk, särskilt magyarerna. Dessa händelser löpte parallellt med rusernas uppstigande till makten och hade en direkt inverkan på kazarerna och på Europas karta.

Magyarerna hade varit kazarernas allierade och av allt att döma deras villiga vasaller sedan det kazariska väldets tillkomst. "Frågorna kring deras ursprung oc :: första kringvandrande har länge förbryllat forskarna", skriver Macartney.17 På ett annat ställe kallar han det för "en av historiens allra dunklaste gåtor".18 Om deras ursprung är det enda vi med säkerhet vet att de var besläktade med finnarna och att deras språk tillhör den så kallade finsk ugriska gruppen, tillsammans med vogulernas och ostjakernas som håller till i skogstrakterna i norra Ural. De var alltså från början .besläktade med de slaviska och turkiska stäppfolk bland vilka de kom att leva en etnisk kuriositet, något de alltjämt är. I motsats till de flesta andra små länder har det moderna Ungern inga språkliga band med sina grannar. Magyarerna har förblivit en etnisk enklav i Europa med finnarna långt i norr som sina enda släktingar.

Vid era okänd tidpunkt under den kristna erans för-

110

sta århundraden fördrevs detta nomadfolk från sitt tidigare tillhåll i Ural, vandrade söderut över stäpperna och slog sig slutligen ned i regionen mellan floderna Don och Kuba. Därmed blev de grannar till kazarerna redan innan de sistnämnda vann sin framskjutna position. En tid ingick de i en federation av halvnomadiserande folk, onogurerna ("De tio pilarna" eller stammarna). Man tror att ordet ungrare är besläktat med detta ord.` Själva kallar de sig magyarer sedan urminnes tider.

Från ungefär mitten av 600-talet till slutet av 800-talet var de som sagt undersåtar i det kazariska väldet. Det är anmärkningsvärt att det inte finns något vittnesbörd om en enda väpnad konflikt mellan kazarer och magyarer medan andra folk var upptagna med en ödesdiger lek med musikaliska stolar. Båda var däremot indragna var för sig och vid olika tidpunkter i krig med sina närmaste eller mer avlägsna grannar: Volgabulgarer, Donaubulgarer, ghuzzer, petjeneger och så vidare, utöver araber och ruser. Toynbee bygger på Nestorskrönikan och arabiska källor då han skriver att magyarerna under hela detta skede "uppbar skatt" på kazarernas vägnar från de slaviska och finska folken på Svarta jordens område till norr om magyarernas egna partier av stäppen, liksom i skogszonen norr därom. Att beteckningen magyarer användes vid denna tid bevisas av att det finns kvar i ett antal ortnamn i denna del av norra Ryssland. Ortnamnen markerar förmodligen belägenheten för gamla magyariska garnisoner och utposter.2° Magyarerna dominerade alltså över sina slaviska grannar, och Toynbee hävdar att "kazarerna utnyttjade magyarerna som sina agenter" vid skatteuppbörden, "även om magyarerna säkerligen såg till att själva dra nytta av verksamheten".21

111

Då ruserna kom förändrades detta lönsamma sake

nas tillstånd radikalt. Ungefär vid den tid då Sarkel byggdes rörde sig magyarerna i påfallande stora skaror över Don till dess västra strand. Från omkring år 830 hade nästan hela detta folk anlagt nya bosättningar i området mellan Don och Dnjepr, som senare fick namnet Lebedia. Anledningen till förflyttningen har varit föremål för livliga debatter bland historikerna Toynbees förklaring är både den färskaste och den mest trovärdiga: 

Vi kan dra slutsatsen att magyarerna vistades på stäppen väster om Don med sina kazariska suveräners tillåtelse. Emedan stäpplandet tidigare tillhört kazarerna och magyarerna var kazarernas underordnade allierade, kan vi likaledes dra slutsatsen magyarerna inte hade etablerat sig på detta kazariska territorium mot kazarernas vilja ... Vi kan till och med hävda att kazarerna inte bara gett rnagyarerna tillstånd att slå sig ned väster om Don utan i själva verket förflyttat dem dit i sina egna syften. Omflyttningen av underlydande folk av strategiska skäl var en metod utövad av tidigare skapare av nomadvälden .... På denna nya plats kunde magyarerna hjälpa kazarerna att hindra rusernas framryckningar åt sydost och söder. Att magyarerna placerades väster om Don hörde med visshet samman med uppförandet av fästningen Sarkel på Dcns östra strand. 22

DETI'A ARRANGEMANG fungerade så bra man kunde begära i nästan femtio år. Magyarer och kazarer knöts ännu närmare samman vilket kulminerade i två händelser som satte varaktiga spår i det folket.

112

För det första gav kazarerna dem en kung som grundade den första magyariska dynastin, för det andra anslöt sig flera kazariska stammar till magyarerna och förändrade kraftigt deras etniska karaktär.

Den första episoden beskrivs av Konstantin i De Administrando (omkring 950) och bekräftas av att de namn han nämner förekommer oberoende av denna skrift i den första ungerska krönikan (1000-talet). Konstantin berättar att magyarstammarna inte hade någon överställd kung, endast stamhövdingar, innan kazarerna ingrep i deras inre angelägenheter. Den främste av dessa kungar hette Lebedias (som längre fram gav namn åt Lebedia):

Och magyarerna bestod av sju horder, men på den tiden hade de ingen härskare, vare sig infödd eller utländsk, utan det fanns vissa hövdingar bland dem av vilka den främste hövdingen var den nyssnämnde Lebedias . ... Och till följd av deras [magyarernas] tapperhet och militära bistånd gav kaganen, Kazariens härskare, deras främste hövding, mannen som hette Lebedias, en ädel kazarisk mö till hustru på det att han skulle avla barn med henne, men Lebedias fick av någon anledning inga avkomlingar med denna kazarkvinna.

Ännu en dynastisk allians som gick om intet. Men kaganen var fast besluten att förstärka de band som knöt Lebedias och hans stammar till kazarväldet:

Efter en liten tid uppmanade Kazariens härskare kaganen magyarerna att skicka sin främste hövding till honom. Lebedias trädde inför Kazariens kagan och frågade varför denne sänt bud efter honom. Och kaganen svarade: Vi har skickat bud efter dig av detta skäl: emedan du är välboren och vis och
113
tapper och den främste bland magyarerna skall vi utse dig till härskaren över ditt folk, och du skall vara underkastad våra lagar och befallningar.

Lebedias tycks emellertid ha varit stolt. Han avböjde med vederbörliga tacksamhetsbetygelser erbjudandet att bli marionettkung och föreslog i stället att denna heder skulle tillfalla en annan hövding, Almus, eller Almus son Arpad. Kaganen, "vilken detta tal behagade", skickade följaktligen tillbaka Lebedias med passande eskort till hans eget folk, och de valde Arpad till sin kung. Arpads installationsceremoni ägde rum "efter kazarernas skick och bruk. Han lyftes upp på sköldarna. Men före denne Arpad hade magyarerna aldrig haft någon annan härskare, varför Ungerns härskare kommer från hans ätt än i denna dag."

"Denna dag" då Konstantin skrev inföll omkring 950, det vill säga ett sekel efteråt. Arpad anförde sina magyarer i erövringen av Ungern. Hans dynasti regerade till år 1301, och hans namn är ett av de första som ungerska skolbarn lär sig. Kazarerna hade en trasa med i många historiska bykar.

  

8

DEN ANDRA EPISODEN hade ett ännu starkare inflytande på den ungerska nationalkaraktären. Konstantin berättares att det vid någon icke specificerad tidpunkt blev ett uppror (apostasia) bland vissa kazarer mot härskaren. Rebellerna bestod av tre stammar "som hette kavarer [eller kabarer] och som var av kazarernas eget folk. Regeringen vann, några av upprorsmännen dräptes och några flydde ur landet och slog sig ned hos magyarerna och de blev vänner med varandra. De lärde också ut kazarernas tungomål till magya-

114

rerna och än i denna dag talar de samma dialekt, men de talar också magyarernas andra språk. Och tack vare att de visat sig vara effektivare i krig och de manligaste av de åtta stammarna [det vill säga de sju ursprungliga magyariska stammarna plus kabarerna] och anförare i krig, valdes de till den första horden, och det finns en enda ledare bland dem, det vill säga i de [ursprungligen] tre kavarhorderna. Denne ledare har de alltjämt kvar."

För att ytterligare klargöra sitt resonemang inleder Konstantin nästa kapitel med en lista "över horderna av kavarer och magyarer. Den första är den som bröt sig loss från kazarerna, denna ovannämnda kavarhord", och så vidare.24 Den hord eller stam som kallar sig "magyar" kommer först på tredje plats.

Det förefaller som om magyarerna bildlikt och kanske bokstavligt hade fått en blodtransfusion av kaza rerna. Den påverkade dem på flera sätt. Först och främst får vi till vår överraskning veta att både det magyariska och det kazariska språket talades i Ungern åtminstone till mitten av 900-talet. Flera moderna auk toriteter har kommenterat detta märkliga faktum. Så till exempel skriver Bury: "Resultatet av detta dubbla språk är den moderna ungerskans blandade karaktär, som har gett bestickande argument för de båda motsatta uppfattningarna om magyarernas etniska tillhörighet."25 Toynbee26 påpekar att ungrarna visserligen upphörde att vara tvåspråkiga för länge sedan men att de var det då deras stat uppkom, vilket bevisas av ungefär tvåhundra lånord från den gamla turkiska tjuvassiska dialekt som kazarerna talade (se kap. I avs. 3).

Liksom ruserna antog magyarerna också en modifierad form av kazarernas dubbla monarki. Gardezi skriver: "Deras ledare rider ut med 20 000 ryttare. De kallar honom Kanda [ungerska: Kende] och det är titeln på

115

deras större konung, men titeln på den person som i själva verket styr över dem är f ula. Och magyarerna gör allt som deras f ula befaller." Det finns anledning fömda att de första med denna titel var kabarer.27

Mycket tyder också på att att det fanns judar, ello anhängare av "en judaiserande religion", bland de oliktänkande kabarstammar som de facto övertog ledarskapet över de magyariska stammarna.28 Det förefaller fullt möjligt - som Artamonov och Bartha har framkastat29 att kabarernas apostasia på något sätt hade samband med eller var en reaktion mot de religiösa reformer som kung Obadia hade infört. Den rabbinska lagen, stränga kostföreskrifter och talmudistiskt hårklyveri passade nog inte alls dessa stäppkrigare i blänkande rustningar. Om de hyllade "en judaiserande religion" måste den ha legat närmare de gamla ökenhebreernas tro än rabbinernas renlärighet. De kanske rent av var medlemmar av karaiternas fundamentalistiska sekt och därmed betraktpcles sorg kättare. Detta är emellertid ren spekulation.

 

 

9

DET NÄRA SAMMARBETET Mellan kazarer och magyarer upphörde då de sistnämnda tog farväl av de eurasiska stäpperna år 896, vandrade över Karpaterna och erövrade det territorium som skulle bli deras permanenta bosättningsområde. Omständigheterna kring denna flyttning är återigen omtvista, men mak kan åtminsone ana sig till konturerna.

Under 800-talets slut anslöt sig ännu en råbarkad deltagare till nomadleken musikaliska stolar: petjenegerna.* Det lilla vi vet om detta turkiska folk samman-


* Eller "paccinaker" eller på ungerska "besenyök"

116

fattas i Konstantins beskrivning av dem som en omättligt sniken skock barbarer som mot en rejäl slant säljer sig att slåss med andra barbarer och ruserna. De bodde mellan Volga och Uralfloden under kazarernas suveränitet. Enligt Ibn Rusta30 drog kazarerna "i härnad mot dem varje år" för att få in den skatt de hade rätt till.

Mot slutet av 800-talet drabbades petjenegerna av en katastrof (ingalunda sällsynt till sin natur): de kördes ut från sitt land av sina östra grannar. Dessa grannar var inga andra än ghuzzerna, som Ibn Fadlan fann så osympatiska. De var en av de otaliga turkiska stammar som då och då lösgjorde sig från sina centralasiatiska förtöjningar och gled västerut. De bortdrivna petjenegerna försökte slå sig ned i Kazarien, men kazarerna jagade i väg dem.* Petjenegerna fortsatte västerut, gick över Don och invaderade magyarernas område. Magyarerna i sin tur tvingades dra sig längre västerut in i trakten mellan floderna Dnjepr och Sereth, en region de kallade Etel-Köz "landet mellan floderna". De tycks ha installerat sig där år 889, men 896 slog petjenegerna till igen, allierade med Donaubulgarerna, varpå magyarerna retirerade in i våra dagars Ungern.

Detta är i grova drag historien om magyarernas utvandring från stäpperna i öster och slutet på anknytningen mellan magyarer och kazarer. Detaljerna är omstridda. Vissa historiker 3' hävdar med eftertryck att magyarerna led ett enda nederlag, inte två, mot petjenegerna och att Etel-Köz bara var ett annat namn på Lebedia, men detta käbbel kan vi överlåta åt specialisterna. Gåtfullare är den skenbara motsägelsen


* Detta synes vara den trovärdiga tolkningen av Konstantins påstående om att "ghuzzer och kazarer bedrev krig mot petje-negerna".31

117

mellan bilden av magyarer som ståtliga krigare och deras skamsna reträtt från det ena bosättningsområdet efter det andra. Vi läser sålunda i krönikan skriven av Hinkmar av Rheimsss att de år 862 plundrade det östfrankiska väldet det första av de brutala infall som skulle terrorisera Europa det kommande århundradet. Vi hör också talas om ett sammanträfande, som kunde gått illa, mellan Den helige Kyrillus, slavernas apostel, och en magyarhord år 860 då gudsmannen var på väg till Kazarien. Han förrättade just sin bön då de kom rusande mot honom luporum more ululantes, "ylande som vargar". Hans helighet skyddade honom emellertid mot all skada. 34 En annan krönikas ' nämner att magyarer och kabarer råkade i konflikt med frankerna år 881, och Konstantin berättar att magyarerna ungefär tio år senare "bedrev krig mot Simeon (Donaubulgarernas härskare) och slog honom grundligt och kom så långt som till Preslav och stängde in honom i en fästning som heter Mundraga, och återvände hem".36

Hur skall man bringa överensstämmelse mellan alla dessa tappra dåd och serien reträtter från Don in i Ungern, som ägde rum samtidigt? Svaret ges i det Konstantin skriver alldeles efter det stycke som citerades nyss:

... Men sedan Symeon Bulgaren åter stiftat fred med grekernas kejsare och fått trygghet sände han bud till patzinakerna och gjorde upp med dem om att kriga mot och utplåna magyarerna. Och då magyarerna drog bort på ett fälttåg kom patzinakerna med Symeon mot magyarerna och förintade fullständigt deras familjer och jagade ömkligen bort de magyarer som var kvar för att bevaka sitt land. Men då magyarerna återvände och fann sitt land ödelagt
118
och förstört flyttade de till det land där de vistas i dag [alltså Ungern].

Nästan hela hären var sålunda "borta på fälttåg" då deras land och familjer anfölls, och att döma av de ovannämnda krönikorna var de "borta" och plundrade fjärran länder ganska ofta och lämnade sina hem dåligt skyddade. De hade råd att ägna sig åt denna riskabla vana så länge de bara hade sina kazariska herrar och de fredliga slaviska stammarna som närmaste grannar. Men då de markhungriga petjenegerna kom förändrades situationen. Det överfall som Konstantin beskriver kanske bara var den sista i en rad liknande incidenter, men den kan ha varit den som fällde avgörandet så att de sökte sig ett nytt och tryggare hem bortom bergen, i ett land som de redan kände till från minst två föregående plundringståg.

Ett annat argument stöder denna hypotes. Magyarerna förefaller ha förvärvat plundringsvanan först under andra hälften av 800-talet, ungefär vid den tid då de fick sin livsviktiga blodtransfusion av kazarerna. Den kan ha visat sig inte enbart lyckosam. Kabarerna, som var "effektivare i krig och manligare", blev ju den ledande stammen och ingöt i sina värdar den äventyrlighet som snart skulle förvandla dem till Europas gissel, så som hunnerna varit tidigare. De lärde också magyarerna "denna mycket säregna och typiska taktik som alla turkiska folk tillämpat sedan urminnes tider hunner, avarer, turkar, petjeneger, kumaner och inga andra ... lätt kavalleri som utnyttjade de gamla knepen med falsk flykt, beskjutning under flykt och plötsliga attacker med skräckinjagande, vargliknande ylanden".37

Dessa metoder visade sig mördande effektiva på 800- och 900-talen då ungerska plundrare trängde in i

119

Tyskland, Balkan, Italien och till och med Frankrike. De stod sig dock ganska slätt mot petjenegerna, som använde samma taktik och kunde yla precis lika blcadisande.

Med historiens slingrande logik bidrog alltså kazarerna till upprättandet av den ungerska staten, medan kazarerna själva försvann i dimman. Macartney följer ett liknande resonemang och går ännu längre i att understryka den avgörande roll som den kabariska transfusionen spelade:

De allra flesta magyarer, de äkta finsk ugrerna, var jämförelsevis (men inte så särskilt) fredliga och bofasta jordbrukare och slog sig ned på de böljande vidderna väster om Donau. Alföldslätten beboddes av de nomadiserande kabarerna, äkta turkar, herdar, ryttare och slagskämpar, landets drivande kraft och arme. Det var detta folk som på Konstantins tid alltjämt hade hedersplatsen som "den främsta av magyarernas horder". Jag tror att det huvudsakligen var dessa kabarer som drev slaver och ryssar från stäppen, anförde fälttåget mot bulgarerna år 895 och till stor del och i över ett halvsekel framåt var halva Europas fasa. 38

Och ändå lyckades ungrarna bevara sin etniska identitet. "Bördan av sextio års oupphörligt och hänsynslöst krigande föll på kabarerna, vilkas led måste ha tunnats ut oerhört av det. Under tiden levde de äkta magyarerna i relativ fred och förökade sig."39 Efter den tvåspråkiga perioden lyckades de också bevara sitt ursprungliga finsk ugriska språk mitt bland sina tyska och slaviska grannar, till skillnad från Donaubulgarerna som förlorade sitt turkiska urspråk och nu talar en slavisk dialekt.

Kabarernas inflytade fortsatte ändå att göra sig på-

120

mint i Ungern, och inte ens sedan de skilts åt av Karpaterna var bandet mellan kazarer och magyarer helt avslitet. Enligt Vasiliev` inbjöd den ungerske hertigen Taksony på 900-talet ett okänt antal kazarer att slå sig ned på hans domäner. Det är inte osannolikt att dessa invandrare omfattade en hygglig andel kazariska judar. Vi kan också utgå ifrån att både kabarer och de senare invandrarna hade med sig några av sina berömda konsthantverkare som lärde ut sina yrken åt ungrarna (se kap.l avs.13).

Medan magyarerna tog sitt nya och permanenta hem i besittning måste de driva ut dem som bott där tidigare, mährer och Donaubulgarer, som flyttade till de trakter där de alltjämt bor. Deras andra slaviska grannar, serber och kroater, var redan mer eller nundre på plats. Som en följd av den kedjereaktion som börjat i de fjärran Uralbergen ghuzzer på petjeneger på magyarer på bulgarer och mährer började det moderna Centraleuropas karta ta form. Det skiftande kaleidoskopet stelnade i ett mer eller mindre stabilt pussel.

 

10

NU KAN VI ÅTERUPPTA historien om hur ruserna vann makt där vi lämnade den: den oblodiga annekteringen av Kiev av Ruriks folk kring år 862. Detta är också ungefär den tidpunkt då magyarerna drevs västerut av petjenegerna, vilket berövade kazarerna deras västra flankskydd. Det kan vara förklaringen till att ruserna så lätt vann makten i Kiev.

Men försvagningen av kazarernas militära makt blottlade även Bysans för anfall av ruserna. Nära den period då ruserna slog sig ned i Kiev seglade de nedför Dnjepr och över Svarta havet och anföll Konstan-

 121

tinopel. Bury har skildrat händelsen med stor verv:

I juni månad år 860 marscherade kejsaren [Mikael III] mot saracenerna. Han hade antagligen hunnit långt då han mottog de häpnadsväckande nyheterna, vilka i all hast återkallade honom till Konstantinopel. En rysk här hade seglat över Svarta havet i tvåhundra båtar, gått in i Bosporen, plundrat klostren och förstäderna på dess stränder och invaderat Prinsön. Stadens invånare miste all stridslust, skräckslagna som de var inför faran och sin egen vanmakt. De trupper (Tagmata) som vanligen var stationerade i stadens grannskap var långt borta med kejsaren ... och flottan var frånvarande. Efter att ha spritt förödelse i förstäderna gjorde sig barbarerna beredda att anfalla själva staden. I denna kris visade sig den lärde patriarken Photius vara situationen vuxen. Han tog på sig uppgiften att återställa sina landsmäns moraliska mod . ... Han gav uttryck för den allmänna stämningen då han dröjde vid det orimliga i att den kejserliga staden, "nästan hela världens drottning", gjordes till åtlöje av en hop slavar [sic], en simpel och barbarisk skock. Men invånarna imponerades och repade ännu mer mod då han övergick till den ecklesiastika magi som med stor effekt utnyttjats vid föregående belägringar. Den heliga moderns dyrbara klädnad bars i procession runt stadens murar, och man trodde att den doppades i havets vatten för att piska upp en storm. Ingen storm uppstod, men kort därpå slog ryssarna till reträtt, och det var nog inte många av de glädjefyllda medborgarna som inte tillskrev himladrottningens direkta ingripande sin räddning. 41

Som en pikant detalj kan vi tillägga att den gärde patriarken" Photius, vars vältalighet räddade den kej-

122

lerliga staden, var ingen mindre än det "kazaransikte" som hade skickat ut Den helige Kyrillus på hans missionsuppdrag. Vad rusernas reträtt angår orsakades den av att den bysantinska hären och flottan brådstörtat återvände, men "kazaransiktet" hade upprätthållit livsmodet bland folket under den påfrestande väntetiden.

Toynbee har också intressanta kommentarer till denna episod. År 860 "kom ryssarna kanske närmare en erövring av Konstantinopel än de hittills någonsin har kommit sedan dess".42 Och han delar också den åsikt som flera ryska historiker har uttryckt, nämligen att anfallet av de östra nordmännens Dnjeprflotta över Svarta havet var samordnad med den samtidiga attacken av en västlig vikingaflotta som närmade sig Konstantinopel över Medelhavet och Dardanellerna:

Vasiliev och Paszkievicz och Vernadskij lutar åt uppfattningen att de båda flottexpeditioner som alltså drogs samman på Marmarasjön inte bara var samtidiga utan även samstämda, och de har också sina gissningar om vem det snille var som enligt deras åsikt hade utarbetat denna strategiska plan i den stora skalan. De tror att Rurik av Novgorod var samma person som Rorik av jylland.43

Tack vare detta får man en uppfattning om dimensionerna hos den motståndare som kazarerna konfronterades med. Det dröjde inte heller länge innan den bysantinska diplomatin insåg det och spelade det dubbelspel som situationen krävde: krig när det inte gick att undgå och försoning i den fromma förhoppningen ett ryssarna slutligen skulle omvändas till kristendoenen och föras in i det östra patriarkatets fålla. Vad kazarerna angick var de en viktig tillgång just då och skulle säljas ut vid första bästa tillfälle som erbjöd sig.

123

 

11

I TVÅ HUNDRA ÅR FRAMÅT växlade de bysantinsk ryska relationerna mellan väpnade konflikter och vänskapsfördrag. Krig fördes år 860 (Konstantinopels belägring), 907, 941, 944 och 969 71, och fördrag slöts 838-39, 861, 911, 945, 957 och 971. Om innehållet i dessa mer eller mindre hemliga överenskommelser vet vi föga, men även det vi vet visar hur förvirrande komplicerat spelet var. Några år efter Konstantinopels belägring uppger patriarken Photius (högstdensamme) att ruserna skickade sändebud till Konstantinopel och enligt den bysantinska formeln för missionerande under påtryckningar "bönföll kejsaren om att få bli döpta". Som Bury säger: "Vi kan inte säga vilka eller hur många av de ryska bosättningarna som var företrädda av denna beskickning, men syftet måste ha varit att göra bot för det nyligen timade anfallet, eventuellt att ordna frigivning av fångar. Det står klart att några ryssar gick med på att bli kristna, men fröet föll inte i särskilt god jord. I uppåt hundra år hör vi inte talas mer om ryssarnas kristendom. Det fördrag sorg i slöts mellan 860 och 866 hade emellertid förmodligen andra konsekvenser."44

En av dessa konsekvenser var värvningen av skandinaviska sjömän i den bysantinska flottan. År 902 uppgick de till sjuhundra. En annan var det berömda "väringagardet", en elitkår av ruser och andra nordisk legoknektar, även engelsmän. I fördragen 945 och 971 åtog sig de ryska härskarna över furstendömet Kiev att förse den bysantinske kejsaren med trupper på begäran. 45 På Konstantin Porfyrogenitus tid, det vill säga mitten av 900-talet, var rusinka flottor på Bosporen era vanlig syn. De kom inte längre för att belägra Kon stantinopel utan för att sälja sina varor. Handeln var ytterligt väl reglerad (utom då väpnade skärmytslingar

 124

kom emellan): enligt Nestorskrönikan ingick det i fördragen från 907 och 911 att rusiska besökare skulle gå in i Konstantinopel endast genom en viss stadsport och inte fler än femtio i sänder, ledsagade av bysanunska tjänstemän. Under sin vistelse i staden fick de ta emot så mycket spannmål de behövde och även upp .ill ett halvårs förråd av andra livsmedel, i månatliga leveranser, däribland bröd, vin, kött, fisk, frukt och badmöjligheter (om så önskades). För att alla transaktioner skulle gå ordentligt till införde man avhugg aning av ena handen som straff för svartabörsaffårer i valuta. Missionerandet försummades inte heller som det yttersta medlet att uppnå en fredlig samexistens med de allt mäktigare ryssarna.

Men det gick trögt. Enligt Nestorskrönikan slöt Kievs regent Oleg 1911 års fördrag med bysantinerna, varvid de samregerande "kejsarna Leo och Alexander efter att ha enats om skatten och ömsesidigt bundit sig ined ed kysste korset och uppmanade Oleg och hans nän att också svära en ed. Enligt rusernas religion vor de vid sina vapen och vid sin gud Perun, liksom sid kreaturens gud Volos, och på så sätt beseglades fördraget.46

Nästan ett halvt sekel och flera slag och fördrag senare föreföll en seger för Den heliga kyrkan vara i sikte: år 957 döptes furstinnan Olga av Kiev (änka efter furst Igor) då hon avlade statsbesök i Konstantinopel (såvida hon inte redan hade döpts före sin avresa, vilket återigen är omtvistat).

Banketterna och festligheterna till Olgas ära beskrivs i detalj i De Cderimoniis men vi får inte veta hur :°estföremålet reagerade på det Disneyland av mekaniska leksaker som förevisades i den kejserliga tronsalen, till exempel uppstoppade lejon som avgav ett hårresande mekaniskt vrål. (En annan framstående gäst,

 125

biskop Liutprand, antecknade att han lyckades bibehålla sin behärskning endast tack vare att han hade blivit förvarnad om de överraskningar som väntade besökarna.) Ceremonimästaren (Konstantin själv måste ha haft det mycket slitsamt, ty Olga var inte bar; en kvinnlig suverän utan hennes följe utgjordes också av kvinnor. De manliga diplomaterna och rådgivarna.; åttiotvå stycken, "marscherade självutplånande längst bak i den ryska delegationen".47*

Alldeles före banketten inträffade en liten episod, symbolisk för de rysk bysantinska relationernas ömtåliga natur. Då det bysantinska hovets damer inträdde lade de sig raklånga inför den kejserliga familjen, sometiketten krävde. Olga stod kvar, "men det observerades med tillfredsställelse att hon böjde på huvudet, lätt men märkbart. Hon sattes på plats genom att placeras vid ett bord för sig, samma behandling som de muslimska statsgästerna hade rönt."48

Nestorskrönikan har en annan, rikt broderad version av detta statsbesök. Då det känsliga ämnet der, togs upp sade Olga till Konstantin "att han borde w. föra denna funktion själv om han ville döpa henne. Annars var hon inte beredd att låta döpa sig." Kejsaren samtyckte och bad patriarken instruera henne i tron. Patriarken

undervisade henne i bön och fasta, i utdelandet av allmosor och i iakttagandet av kyskhet. Hon böjde på huvudet och drack ivrigt hans undervisning, som en svamp som suger upp vatten.

Efter dopet kallade kejsaren till sig Olga och tillkännagav för henne att han önskade ta henne till


* Nio fränder till Olga, tjugo diplomater, fyrtiotre handelsrådgivare, en präst, två tolkar., sex tjänare till diplomaterna och Olgas specielle tolk.

 126
hustru. Men hon sade: "Hur kan du äkta mig sedan du själv har döpt mig och kallat mig din dotter? Ty bland kristna är det olagligt, som du själv måste veta." Kejsaren svarade: "Olga, du har överlistat mig."49

Då hon återkommit till Kiev skickade Konstantin "ett bud till henne som sade: 'Emedan jag har förlänat dig :asånga gåvor, lovade du att du vid din återkomst till Ros skulle sända mig många presenter av slavar, vax och pälsskinn och skicka soldater till mitt bistånd.' Olga gav sändebuden besked om att hon skulle villfara kejsarens önskan om han var villig att tillbringa lika lång tid hos henne i Pochaina som hon hade stannat vid Bosporen. Med dessa ord lät hon sändebuden gå."50

Denna Olga Helga måste ha varit en formidabel skandinavisk amason. Som nämnts var hon änka efter furst Igor, enligt uppgift son till Rurik, som den ryska krönikan beskriver som en sniken, enfaldig och sadistisk härskare. År 941 hade han anfallit bysantinerna med en stor flotta, och "av dem som de tillfångatog dräpte de somliga, andra satte de upp som måltavlor och sköt mot, några grep de, och efter att ha bakbundit dem drev de järnspikar genom deras huvuden. Många heliga kyrkor antände de..."51 Till sist besegrades de av den bysantinska flottan som sköt grekisk eld genom rören monterade på båtstävarna. "Då ryssarna fick se lågorna kastade de sig i havsvattnet, men de överlevande återvände hem och berättade att grekerna hade i sin besittning blixten från himlen och hade satt eld på dem genom att ösa ut den, så att ryssarna inte kunde besegra dem."* Denna episod följdes av


* Toynbee tvekar inte att kalla detta grekernas beryktade hemliga vapen för napalm. Det var en kemikalie av okänd sammansättning, eventuellt ett destillerat råoljederivat som spontant antändes vid kontakt med vatten och inte kunde släckas ined vatten.

 127

ännu ett vänskapsfördrag fyra år senare. Som flottnation var ruserna ännu mer imponerade av den grekiska elden än andra som hade anfallit Bysans, och "blixten från himlen" var ett starkt argument till förmån för den grekiska kyrkan. Än var de dock inte färdiga för omvändelse.

Då Igor år 945 dödades av derevlianerna, ett slaviskt folk som han hade betungat med en övermäktig skattebörda, blev Olga regent över Kiev. Hon inledde sin regeringstid med att utkräva fyrfaldig hämnd på derevlianerna: först begravdes en derevliansk fredsdelegation levande, därpå låstes en beskickning av stormän in i ett badhus och brändes levande, så följde ännu en massaker och till sist brändes derevlianernas viktigaste stad ned. Olgas blodtörst föreföll osläcklig tills hon döptes. Från den dagen blev hon enligt Nestorskrönikan "föregångaren till det kristna Ryssland, alldeles som dagbräckningen föregår solen och gryningen föregår dagen. Ty hon lyste som månen på natten och hon skimrade bland de otrogna som en pärla i dyn." I tidens fullbordan kanoniserades hon som den ortodoxa kyrkans första ryska helgon.

 

12

TROTS ALL UPPSTÅNDELSE kring Olgas dop och hennes statsbesök hos Konstantin var detta dock inte sista ordet i den stormiga dialogen mellan den grekiska kyrkan och ryssarna. Olgas son Svjatoslav återgick nämligen till hedendomen, vägrade höra på sin mors vädjanden, "samlade en talrik och tapper här och genomförde många fälttåg, lätt på foten som en leo-

128

gard"52 däribland ett krig mot kazarerna och ett annat mot bysantinerna. Det var först år 988, under hans son Den helige Vladimirs regeringstid, som ryssarnas härskande dynasti slutgiltigt antog den grekiska ortodoxa kyrkans tro. Det skedde ungefär samtidigt med att ungrare, polacker och skandinaver, även de fjärran islänningarna, omvändes till Roms lära. Konturerna av de varaktiga religiösa splittringarna i världen började ta form, och i denna process var de judiska kazarerna på väg att bli en anakronism. Närmandet mellan Konstantinopel och Kiev gick visserligen lite fram och tillbaka men stabiliserades och ledde efter hand till att Itils betydelse avtog. Att kazarerna spärrade handelsvägarna mellan ruser och bysantiner och tog ut sina tio procent i tull på det ökande varuflödet blev ett irritationsämne både för det bysantinska finansdepartementet och för de ryska krigarköpmännen.

Att Cherson kapitulerade för ryssarna var symtomatiskt för den förändrade bysantinska inställningen till Konstantinopels före detta allierade. I flera århundraden hade bysantiner och kazarer kivats och ibland slagits om besittningen av denna viktiga hamn på Krim, men då Vladimir ockuperade Cherson år 987 protesterade bysantinerna inte ens. Som Bury uttrycker det var nämligen "offret inte ett alltför högt pris för en evig fred och vänskap med den ryska staten, som då var i färd med att bli en stormakt".53

Att offra Cherson må ha varit berättigat, men att offra alliansen med kazarerna visade sig i det långa loppet ha varit en kortsynt politik.

129

 

 

4

Fall

 

DÅ JAG BEHANDLAT de rysk bysantinska förbindelserna på 800 och 900-talen harjag kunnat citera utförligt ur två detaljerade källor, Konstantin Porfyrogenitus De Administrando och Nestorskrönikan. Om konfrontationen mellan ryssar och kazarer under samma period som vi nu övergår till finns inget jämförbart källmaterial. Ifall arkiven i Itil någonsin har existerat är de nu borta med vinden, och när det gäller det kazariska väldets sista hundra år måste vi återigen falla tillbaka på de lösryckta omnämnandena i olika arabiska krönikor och geografier.

Perioden i fråga sträcker sig från omkring år 863, då ryssarna ockuperade Kiev, till omkring 965, då Itil ödelades av Svjatoslav. Efter förlusten av Kiev och magyarernas reträtt in i Ungern stod det kazariska väldets forna västra vasaller (med undantag för delar av Krim) inte längre under kaganens kontroll, och fursten av Kiev kunde obehindrat vända sig till de slaviska stammarna i Dnjeprbäckenet med ropet: "Betala ingenting till kazarerna! "1

Kazarerna må ha varit villiga att göra avkall på sin hegemoni i väst, men samtidigt pressade ruserna på allt mer i öst, nedför Volga och in i områdena kring Kaspiska havet. Dessa muslimska trakter som gränsade till södra hälften av "" Azerbajdzjan, Jilan, Shirwan, Tabaristan, Jurjan var lockande mål för vikingaflottorna, både som plundringsobjekt och som handelsstationer för kommers med det muslimska kalifa-

131

tet. Tillfarterna till Kaspiska havet, förbi Itil genom Volgas delta, stod emellertid under kazarernas kontroll, liksom vägarna till Svarta havet hade gjort medan de alltjämt höll Kiev. Och "kontroll" betyder att ruserna var tvungna att begära tillstånd för varje flotta som skulle passera och betala den tioprocentiga tullen en dubbel förolämpning, mot stolthet och penning pung.

En tid rådde ett bräckligt modus vivendi. De rusiska flottorna erlade sina avgifter, seglade ut i och handlade med folket runt det. Men som vi har sett blev handel ofta en synonym för plundring. Någon gång mellan 864 och 884 2 anföll en rusisk expedition hamnen Abaskun i Tabaristan. Deled nederlag men 910 var de tillbaka igen, plundrade staden och landsbygden runt omkring och tog med sig ett antal muslimska fångar som skulle säljas som slavar. För kazarerna måste detta ha varit mycket besvärande eftersom de hade vänskapliga förbindelser med kalifatet, och även med tanke på elitregementet av muslimska legoknektar i deras stående arme. Tre år senare, år 913, drevs saken till sin spets i en väpnad sammanstötning som slutade i ett blodbad.

Denna betydelsefulla händelse som vi redan nämnt i korthet (se kap.III avs.3) har beskrivits i detalj av Ma sudi. Nestorskrönikan däremot förbigår den med tystnad. Masudi berättar att "en rusisk flotta på 500 skepp, vartdera bemannat med 100 man, någon gång efter Hegiras år 300 [912-13]" närmade sig kazarernas territorium:

Då rusernas fartyg kom till kazarerna posterade vid sundets mynning ... avsände de ett brev till kazarernas kung och begärde att få passera genom hans land och fortsätta nedför hans flod och på så sätt
132
komma ut på Kazarsjön ... mot att de lovade honom hälften av det de skulle ta i byte från folken på havets kust. Han gav dem tillstånd och de ... seglade nedför floden till staden Itil och igenom den och kom ut i flodens mynning där den faller ut i . Från mynningen till staden Itil är floden mycket bred och överflödar av vatten. Rusernas skepp spred sig över sjön. Deras plundringar riktades mot filan, Jurjan, Tabaristan, Abaskun på Jurjans kust, naftalandet [Baku] och Azerbajdzjanregionen . ... Ruserna ut göt blod, tillfångatog kvinnor och barn, tog byte och härjade och brände åt alla håll?2a

De plundrade till och med staden Ardabil, tre dagsresor in i landet. Då de anfallna hämtat sig från chocken och grep till vapen drog sig ruserna, trogna sin klassiska strategi, tillbaka från kusten till öarna nära Baku. Den inhemska befolkningen försökte köra i väg dem med sina små båtar och handelsfartyg.

Men ruserna anföll dem och tusentals muslimer dodades eller drunknade. Ruserna fortsatte i många månader på detta hav . ... Då de hade samlat tillräckligt med byte och tröttnat på det de höll på med satte de kurs på Kazarflodens mynning, informerade kazarernas kung och överlämnade rika byten åt honom, i enlighet med de villkor han hade förelagt dem . ... Arsiyah [de muslimska legoknektarna i kazarernas här] och andra muslimer som bodde i Kazarien fick veta vad ruserna hade ställt till och sade till kazarernas kung: Låt oss ta itu med dessa människor. De har plundrat våra bröder muslimernas land och spillt blod och förslavat kvinnor och barn. Och han kunde inte motsäga dem. Därför skickade han bud till ruserna och meddelade dem att muslimerna var beslutna att kämpa mot dem.
133
Muslimerna [i Kazarien] samlades och begav sig ut för att leta efter ruserna nedströms [på land, från Itil till Volgas mynning]. Då de båda arméerna kom inom synhåll för varandra steg ruserna i land och ställde upp sig i slagordning mot muslimerna, bland vilka befann sig ett antal kristna som bodde i Itil så att de uppgick till ungefär 15 000 man med hästar och utrustning. Striderna fortgick i tre dagar. Gud hjälpte muslimerna mot dem. Ruserna blev slagna. Några dräptes, andra drunknade. De som muslimerna dräpt på stränderna till Kazarfloden räknades till omkring 30 000.2b

Femtusen ruser undkom men dödades i sinom tid av burta och bulgarer.

Detta är Masudis redogörelse för det förödande rusiska infallet i Kaspiska havet 912-13. Den är naturligtvis partisk. Den kazariske härskaren framstår som en dubbelspelande skurk som först uppträder som passiv medbrottsling till de rusiska marodörerna, därpå bemyndigar anfallet på dem men samtidigt underrättar dem om den fålla som "muslimerna" under hans eget befäl har gillrat. Också om bulgarerna säger Masudi att "de är muslimer", fastän Ibn Fadlan, som besökte bulgarerna tio år senare, hävdar att de då ännu var långt ifrån omvända. Trots att Masudis framställning är färgad av religiösa fördomar ger den ändå en glimt av det dilemma eller flera dilemman som de kaza riska ledarna stod inför. De må inte ha tagit särskilt illa vid sig av de olyckor som människorna på Kaspiska havets stränder drabbats av. Epoken var inte sentimental. Men om nu de rovgiriga ruserna skulle skaffa sig fotfäste vid Volga sedan de tagit kontrollen över Kiev och Dnjepr? Dessutom var det mycket möjligt att ännu ett rusiskt utfall på Kaspiska havet skulle väcka

134

kalifatets vrede, inte över ruserna själva, som var utom räckhåll för den, utan över de oskyldiga nåja, nästan oskyldiga kazarerna.

Relationerna med kalifatet var fredliga men icke desto mindre ömtåliga, som en episod beskriven av Ibn Fadlan visar. Den rusiska attack som Masudi skildrar ägde rum år 912-13, Ibn Fadlans färd till bulgarerna 921-22. Hans redogörelse för denna episod lyder som följeris

Muslimerna i denna stad [Itil] har en katedralmoské där de förrättar bön och andakt på fredagarna. Den har en hög minaret och flera böneutropare. Då ka zarernas kung fick veta i Hegiras år 310 [922] att muslimerna hade förstört den synagoga som låg i Dar al Babunaj [oidentifierad plats på muslimskt territorium], gav han befallning om att minareten skulle raseras och han lät döda böneutroparna. Och han sade: "Om jag inte hade fruktat att inte en enda synagoga skulle bli kvar i islams länder utan läggas i ruiner, skulle jag ha förstört moskén också."

Episoden vittnar om en exakt känsla för strategin av ömsesidig avskräckning och farorna för upptrappning. Den visar också än en gång att de kazariska härskarna kände sig psykologiskt bundna tilljudarnas öde i andra delar av världen.

 

2

MASUDIS SKILDRING Av rusernas expedition till Kaspiska havet år 912-13 slutar med följande ord: "Ruserna har inte upprepat det vi har beskrivit sedan det året." Av en tillfällighet skrev Masudi detta samma år, 943, som ruserna gjorde om sitt utfall i Kaspiska havet med en ännu större flotta, men det kunde Masudi inte veta.

135

I trettio år efter nederlaget 913 hade de hållit sig undan den delen av världen. Nu kände de sig tydligen starka nog att göra ett nytt försök, och det är kanske signifikant att det på något år när sammanföll med expeditionen mot bysantinerna under den skrävlande Igor, han som förintades av den grekiska elden.

Under denna nya invasion fick ruserna fäste i den kaspiska regionen i staden Bardha och lyckades hålla den i ett helt år. Till sist bröt pest ut bland ruserna, och azerbajdzjanerna drev de överlevande på flykten. Den här gången nämner de arabiska källorna ingenting om någon kazarisk andel av rovet och inte heller något deltagande i striderna. Men det gör Josef, i sitt brev till hIasdai som skrevs några år senare: "Jag bevakar flodens mynning och låter inte ruserna som kommer på sina skepp intränga i arabernas land . ... Jag utkämpar hårda krig med dem."*

Vare sig kazarernas här deltog i striderna vid just detta tillfälle eller ej, kvarstår faktum att de några år senare beslöt vägra ryssarna tillträde till "" och att vi frän år 943 inte hör talas om fler rusiska attacker mot området kring Kaspiska havet.

Detta oerhört viktiga beslut, sannolikt drivet av inre påtryckningar från Kazariens muslimer, drog in kazarerna i "hårda krig" med ruserna. Om dessa har vi dock inga uppgifter utöver påståendet i Josefs brev. De kan snarare ha varit skärmytslingar, utom det stora fälttåget år 965 som nämns i Nestorskrönikan och som ledde till att det kazariska väldet föll samman.


* "I den så kallade långa versionen av samma brev (se Appendix III) förekommer en annan mening som en skrivare eventuellt har lagt till: "Om jag lät dem stanna en enda timme till skulle de ödelägga hela arabernas land så långt som till Bagdad. Eftersom ruserna stannade vid Kaspiska havet inte en timme utan ett helt år till låter skrytet ihåligt dock lite mindre om vi fattar det som syftande på framtiden, inte på det förflutna.

136

 

3

FÄLTTÅGETS LEDARE VAR furst Svjatoslav av Kiev, son till Igor och Olga. Vi har redan hört att han var "lätt på foten som en leopard" och "genomförde många fälttåg". I själva verket ägnade han nästan hela sin regeringstid åt fälttåg. Trots sin mors ständiga vädjan den vägrade han att låta sig döpas "emedan det skulle göra honom till narr bland undersåtarna". Nestorskrönikan berättar också att "han på sina expeditioner medförde varken vagnar eller matlagningskärl och han kokade inget kött utan skar av små remsor av kött från hästar, vilt eller oxar och åt det efter att ha halstrat det på glöden. Inte heller hade han något tält utan bredde ut ett hästtäcke under sig och lade sadeln under huvudet, och hela hans följe gjorde likaledes."4 Då han anföll fienden vägrade han göra det försåtligt utan skickade i stället härolder i förväg som tillkännagav "Jag överfaller er."

Åt fälttåget mot kazarerna ägnar krönikeskrivaren endast några rader, i den lakoniska stil han brukar anlägga då han skildrar väpnade konflikter:

Svjatoslav begav sig till Oka och Volga, och då han kom i beröring med viatitjianerna [en slavisk stam i regionen söder om det moderna Moskva] frågade han dem vem de betalade skatt till. De svarade att de betalade ett silvermynt per plogbill till kazarerna. Då de [kazarerna] hörde att han nalkades begav de sig ut att möta honom med sin furste, kaganen, och härarna råkade i strid. I det slag som sålunda ägde rum besegrade Svjatoslav kazarerna och intog deras stad Biela Viezja.4a

Biela Viezja, Den vita borgen, var det slaviska namnet på Sarkel, kazarernas berömda fästning vid Don, men det bör observeras att ödeläggelsen av huvudstaden

137

Itil inte nämns någonstans i Nestorskrönikan. Till detta återkommer vi.

Krönikan påstår vidare att Svjatoslav "också erövrarade de jasianerna och karugianerna" [osseter och tjirkasser], besegrade Donaubulgarerna, besegrades av by santinerna och på sin väg tillbaka till Kiev mördades av en hord petjeneger. "De högg av hans huvud och gjorde en bägare av hans skalle, täckte den med guld och drack ur den".5

Flera historiker har betraktat Svjatoslavs seger som Kazariens fall. Som vi skall se är det alldeles felaktigt. Förstörelsen av Sarkel år 965 markerade slutet på det kazariska väldet, inte på den kazariska staten, alldeles som 1918 medförde slutet för den österrikisk ungerska monarkin men inte för Österrike som nation. Kazarernas kontroll över de vitt spridda slaviska stammarna som ju sträckte sig så långt som till Moskvas grannskap var nu definitivt slut, men deras rikes hjärta mellan Kaukasus, Don och Volga var intakt. Tillfartsvägarna till Kaspiska havet förblev stängda för ruserna, och vi hör inte talas om fler försök från deras sida att tvinga sig fram till det. Som Toynbee under stryker: "Ruserna lyckades krossa kazarernas stäppvälde, men det enda kazariska territorium som de lade under sig var Tmutorakan på Tamanhalvön [mitt emot Krim], och denna vinst var efemär . ... Det är först halvvägs genom 1500-talet som moskoviterna för Rysslands räkning permanent erövrade floden Volga fram till dess utfall i Kaspiska havet."6

 

4

EFTER SVJATOSLAVS DÖD utbröt inbördeskrig mellan hans söner ur vilket den yngste, Vladimir, gick segrande. Även han började sitt liv som hedning, likt sin far,

138

och även han slutade som en botfärdig syndare, likt sin farmor Olga, gick med på att döpas och kanoniserades till sist. Han tycks ändå i sin ungdom ha instämt i Den helige Augustinus bön: Herre, skänk mig kyskhet men inte än. Nestorskrönikan är ganska sträng i denna fråga:

Vladimir var överväldigad av lust till kvinnor. Han hade trehundra konkubiner i Visjgorod, trehundra i Belgorod och tvåhundra i Berestovo. Han var omättlig i laster. Han förförde rent av gifta kvinnor och våldtog unga mör, ty han var liderlig som Salomo. Ty det sägs att Salomo hade sjuhundra hustrur och trehundra frillor. Han var vis, men till slut gick det ändå illa för honom. Vladimir vandrade först på villovägar men slutligen fann han frälsning. Stor är Herren och stor är hans makt, och hans visdom har ingen ände.?

Att Olga döptes omkring år 957 gjorde ingen större verkan ens på hennes egen son. Vladimirs dop år 989 var däremot en oerhört viktig händelse som fick ett avgörande inflytande på världshistorien.

Det föregicks av en serie diplomatiska manövrer och teologiska diskussioner med företrädare för de fyra stora religionerna ett slags spegelbild av debatterna innan kazarerna omvändes till judendomen. Den ryska krönikans redogörelse för dessa teologiska dispyter för i själva verket ständigt tanken till de hebreiska och arabiska skildringarna av kung Bulans hjärntrust. Utfallet blev dock ett annat.

Den här gången var det fyra och inte tre medtävlare, eftersom splittringen mellan den grekiska och den romerska kyrkan redan var ett fullbordat faktum på 900-talet (även om den blev officiell först på 1000-talet).

139

Nestorskrönikans beskrivning av Vladimirs omvändelse nämner först en seger han vann över Volgabulgarerna, följd av ett vänskapsfördrag. "Bulgarerna förklarade: 'Må fred råda mellan oss tills stenar flyter och halm sjunker.' " Vladimir återvände till Kiev och bulgarerna sände muslimska missionärer för att omvända honom. De målade ut paradisets fröjder för honom där varje man får sjuttio fagra kvinnor. Vladimir lyssnade "gillande", men då de började prata om avhållsamhet från fläsk och vin sade han ifrån. `Att dricka är rusernas glädje', yttrade han. 'Vi kan icke leva utan den njutningen."8

Så kom en tysk delegation av romerska katoliker. De blev lika avsnästa när de drog fram fasta alltefter krafter som ett av sin läras främsta krav. "Vladimir svarade: 'Gå härifrån. Våra fäder godtog ingen sådan regel."'9

Den tredje missionerande beskickningen bestod av kazariska judar. De råkade värst ut. Vladimir frågade varför de inte längre styrde över Jerusalem. "De svarade: 'Gud var vred på våra förfäder och skingrade oss bland de kristna för våra synders skull.' Fursten sporde därpå: 'Hur kan ni hoppas lära andra medan ni själva är utdrivna och skingrade av Guds hand? Väntar ni er att även vi skall godta det ödet?`

Den fjärde och siste missionären är en lärd man som grekerna i Bysans skickat. Han börjar med ett utfall mot muslimerna, som är "förbannade mer än alla andra människor, likasom Sodom och Gomorra, på vilka Herren lät brinnande stenar falla och som han begravde och underkuvade . Ty de fuktar sina exkrement och häller vatten i sina munnar och smörjer sina skägg med det, till minne av Muhammed . ...Då Vladimir hörde dessa ord spottade han på marken och sade: 'Detta är motbjudande.' "10

140

Den bysantinske lärde anklagar därpå judarna för att ha korsfäst Gud och de romerska katolikerna i mycket mildare ordalag för att ha "modifierat riterna". Efter dessa inledande anmärkningar kastar han sig ut i en lång exposé av Gamla och Nya testamentet och börjar med världens skapelse. När han är färdig tycks Vladimir emellertid bara vara övertygad till hälften, ty när han ivrigt uppmanas att låta döpa sig svarar han: ' Jag ämnar vänta ännu en liten tid." Han skickar sina egna sändebud, "tio goda och visa män", till olika länder där de skall iaktta de religiösa sederna. Denna undersökningskommission rapporterar sedermera att den bysantinska gudstjänsten är "vackrare än andra folks ceremonier, och vi visste icke huruvida vi befann oss i himlen eller på jorden".

Vladimir tvekar ändå, och krönikan fortsätter med ett non sequitur:

"Då ett år förgått tågade Vladimir år 988 med en väpnad styrka mot Cherson, en grekisk stad."11 (Som vi minns hade makten över denna viktiga hamn på Krim länge varit ett tvisteämne mellan bysantiner och kazarer.) Stadens tappra invånare vägrade kapitulera. Vladimirs trupper byggde skansar riktade mot stadens murar, men invånarna "grävde en tunnel under stadsmuren, stal jorden i högarna och bar in den i staden, där de staplade upp den". Därpå sköt en förrädare in en pil i det rusiska lägret med ett budskap: "Det finns källor bakom er åt öster, varifrån vattnet rinner i rör. Gräv er ned till dem och skär av dem." Då Vladimir nåddes av denna upplysning lyfte han sina ögon mot himlen och svor på att han skulle låta döpa sig om hans hopp gick i uppfyllelse. 12

Han lyckades skära av stadens vattentillförsel och Cherson gav sig. Vladimir tycks ha glömt sin ed och "sände bud till kejsarna Basileus och Konstantin [sam-

141

 

regerande vid denna tid] och sade: 'Se, jag har intagit er ärorika stad. Jag har också hört att ni har en ogift syster. Om ni inte ger henne som hustru åt mig kommer jag att behandla er stad så som jag har behandlat Cherson."'

Kejsarna svarade: "Om du är döpt skall du få henne till hustru, ärva Guds rike och bli vår följeslagare i tron."

Och så blev det. Vladimir accepterade långt om länge att döpas och tog den bysantinska prinsessan Anna till äkta. Några år senare blev den grekiska kristna läran officiell religion inte enbart för härskarna utan för det ryska folket, och från år 1037 styrdes den ryska kyrkan av patriarken av Konstantinopel.

 

5

DET VAR EN STORARTAD triumf för Bysans diplomati. Vernadskij kallar den för "en av dessa tvära vändningar som gör studiet av historia så fängslande ...och det är intressant att spekulera över vilken kurs historien kunde ha slagit in på om de ryska furstarna hade an tagit endera av dessa religioner [judendom eller islam] i stället för kristendomen . ...Valet bestämde ofrånkomligen Rysslands framtida kulturella och politiska utveckling. Om furstarna hade godtagit islam skulle Rysslands ha dragits in i den arabiska kulturkretsen, det vill säga en asiatisk egyptisk kultur. Hade tyskarna fått gehör för den romerska läran skulle Ryssland ha blivit ett land av latinsk eller europeisk kultur. Om antingen judendomen eller den grekisk ortodoxa läran accepterats garanterades Ryssland kulturellt oberoende gentemot både Europa och Asien."l3

Men ryssarna behövde allierade mer än de behövde oberoende, och hur korrumperat det östromerska ri-

142

ket än var utgjorde det ändå en mer önskvärd bundsförvant i fråga om makt, kultur och handel än kazarernas sönderfallande välde. Inte heller bör man underskatta den roll som de bysantinska politikerna spelade i att driva fram ett beslut som de hade strävat efter i över hundra år. Nestorskrönikans naiva berättelse om hur Vladimir drar ut på tiden för sitt dop avslöjar ingenting om de diplomatiska manövrer och hårda förhandlingar som måste ha försiggått innan han accepterade att döpas och därmed i själva verket bysantinskt förmyndarskap över honom själv och hans folk. Cherson ingick självfallet i priset och detsamma gjorde det dynastiska äktenskapet med prinsessan Anna. Den viktigaste delen av avtalet var dock att det satte punkt för den bysantinsk kazariska alliansen mot ruserna och ersatte den med en bysantinsk rysk allians mot kazarerna. Några år senare, 1016, invaderade en kombinerad bysantinsk rysk arme Kazarien, besegrade dess härskare och "underkuvade landet" (se IV, 8) Som vi har sett hade dock bysantinerna redan på Konstantin Porfyrogenitus tid, femtio år före Vladimirs omvändelse, börjat dra sig ifrån kazarerna. Vi minns Konstantins funderingar över "hur krig skall utkämpas i Kazarien och av vem". Det avsnitt som citerats tidigare (se II, 7 ) fortsätter:

Om Alaniens härskare inte upprätthåller freden med kazarerna utan anser att den romerske kejsarens vänskap är värdefullare för honom, då kan ala nen göra kazarerna stor skada om dessa inte väljer att bevara vänskap och fred med kejsaren. Han kan lägga bakhåll på deras vägar och anfalla dem då de inte är på sin vakt på väg till Sarkel och till "de nio regionerna" och till Cherson . ... Det svarta Bulgarien [Volgabulgarerna] är också i stånd att föra krig
143

mot kazarerna. 14

Toynbee citerar detta avsnitt och gör följande ganska rörande kommentar:

Om detta avsnitt i Konstantin Porfyrogenitus handbok för hur den östromerska kejserliga regeringen skall föra sin utrikespolitik någonsin hade fallit i händerna på kazarernas kagan och hans ministrar, skulle de ha blivit upprörda. De skulle ha påpekat att Kazarien nu var en av världens fredligaste stater och att dess vapen aldrig hade varit riktade mot det östromerska riket, även om det hade varit mer krigiskt i äldre tider. De båda makterna hade verkligen aldrig legat i krig med varandra medan Kazarien däremot ofta hade slagits med det östromerska rikets fiender, detta till rikets stora fördel. Riket hade eventuellt kazarerna att tacka för att det hade Överlevt den sassanidiske persiske kejsaren Khusraw II Parviz och de muslimska arabernas upprepade anfall . ... Och därefter hade trycket på riket från arabernas attacker minskat tack vare kazarernas kraftfulla offensiva defensiva motstånd mot arabernas framryckning mot Kaukasus. Vänskapen mellan Kazarien och riket hade symboliserats och beseglats av två äktenskapsallianser mellan deras respektive härskande familjer. Vad tänkte då Konstantin på då han funderade ut sätt att plåga Kazarien genom att locka dess grannar att gå till anfall mot det?15

Svaret på Toynbees retoriska fråga är givetvis att bysantinerna bedrev realpolitik och att deras epok som sagt inte var sentimental. Det är inte vår heller.

144

 

6

ÄNDÅ VISADE DET SIG Vara en kortsynt politik. Låt oss än en gång citera Bury:

Den östromerska politikens första bud i denna del av världen var att upprätthålla freden med kazarerna. Det var den omedelbara konsekvensen av det kazariska väldets geografiska läge mellan Dnjepr och Kaukasus. Från 600-talet, då Heraklius hade sökt hjälp av kazarerna mot Persien, till 900-talet, då Itils makt minskade, var detta kejsarens ständiga politik. Det gynnade det östromerska riket att kaganen utövade effektiv kontroll över sina barbariska grannar. 16

Denna "effektiva kontroll" skulle nu överföras från kazarernas kagan till rusernas, fursten av Kiev. Men det fungerade inte. Kazarerna var en turkisk stäppstam som hade lyckats hålla våg efter våg av turkiska och arabiska inkräktare stången. De hade motstått och underkuvat bulgarer, bunta, petjeneger, ghuzzer och så vidare. Ryssarna och deras slaviska undersåtar var ett lätt byte för nomadkrigarna från stäpperna, för deras rörliga strategi och gerillataktik.* Till följd av ständiga påtryckningar från nomaderna förflyttades de ryska maktcentra gradvis från de södra stäpperna till skogarna i norr, till furstendömena Galizien, Nov gorod och Moskva. Bysantinerna hade räknat med att Kiev skulle överta Itils roll som Östeuropas väktare och handelscentrum, men i stället förföll Kiev hastigt. Det var slutet på det första kapitlet av Rysslands bistonia, följt av en period av kaos med något dussin självständiga furstendömen som oupphörligt låg i strid


* Den främsta ryska episka dikten från denna tid, "Kvädet om Igors här", skildrar ett av ryssarnas katastrofala fälttåg mot ghuzzerna.

145

med varandra.

Detta skapade ett maktvakuum dit en ny våg segerrika nomader strömmade, eller rättare sagt en ny sidogren av våra gamla vänner ghuzzerna, som lbn Fadlan hade funnit ännu mer frånstötande än de andra barbariska folk han var tvungen att hälsa på. Dessa "hedniska och gudlösa fiender", som Nestorskrönikan betecknar dem, kallades polovtser av ryssarna, kumaner av bysantinerna, kun av ungrarna och kiptjaker av sina bröder turkarna. De härskade över stäpperna ända till Ungern från slutet av 100-talet till 1200-talet (då de i sin tur översvämmades av den mongoliska invasionen).* De utkämpade också flera krig mot bysantinerna. En annan gren av ghuzzerna, seljukerna (uppkallade efter sin härskande dynasti), tillintetgjorde en väldig bysantinsk arme i det historiska slaget vid Manzikert (år 1071) och tillfångatog kejsar Romanus IV Diogenes. Hädanefter lyckades bysantinerna inte hindra turkarna från att ta kontrollen över de flesta provinser i Mindre Asien våra dagars Turkiet som tidigare hade varit det östromerska rikets kärna.

Man kan bara spekulera över huruvida historien skulle ha tagit en annan riktning om Bysans inte hade övergett sin traditionella politik, densamma sedan trehundra år, att sätta sin lit till kazarernas mur mot muslimer, turkar och vikingar. Hur som helst visade sig den östromerska realpolitiken inte vara särskilt realistisk.


* En betydande gren av kumanerna som flydde undan mongolerna fick asyl i Ungern år 1241 och smälte samman med den infödda befolkningen. "Kun" år fortfarande ett vanligt efternamn i Ungern

146

UNDER DE TVÅHUNDRA årens kumanska styre, följt av den mongoliska invasionen, störtades de östra stäpperna än en gång ned i mörker, och kazarernas senare historia är höljd i ännu tätare dunkel än deras ursprung.

Det är huvudsakligen muslimska källor som nämner kazarernas rike i dess slutgiltiga nedgångsperiod. Som vi skall se är de emellertid så otydliga att nästan varje namn, tidsangivelse och geografisk benämning kan tolkas på flera olika sätt. Historiker, utsvultna på fakta, har ingenting annat än några fattiga ben att gnaga på som hungriga blodhundar i det klena hoppet om att hitta någon gömd köttslamsa att uppehålla livet med.

I ljuset av det som sagts tidigare förefaller det som om den avgörande händelse som utlöste kazarernas nedgång inte var Svjatoslavs seger utan Vladimirs omvändelse. Hur viktig var egentligen denna seger, som 1800-talshistorikerna* vanemässigt likställde med den kazariska statens slutpunkt? Vi minns att Nestorskrönikan endast nämner förstörelsen av fästningen Sarkel men inte av huvudstaden Itil. Att Itil plundrades och jämnades med marken vet vi från åtskilliga arabiska källor som är alltför entydiga för att nonchaleras, men när och av vem är inte alls klart. Ibn Hawkal, den främsta källan, säger att det var ruserna som "helt och hållet ödelade Kazaran, Samandar och Itil", tydligen i tron att Kazaran och Itil var olika städer medan vi vet att de var en enda stad. Hans tidsangivelse för denna händelse skiljer sig från Nestorskrönikans för Sarkels fall, som Ibn Hawkal inte nämner alls, precis som krönikan inte talar om förstörelsen av Itil. Därför tror


* Enligt en tradition skapad av Fraehn 1822, i Minnen av den ryska akademien

148

Marquart att Itil plundrades inte av Svjatoslavs ruser, som inte kom längre än till Sarkel, utan av en ny våg av vikingar. För att ytterligare komplicera det hela säger den andra arabiska källan, Ibn Miskawayh, att det var en här av "turkar" som föll in i Kazarien det avgörande året 965. Med "turkar" kan han ha menat ruserna, vilket Barthold hävdar. Men det kan också ha varit till exempel en plundrande hord petjeneger. Det förefaller som om vi aldrig kommer att få reda på vem som raserade Itil, hur länge vi än tuggar på benen.

Och hur grundligt förstördes det? Den främsta källan, Ibn Hawkal, talar först om att Itil "ödelades fullständigt", men några år senare skriver han att "Kazaran alltjämt är den punkt där rusernas handel samlas". Att staden ödelades fullständigt kan alltså ha varit en överdrift. Det är troligare eftersom han också talarom Volgabulgarernas huvudstad Bulghars "fullständiga ödeläggelse". Den skada ruserna ställde till i Bulghar kan inte ha varit alltför stor, eftersom mynt finns bevarade där som slagits åren 976-77, endast omkring tio år efter Svjatoslavs anfall, och på 1200-talet var Bulghar alltjämt en viktig stad. Som Dunlop skriver:

Den yttersta källan till alla påståenden om att ryssarna ödelade Kazarien på 900-talet är utan tvivel Ibn Hawkal . ... Denne talar emellertid lika bestämt om förstörelsen av Bulghar vid mellersta Volga. Det står fullt klart att Bulghar var ett blomstrande samhälle då mongolerna anföll på 1200-talet. Var Kaza riens ödeläggelse också tillfällig?17

Visst var den det. Kazaran Itil och kazarernas övriga städer bestod mestadels av tält, trähus och "runda hus" byggda av lera, som var lätta att förstöra och lätta att bygga upp igen. Endast de kungliga och offentliga byggnaderna var av tegel.

148

Skadan måste ändå ha varit allvarlig, ty flera arabiska krönikeskrivare talar om att befolkningen tillfälligt utvandrade till Kaspiska havets stränder och öar. Ibn Hawkal säger att kazarerna i Itil flydde undan ruserna till öarna på "naftakusten" [Baku] men senare återvände till Itil och Kazaran med hjälp av den muslimske shahen av Shirwan. Detta låter troligt med tanke på att Shirwans invånare inte älskade ruserna som plundrat deras stränder tidigare. Andra arabiska krönikörer, Ibn Miskawayh och Muqaddasi (som skrev senare än Ibn Hawkal), talar också om att kazarerna flydde och tog sig tillbaka med muslimskt bistånd. Enligt Ibn Miskawayh övergick de alla till islam "utom deras kung" som priset för hjälpen. Muqaddasi har en annan version som inte nämner rusernas invasion. Han inskränker sig till att invånarna i den kazariska staden begav sig ned till havet och återkom omvända till islam. Hur trovärdig han är antyds av att han beskriver Bulghar som beläget närmare Kaspiska havet än Itil, ungefär som att placera Glasgow söder om London.*

Trots att dessa redogörelser alldeles tydligt är förvirrade och partiska ligger det nog ändå en viss sanning i dem. Invasionens psykologiska chockverkan, flykten till havet och tvånget att köpa muslimsk hjälp kan ha lett till en uppgörelse som gav den muslimska befolkningen i Kazarien mer att säga till om i statens angelägenheter. Vi minns ett liknande avtal med Marwan tvåhundra år tidigare (se 1, 7) som berörde kaganen själv men inte lämnade några spår i Kazariens historia.

Enligt ännu en arabisk källa, Biruni som dog år 1048, låg Itil på hans tid "i ruiner", eller snarare än en gång i ruiner." Det återuppbyggdes på nytt men kal -


* En modern auktoritet, Barthold, kallar honom ändå för "en av alla tiders största geografer".18

149

lades därefter Saksin.* Det förekommer gång på gång i krönikorna långt in på 1100-talet som "en stor stad vid Volga, överträffad av ingen i Turkestan",2° och slutligen översvämmades det enligt en källa. Ytterliga re hundra år senare uppförde den mongoliske härska ren Batu sin huvudstad på denna plats. 21

Om vi sammanfattar vad den ryska krönikan och de arabiska källorna berättar om katastrofen år 965 kommer vi fram till att Itil ödelades i okänd omfattning av ruserna eller några andra inkräktare men återuppbyggdes mer än en gång, och att den kazariska staten gick avsevärt försvagad ur dessa prövningar. Det kan dock råda föga tvivel om att det fanns kvar i minst tvåhundra år till innanför sina krympta gränser, det vill säga till mitten av 1100-talet och eventuellt dock osäkrare till mitten av 1200-talet.

8

DET FÖRSTA OMNÄMNANDET av Kazarien gjort av en icke arab efter det olycksbringande året 965 förekommer i en reserapport av Ibrahim Ibn Jakub, den spansk judiske ambassadören hos Otto den store, som troligen år 973 beskriver kazarerna som alltjämt blomstrande.22 Nästa skildring i kronologisk ordning är Nestorskrönikans av hur judar från Kazarien kom till Kiev år 986 i sina fåfänga försök att omvända Vladimir till sin tro.

Då vi träder in i 1000-talet läser vi först om det redan nämnda gemensamma bysantinsk rusinka fälttåget 1016 mot Kazarien, där detta land än en gång beseg-


* "Det är sannolikt att Saksin var identiskt med eller i varje fall ganska närbeläget Kazaran Itil, och namnet kan vara en variant på det äldre Sarissjin" (Dunlog, sid 248, som citerar Minorski).

150

radel. Händelsen återges av en tämligen tillförlitlig källa, den bysantinske 1100-tallkrönikören Cedrenus.2s Det krävdes tydligen en betydande styrka, ty Cedrenus talar om en bysantinsk flotta stödd av en rysk här. Kazarerna tycks ha haft förmågan att dyka upp på oväntade ställen, något de lärt sig av sina turkiska förfäder eller av sin mosaiska tro eller av bådadera. Cedrenus nämner också att den besegrade kazariske ledaren hette Georgius Tzul. Georgius är ett kristet namn; av en tidigare redogörelse vet vi att det fanns både kristna och muslimer i kaganens arme.

Nästa gång kazarerna omtalas är i en kortfattad anteckning för år 1023 i Nestorskrönikan enligt vilken "[furst] Mtislav marscherade mot sin bror [furst] Jaroslav med en styrka av kazarer och kasogier".* Mtislav var härskare över det kortlivade hertigdömet Tmutorakan med centrum i den kazariska staden Tamatarkha (nu Taman) på östra sidan om Kerchsundet. Som redan har nämnts var detta det enda kazariska territorium som ruserna ockuperade efter sin seger 965. Kazarerna i Mtislavs här var alltså sannolikt värvade bland lokalbefolkningen av den ryske fursten.

Sju år senare (1030) uppges en kazarisk arme ha slagit en kurdisk invasionsstyrka, dödat 10 000 av dess soldater och beslagtagit deras utrustning. Detta vore ytterligare ett bevis för att kazarerna alltjämt i högsta grad hade hälsan, om man kunde tro på denna uppgift. Den kommer tyvärr från en enda arabisk 1100-tal skälla, ibn al Athir, som inte anses särskilt trovärdig.

Vi traskar vidare i vår kronologi, angelägna som vi är efter alla små bevissmulor, och stöter på en märklig


* Kasogier eller kasjaker var en kaukasisk stam under kazariskt styre och år eventuellt kosackernas förfäder.

151

historia om ett obskyrt kristet helgon, Eustratius. Han tycks ha varit fånge i Cherson på Krim omkring år 1100 och behandlades illa av sin "judiske herre", som tvingade honom att äta rituella påskrätter. 24 Man behöver inte sätta någon större tro till äktheten i historien (Eustratius sägs ha överlevt femton dygn på korset), utan det viktiga är att den tar ett starkt judiskt inflytande i staden för givet i Cherson av alla ställen, en stad nominellt under kristet styre, något bysantinerna försökte förneka för kazarerna, och som erövrats av Vladimir men senare återgick till Bysans (omkring 990).

Kazarerna var alltjämt lika mäktiga i Tmutorakan. För året 1079 har Nestorskrönikan en dunkel notering: "Kazarerna [i Tmutorakan] tillfångatog Oleg och skickade honom över havet till Tsargrad [Konstantinopel]." Det är allt. Bysantinerna sysslade tydligen med en av sina mystiska intriger där de gynnade en rysk furste mot hans konkurrenter. Återigen finner vi dock att kazarerna måste ha haft betydande makt i denna ryska stad om de var i stånd att tillfångata och föra bort en rysk furste. Fyra år senare hade Oleg kommit till en uppgörelse med bysantinerna och fick återvända till Tmutorakan, där han "dräpte de kazarer som hade tillrått hans broders död och stämplat mot honom själv". Olegs bror Roman hade i själva verket dödats av kiptjak kumanerna samma år som kazarerna fängslade Oleg. Hade de också anstiftat kiptjak kumanernas mord på brodern? Eller var de offer för bysantinernas macchiavelliska komplott att spela ut kazarer och ruser mot varandra? Hur det än ligger till närmar vi oss slutet av 1000-talet, och de märks fortfarande i högsta grad.

Några år senare, 1106, har Nestorskrönikan ännu en lakonisk anteckning enligt vilken polovtserna, det

152

vill säga kumanerna, härjade i trakten av Zaretsk (väster om Kiev) och den ryske fursten sände en styrka att förfölja dem under befäl av de tre generalerna Jan, Putjata och "Ivan kazaren". Detta är sista gången kaza rerna nämns i Nestorskrönikan som slutar tio år senare, 1116.

Under andra hälften av 1100-talet talar två persiska poeter, Khakani (omkring 1106-90) och den mer kände Nizami (omkring 1141-1203), i sina episka verk om en gemensam kazarisk rusfisk invasion av Shirwan i deras livstid. De gav sig visserligen hän i sina dikter men förtjänar att tas på allvar, eftersom de tillbringade nästan hela sina liv som ämbetsmän i Kaukasus och var väl förtrogna med de kaukasiska stammarna. Khakani talar om "Derventkazarer" barband var ju passagen mellan Kaukasus och Svarta havet genom vilken kazarerna brukade dra på plundringståg i Georgien på den gamla goda tiden på 600-talet, innan de lade sig till med en lugnare livsstil. Återvände de mot slutet till sin ungdoms oordnade nomadkrigarvanor?

Efter eller möjligen före dessa persiska vittnesmål har vi de irriterande kortfattade och sura kommentarerna av den ryktbare judiske resenären rabbinen Petachia från Regensburg som vi har citerat tidigare (se II, 8). Vi minns att han tog så illa vid sig av bristen på talmudisk lärdom bland de kazariska judarna på Krim att han bara hörde "kvinnors klagan och hundars skällande" då han färdades genom själva Kazarien. Var detta bara en metafor för hans misshag, eller drog han igenom en region förödd av ett nyligen genomfört kumanskt plundringståg? Tidpunkten är någonstans mellan 1170 och 1185, 1100-talet närmade sig sitt slut och kumanerna var nu stäppernas allestädes närvarande härskare.

Då vi går in i 1200-talet tätnar mörkret och till och

153

med våra klena källor sinar. Det finns dock minst ett omnämnande i en utmärkt källa. Det är daterat 1245-47 och är sista gången kazarerna omtalas som nation. Vid det laget hade mongolerna redan sopat bort kumanerna ur Eurasien och upprättat det största nomadvälde världen dittills hade skådat, från Ungern till Kina.

År 1245 sände påven Innocentius IV en beskickning till Batu Khan, sonson till Djingis Khan och härskare över den västra delen av det mongoliska väldet, för att utröna möjligheterna till en överenskommelse med denna nya världsmakt, och säkert också för att få veta mer om dess militära styrka. Ledare för beskickningen var den sextioårige franciskanen joannes de Plano Carpini. Han var inte bara samtida med och lärjunge till Franciskus av Assisi utan även en erfaren resenär och kyrkodiplomat som hade innehaft höga ämbeten. Sällskapet anträdde färden påskdagen 1245 i Köln, tog sig genom Tyskland, seglade över Dnjepr och Don och anlände ett år senare till Batu Khans och hans Gyllene hords huvudstad i Volgas mynning: Sarai Batu, alias Saksin, alias Itil.

Efter sin återkomst till väst skrev Carpini sin berömda Historica Mongolomm. I ett överflöd av historiska, etnografiska och militära uppgifter innehåller den även en lista över folken i de regioner han farit igenom. På denna lista, som räknar upp folken i norra Kaukasien, nämner han jämsides med alaner och cirkasser "kazarerna som iakttar den judiska religionen". Det är som sagt det sista kända omnämnandet av dem innan ridån faller.

Men det dröjde länge innan minnet av dem var utplånat. Köpmän från Genua och Venedig talade länge om Krim som "Gazaria", och det namnet förekommer i italienska dokument så sent som på 1500 ta-

154

 

let. Vid det laget var det emellertid bara en geografisk beteckning som minde om ett försvunnet folk.

 

9

ÄNDÅ FANNS DET SPAR av kazarisk judiskt inflytande på oväntade ställen och bland en rad olika folk även sedan kazarernas politiska makt var bruten.

Ett av dessa folk var seljukerna, som kan betraktas som det muslimska Turkiets verkliga grundare. Mot slutet av 900-talet hade denna andra sidogren till ghuzzerna rört sig söderut till trakten av Bukhara, varifrån de senare skulle tränga in i det bysantinska Mindre Asien och kolonisera det. De kommer inte rakt in i vår historia utan så att säga bakvägen, ty den stora seljukiska dynastin tycks ha varit intimt knuten till kazarerna. Detta kazariska samband anges av Bar Hebraeus (1226-86), en av de största syriakiska författarna och lärda. Som namnet anger var han av judiskt ursprung men övergick till kristendomen och vigdes till biskop vid tjugo års ålder.

Bar Hebraeus berättar att Seljuks far Tukak var befälhavare i den kazariske kaganens här och att Seljuk själv, dynastins grundare, efter hans död uppfostrades vid kaganens hov. Men han var en oförvägen yngling och tog sig friheter med kaganen som drottningen Katoun ogillade, så Seljuk måste lämna hovet eller förvisades från det .25

En annan samtida källa, ibn al Admis Aleppos historia talar också om Seljuks far som "en av stormännen bland kazarturkarna",26 medan en tredje, Ibn Hassul,27 uppger att Seljuk "drämde till kazarernas kung med sitt svärd och slog honom med en klubba som han hade i handen". Vi minns också ghuzzernas starkt ambivalenta inställning till kazarerna i Ibn Fadlans re-

155

seskildring.

Det tycks alltså ha funnits ett nära förhållande mellan kazarerna och grundarna av seljukernas dynasti och därpå en brytning. Det berodde antagligen på att seljukerna övergick till islam (medan de andra ghumstammarna, till exempel kumanerna, förblev hedningar). Ändå härskade det kazarisk judiska inflytandet en tid även efter brytningen. Av Seljuks fyra söner fick en det rent judiska namnet Israel och en sonson hette Daud (David). Den vanligen mycket försiktige Dunlop kommenterar:

Med tanke på vad som redan har sagts kan man förmoda att dessa namn har sin grund i de dominerande kazarernas religiösa inflytande på de ledande familjerna bland ghuzzturkarna. Det "andaktshus" bland ghuzzturkarna som Qazwini nämner kan mycket väl ha varit en synagoga.28

Här kan vi tillägga att specifikt judiska namn enligt Artamonov också förekom bland den andra ghuzzturkiska grenen, kumanerna. Sönerna till den kumanske fursten Kobiak hette Isak och Daniel.

 

10

DÄR HISTORIKERNAS RESURSER tryter ger sägner och folklore värdefulla vinkar.

Nestorskrönikan sammanställdes av munkar och är fylld av religiösa tankar och långa bibliska utvikningar. Men parallellt med de kyrkliga uppteckningar som den bygger på gav Kievperioden också upphov till en profan litteratur, de så kallade bylina, heroiska episka dikter eller ballader som mest handlade om stora krigares och mer eller mindre autentiska furstars bragder. Vi har redan nämnt Igorskvädet, som beskriver

156

denne furstes nederlag mot kumanerna. Det är den mest kända. Dessa ballader överfördes i den muntliga traditionen och framfördes enligt Vernadskij "av bönder i avlägsna byar i norra Ryssland ännu i början av 1900-talet".29

I slående kontrast till den ryska krönikan nämner dessa ballader inte kazarerna eller deras land vid namn. I stället talar de om 'judarnas land" (Zemlja xjidovskaja) och dess invånare som 'judiska hjältar" (zjidovin bogatir) som härskade över stäpperna och kämpade mot de ryska furstarnas härar. En sådan hjälte var en jättelik jude som kom "från Zem ja xjidovskaja till Tsetsars stäpper under Sorotjinberget, och det var endast tack vare tapperheten hos Vladimirs härförare Ilja Murometz som Vladimirs arme räddades från judarna". 3° Det finns flera versioner av denna berättelse, och sökandet efter Tsetsar och Sorotjinberget gav historikerna chansen till ännu en fantasifull lek. Men som Poliak har framhållit är det viktiga "att grannlandet Kazarien i det ryska folkets ögon helt enkelt var 'den judiska staten' i sitt slutskede, och dess här var 'en här av judar' ".31 Denna folkliga ryska uppfattning skiljer sig betydligt från tendensen bland arabiska krönikörer, som understryker de muslimska legoknektarnas betydelse i de kazariska styrkorna och antalet moskéer i Itil. Synagogorna glömmer de att räkna.

Sägnerna i omlopp bland västerländska judar på medeltiden ger en lustig parallell till de ryska bylina. Vi citerar än en gång Poliak: "Den folkliga judiska sägnen minns inte något 'kazariskt' kungarike utan 'de röda judarnas' kungarike." Och Baron skriver:

Judarna i andra länder var stolta över att det fanns en självständig judisk stat. Här fann folkfantasin speciellt bördig mark. Alldeles som de bibliskt sin-
157
nade slaviska dikterna talar om 'judar" och inte om kazarer, så spann västerländska judar långt efteråt romantiska berättelserom dessa "röda judar", eventuellt betecknade på det sättet på grund av den lätt mongoliska pigmenteringen hos många kazarer.32

 

11

ETT ANNAT STYCKE folklore, halvt sägen, halvt historia, knutet till kazarerna levde kvar in i modern tid och fängslade till den grad Benjamin Disraeli att han använde det som underlag för sin historiska roman The Wondrous Tale of Alroy .

På 1100-talet uppstod i Kazarien en messiansk rörelse, ett rudimentärt försök till ett judiskt korståg som skulle erövra Palestina med vapenmakt. Rörelsens grundare var en kazarisk jude, Salomon ben Duji (eller Ruhi eller Roy), som bistods av sin son Menahem och en palestinsk skrivare. "De skrev brev till alla judar, när och fjärran, i alla länderna runt omkring . ... De sade att tiden var inne då Gud skulle samla sitt folk Israel från alla länder till Jerusalem, den heliga staden, och att Salomon Ben Duji var Elias och hans son Messias."*

Dessa vädjanden var tydligen riktade till de judiska bosättningarna i Mellanöstern och verkar ha haft föga effekt, ty nästa episod äger rum först ungefär tjugo år senare, då unge Menahem antog namnet David al-Roy


* De viktigaste källorna till uppgifterna om denna rörelse år en rapport av den judiske resenären Benjamin från Tudela (se kapitel II, avsnitt 8), en kritisk redogörelse av den arabiske författaren Yahya al Maghribi och två hebreiska manuskript påträffa de i Kairos geniza (se kapitel II, avsnitt 7 referens). Tillsammans bildar de en förvirrande mosaik. jag har följt Barons omsorgsfulla tolkning (Vol. III, sid 204, Vol. IV, sid 202 04, samt noter).

158

och titeln Messias. Fastän rörelsen uppkom i Kazarien förflyttades dess centrum snart till Kurlistan. Här samlade David en betydande väpnad styrka, eventuellt av lokala judar förstärkta av kazarer, och lyckades inta den strategiska fästningen Amadie nordöst om Mosul. Härifrån hoppades han kanske anföra sin här till Edessa och slå sig fram genom Syrien in i Det heliga landet.

Hela företaget kan ha varit en smula mindre fantastiskt än det ter sig nu med tanke på de ständiga fejderna mellan de olika muslimska arméerna och den successiva upplösningen av korsfararnas fästen. Dessutom är det möjligt att en del lokala muslimska befälhavare hade välkomnat utsikten av ett judiskt härnadståg mot de kristna korsriddarna.

Blandjudarna i Mellanöstern väckte David förvisso glödande messianska förhoppningar. En av hans budbärare kom till Bagdad och uppmanade förmodligen överdrivet nitiskt dess judiska medborgare att en viss natt samlas på sina platta tak, varifrån de skulle flygas på moln till Messias läger. Ett avsevärt antal judar tillbringade natten på taken i avvaktan på den mirakulösa flygfärden.

Men rabbinerna i Bagdad, som fruktade repressalier av myndigheterna, ställde sig fientliga till denne förmente Messias och hotade honom med utstötning. Föga överraskande mördades David al Roy, av allt att döma i sömnen och enligt uppgift av sin egen svärfar, som någon intresserad part hade mutat att utföra dådet.

Davids minne vördades, och då Benjamin från Tudela reste genom Persien tjugo år efteråt "talade de alltjämt kärleksfullt om sin ledare". Men kulten slutade inte där. Enligt en teori började den sexuddiga "Davidsstjärnan", som pryder staten Israels flagga, bli

159

en nationalsymbol i och med David al-Roys korståg. "Det har sagts att den sexuddiga 'Davidsstjärnan', dit tills mest ett prydnadsmotiv eller ett magiskt emblem, då inledde sin karriär som judendomens främsta nationella religiösa symbol" skriver Baron. "Den användes länge omväxlande med pentagrammet 'Salomos sigill' men tillskrevs David i mystiska och etiska tyska skrifter från och med 1200-talet och förekom på den judiska flaggan i Prag 1527."33

Baron lägger en not till denna text och påpekar att sambandet mellan al-Roy och den sexuddiga stjärnan "alltjämt väntar på ytterligare klarläggande och bevis". Hur det än ligger till med det kan vi förvisso hålla med Barons ord som avslutar hans kapitel om Kazarien:

Under det halva årtusende då det existerade och dess efterdyningar i de östeuropeiska samhällena utövade detta anmärkningsvärda experiment i judisk statskonst otvivelaktigt ett större inflytande på den judiska historien än vi ännu kan bilda oss en uppfattning om.

 

 

 

Andra Delen

Arvet

 

5

Uttåg

 

DE BEVIS SOM CITERAS på de föregående sidorna antyder att kazarerna, i motsats till den traditionella synen bland 1800-tallhistorikerna, efter nederlaget mot ryssarna år 965 förlorade sitt välde men bibehöll sitt oberoende inom snävare gränser, och även sin judiska tro, långt in på 1200-talet. De tycks rent av i viss mån ha återgått till sina forna rövarvanor. Baron skriver:

Generellt sett levde det reducerade kazariska kungadömet kvar. Det försvarade sig mer eller mindre effektivt mot alla fiender fram till mitten av 1200-talet, då det föll offer för den stora mongoliska invasion som Djingis Khan satte i rörelse. Även då reste det envist motstånd tills alla dess grannar kapitulerat. Befolkningen absorberades i stort sett av Gyllene horden som hade upprättat sitt väldes centrum på kazariskt territorium. Men före och efter den mongoliska omvälvningen sköt kazarerna många sidoskott in i de icke underkuvade slaviska områdena och bidrog slutligen till upprättandet av de stora judiska centra i Östeuropa.

Här har vi alltså vaggan till den numerärt starkaste och kulturellt dominerande delen av världens judiska befolkning i dag.

De "sidoskott" som Baron talar om grenade ut sig långt innan den kazariska staten förintades av mongolerna, alldeles som den forna hebreiska nationen hade börjat förgrena sig i diasporan långt före Jerusalems

163

 

förstörelse. Etniskt varde semitiska stammarna på Jordans stränder och de turk kazariska på Volgas givetvis vitt skilda, men de hade minst två viktiga formativa faktorer gemensamma. Båda levde i en skärningspunkt för de stora handelsvägarna i norr söder och väster öster, en omständighet som förutbestämde dem att bli folk av handelsmän, företagsamma resenärer eller "rotlösa kosmopoliter", som en fientlig propaganda har betecknat dem i ond avsikt. Samtidigt uppammade deras exklusiva religion en benägenhet bland dem att vara för sig själva och hålla samman, att upprätta sina egna samhällen med sina egna gudstjänsthus, skolor, bostadskvarter och getton (från början självpålagda) i alla städer och länder de slog sig ned i. Denna sällsynta kombination av Wanderlust och gettomentalitet, förstärkt av messianska förhoppningar och stolthet över att vara ett utvalt folk, delade både de gamla israeliterna och medeltidens kazaner, trots att de senare spårade sin härkomst till Jafet och inte till Sem.

 

2

DENNA UTVECKLING FÅR en god belysning av vad man skulle kunna kalla för kazarernas diaspora i Ungern.

Vi minns att flera kazariska stammar, kabarerna kallade, långt innan deras stat krossades anslöt sig till magyarerna och vandrade till Ungern. På 900-talet inbjöd dessutom den ungerske hertigen Taksony en andra våg av kazariska utvandrare att slå sig ned på hans domäner (se III, 9). Tvåhundra år senare nämner den bysantinske krönikeskrivaren Johannes Cinna mus trupper som iakttog den judiska lagen och kämpade i den ungerska armen i Dalmatien år 1154.2 Små grupper av "riktiga judar" kan ha bott i Ungern från romarnas tid, men det kan inte råda tvivel om att de

164

flesta av denna betydande andel av dagens judiska befolkning har sitt ursprung i de vågor av kabar kazariska invandrare som spelar en så dominerande roll i Ungerns äldsta historia. Landet var tvåspråkigt då det kom till, som Konstantin berättar, och dessutom hade det en dubbel monarki, en variant på det kazariska systemet: kungen som delade makten med sin överbefälhavare som bar titeln jula eller Gyula (alltjämt ett populärt förnamn i Ungern). Systemet varade till slutet av 900-talet då Den helige Istvan övergick till den romersk katolska läran och besegrade en upprorisk Gyula vilken precis som man kunde vänta var kazar, "högmodig isin tro och vägrade bli kristen". s

Denna episod satte punkt för den dubbla monarkin men inte för kazar judarnas inflytande i Ungern. Man finner en avspegling av detta inflytande i "Den gyllene bullan" den ungerska motsvarigheten till Magna Carta som utfärdades år 1222 av kung Endre (Andreas) II, där judarna förbjöds tjänstgöra som myntslagare, skatteuppbördsmän och kontrollanter av det kungliga saltmonopolet. Detta visar att talrika judar måste ha innehaft dessa viktiga befattningar före ediktet. Men de beklädde ännu mer upphöjda poster. Kung Endres skattmästare var ceremonimästaren greve Teka, jude av kazariskt ursprung, rik godsägare och tydligen ett finansiellt och diplomatiskt geni. Hans namnteckning förekommer på olika fredsfördrag och ekonomiska avtal, bland annat ett som garanterar att den österrikiske härskaren Leopold II skall erlägga 2 000 mark till kungen av Ungern. Man påminns ofrånkomligen om att den spanske juden Hasdai Ibn Shaprut spelade en snarlik roll vid kalifens hov i Cordoba. När man jämför liknande episoder från den palestinska diasporan i västra Europa och den kazariska i östra framträder analogin mellan dem starkare.

165

Det är också värt att observera att kung Endre behöll Teka i hans ämbete i strid med Den gyllene bullans uttryckliga regler då han av sina upproriska adelsmän tvingades att mot sin vilja utfärda bullan. Ceremonimästaren var kvar på sin post i ytterligare elva år tills han efter påvligt tryck på kungen fann det tillrådligt att begära avsked och flytta till Österrike, där han togs emot med öppna armar. Kung Endres son Bela N skaffade emellertid tillstånd från påven att kalla honom tillbaka. Teka återvände och miste livet under den mongoliska invasionen.*4

 

3

DET KAZARISKA URSPRUNGET till det numerärt och socialt dominerande inslaget i Ungerns judiska befolkning på medeltiden är alltså tämligen väldokumenterat. Det kan förefalla som om Ungern är ett specialfall med tanke på de tidiga förbindelserna mellan magya rer och kazarer, men i själva verket var det kazariska inflödet till Ungern endast en del av den allmänna massutvandringen åt väster från de eurasiska stäpperna, det vill säga mot Central och Östeuropa. Kazarerna var inte det enda folk som sände grenar in i Ungern. Stora skaror av just de petjeneger som hade jagat magyarerna från Don över Karpaterna blev själva tvungna att be om tillåtelse att slå sig ned på ungerskt territorium då de i sin tur jagades av kumanerna, och kumanerna delade samma öde då de hundra år senare flydde undan mongolerna. Ungefär 40 000 "med sina slavar" beviljades asyl av den ungerske kungen Bela.5 Under någorlunda lugna perioder var denna all-


* Jag tackar Mrs St. G. Saunders för att hon riktat min uppmärksamhet på denna episod i Ungerns historia som har förbisetts i litteraturen om kazarerna.

166

männa rörelse västerut bland de eurasiska folken inte mer än en stilla våg, vid andra tillfällen blev den rena rusningen, men konsekvenserna av den mongoliska invasionen måste betecknas som enjordbävning följd av ett jordskred. Krigarna under hövding Tejumin, kallad "Djingis Khan% Jordens herre, massakrerade befolkningen i hela städer som en varning åt andra för att göra motstånd, de använde fångar som levande skärmar framför sina framryckande linjer, förstörde det bevattningsnät i Volgas delta som hade försett kazarernas områden med ris och andra stapelvaror och förvandlade de bördiga stäpperna till "vilda fält", dikoije pole som ryssarna längre fram skulle kalla dem: "obegränsade vidder utan bönder eller herdar, över vilka endast legoryttare passerar i den ene eller andre rivaliserande härskarens tjänst, eller människor på flykt undan sådana härskare'.

Digerdöden 1347-48 påskyndade den fortgående avfolkningen av kazarernas forna centrala område mellan Kaukasus, Don och Volga där stäppkulturen hade nått sin högsta nivå, och återfallet i barbari var mer drastiskt än i angränsande regioner. Som Baron skriver: "Att flitiga judiska bönder, hantverkare och köpmän förintades eller lämnade området ledde till ett tomrum som först på senare tid har börjat fyllas i dessa trakter."7

Inte bara Kazarien ödelades utan även Volgabulgarernas område liksom alanernas och kumanernas sista fästen i Kaukasus och de södra ryska hertigdömena, däribland Kiev. Under Gyllene hordens upplösningsperiod, från 1300-talet, blev anarkin om möjligt ännu värre. "På nästan alla europeiska stäpper återstod endast utvandring för befolkningar som ville säkra liv och uppehälle."8 Utvandringen mot tryggare betesmarker var en utdragen, periodisk process som fort-

167

gick i flera hundra år. Kazarernas uttåg ingick i den allmänna bilden.

Som vi redan har nämnt hade den föregåtts av att kazarerna grundat kolonier och bosättningar i olika delar av Ukraina och södra Ryssland. Det fanns en blomstrande judisk koloni i Kiev långt innan och efter det att ruserna erövrat staden från kazarerna. Liknande kolonier fanns i Perislavel och Tjernigov. En rabbin Mosheh från Kiev studerade i Frankrike omkring 1160 och en rabbin Abraham från Tjernigov studerade 1181 vid talmudskolan i London. Igorkvädet nämner en berömd samtida rysk skald som hette Kogan eventuellt en kombination av Cohen (präst) och Kagan 9 Någon tid efter förstörelsen av Sarkel, som ryssarna kallade Biele Viezja, byggde kazarerna en stad med samma namn nära Tjernigov.l0

Det finns mängder av gamla ortnamn i Ukraina och Polen som är härledda av "kazar" eller "zjid" (jude): Zydowo, Kozarzewek, Kozara, Kozarzow, Zjydowska Vola, Zydaticze och så vidare. Det är möjligt att de en gång var byar, eller bara tillfälliga läger, för kazarjudiska grupper på den långa vandringen västerut." Liknande ortnamn förekommer också i Karpaterna och Tatrabergen och i Österrikes östra provinser. Även de gamla judiska begravningsplatserna i Krakow och Sandomierz, som båda kallas "Kaviory", förmodas vara av kazar kabariskt ursprung.

Kazarernas uttåg gick huvudsakligen västerut, men vissa grupper blev kvar, särskilt på Krim och i Kaukasus där de bildade judiska enklaver som har levt kvar in i modern tid. I det urgamla kazariska fästet Tamartakha (Taman), mitt emot Krim över Kerchsundet, härskade en dynasti av judiska furstar på 1400-talet under överinseende av republiken Genua och längre fram Krimtartarerna. Den siste, furst Zacharia, förde

168

förhandlingar med fursten av Moskva som inbjöd Zacharia att komma till Ryssland och låta sig döpas i utbyte mot en rysk adelsmans privilegier. Zacharia avböjde, men Poliak har lanserat teorin att "införandet av kazar judiska element i höga ställningar i den moskovitiska staten kan ha varit en av de faktorer som ledde till uppkomsten av 'det judiska kätteriet' (zjidovstbujusjtjik) bland ryska präster och ädlingar på 1500-talet och till den sekt av sabbatshelgare (subbotniki ) som alltjämt är utbredd bland kosacker och bönder".12

Ett annat spår av det kazariska folket är "bergsjudarna" i nordöstra Kaukasus, som tycks ha stannat kvar hemma hos sig då de andra gav sig av. De påstås uppgå till omkring åttatusen och lever i närheten av andra etniska spillror från gamla tider: kiptjaker och oghuzer. De kallar sig Dagh Chufuty (höglandsjudar) på tat språket som de har antagit från ett annat kaukasiskt folk, men därutöver är föga känt om dem.*

Andra kazariska enklaver har levt kvar på Krim och säkert även på andra ställen som en gång tillhörde deras välde. De är dock nu ingenting annat än historiska kuriositeter jämfört med den stora strömmen av kazarisk utvandring till Polen och Litauen och med de oerhörda problem den skapar för historiker och antropologer.


* Dessa uppgifter förekommer i A. H. Knipers artikel "Caucasus, People of' i 1973 års upplaga av Encytlopaedia Britannica byggd på färska sovjetiska källor. En bok av George Sava, Valley of the Forgotten People (London 1946), innehåller en beskrivning av ett påstått besök hos bergsjudarna, mycket melodramatisk men sorgligt renons på faktiska uppgifter.

169

 

4

DE TRAKTER I ÖSTRA Centraleuropa där de judiska utvandrarna från Kazarien fann ett nytt hem och till synes även en fristad hade fått politisk betydelse först mot slutet av 900-talet.

Omkring 962 bildade flera slaviska stammar en allians under ledning av den starkaste, polanerna, som blev kärnan till den polska staten. Polen började alltså göra sig gällande vid ungefär samma tid som Kazarien gick tillbaka (Sarkel lades i ruiner år 965). Det är signifikant att judar spelar en viktig roll i en av de äldsta polska legenderna som handlar om hur det polska kungariket grundades. Då de allierade stammarna beslöt välja en kung som skulle härska över dem alla valde de en jude som hette Abraham Prokownik.ls Han kan ha varit en rik och bildad kazarisk köpman vars erfarenhet de slaviska skogsbrukarna hoppades dra nytta av eller bara en sägengestalt, men i så fall visar sägnen att judar av hans sort högaktades. Hur som helst avböjde Abraham med sällan manifesterad blygsamhet kronan till förmån för en infödd bonde vid namn Piast, som sålunda grundade den historiska Piastdynastin som härskade i Polen från ungefär 962 till 1370.

Vare sig Abraham Prokownik har existerat eller inte finns det gott om vittnesbörd om att de judiska invandrarna från Kazarien hälsades som en värdefull tillgång för landets ekonomi och statsförvaltning. Under Piastdynastin hade polackerna och deras grannar i norr litauerna* snabbt flyttat ut sina gränser och


* De båda länderna förenades i en serie fördrag med början 1386 till Kungariket Polen. För korthets skull ämnar jag använda termen "polska judar" om båda länderna, oavsett att Polen i slutet av 1700-talet delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike och dess invånare officiellt blev medborgare i dessa tre länder. Det så kallade judiska bosättningsområdet i Tsarryssland, inom vars gränser judarna måste hålla sig från 1792 och framåt, sammanföll med områdena annekterade från Polen plus delar av Ukraina. Endast vissa privilegierade kategorier av judar fick tillstånd att leva utanför området. Vid folkräkningen 1897 uppgick de endast till 200 000, jämfört med nästan fem miljoner innanför bosättningsområdets gränser, alltså inom det tidigare polska territoriet.

170

behövde till varje pris invandrare som skulle kolonisera deras territorier och skapa en stadskultur. De stimulerade först invandring av tyska bönder och hantverkare och senare invandrare från de territorier som Gyllene horden* ockuperade, däribland armenier, sydslaver och kazarer.

Utvandringen var inte helt och hållet frivillig. I den ingick stora skaror krigsfångar, till exempel krimtarta rer, som sattes att odla upp egendomar tillhöriga litauiska och polska godsägare i de erövrade södra provinserna (vid slutet av 1300-talet sträckte sig det litauiska furstendömet från Östersjön till Svarta havet). Men på 1400-talet ryckte ottomanturkarna, Bysans erövrare, norrut och godsägarna förflyttade sina underlydande från egendomarna i gränstrakterna längre inåt landet.14

Bland de befolkningar som tvångsförflyttades befann sig en stor kontingent karaiter, medlemmar av den fundamentalistiskajudiska sekt som inte ville veta av rabbinernas lärdom. Enligt en tradition som har levt kvar bland karaiter in i modern tid fördes deras förfäder till Polen av den store litauiske krigarfursten Vytautas i slutet av 1300-talet som krigsfångar från Sulkhat på Krim.ls Denna tradition bestyrks av att Vytautas år 1388 beviljade judarna i Troki ett rättighetsbrev, och den franske resenären de Lanoi fann där


* Polen och Ungern invaderas också en kort tid av mongolerna 1241 42 men de var inte ockuperade, vilket förändrade deras framtida historia.

171

"ett stort antal judar" som talade ett annat språk än tyskarna och den inhemska befolkningen.16 Det språket var och är fortfarande en turkisk dialekt, i själva verket det av de levande språken som står närmast lingua cumanica, som talades i kazarernas gamla områden på Gyllene hordens tid. Enligt den framstående turkologen Zajaczkowski17 används det alltjämt i tal och böner i de karaitiska församlingarna i Troki, Vilna, Ponyeviez, Lutzk och Halitch. Karaiterna hävdar också att de hade trettiotvå eller trettiosju församlingar i Polen och Litauen före den stora pesten 1710.

De kallar sin urgamla dialekt för "Kedars språk", alldeles som rabbinen Petachia på 1100-talet kallade deras land norr om Svarta havet för "Kedars land", och det han har att säga om dem att de satt i mörker under hela sabbaten och inte kände till rabbinernas lärdom stämmer med deras sekteristiska attityd. Zajaczkowski anser karaiterna från lingvistisk synpunkt vara våra dagars renaste representanter för de gamla kazarerna.l$ Anledningen till att denna sekt bevarade sitt språk i ungefär femhundra år, medan de flesta kazariska judar slutade använda det till förmån för det judiska lingua fransa jiddisch, skall vi ta upp längre fram.

 

5

FRÅN ALLRA FÖRSTA början under Piastdynastin slog det polska kungadömet resolut in på en västerländsk kurs och antog den romersk katolska läran. Jämfört med grannarna i väster var det dock ett kulturellt och ekonomiskt underutvecklat land. Det var därför man ville dra invandrare till landet tyskar från väster, armenier och kazariska judar från öster och ge dem all tänkbar stimulans i deras företagsamhet, däribland

172

kungliga kungörelser som specificerade deras plikter och privilegier.

I den kungörelse som Boleslav den fromme utfärdade år 1264 och som bekräftades av Kasimir den store 1334 fick judarna rätt att ha sina egna synagogor, skolor och domstolar, att äga jord och ägna sig åt vilka yrken eller sysselsättningar de ville. Under kung Staffan Bäthory (1575-86) fickjudarna en egen riksdag som sammanträdde två gånger om året och hade rätt att ta ut skatter av sina trosfränder. Sedan deras land tillintetgjorts hade de kazariska judarna gått in i ett nytt kapitel i sin historia.

En slående illustration av deras privilegierade ställning ges i ett påvligt brev, troligen utfärdat under andra hälften av 1200-talet av Klemens IV och adresserat till en icke namngiven polsk furste. I detta dokument tillkännager påven att myndigheterna i Rom är väl medvetna om att det finns ett betydande antal synagogor i flera polska städer, inte mindre än fem enbart i en viss stad.* Han beklagar att dessa synagogor påstås vara högre än kyrkorna, ståtligare och mer utsmyckade och med tak täckta av färggrant målade blyplattor, som får de närbelägna katolska kyrkorna att se torftiga ut. (Man kommer att tänka på Masudis skadeglada påpekande om att den största moskéns minaret var den högsta byggnaden i Itil.) Klagomålen i brevet bestyrks ytterligare av ett beslut av den påvlige nuntien kardinal Guido, daterat 1267, som stipulerar att judar inte bör tillåtas att ha mer än en synagoga per stad.

Av dessa dokument, som är ungefär samtidiga med mongolernas erövring av Kazarien, förstår vi att det redan vid denna tid måste ha 'funnits stora skaror


* Antagligen Wroclaw eller Krakow.

173

kazarer i Polen, om de i flera städer hade mer än en synagoga, och att de måste ha varit ganska välbärgade för att kunna bygga dem så "ståtliga och utsmyckade". Detta leder oss till frågan hur stor den kazariska invandringen till Polen var och vilken sammansättning den hade.

Beträffande antalet har vi inga tillförlitliga uppgifter att gå efter. Vi minns att de arabiska källorna talar om kazariska arméer på 300 000 man i krigen mellan muslimer och kazarer (se I, 7), och även om man lämnar utrymme för rejäla överdrifter tyder detta på en sammanlagd kazarisk befolkning på minst en halv miljon. Ibn Fadlan angav Volgabulgarernas tält till 50 000, vilket bör betyda en folkmängd på 300 000 400 000, alltså ungefär lika många som kazarernas. Moderna historiker beräknar också antalet judar i det polsk litauiska kungariket på 1600-talet till 500 000 (5 procent av den totala folkmängden).19 Dessa siffror stämmer ganska bra med vad man vetom en utdragen kazarisk invandring genom Ukraina till Polen Litauen, som började med förstörelsen av Sarkel och Piastdynastins makt tillträde mot slutet av 900-talet, påskyndades under den mongoliska erövringen och var mer eller mindre fullbordad på 1400 1500-talen. Vid det laget var stäppen tömd och kazarerna hade till synes utplånats från jordens yta.* Denna folkomflyttning var utspridd över fem eller sex sekel, i rännilar och flöden. Om vi tar hänsyn till det betydande inflödet av judiska flyktingar från Bysans och den muslimska världen till Kazarien och en liten befolkningsökning bland kazarerna själva, förefaller det troligt att de approximativa siffrorna


* Den sista av de gamla kazariska byarna vid Dnjepr ödelades i kosackrevolten under Chmelnicky på 1600-talet och de överlevande gav ännu ett mäktigt tillskott till antalet judar i de bosättningar som redan fanns i Polen Litauen.

174

för kazarernas folkmängd då den stod som högst på 700-talet bör vara ungefär desamma som för judarnas i Polen på 1600-talet med en osäkerhetsmarginal på några hundra tusen åt ena eller andra hållet.

Det ligger en ironi i dessa siffror. Enligt artikeln "Statistics" i iewish Encylopaedia uppgick världens sammanlagda judiska befolkning på 1500-talet till ungefär en miljon. Som Poliak, Kutschera2° och andra har påpekat tyder detta på att de flesta av dem som hyllade den mosaiska tron på medeltiden var kazarer. En betydande del av denna majoritet begav sig till Polen, Litauen, Ungern och Balkan, där de grundade dessa östjudiska samhällen som i sin tur blev den överväldigande majoriteten av världens judiska befolkning. Aven om den ursprungliga kärnan i dessa samhällen blev utspädd och fick tillskott av invandrare från andra trakter (se nedan), tycks det finnas starka bevis för att dess ursprung huvudsakligen var kazariskturkiskt. Det bör i varje fall betraktas som en teori värd seriös diskussion.

Ytterligare skäl för att ge det kazariska inslaget den ledande rollen i tillväxten och utvecklingen av det judiska samhället i Polen och resten av Östeuropa, och inte till invandrare från väst, kommer att diskuteras i de följande kapitlen. Det kan dock vara på sin plats att här citera den polske historikern Adam Vetulani (min kursivering):

Polska forskare är överens om att dessa äldsta bosättningar grundades av judiska utvandrare från Kazarien och Ryssland, medan judarna från södra och västra Europa började anlända och slå sig ned först senare ... och att åtminstone en viss andel av den judiska befolkningen (tidigare den allra största delen) härstammade från öster, från kazarernas land
175

och längre fram från det ryska Kiev.21

 

6

DETTA OM STORLEKEN. Vad vet vi då om den sociala strukturen och sammansättningen hos kazarernas invandrarsamhälle?

Det första intryck man får är av en slående likhet mellan vissa privilegierade ställningar som kazariska judar innehade i Ungern och Polen under denna första tid. Både ungerska och polska källor talar om judar som myntslagare, förvaltare av de kungliga intäkterna, kontrollanter av saltmonopolet, skatteuppbördsmän och "penningutlånare", det vill säga bankirer. Parallellen antyder ett gemensamt ursprung till dessa båda invandrarsamhällen, och eftersom vi kan spåra de allra flesta ungerska judars ursprung till den magyarkazariska kärnan ter sig slutsatsen självklar.

De äldsta dokumenten avspeglar den roll de invand rade judarna spelade i de båda ländernas knoppande ekonomiska liv. Att det var en viktig roll är inte förvånande, eftersom utrikeshandel och uppbörd av tull hade varit kazarernas främsta inkomstkälla. De hade den erfarenhet som deras nya värdar saknade, och det var bara logiskt att de kallades in att ge råd och delta i skötseln av hovets och adelns finanser. De mynt som slogs på 1100- och 1200-talen med polska inskriptioner i hebreiska bokstäver (se II ) är en smula bisarra reliker av denna verksamhet. Exakt vilket syfte de tjänade är fortfarande oklart. Några bär namnet på en kung (till exempel Leszek, Mieszko), på andra står det "Från Abraham ben Josef Furstens hus" (eventuellt myntslagaren bankiren själv), åter andra har bara en välgångsönskan: 'Tur" eller "Välsignelse". Betecknande nog talar också samtida ungerska källor om att mynt

176

slogs av silver som judiska ägare ställde till förfogande.22

I motsats till förhållandena i Västeuropa var emellertid finanser och handel långt ifrån de enda fält där judar verkade. Några rika invandrare blev godsägare i Polen, i likhet med greve Teka i Ungern. Judiska ägor som omfattade en hel by av judiska bönder finns dokumenterade till exempel i trakten av Wroclaw före 1203,23 och i det första skedet måste det ha funnits mängder av kazariska bönder, vilket de urgamla kaza riska ortnamnen pekar på.

En fascinerande skymt av hur några av dessa byar kan ha kommit till ges av de karaitiska dokument som nämndes tidigare. De skildrar hur furst Vytautas lät en grupp karaitiska krigsfångar slå sig ned i "Krama" och försåg dem med hus, fruktträdgårdar och jord över en sträcka på två kilometer. ("Krama" har preliminärt identifierats med den lilla judiska staden Krasnoia i Podolia.)24

Men jordbruket var ingen löftesrik framtid för judarna, av flera skäl. Feodalismens framväxt på 1300talet förvandlade gradvis Polens bönder till livegna som inte fick lämna sina byar och var berövade all rörelsefrihet. År 1496 införde den polska riksdagen förbud för judar att förvärva jordbruksmark, under det samlade trycket från den kyrkliga hierarkin och de feodala godsägarna. Vandringen bort från jorden måste dock ha börjat långt tidigare. Frånsett de specifika orsaker som nyss nämnts religiös diskriminering kombinerad med degraderingen av fria bönder till livegna avspeglade omvandlingen av de huvudsakligen jordbrukande kazarerna till stadsbor en vanlig företeelse i folkvandringarnas historia. Ställda inför andra klimatförhållanden och jordbruksmetoder å ena sidan och inför oväntade chanser till ett bekväma-

177

re liv i en stadskultur å den andra är invandrare benägna att förändra sin yrkesstruktur på några generationer. Avkomlingarna i Nya världen till bönder från Abruzzerna blir servitörer och traktörer, barnbarnen till polska bönder blir måhända ingenjörer eller psy koanalytiker.

De kazariska judarnas omvandling till polska judar medförde dock ingen hårdhänt brytning med det förflutna och heller ingen identitetsförlust. Det var en successiv, organisk förändringsprocess som vilket Poliak övertygande har visat bevarade vissa livskraftiga traditioner från det kazariska samhällslivet i det nya landet. Det skedde till största delen tack vare tillkomsten av en social struktur som inte förekom någon annanstans i diasporan i hela världen: den judiska småstaden, på hebreiska ayarah, på jiddisch shtetl, på polska miastecko. Alla tre är diminutiver, vilket inte nödvändigtvis syftar på den ringa storleken (några var ganska stora småstäder) utan på de begränsade rättigheter till kommunalt självstyre som de hade.

En shtetl skall inte förväxlas med getto. Ett getto bestod av en gata eller ett kvarter där judarna måste hålla sig i en icke judisk stad. Från andra hälften av 1500-talet var det där judarna bodde överallt i den kristna och i nästan hela den muslimska världen. Gettot var omgivet av murar med portar som låstes på natten. Det gav upphov till klaustrofobi och andlig inavel men också till en viss trygghetskänsla i orostider. Eftersom det inte kunde utvidgas till omfånget var husen höga och smala och ständig trångboddhet skapade urusla sanitära förhållanden. Det krävdes stor andlig styrka bland dem som levde under sådana förhållanden för att de skulle upprätthålla sin självaktning. Alla gjorde det inte.

En shtetl var något helt annat, ett slags bosättning

178

som alltså förekom i Polen Litauen och ingen annanstans i världen. Det var en självförsörjande landsortsstad med en rent eller nästan rent judisk befolkning. Ursprunget går förmodligen tillbaka till 1200-talet och kan vara så att säga den felande länken mellan Kazariens marknadsstäder och de judiska bosättningarna i Polen.

Dessa halvt lantliga, halvt urbana samhällens ekonomiska och sociala funktion tycks ha varit snarlik i de båda länderna. I Kazarien liksom längre fram i Polen ingick de i ett nätverk av handelsstationer eller marknadsstäder som förmedlade kontakterna mellan de stora städerna och landsbygden. Regelbundna marknader hölls där får och nötboskap liksom varor tillverkade i städerna och produkter från hemslöjden på landet såldes eller byttes. Samtidigt var de centra där hantverkarna utövade sina färdigheter, från hjulmakare till grovsmeder, silversmeder, skräddare, skäktslaktare, mjölnare, bagare och Ijusstaksmakare. Där fanns också skrivare för analfabeterna, synagogor för de fromma, värdshus för de resande och ett heder

"rum" på hebreiska som tjänstgjorde som skola. Där fanns kringvandrande sagoberättare och folkliga barder (nå ~ra namn, till exempel Velvel Zbarzher, är bevarade) 5 som vandrade från shtetl till shtetl i Polen, och säkerligen tidigare i Kazarien, att döma av det faktum att sagoberättare finns kvar än i denna dag bland orientaliska folk.

Vissa speciella branscher blev praktiskt taget ett judiskt monopol i Polen. En var timmer vilket påminner oss om att timmer var det mest använda byggnadsmaterialet och en viktig exportvara i Kazarien. En annan var transporter. "Det täta shtetl nätet tillät en distribution av varor över hela landet tack vare den ypperligt byggda judiska typen av hästfora", skriver

179

Poliak.26 "Detta slags transportmedel utgjorde i praktiken ett monopol och dominerade så till den grad, särskilt i östra delen av landet, att det hebreiska ordet

för åkare, ba'al agalah,* införlivades i ryskan som balagula . Det var först utvecklingen av järnvägen under andra hälften av 1800-talet som ledde till att denna bransch gick ned."

Denna specialisering i vagnbyggande och fraktverksamhet kunde förvisso inte ha vuxit fram i de västerländska judarnas slutna getton. Den pekar ovedersägligt mot ett kazariskt ursprung. Gettofs invånare fick hålla sig i stillhet medan kazarerna liksom andra halv nomadiserande folk använde häst eller oxdragna vagnar för att transportera sina tält, varor och tillhörigheter, inklusive kungliga tält av cirkusdimensioner där flera hundra människor fick plats. De visste sannerligen hur de skulle ta sig fram på de sämsta vägar i sitt nya land.

Andra typiskt judiska sysselsättningar var att driva värdshus och kvarnar och handla med skinn. Ingen av dessa förekom i Västeuropas getton.

Sådan var i grova drag strukturen hos den judiska shtetl i Polen. Några av dess drag förekom i gamla marknadsstäder i vilket land som helst, andra visar en mer specifik släktskap med det vi vet hur litet det än är om Kazariens städer. De var förmodligen förebilderna för den polska shtetl.

Till dessa typiska drag bör läggas "pagodstilen" på de äldsta bevarade shtetl synagogorna av trä från 1400- och 1500-talen, som skiljer sig helt från både den inhemska arkitektoniska stilen och den byggnadsstil som de västerländska judarna lade sig till med och senare imiterades i Polens getton. Inredningen i de


* Ordagrant "formästare"

180

äldsta shtetl synagogorna år också helt olik stilen i västerländska getton. Väggarna var täckta med moriska arabesker och med djurfigurer karakteristiska för det persiska inflytandet i magyar kazariska konstföremål (se I,13 ) och i den dekorativa stil som armeniska in vandrare fört med sig till Polen.27

De polska judarnas traditionella klädedräkt är också av omisskännligt österländsk härkomst. Den typiska långa sidenkaftanen kan ha varit en imitation av den rock som de polska adelsmännen bar, i sin tur kopierad efter mongolernas plagg i Gyllene horden modet bryr sig inte om politiska klyftor. Vi vet också att kaftaner bars långt innan dess av stäppernas norna der. Kalotten (yarmolka) används alltjämt av ortodoxa judar och av buzbeker och andra turkiska folk i Sovjetunionen. Ovanpå kalotten bar männen en streimel, en arbetad rund hatt kantad med rävskinn som kazarerna tog upp från kasakerna, eller tvärtom. Som vi har nämnt blev handeln med räv och nobelskinn, som hade blomstrat i Kazarien, ännu ett judiskt monopol i Polen. Fram till mitten av 1800-talet bar kvinnorna en hög vit turban, en exakt kopia av den~auluk som kasa kinka och turkmenska kvinnor bar. a (Nu för tiden måste ortodoxa kvinnor i stället för turban ha en peruk gjord av deras eget hår, som rakas av när de gifter sig.)

I detta sammanhang kan man också om än med vissa reservationer nämna de polska judarnas säregna lidelse för gefillte fisch en nationalrätt som de polska kristna tog till sig. "Utan fisk blir det ingen sabbat", sade ordspråket. Fanns någonstans i bakgrunden minnen av livet vid Kaspiska havet, där fisk var stommen i kosten?

Livet i en shtetl hyllas med mycken romantisk nostalgi i judisk litteratur och folklore. I en modern över-

181

sikt över dess seder29 läser vi om hur glädjefyllt dess invånare firade sabbaten:

Var man än befinner sig försöker man hinna hem i tid för att hälsa sabbaten med de sina. Gårdfarihandlaren som drar från by till by, den kringvandrande skräddaren, skomakaren, skoflickaren, köpmannen borta på resa, alla planerar, skyndar på, försöker vara hemma före solnedgången på fredagskvällen.

Medan de ilar hemåt ropar shammesshtetl-gatorna: "Judar till badhuset!" En shammes är funktionär i synagogan och en kombination av kyrkvärd och klockare. Han talar med en auktoritet som överstiger hans egen, ty när han ropar "Judar till badhuset" kallar han dem att utföra ett Guds bud.

Den mest livfulla skildringen av livet i en shtetl får vi i den surrealistiska blandningen av sanning och fantasi i Marc Chagalls målningar och litografier, där bibliska symboler förekommer sida vid sida med den skäggige åkaren som svingar sin piska och tankfulla rabbiner i kaftan och yarmolka.

Det var ett egendomligt samhälle som speglade sitt egendondiga förflutna. Några av de första småstäderna grundades förmodligen av krigsfångar till exempel karaiterna i Troki - som polska och litauiska ädlingar var angelägna att ha boende på sina tomma arealer. Men de flesta bosättningarna var resultat av den allmänna vandringen bort från de "vilda fält" som övergick i öken. "Efter den mongoliska erövringen, då de slaviska bybefolkningarna drog sig västerut, följde kazarernas shtetl med", skriver Poliak.30 De nya bosättningarnas pionjärer var antagligen rika kazariska handelsmän som ständigt färdades genom Polen på de mycket frekventerade handelsvägarna in i Ungern.

182

"Den magyariska och kabariska invandringen till Ungern röjde vägen för de växande kazariska bosättningarna i Polen. Den förvandlade Polen till ett transitområde mellan de båda länderna med judiska samhällen."sl De farande köpmännen var alltså väl insatta i förhållandena i de områden där de skulle slå sig ned i framtiden och hade tillfälle att träffa jordägare som letade efter arrendatorer. "Godsägaren ingick en överenskommelse med sådana rika och respekterade judar" (vi kommer att tänka på Abraham Prokownik) "som skulle slå sig ned på hans gods och föra med sig andra nybyggare. De valde i regel personer från den plats där de hade bott."32 Dessa kolonister var en utvald skara bönder, hantverkare och yrkeskunniga arbetare som bildade ett mer eller mindre självförsörjande samhälle. Kazarernas shtetl planterades alltså om och blev en polsk shtetl. Jordbruket föll så småningom ur bilden, men vid det laget var anpassningen till förändrade villkor fullbordad.

Kärnan till det moderna judiska samhället följde alltså den gamla föreskriften: gå ut och sök efter nya horisonter men håll ihop.

 

 

6

Varifrån?

 

TVÄ GRUNDLÄGGANDE FAKTA framträder ur vår översikt: kazarerna försvann från sin historiska vistelseort, och samtidigt framträdde i angränsande regioner åt nordväst den största koncentrationen av judar sedan början av diasporan. Eftersom dessa båda uppenbarligen hänger samman är historikerna ense om att utvandringen från Kazarien måste ha bidragit till det judiska samhällets tillväxt i Polen. Denna slutsats stöds av de bevis vi har citerat i de föregående kapitlen. Forskarna är dock mindre säkra på hur stort detta bidrag var, alltså den kazariska invandringens omfattning jämfört med inflödet av judar från väst och deras respektive andel av den genetiska sammansättningen i dagens judiska samhälle.

Med andra ord står det fullständigt klart att kazarerna i betydande antal utvandrade till Polen. Frågan är om de stod för majoriteten i de nya bosättningarna eller endast för kärnan. För att få ett svar på den frågan måste vi skaffa oss en uppfattning om hur stor invandringen av "riktiga judar" från väst var.

 

2

MOT SLUTET AV 900-TALET fanns de största bosättninga rna av västeuropeiska judar i Frankrike och Rhenlandet.* Några av dessa samhällen hade antagligen grun-


* Här tas inte judarna i Spanien med. De bildade en kategori för sig och deltog inte i de förflyttningar som vi diskuterar här.

185

dats på romarnas tid, ty mellan Jerusalems förstörelse och det romerska rikets fall hade judar bosatt sig i många av de större städerna under romarnas välde. Längre fram förstärktes de av invandrare från Italien och Nordafrika. Vi har sålunda dokument från 800talet och framåt om judiska samhällen över hela Frankrike, från Normandie ned till Provence och Medelhavet.

En skara begav sig över Engelska kanalen till England i den normandiska invasionens efterdyning ar, tydligen på inbjudan av Vilhelm Erövraren,l som behövde deras kapital och företagsamhet. Deras historia har sammanfattats av Baron:

De förvandlades sedermera till en klass av "kungliga ockrare" vilkas främsta funktion var att ställa riskkapital till förfogande för både politiska och ekonomiska företag. Efter att ha skapat sig stora förmögenheter med hjälp av hög ränta tvingades dessa kreditgivare avstå från dem i en eller annan form till förmån för den kungliga skattkistan. Många judiska familjer åtnjöt långvarigt välstånd, de bodde och klädde sig överdådigt och utövade stort inflytande över offentliga angelägenheter, och allt detta gjorde även erfarna iakttagare blinda för de stora risker som hotade i den växande bitterheten hos låntagare i alla samhällsklasser, och även för att judarna helt och hållet var beroende av sina kungliga herrars beskydd . ... Muller av missnöje, som kulminerade i våldsamma utbrott år 1189-90, förebådade den slutliga tragedin: utdrivningen 1290. De engelska judarnas meteorliknande uppgång och ännu snabbare fall under den korta tidrymden två och ett kvarts sekel (1066-1290) belyste skarpt de grundläggande faktorer som formade alla västerländska judiska
186
samhällens öde under de avgörande åren mellan 1000 och 1500.2

Det engelska exemplet är lärorikt tack vare att det är sällsynt väl dokumenterat jämfört med de judiska samhällenas äldsta historia på kontinenten. Den främsta lärdom vi drar ur det är att judarnas sociala och ekonomiska inflytande inte alls stod i proportion till deras ringa antal. Det tycks inte ha funnits mer än 2 500 judar i England vid något tillfälle innan de fördrevs år 1290.* Detta diminutiva judiska samhälle i det medeltida England spelade en ledande roll i landets ekonomiska etablissemang, mycket större än dess motsvarighet i Polen. Ändå hade det i motsats till Polen inget nätverk av judiska småstäder som gav det en massbas av enkla arbetare, av hantverkare, åkare och värdshus värdar i den lägre medelklassen. Det hade inga rötter i folket. På denna livsviktiga punkt sammanfattade England under dynastin Anjou utvecklingen på kontinentens västra del. Judarna i Frankrike och Tyskland befann sig i samma predikament: deras yrkesstratifiering var skev och topptung. Detta ledde till samma tragiska händelser överallt. Den dystra sagan inleds alltid med en smekmånad och slutar med skilsmässa och blodsutgjutelse. I början uppvaktas judarna med speciella stadgar, privilegier, förmåner. De är personae gratae liksom hovalkemisterna därför att endast de sitter inne med hemligheten hur ekonomins hjul skall hållas i gång. "Under 'den mörka tidsåldern' låg Västeuropas handel huvudsakligen i judiska händer, även slavhandeln, och i de karolingiska registren används orden jude och köpman nästan som utbytbara ter-


* Enligt joseph Jacobs klassiska översikt Thejews ofAngevin England, byggd på dokumenterade judiska släktnamn och andra dokuments

187

mer", skriver Cecil Roth.` I Och med att en inhemsk köpmannaklass växte fram blev de undan för undan utestängda inte bara från de flesta yrken i produktionen utan även från de traditionella formerna av handel, och praktiskt taget det enda område som fortfor att stå öppet för dem var att låna ut kapital mot ränta. "Landets flödande välstånd sögs upp av judarna, som periodvis tvingades spy upp det i kassakistan..."5 Shylocks arketyp var fast etablerad långt före Shakespeares tid.

Medan smekmånaden pågick hade Karl den store sänt en historisk beskickning år 797 till Harun alRashid i Bagdad som skulle förhandla fram ett vänskapsavtal. Beskickningen bestod av juden Isak och två kristna ädlingar. Det bittra slutet kom då Filip den sköne 1306 drev ut judarna ur Frankrike. Några fick visserligen komma tillbaka senare men led ytterligare förföljelser, och mot århundradets slut var de franska judarna praktiskt taget utrotade.*

 

3

OM VI ÖVERGÅR TILL de tyska judarnas historia lägger vi först märke till att "vi egendomligt nog inte äger en övergripande, tillförlitlig historia över de tyska judarna . ... Germania Judaica är endast ett gott referensverk över historiska källor som sprider ljus över enskilda samhällen fram till 1238."6 Det är ett svagt ljus, men det belyser i varje fall den territoriella fördelningen av de västjudiska samhällena i Tyskland under den avgörande period då den kazarisk judiska invandringen till Polen närmade sig sin kulmen.


* Det moderna judiska samhället i Frankrike och England grundades av flyktingar undan den spanska inkvisitionen på 1500och 1600-talen

188

 

 

Ett av de äldsta dokumenten om ett sådant samhälle i Tyskland nämner en viss Kalonymous, som år 906 utvandrade med sina anförvanter från Lucca i Italien till Mainz. Ungefär samtidigt hör vi talas om judar i Speier och Worms och något senare på andra ställen Trier, Metz, Strasbourg, Köln alla belägna på en smal remsa i Alsace och utefter Rhendalen. Den judiske resenären Benjamin från Tudela (se II, 8) besökte trakten i mitten av 1100-talet och skrev då: "I dessa städer finns många israeliter, visa män och rika."7 Men hur många är "många"?

I själva verket mycket få, som vi skall se.

Tidigare bodde i Mainz en rabbin Gershom ben Yehuda (omkring 960-1030) vars stora lärdom renderade honom benämningen "diasporans ljus" och ställningen som andligt överhuvud över de franska och rhenlandstyska judarna. Någon gång kring år 1020 sammankallade Gershom ett rabbinråd i Worms som utfärdade diverse edikt, till exempel ett som satte stopp för månggifte (som ändå inte utövats på länge). Till dessa edikt lades en bestämmelse om att alla regler i nödfall kunde återkallas "av en församling av hundra delegater från länderna Burgund, Normandie, Frankrike och städerna Mainz, Speier och Worms". Även i andra rabbindokument från samma period förekommer endast dessa tre städer, och vi kan bara dra slutsatsen att de andra judiska församlingarna i Rhenlandet fortfarande var alltför obetydliga i början av 1000-talet för att nämnas.8

I slutet av samma århundrade undgick de judiska samhällena i Tyskland med knapp nöd en total utrotning i de utbrott av pöbelhysteri som åtföljde det första korståget år 1096. F. Barker återger korsfararens mentalitet med en dramatisk kraft som man sällan stöter på i Encyclopaedia Britannica:9

189
Han kunde slakta alla tills han vadade till fotknölarna i blod och därefter falla på knä på kvällen och snyfta av glädje vid Den heliga gravens altare, ty var han inte röd av Herrens vinpress?

Judarna i Rhenlandet fastnade i denna vinpress som nästan malde dem till döds. Dessutom påverkades de själva av en annan typ av masshysteri: en morbid längtan efter martyrskap. Enligt den hebreiske krönikeskrivaren Solomon bar Simon, allmänt ansedd som tillförlitlig,` gav Mainz judar, ställda inför valet mellan att döpas eller dö för pöbelns händer, en förebild för andra församlingar genom att besluta sig för kollektivt självmord:11

I en efterliknelse i stor skala av Abrahams beredvillighet att offra Isak slaktade fäder sina barn och äkta män sina hustrur. Dessa handlingar av outsäglig fasa och hjältemod utfördes i den rituella slaktformen med offerknivar vässade enligt judisk lag. Det hände att församlingens främsta skriftlärda, som övervakade denna massdöd, var de sista som lämnade livet för egen hand . ... I masshysterin, helgad av det religiösa martyrskapets glans och kompenserad av den förtröstansfulla tron på belöning i himlen, syntes ingenting betyda något utom att sätta punkt för livet innan man föll i de oförsonliga fiendernas händer och måste träffa det ofrånkomliga valet att dö för fiendens hand eller omvända sig till kristendomen.

När vi går från massaker till torr statistik får vi en grov uppfattning om de judiska samhällenas storlek i Tyskland. De hebreiska källorna enas om 800 offer (i massakrer eller självmord) i Worms och skiftar mellan 900 och 1 300 i Mainz. Det måste givetvis ha funnits många

190

som föredrog dopet framför döden, och källorna anger inte antalet överlevande. Inte heller kan vi vara säkra på att de inte överdriver antalet martyrer. Hur som helst beräknar Baron att "den sammanlagda judiska befolkningen i vardera staden knappast översteg de siffror som här ges enbart för de döda".12 De överlevande i Worms eller i Mainz kan alltså ha uppgått till högst några hundra i vartdera fallet. Ändå var dessa båda städer (med Speier som nummer tre) de enda som var nog betydelsefulla för att komma med i rabbinen Gershoms edikt tidigare.

Vi får alltså klart för oss att antalet judar i det tyska Rhenlandet var lågt redan före det första korståget och hade krympt till ännu mindre proportioner efter att ha gått igenom Herrens vinpress. Öster om Rhen, i det centrala och norra Tyskland, fanns än så länge inga judiska församlingar alls, och inte heller uppkom några på länge. De judiska historikernas traditionella uppfattning, att 1096 års korståg svepte en väldig flod av tyska judar till Polen, är helt enkelt en myt eller rättare sagt en ad hoc hypotes konstruerad därför att de inte kände till mycket av kazarernas historia och alltså inte kunde ge någon annan förklaring till att denna exempellösa koncentration av judar hade uppkommit ur tomma intet i Östeuropa. Ändå nämns ingenstans i de samtida källorna någon utvandring, liten eller stor, från Rhenlandet längre österut in i Tyskland, än mindre till det fjärran Polen.

Simon Dubnov, en av den äldre skolans historiker, skriver: "Det första korståget som satte de kristna massorna i rörelse mot Asien i öster drev samtidigt de judiska massorna mot östra Europa."13 Några rader längre ned måste han dock medge: "Om omständigheterna kring denna utvandring, som spelade en så stor roll i den judiska historien, har vi inga närmare

191

uppgifter."14 Vi har emellertid ett överflöd av uppgifter om vad dessa illa tilltygade judiska samhällen gjorde under det första korståget och de följande. Några dog för egen hand, andra försökte göra motstånd och lynchades, och de som överlevde var biskopen eller borggreven tack skyldiga för att de så länge förföljelserna varade fick en fristad i hans befästa borg. Det var dessa dignitärer som åtminstone teoretiskt var ansvariga för att de skyddades. Denna åtgärd räckte ofta inte för att förhindra ett blodbad, men de överlevande återvände utan undantag till sina plundrade hem och synagogor för att börja på nytt så fort korsfararhorderna hade passerat.

Detta mönster finner vi gång på gång i krönikorna, i Trier, Metz och på många andra ställen. Under de följande korstågen hade det nästan blivit rutinartat: " I början av agitationen för ett nytt korståg flydde många judar i Mainz, Worms, Speier, Strasbourg, Wurzburg och andra städer till närbelägna borgar och lämnade sina böcker och dyrbara ägodelar i vänligt sinnade stadsbors vård."15 En av de främsta källorna är Minnesbok av Ephraim bar Jacob, som själv vid tretton års ålder hade flytt från Köln till slottet Wolkenburg.l6 Solomon bar Simon uppger att de överlevande judarna i Mainz fick skydd i Speier under det andra korståget och sedan återvände till sin hemstad och uppförde en ny synagoga. 17 Detta är ledmotivet i krönikorna. För att upprepa det än en gång finns det inte ett ord om att judiska samhällen drog mot östra Tyskland som med Miesesla ord alltjämt var judenrein, fritt från judar, och så skulle förbli i flera hundra år.

192

 

4

PÅ 1200-TALET SKEDDE en partiell återhämtning. För första gången hör vi talas om judar i regioner gränsande till Rhenlandet: Pfalz (år 1225), Freiburg (1230), Ulm (1243), Heidelberg (1255) och så vidare.l9 Men det skulle bli en kort respit, ty 1300-talet medförde nya katastrofer för judarna i Frankrike och Tyskland.

Den första var att alla judar fördrevs från Filip den skönes domäner. Frankrike hade lidit av en ekonomisk kris, som vanligt åtföljd av en försämring av penningvärdet och social oro. Filip försökte råda bot på den med den gängse metoden att suga ut judarna. Han tilltvingade sig 100 000 livres från dem år 1292, 215 000 linres 1295, 1299, 1302 och 1305, varpå han tillgrep en radikal medicin för sina sjukliga finanser. Den 21 juni 1306 undertecknade han en hemlig befallning om att alla judar i hans kungadöme skulle gripas en viss dag, deras egendom konfiskeras och de själva drivas ut ur landet. Arresteringarna ägde rum den 22 juli och utdrivningen några veckor senare. Flyktingarna drog sig in i franska regioner utanför kungens spira: Provence, Burgund, Akvitanien och några andra feodala områden. Enligt Mieses finns det dock "inga som helst historiska dokument som tyder på att de tyska judarna utökades i antal på grund av de lidanden som de judiska samhällena i Frankrike utsattes för under den avgörande perioden av deras förintelse".20 Och ingen historiker har någonsin påstått att franska judar drog tvärs igenom Tyskland in i Polen, vare sig vid det tillfället eller något annat.

Under Filips efterträdare återkallades vissa judar (1315 och 1350), men de kunde inte göra skadan ogjord och inte heller förhindra nya utbrott av pöbelns förföljelser. I slutet av 1300-talet var Frankrike liksom England i stort sett judenrein.

193

 

5

DEN ANDRA KATASTROFEN detta förödande århundrade var digerdöden som mellan 1348 och 1350 utplånade en tredjedel av Europas befolkning, i vissa trakter två tredjedelar. Den kom från östra Asien genom Turkestan, och det sätt varpå den släpptes loss över Europa och vad den åstadkom där är betecknande för människans vanvett. En tartarledare vid namn janibeg belägrade år 1347 staden Kaffa (nu Feodosia) på Krim, då en genuesisk handelshamn. Pesten härjade i Janibegs arme så han slungade in liken av infekterade offer i staden med katapult. Invånarna smittades. Genuesiska fartyg förde med sig råttorna och deras dödsbringande loppor västerut till medelhavshamnarna, varifrån de spred sig inåt landet.

Bacillen Pasteurella pestis drog inga gränser mellan de olika trosbekännelserna, men ändå utvaldes judarna för specialbehandling. Efter att tidigare anklagats för att ha slaktat kristna barn rituellt beskylldes de nu för att förgifta brunnarna så att digerdöden spreds. Legenden färdades ännu snabbare än råttorna, och följden blev att judar brändes i mängder över hela Europa. Än en gång blev kollektivt självmord en utväg så att man slapp brännas levande.

Den decimerade folkmängden i Västeuropa nådde inte upp till sin nivå från tiden före digerdöden förrän på 1500-talet. Av judarna, som utsatts för den dubbla attacken av råttor och människor, överlevde endast en bråkdel. Som Kutschera skrev 1909:

Pöbeln lät dem umgälla ödets grymma slag och anföll dem som pesten skonat med elden och svärdet. Då epidemin mattades av fanns så gott som inga judar kvar i Tyskland enligt samtida historiker. Vi kan alltså sluta oss till att judarna inte förmådde
 194
uppnå välstånd i själva Tyskland och aldrig kunde upprätta stora och folkrika samhällen. Hur skulle de då under dessa omständigheter ha förmått lägga grundvalen i Polen till en massbefolkning så tät att den för närvarande överskrider antalet judar i Tyskland med tio mot en? Det är sannerligen svårt att förstå hur den idén någonsin fått fäste att östjudarna är avkomlingar till utvandrare från väst och särskilt från Tyskland.21

Ändå är digerdöden det som historikerna näst efter det första korståget drar fram som den deus ex mdchina som skapade de östjudiska samhällena. Och alldeles som när det gäller korstågen finns det inte ett uns av bevis för detta imaginära uttåg. Tvärtom tyder alla tecken på att judarnas enda hopp om överlevnad vid detta tillfälle liksom vid det föregående var att hålla ihop och söka skydd i någon befäst borg eller en mindre fientlig miljö i trakten. Det finns bara ett fall av utvandring under digerdödsperioden som Mieses nämner: judar från Speier tog sin tillflykt till Heidelberg undan förföljelserna ungefär femton kilometer bort.

Sedan de gamla judiska samhällena i Frankrike och Tyskland så gott som utplånats efter digerdöden förblev Västeuropa judenrein i ett par hundra år. Endast en handfull enklaver vegeterade vidare utom i Spanien. Det var en helt annan stam av judar som grundade de moderna samhällena i England, Frankrike och Holland på 1500- och 1600-talen, nämligen sefardim (spanska judar), som tvingats fly från Spanien där de hade bott i över tusen år. Deras historia, och de moderna europeiska judarnas historia, ligger utanför ramen för denna bok.

Vi kan utan risk dra slutsatsen att den traditionella

 195

uppfattningen om ett massuttåg av västjudar från Rhenlandet till Polen tvärs över hela Tyskland en fientlig jökel utan judar är historiskt ohållbar. Den stämmer inte med att samhällena kring Rhen var små, med att de var ovilliga att grena ut sig från Rhendalen mot öster, med att de alltid uppträdde enligt ett visst mönster i svåra tider och med att samtida krönikor saknar uppgifter om sådana rörelser. Lingvistiken ger fler bevis för denna teori. De kommer att diskuteras i nästa kapitel.

196

 

 

7

Motströmmar

  

1

MED DE VITTNESBÖRD som citeras i de föregående kapitlen förstår man lätt varför polska historiker som ju står källorna närmast är överens om att "huvuddelen av den judiska befolkningen i äldre tider härstammade från kazarernas land".1 Man kan till och med frestas att ta till i överkant och liksom Kutschera hävda att östjudarna är av rent kazariskt ursprung. Ett sådant påstående kunde vara hållbart om de olycksdrabbade från Frankrike och Rhenlandet vore de enda övriga tänkbara anfäderna. Mot slutet av medeltiden blev situationen emellertid mer komplicerad i och med att judiska bosättningar uppkom och gick under i hela det område som sedermera blev den österrikisk ungerska monarkin och på Balkan. Inte bara Wien och Prag hade sålunda en betydande judisk befolkning. Det finns inte mindre än fem platser som heter Judendorf, "Judebyn", i Kärntenalperna och ännu fler Judenburg och Judenstadt i Steiermarks berg. I slutet av 1400-talet drevs judarna ut från båda dessa provinser och drog till Italien, Polen och Ungern. Men var kom de ifrån ursprungligen? Absolut inte från väst. Som Mieses skriver i sin översikt över dessa spridda samhällen:

Under högmedeltiden finner vi alltså i öster en kedja av bosättningar som sträcker sig från Bayern till Persien, Kaukasus, Mindre Asien och Bysans. Västerut från Bayern finns emellertid en lucka som löp-
 197
er genom hela Tyskland .... Exakt hur denna invandring av judar till alpregionerna uppkom vet vi inte, men det står utom tvivel att de tre stora reservoarerna av judar från senantiken spelade sin roll: Italien, Bysans och Persien. 2

Den felande länken i denna uppräkning är återigen Kazarien, som ju tjänade som uppsamlingskärl och transitstation för judar som utvandrade från Bysans och kalifatet. Mieses är högt beröm värd för att han vederlagt myten om östjudarnas rhenländska ursprung, men även han visste föga om kazarernas historia och kände inte till deras demografiska betydelse. Han kan ändå ha rätt i sin tes om ett italienskt inslag bland invandrarna till Österrike. Italien var inte bara mer eller mindre genomsyrat av judar sedan romartiden utan hade även liksom Kazarien fått sin beskärda del av invandrare från Bysans. Här har vi kanske en rännil av "äkta" semitiska judar till Östeuropa. Det kan dock inte ha varit mer än en rännil ty det finns inga spår i dokumenten om någon större invandring av italienska judar till Österrike, medan det är gott om bevis för en utvandring åt andra hållet av judar till Italien sedan de fördrivits från alpprovinserna i slutet av 1400-talet. Detaljer som denna gör bilden otydlig, och man önskar att judarna hade begett sig till Polen ombord på Mayflozuer med alla böcker prydligt förda. Icke desto mindre är konturerna till vandringen urskiljbara. Alpbosättningarna var högst sannolikt västliga förgreningar av den allmänna kazariska utvandringen mot Polen, som pågick under flera sekel och följde flera olika vägar: genom Ukraina, genom de slaviska områdena norr om Ungern, eventuellt också genom Balkan. Enligt en rumänsk sägen invaderade beväpnade judar detta land vid en okänd tidpunkt?3

198

 

2

DET FINNS EN ANNAN och mycket märklig legend om de österrikiska judarnas historia. Den spreds av kristna krönikörer på medeltiden men togs på fullt allvar av historikerna, som upprepade den så sent som i början av 1700-talet. Under förkristen tid styrdes de österrikiska provinserna av en rad judiska furstar, berättar legenden. Den österrikiska krönikan, som sammanställdes av en skrivare i Wien under Albert III:s regeringstid (1350-95), innehåller en lista på inte mindre än tjugotvå sådana judiska furstar som sägs ha efterträtt varandra. Listan uppger inte bara deras namn, av vilka några har en klart ural altaiansk klang, utan även hur länge de regerade och var de är begravda: "Sennan, härskade 45 år, begravd i Stubentor i Wien, Zippan, 43 år, begravd i Tulln", och så vidare, med namn som Lapton, Ma'alon, Raptan, Rabon, Effra, Sameck etcetera. Efter dessa judar kom fem hedniska furstar, som följdes av kristna härskare. Legenden upprepas med vissa variationer i de österrikiska historierna avfattade på latin av Henricus Gundelfingus 1474 och åtskilliga andra. Den sista är Anselmus Schrams Flores Chronicorum Austriae från 1702. Han tycks ha trott att legenden var autentisk.

Hur kan denna fantastiska historia ha uppkommit? Låt oss lyssna till Mieses igen: "Att en sådan myt över huvud taget kan ha vuxit fram och envist hållit sig kvar genom flera sekel antyder att det någonstans djupt i det gamla Österrikes nationella medvetande dröjde sig kvar diffusa minnen av en judisk närvaro i trakterna kring övre Donau i forna dagar. Vem vetom inte tidvattenvågorna från de kazariska besittningarna i Östeuropa rullade fram till Alpernas utlöpare en gång i tiden? Det skulle förklara den asiatiska klangen i dessa furstars namn. De medeltida krönikeskrivarnas

 199

sagor kunde vinna gehör hos folket endast om de hade stöd av kollektiva minnen, om än aldrig så vaga."5

Som vi har sett är Mieses benägen att underskatta kazarernas bidrag till judarnas historia, men trots det har han träffat på den enda trovärdiga hypotes som skulle kunna förklara ursprunget till denna livskraftiga sägen. Man kan till och med våga sig på att vara en smula mer specifik. I över ett halvt sekel, fram till år 955 e Kr, låg Österrike under ungersk överhöghet så långt västerut som floden Enns. Magyarerna hade kommit till sitt nya land 896 i sällskap med de kabarkazariska stammar som övade inflytande på dem. Ungrarna hade ännu inte omvänt sig till kristendomen (det skedde först hundra år senare, år 1000) och den enda monoteistiska religion de kände till var kazarernas judendom. Det kan ha funnits en eller flera stamhövdingar bland dem som utövade något slags mosaisk tro - vi minns att den bysantinske krönikeskrivaren Johannes Cinnamus talar om att judiska trupper kämpade i den ungerska armen (se V,2). Det kan alltså ha legat en viss sanning i sägnen, särskilt om vi tänker på att ungrarna alltjämt befann sig i sin brutala rövarperiod, Europas gissel. Att ha dem till härskare var utan tvivel en traumatisk erfarenhet som österrikarna inte så lätt glömde. Alltsammans stämmer snyggt och prydligt.

 

 3

YTTERLIGARE BEVIS MOT östjudarnas förment fransk-rhenländska ursprung får vi i strukturen hos jiddisch, de judiska massornas folkspråk som talades av miljoner före förintelsen och alltjämt lever kvar bland traditionalistiska minoriteter i Sovjetunionen och Förenta staterna.

200

Jiddisch är en egendomlig blandning av hebreiska, medeltidstyska samt slaviska och andra inslag, skriven med hebreiska bokstäver. Nu när den är på väg att dö ut har den blivit föremål för omfattande akademisk forskning i Amerika och Israel, men långt in på 1900-talet ansåg västerländska språkforskare att den bara var en kufisk dialekt, knappast värd seriösa studier. Som H. Smith påpekar: "Forskarna har ägnat föga uppmärksamhet åt jiddisch. Frånsett några tidskriftsartiklar var den första verkligt vetenskapliga undersökningen av språket Mieses Die jiddlsche Sprache utgiven 1924. Det är betecknande att den senaste utgåvan av den tyska historiska standardgrammatiken, som behandlar tyskan utifrån dess dialekter, avfärdar jiddisch på tolv rader.6

Vid första ögonkastet tycks övervikten av tyska lånord i jiddisch motsäga vår huvudtes om östjudarnas ursprung. Vi skall strax se att motsatsen gäller, men resonemanget omfattar flera steg. Det första är att ta reda på exakt vilken regional tysk dialekt som inlemmades i jiddischvokabulären. Ingen före Mieses tycks ha ägnat allvarlig uppmärksamhet åt denna fråga, och det länder honom till evig heder att han gjorde det och framlade ett slutgiltigt svar. Efter en genomgång av ordförråd, fonetik och syntax i jiddisch jämfört med de viktigaste tyska medeltidsdialekterna hävdar han:

Inga språkliga komponenter från de delar av Tyskland som gränsar till Frankrike förekommer i jiddisch. Inte ett enda från hela listan av ord med specifikt Mosel frankiskt ursprung sammanställd av J. A. Ballas (Beiträge zur Kenntnis der Trierischen Volkssprache 1903, sid 28) har funnit vägen in i jiddisch. Inte ens de mer centrala regionerna av västra Tysk-
201
land, kring Frankfurt, har bidragit till jiddisch.7 ... Vad ursprunget till jiddisch beträffar kan västra Tyskland avskrivas.8 ... Är det möjligt att den allmänt accepterade uppfattningen, enligt vilken de tyska judarna en gång i tiden utvandrade från Frankrike tvärs över Rhen, är felaktig? De tyska judarnas, askenazijudarnas,* historia måste revideras. Historikernas misstag rättas ofta till av språkforskning. Den traditionella teorin att askenazijudarna en gång utvandrade från Frankrike tillhör den kategori felaktigheter som väntar på att korrigeras.9

Bland andra exempel på sådana misstag anger han zigenarna, som troddes ha kommit från Egypten "tills språkforskningen visade att de kom från Indien".10

Sedan Mieses avfärdat det västerländska ursprunget till de tyska inslagen i jiddisch visar han att det starkaste inslaget i detta språk är de så kallade östmedelhögtyska dialekterna som talades i Österrikes och Bayerns alptrakter ungefär fram till 1400-talet. Med andra ord härstammade den tyska komponenten i det judiska hybridspråket från östra Tyskland, nära Östeuropas slaviska bälte.

Språkvetenskapliga rön stöder alltså de historiska dokumenten och vederlägger den felaktiga teorin om östjudarnas fransk rhenländska ursprung. Detta negativa bevis besvarar dock inte frågan hur en östmedelhögtysk dialekt i kombination med hebreiska och slaviska inslag blev det gemensamma språket för östjudarna, som till största delen förmodas ha varit av kazariskt ursprung.

Här måste vi ta flera faktorer under övervägande. Först och främst var utvecklingen av jiddisch en lång


* Angående askenazim se kapitel VIII, avsnitt 1.

 202

och invecklad process som förmodligen började på 1400-talet eller ännu tidigare. Ändå förblev det länge enbart ett talat språk, ett slags lingua fransa, och förekommer i tryck först på 1800-talet. Dessförinnan hade det ingen fast grammatik och "var och en fick införa utländska ord som han ville. Det fanns inget fastställt uttal eller stavningsskick . ... Den kaotiska stavningen belyses av de regler som, Judisches Volks Bibliothek inför de: (1) Skriv som du talar, (2) skriv så att både polska och litauiska judar förstår dig, (3) stava likalydande ord med olika betydelse på olika sätt".11

Jiddisch växte alltså genom seklens lopp i kraft av en ohämmad spridning och sög girigt upp ur omgivningen sådana ord, fraser och idiomatiska uttryck som gynnade dess ställning som lingua franca. Det kulturellt och socialt dominerande elementet i det medeltida Polen var emellertid tyskarna. Endast de bland invandrargrupperna var ekonomiskt och intellektuellt mer inflytelserika än judarna. Vi har sett att allt gjordes redan från Piastdynastins uppkomst, och i synnerhet under Kasimir den store, för att dra invandrare till landet så att det moderniserades och fick "moderna" städer. Kasimir sades ha "funnit ett land av trä och lämnat ett land av sten". Men dessa nya städer av sten, till exempel Krakau (Krakow) och Lemberg (Lwow), byggdes och styrdes av tyska invandrare som levde under den så kallade Magdeburglagen, det vill säga åtnjöt en hög grad av kommunalt självstyre. Sammanlagt inte mindre än fyra miljoner tyskar sägs ha invandrat till Polen 12 och gett det en medelklass av stadsbor som det inte haft tidigare. Som Poliak säger då han jämför den tyska invandringen till Polen med den kazariska: "Landets härskare importerade dessa mängder av välbehövliga, företagsamma utlänningar och underlättade deras bosättning enligt det levnads

203

sätt de varit vana vid i sina hemländer: den tyska staden och den judiska shtetl." (Denna prydliga uppdelning blir dock mindre klar då senare anlända judar från väst också slog sig ned i städerna och bildade stadsgetton.)

Inte bara den bildade borgerligheten utan även prästerskapet var huvudsakligen tyskar, en naturlig följd av att Polen valde den romersk katolska läran och vände ansiktet mot den västerländska kulturen, alldeles som det ryska prästerskapet i all väsentligt var bysantinskt efter Vladimirs omvändelse till den grekisk ortodoxa tron. Den profana kulturen följde samma linjer i den äldre västerländska grannens fotspår. Det första polska universitetet grundades 1364 i Krakow, då en tyskdominerad stad.* Som österrikaren Kutschera en smula självbelåtet uttrycker det:

De tyska kolonisterna betraktades först med misstänksamhet och misstro av folket. Ändå lyckades de vinna ett allt starkare fotfäste och till och med införa det tyska skolsystemet. Polackerna lärde sig uppskatta fördelarna med den högre kultur som tyskarna lanserade och imitera deras utländska seder. Även den polska aristokratin anammade tyska seder och bruk och fann skönhet och behag i allt som kom från Tyskland.13

Inte precis blygsamt, men i stort sett sant. Man minns vilken hög tanke 1800-talets ryska intellektuella hade om tysk Kultur.

Det är lätt att förstå varför kazariska invandrare som strömmade in i det medeltida Polen måste lära sig tyska om de ville komma någon vart. De som hade


* En av dess studenter under det följande seklet var Nikolaus Kopernikus eller Mikolaj Koppernigk, som både polska och tyska patrioter senare hävdade var deras landsman.

204

nära kontakter med den inhemska befolkningen var säkert också tvungna att lära sig lite pidginpolska (eller litauiska eller ukrainska eller slovenska), men tyska var allra nödvändigast i samtliga förbindelser med städerna. Så var det synagogan och studiet av den hebreiska lagen. Man föreställer sig en hantverkare i en shtetl, kanske en skoflickare eller en timmerhandlare som talar bruten tyska med sina kunder, bruten polska med de livegna på godset intill och hemma blandar de mest uttrycksfulla inslagen i båda med hebreiska till ett slags förtroligt privat språk. Hur detta mischmasch blev gemensamt och standardiserat i den utsträckning som verkligen skedde överlämnar vi åt språkforskarna att fundera över, men man kan åtminstone urskilja vissa ytterligare faktorer som underlättade processen.

Bland de senare invandrarna till Polen fanns som vi har sett även ett visst antal "riktiga" judar från alpländerna, Böhmen och östra Tyskland. Även om de var ganska få överträffade dessa tysktalande judar kaza rerna i kultur och bildning, alldeles som de tyska kristna var kulturellt överlägsna polackerna. Och precis som de katolska prästerna var tyskar var de judiska rabbinerna från väst en mäktig faktor i förtyskningen av kazarerna, vilkas judendom var glödande men primitiv. För att återigen citera Poliak:

De tyska judar som nådde kungariket Polen Litauen hade ett oerhört inflytade på sina bröder från öster. Skälet till att de kazariska judarna var så starkt dragna till dem var att de beundrade deras religiösa lärdom och deras effektivitet i sina affärer med de huvudsakligen tyska städerna . ... Det språk som talades i skolan för religiös undervisning, heder, och i huset tillhörigt en ghevir [rik, prominent man] på-
205
verkade språket i hela samhället. 14

En rabbinskrift från 1600-talets Polen innehåller en from önskan: "Må Gud tillstädja att landet fylls av visdom och att alla judar talar tyska."15

Typiskt nog var den enda sektor bland de kazariska judarna i Polen som motstod det tyska språkets andliga och världsliga frestelser den karaitiska, som avvisade både rabbinernas lärdom och strävan efter materiellt välstånd. De övergick aldrig tilljiddisch. Enligt den första allryska folkräkningen 1897 bodde 12 894 karaitiska judar i tsarväldet (som ju omfattade Polen). Av dessa uppgav 9 666 att turkiska var deras modersmål (förmodligen deras ursprungliga kazariska dialekt), 2 632 talade ryska och endast 383 jiddisch.

Karaiterna var dock undantag och inte regel. I allmänhet upphör invandrargrupper som slår sig ned i ett nytt land att använda sitt ursprungsspråk på två eller tre generationer och antar sitt nya lands språk.*

De amerikanska barnbarnen till invandrare från Östeuropa lär sig aldrig tala polska eller ukrainska och tycker att farföräldrarnas rotvälska är komisk. Det är svårt att se hur historikerna skulle kunna nonchalera beviset för den kazariska invandringen till Polen med hänvisning till att de talar ett annat språk över femhundra år senare.

Avkomlingarna till de bibliska stammarna är för övrigt det klassiska exemplet på språklig anpassningsförmåga. Först talade de hebreiska, i den babyloniska fångenskapen kaldeiska, på Jesu tid arameiska, i Alexandria grekiska, i Spanien arabiska men längre fram ladino, sefardims motsvarighet till jiddisch och en blandning av spanska och hebreiska skriven med he-


* Detta gäller naturligtvis inte erövrare och kolonisatörer, som påtvingar den inhemska befolkningen sitt eget språk.

206

breiska bokstäver, och så vidare och så vidare. De bevarade sin religiösa identitet men bytte språk som det föll sig lägligt. Kazarerna var inte avkomlingar till dessa stammar, men som vi har sett delade de en viss kosmopolitisk prägel och andra sociala kännetecken med sina trosfränder.

 

4

POLIAK HAR FRAMLAGT ännu en hypotes för ursprunget till jiddisch som förtjänar att nämnas, även om den är rätt problematisk. Han förmodar att "den äldsta formen av jiddisch uppstod i de gotiska trakterna på det kazariska Krim. I dessa områden var förhållandena sådana att de ofrånkomligen gav upphov till en kombination av germanska och hebreiska inslag hundratals år innan bosättningarna grundades i Polens och Litauens kungariken."16

Poliak citerar som ett indirekt bevis en Joseph Barbaro från Venedig som bodde i Tana (en italiensk handelskoloni vid Dons utflöde) från 1436 till 1452 och som skrev att hans tyske tjänare kunde meddela sig med en got från Krim alldeles som en florentinare kunde förstå vad en genuesare sade. Det gotiska språket levde kvar på Krim (och tydligen ingen annanstans) åtminstone till mitten av 1500-talet. På den tiden träffade Habsburgs ambassadör i Konstantinopel Ghiselin de Busbeck människor från Krim och sammanställde en lista över ord på den gotiska de talade. (Denne Busbeck måste ha varit en märklig man, ty det var han som hade med sig syrenen och tulpanen från Levanten till Europa.) Poliak anser att dessa ord ligger nära de medelhögtyska elementen i jiddisch och förmodar att krimgoterna höll kontakt med andra germanska stammar och att deras språk påverkades av

207

dem. Under alla förhållanden är det en hypotes värd en språkforskares uppmärksamhet.

  

5

"PÅ SÄTT OCH vis kan den judiska medeltiden sägas börja med renässansen", skriver Cecil Roth.17

Tidigare hade massakrer och andra former av förföljelser förekommit, under korstågen, medan digerdöden härjade och med andra förevändningar, men det hade varit laglösa utbrott av massvåld, aktivt motverkade eller passivt tolererade av myndigheterna. Från motreformationens början degraderades emellertid judarna fullt lagligt till en ställning som inte fullt mänskliga, i många avseenden jämförbara med de oberörbara i det hinduiska kastsystemet.

"De få judiska samhällen som fick vara kvar i Västeuropa det vill säga i Italien, Tyskland och påvens besittningar i södra Frankrike underkastades till sist alla de restriktioner som under tidigare epoker i regel fått förbli ett ideal"'8, det vill säga hade förekommit i kyrkliga och andra dekret men inte tillämpats (till exempel i Ungern: (se V, 2). Nu genomdrevs hårdhänt dessa "idealiska" bestämmelser om bostadssegregation, sexuell apartheid, utestängning från alla aktade positioner och yrken, avvikande klädsel med gula stjärnor och koniska huvudbonader. År 1555 framhöll påven Paulus IV i sin bulla cum nimis absurdum att tidigare edikt skulle efterlevas strängt och konsekvent. Det innebar att judarna stängdes in i slutna getton. Ett år senare tvångsförflyttades Roms judar. Alla katolska länder där judar alltjämt åtnjöt relativ rörelsefrihet måste följa exemplet.

I Polen hade den smekmånadsperiod som Kasimir den store inlett varat längre än annorstädes, men mot

208

slutet av 1500-talet var den slut. De judiska samhällena, nu begränsade till shtetl och getton, blev överfyllda, och flyktingarna undan kosackernas massakrer i Ukraina under Chmelnicky (se V, 5) ledde till en snabb försämring av bostadssituationen och de ekonomiska förhållandena. Följden blev en ny kraftig invandringsvåg till Ungern, Böhmen, Rumänien och Tyskland där judarna, som nästan hade försvunnit med digerdöden, alltjämt var tunt utspridda.

Det stora tåget mot väster återupptogs alltså. Det skulle fortgå i nästan trehundra år fram till andra världskriget och blev den främsta källan till de nuvarande judiska samhällena i Europa, Förenta staterna och Israel. Då takten sjönk gav 1800-talets pogromer ny skjuts. "Den andra rörelsen åt väster, som fortgick in på 1900-talet, kan sägas ha börjat med de blodiga massakrerna under Chmelnicky 1648-49 i Polen", skriver Roth och räknar då Jerusalems förstörelse som inledningen till den första.19

 

6

DE BEVIS SOM ANFÖRTS i de föregående kapitlen bildar ett starkt argument till stöd för de moderna historiker österrikare, israeler eller polacker som oberoende av varandra har hävdat att de allra flesta judar i våra dagar inte är av palestinsk utan av kaukasisk härkomst. Det största flödet av judiska invandrare rann inte från Medelhavet över Frankrike och Tyskland österut och sedan tillbaka igen. Det rörde sig konsekvent i västlig riktning från Kaukasus genom Ukraina till Polen och därifrån in i Centraleuropa. Då denna exempellösa massbosättning i Polen uppkom fanns det helt enkelt inte tillräckligt med judar i väst för att förklara den, medan en hel nation var i rörelse i öster

209

mot nya områden.

Det vore enfaldigt att förneka att judar av annat ursprung också bidrog till det nuvarande judiska världssamhället. Det är omöjligt att fastställa antalet kazarer i förhållande till de övriga, semitiska tillskotten. Med den samlade bevismassan för ögonen blir man ändå benägen att instämma i de polska historikernas enhälliga uppfattning att "den största delen härstammade från kazarernas land i äldre tid" och att kazarernas bidrag tilljudarnas genetiska sammansättning måste vara betydande och med all sannolikhet dominant.

210

 

8

Ras och myt

  

1

VÅR TIDS JUDAR FALLER i två huvudgrupper: sefardim och askenazim.

Sefardim är ättlingar till de judar som sedan antiken hade bott i Spanien (Sepharad på hebreiska) tills de drevs ut i slutet av 1400-talet och slog sig ned i länderna som gränsade till Medelhavet, Balkan och i mindre omfattning i Västeuropa. De talade en spansk-hebreisk dialekt, ladino (se VII, 3) och bibehöll sina egna traditioner och religiösa riter. På 1960-talet beräknades antalet sefardim till 500 000.

Askenazim uppgick vid samma tid till omkring elva miljoner. Ordet jude är alltså praktiskt taget synonymt med askenazijude, men beteckningen är missledande ty det hebreiska ordet Askenaz användes i den medeltida rabbinlitteraturen om Tyskland och bidrog alltså till myten att vår tids judar härstammade från Rhenlandet. Det finns dock ingen annan term som betecknar den icke sefardiska majoriteten av våra dagars judar.

Som en pikant detalj kan nämnas att Bibelns askenas syftar på ett folk som levde någonstans i grannskapet av Ararats berg och Armenien. Askenas förekommer i Första Mosebok 10:3 och i Första Krönikeboken 1:6 som namnet på en av sönerna till Gomer, som var son till Jafet. Askenas är också bror till Togarma (och brorson till Magog) som kazarerna enligt kung Josef påstod vara deras förfader (se II, 5). Men värre skulle det bli, ty Askenas nämns också i

211

Jeremias 51:27 där profeten manar sitt folk och deras allierade att resa sig och förstöra Babylon: "Råden upp mot det riken, både Ararats, Minnis och Askenas." Denna text tolkades av den berömde Saddiah Gaon, andlig ledare för de österländska judarna på 900-talet, som en profetia för hans egen tid: Babylon stod för kalifatet i Bagdad, och Askenas folk som skulle anfalla det var antingen kazarerna själva eller någon allierad stam. Därför, säger Poliak,l kallade sig en del lärda kazariska judar, som hade hört talas om Gaons sinnrika argument, för askenazim då de utvandrade till Polen. Det bevisar ingenting men bidrar till förvirringen.

 

2

RAPHAEL PATAI SAMMANFATTAR en mycket gammal och bitter kontrovers i ett lakoniskt stycke: 2

Den fysiska antropologins rön ger vid handen att det tvärtemot den folkliga uppfattningen inte finns någon judisk ras. Antropometriska studier av judiska grupper i många delar av världen visar att de skiljer sig kraftigt från varandra med avseende på alla viktiga fysiska kännetecken kroppsform, vikt, hudfärg, skallindex, ansiktsindex, blodgrupp och så vidare.

Detta är förvisso den accepterade åsikten i dag bland antropologer och historiker. Dessutom råder en allmän enighet om att jämförelser av skallindex, blodgrupp och så vidare avslöjar en större likhet mellan judar och deras icke judiska värdnation än mellan judar som bor i olika länder.

Paradoxalt nog får man ändå inte utan vidare avfärda den folkliga tron att judar, eller åtminstone vissa

212

typer av judar, genast är igenkännliga som sådana. Anledningen är helt enkelt att den har en faktisk grund i vardagslivet. Antropologernas vittnesbörd tycks gå stick i stäv med allmänna iakttagelser.

Innan vi försöker tackla denna motsättning bör vi emellertid se närmare på några data som antropologerna anför som grund för sitt förnekande av en judisk ras. Till att börja med följer här ett citat ur den utmärkta broschyrserien "The Race Question in Modern Science" som ges ut av UNESCO. Författaren, professor Juan Comas, drar denna slutsats från det statistiska materialet (hans kursivering):

Trots den gängse åsikten är alltså det judiska folket rasmässigt heterogent. Dess ständiga rörelser och dess relationer frivilliga eller påtvungna med de mest olikartade nationer och folk har lett till en sådan blandning att det så kallade Israels folk kan visa upp exempel på drag typiska för varje folk. Som bevis räcker det att jämföra den rundlagde, satte, kraftigt byggde Rotterdamjuden med hans trosfrände låt oss säga i Salonika med glansiga ögon i ett glåmigt ansikte och mager, astenisk kroppsbyggnad. Såvitt vi vet kan vi följaktligen hävda att judarna som helhet visar upp en lika stor morfologisk spridning sinsemellan som man kan finna mellan medlemmar av två eller fler olika raser.3

Därpå måste vi kasta ett öga på några av de fysiska kännetecken som antropologerna använder som kriterier och ur vilka Comas drar sina slutsatser.

Ett av de enklaste, och som det visat sig mest naiva, av dessa kriterier är kroppsbyggnaden. I The Races of Europe, ett monumentalt arbete utgivet år 1900, skriver William Ripley: "De europeiska judarna är alla kortväxta och inte bara det, i de flesta fall är de rent

213

förkrympta."4 Just då hade han i viss mån rätt och lade fram rikligt med statistiska belägg. Han var dock klarsynt nog att förmoda att denna kortväxthet hade något med miljön att göra.' Elva år senare gav Maurice Fishberg ut The jews - A Study of Race and Environment, den första antropologiska undersökningen av sitt slag på engelska. Den avslöjade det överraskande förhållandet att barnen till östeuropeiska judiska invandrare till Förenta staterna uppnådde en genomsnittlig kroppslängd på 167,9 cm jämfört med 164,2 cm i genomsnitt för deras föräldrar, alltså en ökning med nästan 4 cm på en enda generation.' Sedan dess har alla lärt sig att avkomlingarna till invandrare, vare sig de är judar, italienare eller japaner, är betydligt längre än sina föräldrar, säkerligen tack vare bättre kost och andra miljöfaktorer.

Fishberg samlade därpå in statistik som jämförde den genomsnittliga kroppslängden för judar och icke judar i Polen, Österrike, Rumänien, Ungern och så vidare. Återigen kom resultatet som en överraskning. I allmänhet visade det sig att judarnas kroppsbyggnad varierade med kroppsbyggnaden hos den icke judiska befolkning som de bodde bland. De var ganska långa där den inhemska befolkningen var lång, och tvärtom. Dessutom befanns judars och icke-judars kroppslängd variera med välståndsnivån i området inom samma nation och till och med inom samma stad (Warszawa).7 Allt detta innebär inte att arvet inte påverkar kroppslängden, men det samverkar med och modifieras av miljöinflytanden och går inte att använda som ett raskriterium.

Nu är vi färdiga att övergå till skallmätningarna, som en gång var högsta mode bland antropologerna men nu anses föråldrade. Här stöter vi återigen på samma typ av slutsats dragen ur siffrorna: ''En jämfö-

214

relse mellan skallindex hos judiska och icke judiska populationer i olika länder avslöjar en markant likhet mellan indexen för judar och icke judar i många länder, medan mycket stora variationer framträder då skallindexen för judiska populationer som bebor olika länder jämförs. Man drivs alltså till slutsatsen att detta drag, oavsett sin plasticitet, pekar på en rasmässig spridning bland judarna."8

Det bör observeras att denna spridning är mest uttalad mellan sefardiska och askenazijudar. I stort sett är sefardim dolikocefala (långskalliga) medan askenazim är brakycefala (kortskalliga). Kutschera såg i denna olikhet ännu ett bevis för det separata rasmässiga ursprunget för kazarer askenazim och semiter sefardim. Men vi har ju just sett att indexen för kort eller långskallighet samvarierar med värdnationens, vilket i viss mån gör argumentet ogiltigt.

Statistiken för andra fysiska drag talar också mot en rasmässig enhetlighet. Judar är vanligen mörkhåriga och mörkögda. Men hur vanligt är "vanligen" när 49 procent av de polska judarna var blonda enligt Comas9 och 54 procent av judiska skolbarn i Österrike hade blå ögon?1° Virchowll fann visserligen "bara" 32 procent blonda judiska skolbarn i Tyskland medan andelen blonda ickejudar var större, men det visar bara att samvariationen inte är absolut precis som man skulle vänta sig.

Det svåraste beviset att datera kommer från klassificering efter blodgrupp. Mycket arbete har nyligen lagts ned på detta område, men det räcker att citera ett enda exempel med en speciellt känslig indikator. Patai skriver:

Med avseende på blodgrupp visar judiska grupper betydande skillnader sinsemellan och markerade
215

likheter med den icke judiska omgivningen. Hirszfelds "biokemiska index"

A+AB
_____
B+AB
är en mycket behändig formel för att uttrycka detta.

Några typiska exempel är: tyska judar 2,74; tyska icke judar 2,63; rumänska judar1,54; rumänska icke judar 1,55; polska judar 1,94; polska ickejudar 1,55; marockanska judar 1,63; marockanska ickejudar1,63; irakiska judar 1,22; irakiska icke judar 1,37; turkestanskajudar 0,97; turkestanska ickejudar 0,99;12

Denna situation kan sammanfattas i två matematiska formler:

1) Ga-Ja<Ja-Jb

2) Ga-Gb ~Ja-Jb

Det innebär att olikheten med avseende på antropologiska kriterier mellan ickejudar (G ) och judar (J ) i ett visst land (a) är mindre än olikheten mellan judar i olika länder (a och b), och skillnaden mellan ickejudar i länderna a och b liknar skillnaden mellan judar i a och b.

Det ter sig lämpligt att avrunda detta avsnitt med ett annat citat, denna gång ur Harry Shapiros bidrag till UNESCO:s serie, 'The Jewish People: A Biological History"13

Den stora spridningen mellan judiska populationer när det gäller fysiska karakteristika och olikheten i genfrekvensen i deras blodgrupper gör varje enhetlig rasmässig klassificering av dem motsägande. Modern rasteori medger visserligen att det finns en viss grad av polymorfism eller variation inom en rasgrupp, men den tillåter inte att klart olika grupper, mätta efter sina egna raskriterier, identifieras som en enda. Det skulle göra de biologiska syftena
216
med rasklassificering meningslösa och hela proceduren godtycklig och innehållslös. Tyvärr diskuteras detta ämne sällan helt åtskilt från icke biologiska överväganden, och trots alla bevis fortgår ansträngningarna att på något sätt skilja ut judarna som en speciell rasgrupp.

  

3

HUR UPPKOM DETTA tvillingfenomen, spridning i somatiska drag och överensstämmelse med värdnationen? Genetikernas självklara svar är: genom uppblandning kombinerad med selektiva påtryckningar.

"Detta är verkligen den avgörande punkten i judarnas antropologi: är de av en ren ras, mer eller mindre modifierad av miljöinflytanden, eller är de en religiös sekt bestående av raselement förvärvade genom missionerande och blandade äktenskap under vandringen i olika delar av världen?" undrar Fishberq och lämnar inte sina läsare i något tvivel om svaret:14

Med början i bibliska bevis och traditioner förefaller det som om Israels stammar redan vid sin uppkomst bestod av olika raselement . ... I Mindre Asien, Syrien och Palestina finner vi vid denna tid många raser: amoriterna som var blonda, långskalliga och högresta, hettiterna, ett mörkhyat folk antagligen av en mongoloid typ, kushiterna, en negroid ras, och många andra. Med alla dessa blandade sig de gamla hebréerna, vilket framgår av många passager i Bibeln.

Profeterna må ha dundrat mot att de promiskuösa israeliterna "äktade döttrar till en främmande gud", men de lät inte avskräcka sig och deras ledare gick i spetsen med dåligt exempel. Redan den förste patri-

217

arken Abraham sammanbodde med egyptiskan Hagar, Josef gifte sig med Asenat som inte bara var egyptiska utan till yttermera visso dotter till en präst, Moses tog en midianitisk hustru, Zippora, den judiske hjälten Simson var filisté, kung Davids mor var moabitiska och själv gifte han sig med en prinsessa av Geshur, och vad kung Salomo (vars mor var hettit) beträffar "hade han utom Faraos dotter många andra utländska kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor, sidiniskor och hettitiskor".15 Och skandalkrönikan går vidare. Bibeln gör också klart att det kungliga föredömet följdes av många, hög som låg. Det bibliska förbudet mot att gifta sig med ickejudar undantog kvinnliga fångar i krigstid, och det rådde ingen brist på dem. Den babyloniska fångenskapen förbättrade inte rasrenheten, och även medlemmar av prästsläkter tog icke judiska kvinnor till hustrur. Kort sagt var israeliterna redan en grundligt uppblandad ras i början av diasporan. Detsamma gällde givetvis de flesta folk, och detta faktum skulle inte behöva understrykas om det inte vore för den envisa myten om att Det utvalda folket hade bevarat sin rasrenhet genom tidernas lopp.

En annan viktig källa till blandning var de väldiga antal människor av de mest skiftande raser som övergick till judendomen. Judarnas missionsnit i äldre tider beläggs av de svarthyade falashafolket i Etiopien, de kinesiska judarna i Kai Feng som ser ut som kineser, de jemenitiska judarna med sin mörkt olivfårgade hy, de judiska berberstammarna i Sahara som liknar tuareger, och så vidare fram till vårt huvudexempel, kazarerna.

Närmare hemma nådde det judiska missionerandet sin kulmen i det romerska riket mellan tidpunkten för den judiska statens fall och kristendomens uppkomst.

218

Många patricierfamiljer i Italien omvände sig och även den kungliga familj som härskade över provinsen Adiabene. Filo talar om mängder av konvertiter i Grekland, Flavius josephus säger att en stor andel av Antiokias invånare övergick tilljudendomen. Paulus träffade på nyomvända på sina färder nästan överallt från Aten till Mindre Asien. "Missionsivern var verkligen ett av judendomens mest utmärkande drag under den grekisk romerska epoken, ett drag som den aldrig besatt i samma grad vare sig dessförinnan eller därefter", skriver den judiske historien Th. Reinach.ls "Det råder inget tvivel om att judendomen på så sätt vann talrika nya anhängare i två eller tre sekel . ... Den väldiga tillväxten av den judiska befolkningen i Egypten, på Cypern och i Cyrene kan inte förklaras annat än med ett överflödande rikt tillskott av icke judiskt blod. Missionerandet grep omkring sig i såväl de övre som lägre skikten i samhället."

Kristendomens uppkomst bromsade blandäktenskapen och gettot satte ett tillfälligt stopp för dem, men innan gettoreglerna började efterlevas strängt på 1500-talet fortgick processen. Detta framgår av de ständigt upprepade kyrkliga förbuden mot blandade äktenskap, t ex av kyrkomötet i Toledo år 589, kyrkomötet i Rom 743, första och andra laterankonciliet 1123 och 1139 och även av kung Ladislav II:s av Ungern edikt år 1092. Att alla dessa förbud endast delvis hade någon verkan bevisas till exempel av den ungerske ärkebiskopen Robert von Grains rapport till påven år 1229, där han klagar över att många kristna kvinnor var gifta med judar och att "många tusen kristna" gick förlorade för kyrkan på detta sätt inom några år.17

Det enda effektiva hindret var gettots murar. Då de föll samman började blandäktenskapen på nytt. Tak-

219

ten ökade i en sådan grad att båda kontrahenterna var judar i endast 58 av 100 judiska äktenskap som ingicks i Tyskland mellan 1921 och 1925.1 resten var den ena ickejude.18

Vad sefardim eller de "äkta" judarna angick lämnade deras över tusenåriga vistelse i Spanien outplånliga spår hos dem själva och deras värdar. Som Arnold Toynbee skriver:

Vi har alla skäl att tro att det i dag finns ett starkt tillskott i Spanien och Portugal av dessa judiska konvertiters blod i iberiska ådror, särskilt i över och medelklassen. Ändå skulle den mest skarpögde psykoanalytiker ha svårt att upptäcka vem som hade judiska förfäder om han ställdes inför levande medlemmar av den spanska och portugisiska över och medelklassen.19

Processen gick åt båda hållen. Efter massakrerna 1391 och 1411 som svepte fram över halvön gick lågt räknat minst 100 000 judar med på att döpas. En betydande del av dem fortsatte dock att utöva sin judiska tro i hemlighet. Dessa kryptojudar, marranos, blev rika, vann höga poster vid hovet och i den kyrkliga hierarkin och gifte in sig i aristokratin. Sedan alla obotfårdiga judar fördrivits från Spanien (1492) och Portugal (1497) betraktades marranos med tilltagande misstänksamhet. Många brändes av inkvisitionen, de flesta utvandrade på 1500-talet till länderna runt Medelhavet och till Holland, England och Frankrike. Så fort de var i säkerhet återgick de öppet till sin tro och grundade tillsammans med dem som fördrivits 1492-97 de nya sefardiska samhällena i dessa länder.

Toynbees påpekande om den blandade härkomsten i samhällets övre skikt i Spanien gäller alltså även, mutatis mutandis, de sefardiska samhällena i Västeuro-

220

pa. Spinozas föräldrar var portugisiska marranos som utvandrat till Amsterdam. De gamla judiska familjerna i England (som kom dit långt före inflödet österifrån på 1800- och 1900-talen), med namn som Montefiore, Lousada, Montague, Avigdor, Sutro, Sassoon och så vidare, kom allesammans från den iberiska smältdegeln och kan inte göra anspråk på renare ursprung än askenazim eller de judar som heter Davis, Harris, Phillips eller Hart.

Beklämmande ofta förekom rasblandning genom våldtäkt. Även detta har en lång historia som börjar i Palestina. Vi läser till exempel att en viss Juda ben Ezekial motsatte sig att hans son gifte sig med en kvinna som inte var "av Abrahams säd", varpå hans vän Ulla anmärker: "Hur kan vi vara säkra på att vi själva inte är avkomlingar av de hedningar som våldtog Zions döttrar vid Jerusalems belägring?"20 Våldtäkt och krigsbyte (det sistnämndas mängd ofta fastställt på förhand) ansågs som en segerrik armes självklara rättighet.

Det finns en urgammal tradition som Graetz upptecknat och som förklarar ursprunget till de äldsta judiska bosättningarna i Tyskland med en episod lik sabinskornas bortrövande. Enligt denna tradition hade ett tyskt förband, vangionerna som kämpat med de romerska legionerna i Palestina, "ur den stora skocken judiska fångar utvalt de vackraste kvinnorna, fört dem med sig till sina förläggningar på Rhens och Mains stränder och tvingat dem att tillfredsställa deras lustar. De barn som på så sätt avlades av judiska och tyska föräldrar uppfostrades av sina mödrar i den judiska tron eftersom deras fäder inte brydde sig om dem. Det är dessa barn som sägs ha grundat de första judiska församlingarna mellan Worms och Mainz."21

I Östeuropa var våldtäkt ännu vanligare. Vi citerar

221

Fishberg än en gång:

Sådana våldsinjektioner av icke judiskt blod i Israels hjord har varit särskilt vanliga i slaviska länder. En av kosackernas favoritmetoder att pressa pengar ur judarna var att ta stora mängder fångar, eftersom de väl visste att judarna skulle lösa ut dem. Att de kvinnor som löstes ut dessförinnan våldtogs av dessa halvvilda stammar behöver inte sägas. I själva verket måste "De fyra ländernas råd" vid sitt möte vintern 1650 ta hand om de stackars kvinnorna och barnen som de fått med kosacker under fångenskapen och på så sätt återställa ordningen i judarnas familjer och sociala liv. Liknande övergrepp begicks återigen mot judiska kvinnor i Ryssland under massakrerna 1903-05.22

 

 

4

LÅT OSS ÅTERVÄNDA till paradoxen. Många som varken är rasister eller antisemiter är övertygade om att de kan känna igen en jude med ett enda ögonkast. Hur är detta möjligt om judarna är så blandade som historien och antropologin visar att de är?

Jag tror att svaret delvis gavs av Ernest Renan 1883: "Il n'y a pas un type juif, il y a des types juifs", det finns inte en judisk typ, det finns judiska typer.23 Den judiska typ som går att känna igen "med ett ögonkast" är en viss typ av många andra. Men endast en liten bråkdel av fjorton miljoner judar tillhör just den typen, och de som ser ut att tillhöra den är ingalunda alltid judar. Ett av de bokstavligt och bildlikt mest framträdande anletsdrag som sägs karakterisera just den typen är näsan, beskriven omväxlande som semitisk, böjd, krokig eller örnliknande (bec d'aigde). Förvånans-

222

värt nog fann emellertid Fishberg att endast 14 procent av 2 836 judar i New York - det vill säga en av sju - hade böjd näsa, 57 procent hade rak näsa, 20 procent uppnäsa och 6,5 procent "platt och bred näsa". 24

Andra antropologer kom till liknande resultat beträffande semitiska näsor i Polen och Ukraina 25 Bland äkta semiter, till exempel rena beduiner, förekommer denna typ av näsa inte alls.26 Däremot är den "mycket vanlig bland olika kaukasiska stammar och även i Mindre Asien. Bland de inhemska raserna i denna region, exempelvis armenier, georgier, osseter, lesgianer, aissorer och även syrier, är örnnäsor regeln. Bland de folk som lever i de europeiska medelhavsländerna, som greker, italienare, fransmän, spanjorer och portugiser, är örnnäsan vanligare än blandjudarna i Östeuropa. De nordamerikanska indianerna har också mycket ofta 'judisk' näsa.'27

Enbart näsan är alltså ingen vidare säker identifikationshjälp. Endast en minoritet, en viss typ av judar, tycks ha böjd näsa, och det finns massor av andra etniska grupper som har sådana näsor. Ändå har man en intuitiv känsla av att antropologernas statistik måste vara felaktig på något sätt. En sinnrik väg ut ur denna härva anvisas av Beddoe och Jacobs, som påstår att den 'judiska" näsan inte behöver vara böjd i profil men ändå ger intryck av att vara "krokig" beroende på att näsborrarna är invikta på ett speciellt sätt.

För att bevisa sin teori att det är denna speciella näsborrkonstruktion som ger intryck av att näsan är böjd ber Jacobs sina läsare "att skriva en sexa med en lång stapel (figur 1, nästa sida). I nästa figur fullföljer man inte slängen, som i figur 2, varvid en stor del av det judiska försvinner. Det kommer bort helt när man drar ut den lägre linjen vågrätt, som i figur 3." Ripley citerar Jacobs och kommenterar: "Se vilken förvand-

223

 

ling! Juden har helt visst blivit romare. Vad har vi då bevisat? Jo, att det verkligen finns en sådan företeelse som en judisk näsa, även om den skiljer sig från vårt första antagande [att den är böjd]."`

Men finns det något sådant? Figur 1 kunde fortfarande föreställa en italiensk eller grekisk eller spansk eller armenisk eller indiansk näsa, inklusive specialiteten med näsborrarna. Att det är en judisk näsa och inte en indiansk, armenisk och så vidare sluter vi oss till med ett ögonkast från andra drag, däribland ansiktsuttryck, sätt att föra sig, klädsel. Det är ingen logisk analys utan snarare något i stil med psykologens Gestaltuppfattning, att man får en helhetsbild.

Liknande synpunkter går att tillämpa på alla de ansiktsdrag som anses vara typiskt judiska: "sensuell mun", mörkt, vågigt eller krulligt hår, melankoliska eller förslagna eller utstående eller sneda mongoliska ögon och så vidare. Var för sig är de gemensamma för de mest skiftande folk, kombinerade bildar de för att än en gång understryka det en prototyp för en viss typ av jude, en av östeuropeiskt ursprung, den typ vi känner till. Men vår signalementlista skulle inte stämma med de många andra typerna av judar, till exempel sefardim (inklusive bland andra deras högst angliserade avkomlingar i Storbritannien), inte heller den slaviska typen i Centraleuropa, den blonda teutoniska, den snedögda mongoloida eller den negroida typen av jude med krulligt hår.

224

Vi kan inte heller vara säkra på att känna igen ens denna begränsade prototyp. Den samling porträtt som Fishberg och Ripley har med i sina böcker går att använda för en lek som vi kan kalla "tro det eller ej", där man täcker över bildtexten som avslöjar om den avbildade personer är jude eller ej. Samma lek kan man leka på en kaféterrass överallt nära Medelhavets-kuster. Utgången blir förstås osäker ty man kan inte gärna gå fram till föremålet för experimentet och för höra sig om vederbörandes religion, men om man leker leken i sällskap blir man häpen över den bristande överensstämmelsen mellan iakttagarnas bedömningar. Suggestionen spelar också in. "Visste du att Harold är jude?" "Nej, men nu när du säger det ser jag det förstås." "Visste du att den och den kungliga familjen har judiskt blod i ådrorna?" "Nej, men nu när du säger det så..." Hutchinsons Races of Mankind har en bild av tre geishor med bildtexten: Japaner med judiska utseenden. Så fort man har läst de orden tänker man: 'Javisst. Självklart. Att jag inte såg det meddetsamma." Och när man har lekt den leken en tid börjar man se judiska drag eller kazariska drag överallt.

  

5

ÄNNU EN KÄLLA TILL förvirring är att det är så oerhört svårt att skilja ärftliga särdrag från dem som formas av den sociala bakgrunden och andra faktorer i miljön. Vi stötte på detta problem då vi diskuterade kroppsstorlek som ett förment raskriterium, men sociala faktorers inflytande på fysionomi, uppträdande, tal, gester och klädsel fungerar på subtilare och mer komplicerade sätt när det judiska signalementet ställs samman. Kläder (plus frisyr) är den mest iögonfallande av dessa faktorer. Sätt på vilken man som helst långa,

225

ringlande bönelockar, kalott, bredbrättad svart hatt och lång svart kaftan med ett ögonkast känner man igen den ortodoxe juden. Hurdana näsborrar han än har ser han judisk ut. Hos vissa judar tillhöriga vissa socialgrupper förekommer andra, mindre drastiska indikatorer i klädsmaken, kombinerade med uttal och talesätt, gester och socialt beteende.

Det kan kanske vara skönt att ett ögonblick slippa judarna och i stället lyssna till en fransk författare som beskriver hur hans landsmän "med ett ögonkast" kan peka ut en engelsman. Michel Leiris är inte bara en framstående författare utan även forskningschef vid Centre National de la Recherche Scientifique och medlem av direktionen för Musée de l'Homme i Paris:

Det är orimligt att tala om en engelsk "ras" eller ens betrakta engelsmännen som tillhöriga den "nordiska" rasen. Historien lär oss att det engelska folket liksom alla andra i Europa har blivit vad det är genom successiva bidrag från olika folk. England är ett keltiskt land, delvis koloniserat av vågor av saxare, danskar och normander från Frankrike, med ett tillskott av romerskt blod från Julius Caesars tid och framåt. En engelsman kan visserligen identifieras med ledning av klädsel eller uppträdande, men det är omöjligt att avgöra att han är engelsman enbart med ledning av hans yttre. Bland engelsmännen liksom bland folken på kontinenten finns det både ljushåriga och mörkhåriga personer, högresta och kortväxta, långskallar och kortskallar. Man kan påstå att det är lätt att identifiera en engelsman på vissa yttre tecken som ger honom ett speciellt utseende: återhållsamhet i gester (till skillnad från den konventionelle gestikulerande sydlänningen), sätt att gå och ansiktsuttryck, som alla avspeglar vad
226
som brukar innefattas i den vaga termen "flegma". Vem som än påstår detta kan emellertid visas ha fel i många fall ty ingalunda alla engelsmän har dessa kännetecken, och även om de är typiska för den "typiske engelsmannen" kvarstår ändå faktum att dessa yttre kännetecken inte är "fysik" i ordets egentliga bemärkelse. Kroppens ställningar och rorelser och ansiktets uttryck faller alla under rubriken beteende, och eftersom de är vanor bestäms de av vederbörandes sociala bakgrund och är kulturellt betingade, inte "naturliga". De kan löst beskrivas som "drag" men är inte typiska för ett helt folk utan för en viss socialgrupp inom det och kan därmed inte införas bland de speciella rastecknen.29

Då Leiris säger att ansiktsuttryck inte är "fysik" utan "faller under rubriken beteende", tycks han emellertid förbigå det faktum att beteendet kan modifiera en individs drag och sätta sin prägel på hans "fysik". Vi behöver bara tänka på vissa typiska drag hos åldrande B skådespelare, hos präster som lever i celibat, hos yrkessoldater, fångar som avtjänar långvariga straff, sjömän, bönder och så vidare. Deras levnadssätt påverkar inte bara deras ansiktsuttryck utan även deras fysiska drag så att man får det felaktiga intrycket att dessa drag är ärftliga eller har med "ras" att göra.*

Låt mig göra en personlig iakttagelse. Vid mina besök i Förenta staterna harjag ofta mött centraleuropeiska vänner från min ungdom som utvandrat före andra världskriget och som jag inte sett på trettio eller fyrtio år. Varje gång fann jag till min häpnad att de


* Emerson skriver i sin essä "English Traits": "Varje religiös sekt har sin fysionomi. Metodisterna har fått sitt ansikte, kväkarna sitt, nunnorna sitt. En engelsman kan peka ut en frikyrkoman på hans uppträdande. Yrken och sysselsättningar ristar sina egna linjer i ansikten och figurer."

227

inte bara klädde sig, talade, åt och uppträdde som amerikaner utan även hade fått amerikanska fysionomier. Jag kan inte beskriva förändringen, utom att den har något att göra med att kindpartiet har blivit bredare och de har fatt något speciellt i och kring ögonen. (En vän som är antropolog förklarar det förra med att käkmuskulaturen används mer i uttalet av amerikanska och det senare med jäktet och hetsen och den därav uppkommande benägenheten för magsår.) Till min glädje upptäckte jag att det inte var min fantasi som spelade mig spratt, ty Fishberg gjorde en liknande iakttagelse 1910: "Det yttre förändras mycket lätt då den sociala miljön förändras. Jag har märkt en snabb förändring av detta slag bland invandrare till Förenta staterna . ... Den nya fysionomin observeras bäst när några av dessa utvandrare återvänder till sina hemländer . ... Detta är ett utmärkt bevis för att den sociala miljö en människa rör sig i utövar ett djupt inflytande på hennes fysiska drag."50

Den ständigt omtalade smältdegeln förefaller ge upphov till ett amerikanskt utseende, en mer eller mindre standardiserad fenotyp som framträder ur en lång rad olika genotyper. Även rena kineser och japaner i Amerika tycks påverkas i viss mån. Hur som helst kan man ofta känna igen ett amerikanskt ansikte "med ett ögonkast" oavsett klädsel och tal och oavsett om dess ägare är av italiensk, polsk eller tysk härkomst.

 

6

I ALLA DISKUSSIONER av judarnas biologiska och sociala arv tornar gettots skugga ofrånkomligen upp sig. Europas och Amerikas och även Nordafrikas judar är barn av gettot, på så kort avstånd som fyra eller fem

228

generationer. Vilket land det än var fråga om levde de överallt i ungefär samma miljö innanför gettots murar, i flera århundraden underkastade samma formativa, eller deformerande, inflytanden.

Från genetisk synpunkt kan vi urskilja tre sådana starka faktorer: inavel, genetisk glidning, selektion.

Inavel kan under en annan period ha spelat lika stor roll i judarnas rashistoria som motsatsen, hybridisering. Från biblisk tid till den påtvingade segregationens period och återigen i modern tid var blandäktenskap den dominerande tendensen. Däremellan sträckte sig mellan tre och fem århundraden (beroende på landet) av isolering och inavel, både i den strikta bemärkelsen äktenskap mellan blodsförvanter och i den vidare bemärkelsen giften inom en liten, segregerad grupp. Inavel medför risk för att defekta recessiva gener samlas och blir verksamma. Den höga frekvensen av medfödd idioti bland judar är känd sedan länge 31 och var med stor sannolikhet en följd av utdragen inavel och inte, som vissa antropologer har hävdat, ett speciellt semitiskt särdrag. Fysiska missbildningar och mentala rubbningar är påfallande vanliga i avlägsna alpbyar där de flesta gravstenarna på kyrkogården bär något av fem eller sex efternamn. Det finns inga Cohen eller Levy bland dem.

Men inavel kan också ge ypperliga kapplöpningshästar tack vare gynnsamma genkombinationer. Den bidrog kanske till förekomsten av både kretiner och genier bland gettots barn. Man kommer att tänka på ett ord av Chaim Weizmann: 'Judarna är som andra människor, bara mer." Genetiken har dock föga information att lämna på detta område.

En annan process som också kan ha haft djup inverkan på människorna i gettot är genetisk glidning, även kallad Sewall Wright effekten. Det är fråga om att ärft-

229

liga egenskaper försvinner i små, isolerade populationer, antingen därför att ingen av grundarna råkade ha motsvarande gener eller att endast några få hade dem men inte förde dem vidare till nästa generation. Genetisk glidning kan alltså leda till betydande omvandlingar i de ärftliga egenskaperna hos små samhällen.

Den selektion som förekom innanför gettots murar måste ha varit sällsynt intensiv. Judarna fick inte bedriva jordbruk och blev följaktligen totalt urbaniserade, koncentrerade i städer eller shtetl där trångboddheten tilltog. "De förödande farsoter som svepte genom medeltida stora och små städer bör i det långa loppet ha haft fler selektiva verkningar på de judiska populationerna än på några andra och efterlämnat allt större immunitet med tiden", skriver Shapiro. "Deras avkomlingar i vår tid representerar därför de överlevande efter en rigorös och specifik selektionsprocess."32 Shapiro tror att detta är förklaringen till att tuberkulos är sällsynt bland judar och till att de är tämligen långlivade (grundligt belagt i statistik som Fishberg samlat).

Fientligheten runt gettot gick från iskallt förakt till sporadiska utbrott av våld och organiserade pogromer. Flera hundra år av en tillvaro under sådana förhållanden måste ha gynnat överlevnaden av de smidigaste, de mest anpassningsbara och andligen motståndskraftiga, kort sagt gettotypen. Huruvida sådana psykologiska egenskaper bygger på en ärftlig läggning, som är utsatt för den selektiva processens verkningar, eller om de överförs i betingningen under barndomen debatteras alltjämt häftigt bland antropologerna. Vi vet inte ens till vilken grad en hög intelligenskvot kan förklaras med ärftlighet och till vilken grad med miljö. Låt oss ta som exempel judarnas en gång självklara avhållsamhet från starka drycker, som

230

vissa auktoriteter på alkoholism betraktade som en rasegenskap.33 Men man kan likaväl tolka den som ännu ett arv från gettot, det undermedvetna spåret av en månghundraårig tillvaro under riskfyllda förhållanden som gjorde det farligt att sänka garden. Juden med den gula stjärnan på ryggen måste hålla sig nykter och på sin vakt medan han med roat förakt iakttog "de fulla kristnas" raglanden. Motvilja mot alkohol och andra former av utsvävningar inpräntades i barnen i det ena släktledet efter det andra, tills minnet av gettot bleknade och alkoholintaget ökade undan för undan med stigande assimilering, särskilt i de anglosaxiska länderna. Som så många andra judiska särdrag visade sig avhållsamhet när allt kom omkring vara en fråga om socialt och inte biologiskt arv.

Slutligen har vi ännu en evolutionsprocess, det sexuella urvalet, som kan ha bidragit till att alstra de drag vi har kommit att uppfatta som typiskt judiska. Ripley tycks ha varit den förste som lanserade denna teori (hans kursivering): 'Juden är grundligt uppblandad i sin rasmässiga härkomst, men däremot är han den legitime arvingen till allt judiskt, som det står honom fritt att välja . ... Det påverkade alla detaljer i judarnas liv. Varför skulle det inte också påverka deras fysiska skönhetsideal? och varför inte påverka deras sexuella preferenser och avgöra deras val av äktenskapspartner? Dess resultat blev alltså accentuerade genom arv."34

Ripley undersökte inte gettots "fysiska skönhetsideal", men det gjorde Fishberg och kom med en tilltalande teori: "För den strängt ortodoxe juden i Östeuropa är en stark, muskulös person en Esau. Under seklen före mitten av 1800-talet var idealet för en Jakobs son 'en silkeslen yngling'."35 Det var en ömtålig, anemisk, spenslig yngling med vemodig blick, enbart

231

hjärna, ingen virilitet. Men, fortsätter han, "i Västeuropa och Amerika råder för närvarande en stark tendens i motsatt riktning. Många judar är stolta över att de inte ser ut som som judar. Med tanke på detta måste det erkännas att det knappast finns någon rosenröd framtid för det så kallade judiska utseendet."36

Minst av allt bland unga israeler.

 

 

Sammanfattning

 

I FÖRSTA DELEN Av denna bok har jag försökt spåra det kazariska väldets historia med ledning av de torftiga källor som finns.

I andra delen har jag sammanställt de historiska bevisen för att majoriteten av östjudarna - och därmed världens judar - är av kazar-turkiskt och inte semitiskt ursprung.

I detta sista kapitel har jag försökt klarlägga att antropologins teorier stämmer med historiens i vederläggandet av den allmänt omfattade tron att det finns en judisk ras som härstammar från Bibelns tolv stammar.

Från antropologisk synpunkt strider två grupper av fakta mot denna tro: den stora spridningen av fysiska egenskaper hos judarna och deras likhet med den icke judiska befolkning bland vilken de lever. Båda avspeglas i statistik över kroppslängd, skallindex, blodgrupper, hår och ögonfärg och så vidare. Vilket av dessa antropologiska kriterier man än tar som indikator visar det en större likhet mellanjudar och deras icke judiska värdnation än mellan judar som bor i olika länder. Som en sammanfattning av denna situation lägger jag fram två formler: 

Ga-Ja<Ja-Jb

232

och

Ga-Gb ~Ja-Jb

Den självklara biologiska förklaringen till båda dessa fenomen är blandning, som tog olika former i olika historiska situationer: blandäktenskap, missionerande i stor skala, våldtäkt som en ständig följeslagare (legaliserad eller tolererad) till krig och pogromer.

Åsikten att det trots statistiken finns en igenkännbar judisk typ bygger till stor del men inte helt på diverse missuppfattningar. Den förbiser det faktum att drag ansedda som typiskt judiska jämfört med nordiska folk upphör att te sig som sådana i en medelhavsmiljö. Den tar ingen hänsyn till den sociala miljöns effekt på fysik och utseende och den förväxlar biologiskt med socialt arv.

Ändå finns det vissa ärftliga drag som utmärker en viss typ av judar i våra dagar. I ljuset av modern befolkningsgenetik kan de i hög grad förklaras med processer som verkade i flera hundra år i gettots segregerade förhållanden: inavel, genetisk glidning och selektion. Den sistnämnda fungerade på flera olika sätt: naturlig selektion (till exempel genom epidemier), sexuell selektion och, mera tvivelaktigt, selektionen av karaktärsegenskaper som underlättade överlevnaden innanför gettots murar.

Förutom dessa faktorer fungerade social ärftlighet genom betingning i barndomen som en mäktig formativ faktor.

Alla dessa processer bidrog till uppkomsten av get totypen. Under postgettoperioden har den spätts ut mer och mer. Om den genetiska sammansättningen och det fysiska utseendet hos dem som levde före gettots tidevarv vet vi så gott som ingenting. Enligt den åsikt som framförs i denna bok var denna "ur-

233

sprungliga befolkning" huvudsakligen turkisk, blandad i okänd utsträckning med gamla palestinska och andra element. Det går inte heller att säga vilka av de så kallade typiska dragen, exempelvis den "judiska näsan", som är en frukt av sexuell selektion i gettot eller manifestationen av en speciellt "livskraftig" gen. Eftersom "näsborrsvecket" är vanlig bland kaukasiska folk och sällsynt bland de semitiska beduinerna har vi ännu en faktor som pekar på den dominerande roll som den "trettonde stammen" spelat i judarnas biologiska historia.

 

 

 

 

(
ZIP-file):
The Thirteenth Tribe
by Arthur Koestler


The Jews Are Not A Race!
by Dr. Alfred M. Lilienthal


New York Times Reveals:

The Jews have no Blood-line to Abraham


Medieval Quotes about Khazar Judaism


An External Link to a Jewish Homepage about Khazar Jews:
The Khazaria Info Center




radioislam.org
France
This Site
Islam
Photos
Email
radioislam.net
Maroc
Morocco
Rami
Links
Search
Deutschland
USA?
Statistics
Sweden
News
Forum1
Caricatures
England
Arabic
A Plot
When
Forum2
MarocTragédie
War!
Farrakhan
Shahak
Marx
Who?

abbc.net

Latest Additions
English
Svenska
French
German
Portug
Arabic
Russian
Italian
Spanish


Listen to Farrakhan´s Speech

Interview with A. Rami published in Pravda In russian

The ten Rules of jewish arrogance

Photo-album New

Shahak: about Jewish "Religion"

Islam´s Resistance against Israel

The international Jew By Henry Ford


The Protocols of Zion in 6 languages


Current Issues for Blacks and Jews

Who could disagree with Radio Islam ?

Karl Marx on Jewish Question: in English and Swedish



Our weakness

We must know that our weakness is Israel's strength.The regimes that are in power in our countries are like dead bodies, our "leaders" are politically finished. Instead of stepping down in honor, they cling bitterly to power and try to drag their peoples along into the precipice.

In the first place, we must conquer tyranny, decadence and corruption in our own hearts and in our countries! Instead of giving up, we must work seriously to create the economic, political, military and social conditions for the future victory of the Justice.

The future belongs to the forces of Islam. The Hezbullah, Hamas and the Jihad are the Islamic response to the Zionist challenge. The Islam began in the 6th century as a cultural, and spiritual movement against the superpowers of that time.

The military strength of the Islam grew as a consequence of its spiritual strength. Today, capitulating before the jewish arrogance is not a solution; it is betraying the future generations. If we can not create victory today, we muste not create defeat ourselves. The least We can do is to capitulate without resisting.

Any "solution" violently extorted, any unjust "peace" (capitulation) will be rejected by the future generations. The only real solution of the Palestinian question lies in the return of the Palestinian people to their fatherland.

Ahmed Rami, founder of the radio station: RADIO ISLAM


French

English

Svenska

Deutsch

Russia

Arabic

Portug.

Spanish

Italian

Norsk
HOME
© No Copyright - All articles in this Site may be republished as long as Radio Islam where they are located are mentioned.