Författarvärlden

 

Index 

Introduktion

Judaisering via Bonniers
Bonnier-inflytandets korrumperande verkan

Kända författare förlagda av Bonniers

Några andra judiska författare i ett historiskt perspektiv

Judiska författare aktiva i ett mer nutida perspektiv

Författare som stöder Israel och som allierat sig med den judiska gruppen

Barn och ungdoms-boksförfattare

Diktare

Översättare

 

Svenska PEN-klubben

Svenska Akademien

 

Övrigt litteraturrelaterat

 

Associerade avsnitt:

Bonnier-imperiet

Den svenska förläggarbranschen

 

 

***


Introduktion

  
"Det är ett välkänt faktum att det är judar som bestämmer i författarförbundet."

- Berit Hedeby, författarinna och proisrael i inbandat telefonsamtal till Ahmed Rami. Detta uttalande jämte andra har sänts i Radio Islam upprepade gånger.

 

Att judar har en oerhört stark position inom de litterära kretsarna på andra sidan Atlanten, är man från judiskt håll inte sena att påminna om.

I "Judisk Krönika" (nr. 4-5, 1992, sid. 61), kan man läsa skrytet om den judiska dominansen i den amerikanska litteraturen:

"I och med att den 'judiska skolan' började dominera den amerikanska litteraturen på 1950-talet, blir antalet författarnamn överväldigande. Också kritikerna mångdubblades till antal och inflytande."

 

Och i Europa har på ett liknande sätt har flera från den judiska grupperingen kommit att bli etablerade som några av de främsta författarna, stöttade som de är av en till stor del judisk förlagsverksamhet och lanserade av antingen judiska journalister eller av deras nära lierade, i stora tidningar och tidskrifter som ofta i händerna på just - judar.

Även författare från vår nordiska omgivning som på senare tid hårdlanseras kommer från de judiska kretsarna. Ta exempelvis landet Danmark och författarinnorna Susanne Brøgger, Dea Trier Mørch och Pia Tafdrup.

 

Då det skrivna ordet till stor del utgör grunden för vad de s.k. intellektuella och styrande baserar sin världsåskådning och sina etiska normer på, är det av vikt att belysa de judiska författarnas inflytande, då de sällan undandrar sig för att i sina alster just betona s.k. "judiska teman", något som i förlängningen påverkar läsarna.

Lisette Schulman, aktiv för Israel och tillika dotter till författaren Sven Stolpe, skriver i sin artikel "Stora judiska författare i ny amerikansk litteratur", i Menorah, nr.4-1976, om hur den kände judiske författaren: "[...]Bellows flesta figurer är judar eller intill besatthet intresserade av judar. Liksom [de judiska författarna] Malamuds och Roths."

Bara som ett exempel.

 

Dessa judiska verk innehåller generellt ett förhärligande av det judiska och avslöjar sällan den judiska gemenskapens rasistiska bevekelsegrunder.

 

 

Kapitelrubrik från den amerikanska judinnan Erica Jongs i västmedia hyllade bok "Rädd att flyga".

Boken i Sverige utgiven av Norstedts.

 

De kan också innehålla alla möjliga nedsättande omdömen och svartmålningar av personer eller företeelse som för judarna är förhatliga. På så vis blir ofta böcker skrivna av en jude politiska aktstycken, som gynnar den judiska propagandan och lägger grunden för en judaisering av de läsande där de anammar en judisk terminologi, en judisk problemställning i olika situationer, där judar hyllas som just så särdeles goda och humana, och där fiender till judarna förvandlas till de värsta av avskum.

 

Många svenskar skulle nog reagera om det framkom att det muslimska nätverket al Qaida hade skribenter i bred skala som under sin svenska mask i själva verket tillhörde den muslimska "fundamentalistiska" fållan, och som i egenskap av "författare" och "skribenter" försåg svenska läsare med s.k. "neutral" litteratur, romaner och prosa. Man skulle då anse sig se ett mönster i deras litterära verksamhet, ett försök till indoktrinering av läsarna.

När det gäller det judiska gruppen och deras nätverk - ett nätverk som nyttjas av staten Israel för att försätta de "tänkande" icke-judarna i ett sionistiskt slummer - är det inte en fantasi som al Qaida exemplet ovan, utan en högst märkbar realitet.

 

***

 

I ett land där judarna utåt försöker nedtona sitt inflytande, räcker det med att bara nämna några aktörer på tunga positioner i den litterära världen, för att man skall förstå att judarna som s.k. "minoritet" har haft och har en privilegierad ställning (jämfört med exempelvis finlands-svenskarna eller vår samiska minoritet i Norrland, eller på senare tid de jugoslaviska, chilenska och persiska grupperna).

 

Exempelvis har vi judinnan Margareta Suber-Topelius, en känd författarinna, och som på sin tid var medlem i Sveriges författarförening 1956-1961 och vice ordförande för den ansedda Penn-klubben under åren 1955-1961.

 

Jan Gehlin, som vi berättar mer om nedan, också jude, satt i styrelsen för Sveriges Författarförening/Författarförbund 1950-1956, 1959-1960 och 1969-1984, där han var vice ordförande 1961-1965 och t.o.m. ordförande under åren 1965-1982. Gehlin har också varit ledamot i Sveriges Författarfond sedan 1950-talet där denne jude hade posten som vice ordförande 1970-1990.

 

Otto Mannheimer, judisk skribent från Bonniers är ledamot av Svenska PEN-klubben sedan 1980 och har suttit som styrelseledamot i Sveriges Författarfond 1982-1988.

 

Carl-Olof Josephson, jude och berömd bokhandlare, har varit chefredaktör för tidskriften Svensk Bokhandel men även suttit som ledamot i Statliga Kulturrådets nämnd för litteratur och bibliotek och som ordförande för dess arbetsgrupp för stöd till klassisk litteratur. Carl-Olof Josephsons far var den sionistiskt aktive bokhandlaren Gunnar JosephsonSandbergs bokhandel.

 

 

 

När det gäller prisjurys har vi också judar på ledande plaster där det skall bestämmas vilka författare som skall premieras och vilka som får står där utan glamour, erkännande och berömmelse.

Per Wästberg (Hirsch) var ständig ordförande för juryn för det ansedda Pilotpriset under åren 1985-1996. Under 10 år har han haft ett avgörande inflytande.

Den likaledes judiske Leif Zern, Expressens tidigare kulturchef och teaterrecensent på Dagens Nyheter, satt också som ledamot i Pilotprisets jury.

Not: Korruptionen i Pilotprisets jury är uppenbar; inför juryn 1999 talade man om en "förnyelse" av denna jury där juryns ordföranden, författaren och DN-skribenten Horace Engdahl, efterträddes av sin fru (!), litteraturforskaren Ebba Witt Brattström. Annars brukar man ju tro att man med "förnyelse" menar att man släpper in nya, fristående krafter. 

 

 

 

Rubrik och artikel tagna direkt från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1974, sid. 59. 

En större del av Sveriges förläggarkår avslöjar sig här som sionister - människor som aktivt stödjer ockupationsmakten Israel.

 

 
***


Judaisering via Bonniers
Bonnier-inflytandets korrumperande verkan

 

 
Den judiska förläggarfamiljen Bonnier har genom sin "kulturgärning" ett stort ansvar för den rådande situationen där dagens etablerade författare antingen är till sionismen och den genomrasistiska judiska gruppen välvilligt inställda, eller faktiskt själva är hämtade från "det utvalda folkets" led.

I vårt särskilda avsnitt om denna familj går vi i mer detalj på hur Bonnier-familjens maktställning utvecklats både inom finansvärlden men även inom den kulturella sfären.

Familjen ha p.g.a. sin oerhört tunga position som ledande förläggare knutit till sig alla möjliga figurer som fjäskat och ställt in sig för att få lite smulor från det välfyllda Bonnierska "smörgåsbordet".

Helst skall man umgås privat med dem, de har alltid tyckt om att omge sig med en stab ja-sägare, för att ge dem en kulturell image.

Tor Bonnier rekapitulerar också i sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 24), hur:

"[...] föräldrarnas [Karlo Otto och Lisen Bonniers] umgänge bestod nästan helt av författare och konstnärer, mest konstnärer."

 

Skall man nå kulturell framgång i dagens Sverige måste man ha en "OK"-stämpel från denna familj och deras dresserade portvakter, om man skall släppas in i kulturetablissemangets parfymerade salonger. 

Frågan är då - vill man verkligen det?

 

 *** 

 

Bonniers priser
En stor del av våra svenska författare har således korrumperats av Bonniers och agerar därför som deras lydiga redskap och skällhundar när husse Bonnier blir sura på någon företeelse, som exempelvis Radio Islam.

Att köpa folks lojalitet genom priser och stipendier är nyckeln till denna framgång. Dessa priser förefaller också tysta potentiellt kritiska röster.

Den annars så kritiska Sara Lidman är exempelvis helt tyst när det gäller Palestina. Men så är hon också väl avlönad med judiska pengar, då hon t.ex. erhållit Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor 1993 och det judiska Sixten Heymans pris på 160 000 kronor 1998. Att kritisera USA:s bombningar i Vietnam var OK då jänkarna inte kunde strypa hennes bokutgivningar, men att Lidman skulle våga bråka med det sionistiska förlagsetablissemanget, det törs hon inte.

Civilkurage har uppenbarligen sina gränser.

 

Det är därför sionistgänget drivit sina kampanjer mot Ahmed Rami, professor Jan Bergman och socialdemokraten Sigbert Axelsson.

För att visa var skåpet skall stå.

För att statuera exempel: "Så här går det för dem som vågar utmana och kritisera oss."

 

När det gäller författarpriserna korrumperande verkan tänkte vi här berätta om Gerard Bonniers årliga pris à 125 000 kronor.

Observera att Gerard Bonniers pris delas ut av Svenska Akademien, en akademi som vi redan visat är fylld av Bonnier-köpta antingen judar eller judar-wannabes.

Bland mottagare av Gerard Bonniers pris, ses just de författare som man sedan återfinner på den sionistiska sidan i Palestina-frågan.

 

Tidigare pristagare:

1988: Bengt Holmqvist/Birgitta Trotzig

1989: Willy Kyrklund/Per Anders Fogelström

1990: Sven Alfons/Örjan Lindberger

1991: Lars Ahlin

1992: Sven Delblanc

1993: Sara Lidman

1994: Karl Vennberg

1995: Per Wästberg

1996: Ulf Linde

1997: Göran Sonnevi

1998: Bengt Emil Johnson

1999: Torgny Lindgren

  

***


Kända författare förlagda av Bonniers

 

 

Vi kommer nu att nämna olika Bonnier-profiler och förläggare och vilka författare de förlagt, författare som på så vis stod i en beroendeställning gentemot denna judiska familj.
 

 

 Albert Bonnier (Sr.) och Adolf Bonnier

 

Författarinnan och kvinnosakskvinnan Fredrika Bremer (1801-1865), hade först icke-juden Lars Johan Hierta som förläggare men då han refuserat ett av hennes verk vände hon sig till den judiske förläggaren Adolf Bonnier som då tog över rollen.

Den likaledes judiske förläggaren och numera framlidne Carl Olof Josephson, (Erland Josephsons broder) skriver i sitt bidrag om judiska bokförläggare i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 148):

"Det sades att det bland andra var Adolf [Bonnier] som fick henne [Fredrika Bremer] att intressera sig för judendomen och som inspirerat henne till en ganska rörande debattartikel i Svenska Tidningen den 3 maj 1854: [sedan följer ett långt citat från artikeln]"

 

Fredrika Bremers pro-judaism, sannolikt Bonnier-inspirerad, manifesteras även i hennes syn på Mellanöstern och Palestina. Sigrid Kahle skriver i sitt förord till Edward Saids klassiker "Orientalism" (se Ordfronts utgåva från 2000) att Bremers "hjärta ömmar för judarna". Kahle citerar också Bremer från Bremers verk "Lifvet i gamla verlden", del IV (1859), där rasisten Bremer skriver att araberna "omintetgör all kultur och trevnad i Palestina. För att sätta sig i respekt måste europeiska konsuler och missionärer bilda kolonier, och med vapenmakt försvara sig mot denna gräshoppsplåga; men det är inte så svårt, eftersom araberna inte är det minsta modiga".

Bremer lanseras idag av sionistetablissemanget som en föregångsmänniska. Hade hon på sin tid istället skrivit att judar var som gräshoppor kan vi lova att henne namn i dag skulle vila i närmast total glömska.

 

 

Frans Hedberg gavs ut av Albert Bonnier (Sr.), och Frans son Tor Hedberg (1862-1931), gavs i sin tur ut av Alberts Bonniers son, Karl Otto Bonnier. Tor Hedberg umgicks frekvent hemma hos sin judiske förläggare och var enligt Karl Ottos son Tor Bonnier "den författare som förekom mest i hemmet" efter den judiske författaren Oscar Levertin. Tor Hedberg kom sedan att bli chef för Dramaten 1910-1921.

 

 

August Strindberg hade Albert Bonnier (Sr.) som förläggare, men även dennes brorson Isidor Bonnier, son till Adolf Bonnier.

August Strindberg var informator åt de bägge sönerna till den på sin tid i Stockholm verksamme judiske läkaren Axel Lamm (1819-1899). Axel Lamm skall ha inspirerat Strindberg till att studera medicin. Lamm och Strindberg skrev sedan tillsammans en artikel i Aftonbladet 1869 med rubriken "Kvinnan och Läkaryrket". Axel Lamm var son till den kände judiske bomullsfabrikören Aron Levi Lamm, innehavaren av ett bomullsväveri som årligen (på 1830-talet) producerad 1/3 av landets bomullsvävsproduktion.

 

 

Karl Otto Bonnier
 

Karl Otto Bonnier (1856-1941), son till grundaren av Bonnier-koncernen - Albert Bonnier (Sr.) - var förläggare åt kända namn som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Fröding, juden Sven Hedin och juden Oscar Levertin men även åt August Strindberg.

 

Selma Lagerlöf (1858-1940) hade juden Karl Otto Bonnier som förläggare och frekventerade också hemma hos Bonniers på olika festligheter, som en del av den grupp svenska "intellektuella" de rörde sig med.

Tor Bonnier, Karl Otto Bonniers son, skriver i sin memoarbok "Längesen", (Bonniers, 1972, sid. 234) om Selma Lagerlöf:

"Med henne hade min far en respektfull vänskap."

Selma Lagerlöf efterträdde senare Ellen Key i Bonniers stipendiefond.

Selma Lagerlöf var också lesbisk vän med den judiska författarinnan Sophie Elkan (1853-1921), som var syster till juden Otto Salomon i Nääs. När Elkan avled höll Lagerlöf t.o.m. ett begravningstal vid begravningsceremonin på den gamla mosaiska begravningsplatsen.

Lagerlöfs väninna Orlander stödde det sionistiskt jordbruksprojekt och deras pionjärer - se s.k. chalutzim (se Glücks bok) och hon var också med om att hjälpa den tyska judinnan Nelly Sachs till Sverige.

Selma Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 och satt med i Svenska Akademien fr.o.m. 1914.

 

Verner von Heidenstam (1859-1940) hade inte bara en judisk förläggare utan umgicks och var god vän med Karl Otto Bonnier. Dessutom bodde Heidenstam och hans fru hos judinnan Anna Thiel, som ju var syster till Karl Ottos hustru Lisen (se Tor Bonniers memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 30).

Verner von Heidenstam satt under flera år som ordförande för nämnden för Bonniers stipendiefond.

Judevännen och av judar så beroende Verner von Heidenstam blev ledamot av Svenska Akademien 1912 och erhöll Nobelpriset 1916.

 

 

Den kände upptäcksresanden Sven Hedin (1865-1952), som erhöll adelskap 1902, förlagdes också av Karl Otto Bonnier och umgicks privat med sina judiska förläggare i deras hem i Nedre Manilla.

Oftast när man talar om Sven Hedin framhålls hans tyskvänlighet, men vi och judarna vet att denne "tyskvän" själv har ett judiskt påbrå då han härstammade från den galiziske juden Abraham David Brody (-Berlin), som var Svens morfars farfar.

Hedins judiska påbrå uppmärksammas också i de judiska kretsarna. Exempelvis i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...", en mycket läsvärd artikel om kända svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.

 

 

Oscar Levertin (1862-1906), var en på sin tid känd författare, litteraturprofessor och litteraturkritiker på SvD. Fadern Wilhelm Levertin var en judisk affärsman som försökte sig på som bokhandlare i Stockholm men gick sedan över till en framgångsrik konsthandel.

Oscar Levertin utgav tillsammans med Henrik Schück "Svenska memoarer och bref" (10 band, 1900-1906) på Albert Bonniers Förlag.

Juden Oscar Levertin var en nära vän till familjen Bonnier och frekventerade deras hem fram till sin plötsliga död vid 44 års ålder.

Tor Bonnier skriver i sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 27):

"Bland de författare som umgicks hemma stod Oscar Levertin mina föräldrar närmast. Det var kanske, fastän det aldrig sades, det judiska som kom dem att förstå varandra så bra."

Oscar Levertin är som troende jude begravd med sin andra hustru Ebba von Redlich på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

 
Författaren Hjalmar Söderberg (1869-1941), var gift med judinnan Märta Abenius som på mödernet kom från den judiska klanen Josephson-Josephssohn.

Lisen Bonnier, hustru till förläggaren Karl Otto Bonnier, var under en period involverad i uppfostran av Hjalmar Söderbergs tre barn (se Tor Bonniers memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 235).

Men även Söderbergs tog hand om de Bonnierska barnen.

Albert Bonnier Jr. berättar i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 63) hur hans farmor Lisen Bonnier hade ordnat så att Alberts yngsta farbror "Kaj [Bonnier] fick äta frukost hos familjen Söderberg", och hur han själv under något år fick ansluta sig till denna utspisning hos Söderbergs.

Den judiske bankiren Ernest Thiel uppges också ha umgåtts nära med Hjalmar Söderberg. Den judiske förläggaren Tor Bonnier talar i sin bok "Längesen", (sid. 110), om "Söderbergs gode vän Ernest Thiel".

Paret Söderbergs judiska dottern Dora Söderberg blev senare en känd skådespelerska. Paret Söderbergs son Tom Söderberg satt med i redaktionen för Bonniers konversationslexikon och medarbetare i Bonniers världshistoria. Tom Söderberg figurerade också som politisk redaktör för tidningen MT Göteborg, och senare som skribent på Expressen 1946-1959. Han innehade även under en kortare tid rollen som t.f. professor i historia vid Stockholms Högskola och har även skrivit en judiskbetonad bok "Bendix, Josephson och ab" (1956).

 

 

Bonnier-familjens goda vän var Ellen Key. Karl Otto Bonnier var hennes förläggare och nära vän och hon bodde ofta hemma hos Bonniers.

Ellen Key (1849-1926), tillhörde också den Bonnier-anslutna diskussionsklubben "Juntan" som brukade diskutera s.k. intellektuella spörsmål hemma hos Karl Otto och Lisen Bonnier. Ellen Key satt också med i Bonniers stipendiefond, där hon efterträddes på posten av Selma Lagerlöf.

Maria Bergom-Larsson, en nutida judisk Bonnier-ättling som bl.a. tillhört kultursidorna på Dagens Nyheter (där vi skriver mer om henne) och Aftonbladet, arbetar på just Ellen Key-skolan i Spånga.

 

Karin Boye (1900-1941), den kända författarinnan och lyrikern som suiciderade, var också förlagd av Bonniers. Som medlem i Clartérörelsen var Boye med och startade tidskriften "Spektrum", 1931, med bl.a. den ryskfödde sionistiske juden Josef Riwkin. Riwkin och Boye var bägge medredaktörer för tidskriften och Josef anges även ha varit hennes älskare under en period, och på så sätt skall han ha varit mycket betydelsefull för henne.

Boye var även god vän med Josefs syster, Anna Riwkin, en kvinna som sedan skulle bli en av den sionistiska ideologins främsta agitatörer bland de svenska "intellektuella". Se också författaren Gunnar Ekelöf.

Karin Boye hade sedan en lesbisk relation i Berlin med en tysk judinna Margot Hanel, en kvinna som sög musten av Boye, både känslomässigt och ekonomiskt och som av vissa har lastats för Boyes tidiga död.

 

 

Tor Bonnier

 

Författaren Sigfrid Siwertz (1882-1970) som bl.a. skrivit "Mälarpirater" (1911) hade juden Tor Bonnier som förläggare och Tor kallar Sigfried - "Sigge" - för "min äldsta författarvän" i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 101). I memoarerna berättar Tor att han lärde känna Sigge redan som student i Uppsala då Sigfrid var vän till Tor Bonniers polare Otto Järte, den senare en man som skulle bli en känd politiker. Sigfrid Siwertz hjälpte Tor med studierna och efter att Sigfrid gift sig med sin Elsa "blev Elsa och Sigge vårt närmaste umgänge under många år", som Tor skriver i sin memoarbok (sid. 103).

Tor skriver vidare (sid. 104):

"Jag gjorde åtskilliga långresor med Sigge. En av de längsta var vår resa till Serbien, Turkiet och Palestina - som Israel då hette - och Egypten."

När således Tor Bonnier förlägger Sigfrid Siwertz är det en kompis tjänst mot en nära vän.

 

 

Författarinnan Elin Wägner (1882-1949), hade också juden Tor Bonnier som förläggare. Elin Wägner var ledamot av Svenska Akademien fr.o.m. 1944.

Därutöver upptäcker man att Elin Wägner umgicks privat med just Bonniers.

Tor Bonnier rekapitulerar exempelvis i sin memoarbok ("Längesen", Bonniers, 1972, sid. 114-115) hur han festade ihop med Elin Wägners blivande make, Johan Landqvist, på dennes svensexa inför bröllopet med Elin Wägner. Med på festen var Sven Lidman och hans judiska hustru Karin (Thiel) och Siegfrid Siwertz samt Bonnier-mannen Sten Dehlgren.

Trots sin nära frändskap med judarna på Bonniers attackeras Wägner också för "antisemitiska tonfall" (artikel i DN, 16/5-2002), då Wägner skall ha kallat den samtida författarinnan och judinnan Sophie Elkan för "en renrasig oriental", och "en om sin historia platt okunnig judinna".

 

 
Sven Lidman (1882-1960), författaren som senare blev Pingströrelsens predikant, var under en period gift med judinnan Carin Thiel, dotter till den judiske bankiren Ernest Thiel, som ju var en stor vän av Sven (för mer om Sven Lidman hänvisas till vårt kapitel om kyrkan).

Carin Thiel var på detta sätt inget annat än kusin till Tor Bonnier och denne beskriver i sin memoarbok hur han tillsammans med Sven Lidman och kusinen Carin, samt kompisarna Otto och Ester Järte, och svågern Yngve Larsson och dennes hustru Elin (född Bonnier, syster till Tor) bildade "ett slags Djurgårdsjunta, som diskuterade litteratur och politik" ("Längesen", Bonniers, 1972, sid. 113).

Sven Lidman var "beundrad och genomskådad vän" till Tor Bonnier, enligt hans hustru Jytte Bonnier.

 

Paret Lidman-Thiel hade en judisk dotter, Ulla Lidman, som blev politiker och satt i riksdagen samt gifte sig med Anders Frostenson, slottspredikant och statskyrkopräst.

Deras dotter är ingen annan än Katarina Frostensson som numera sitter i Svenska Akademien.

Efter skilsmässan från Sven Lidman äktade Carin Thiel den kände arkitekten och professorn Ragnar Östberg. Deras gemensamma judiska dotter, Susanna Östberg, blev sedan hustru till skämtaren Povel Ramel.

Tor Bonnier och Albert Bonniers Förlag förblev Sven Lidmans förläggare även efter att han gift om sig och börjat sitt nya liv som predikant.

Sven Lidmans dotter med hans andra, icke-judiska, hustru Brita Otterdahl, Bibi, blev gift med TV-mannen Pekka Langer och Bibi Langer kom sedan att arbeta för Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag 1958-1971. 

 

 
Författaren Hjalmar Bergman (1883-1931), känd för bl.a. "Clownen Jac" (1930) och dramat "Swedenhielms (1925) och "Markurells i Wadköping" (1919), var gift med Stina Lindberg, vars syster Greta på den tiden var gift med Tor Bonnier. Tor Bonnier var dessutom Hjalmar Bergmans förläggare, men samtidigt nära vän till honom, vilket framgår av de pikanta detaljer Tor Bonnier redogör om Bergman, i sin memoarbok "Längesen".

Vid sin död föll det sig så att Hjalmars aska kom i Tor Bonniers händer, och urnan med hans aska blev förvarad i 10 år i kassavalvet på förlaget, innan Tor slutligen lyckades förmå änkan ta hand om sin makes stoft.

Den judiske författaren Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 68:

"Jag minns de beska kommentarerna efter Hjalmar Bergmans komedi Patrasket, som hade premiär 1928 med Gösta Ekman som Joe Meng. Många, inte minst bland judarna, talade om en antisemitisk pjäs. Hjalmar Bergman tvingades att hålla föredrag och förklarade då både pjäsens och sin egen positiva inställning till judar."

 

  

Författaren Pär Lagerkvist var också i Tor Bonniers sold.

 

 

Kaj Bonnier

 

Förläggaren Kaj Bonnier (1901-1970) var känd som förläggare av flera kända författare som Vilhelm Moberg (1898-1973) som bl.a. skrivit "Raskens" (1927), "Utvandrarna" (1949) och "Invandrarna" (1952), poeten Harry Martinson (1904-1978) medlem i Svenska Akademien fr.o.m. 1949 och Nobelpristagare 1974, och Eyvind Johnson (1900-1976), medlem av Svenska Akademien fr.o.m. 1957 och också Nobelpristagare 1974.

 

 

Gerard Bonnier

 

Förläggaren Gerard Bonnier som bl.a. blev VD i Albert Bonniers Förlag "etablerade nära kontakter" ("Bonniers - en mediefamilj", Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 34) med de svenska författare som brukade kallas för fyrtiotalisterna, däribland Karl Vennberg, Werner Aspenström och Lars Gyllensten, den senare en trogen vän av Sion.

  

 
 
Författarinnan Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) var också förlagd av Bonniers. Hon var gift med skriftställaren David Sprengel. Olof Lagercrantz, som senare kom att bli chefredaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter, var släkting till henne.

 

Zacharias Topelius (1818-1898) den kände finlandssvenske skalden, är enligt judiska uppgifter själv av judisk börd och var ättling till en jude vid namn Isak Zebulon som invandrade till Sverige från Lübeck 1670-talet.

Den finska släkten Toppelius från Limingo har tagit sitt namn efter Toppila, nu en del av Uleåborg. Namntagaren var gift med en judinna Zebulon, som sålunda blev stammoder för alla bärare av namnet Top(p)elius.

Zacharias Topelius blev i Sverige förlagd av Bonniers och redan 1851 köpte Bonniers för ett mycket billigt pris Topelius´ skådespel "Efter femtio år". Bland Zacharias Topelius mest kända verk kan nämnas "Vintergatan", "Fältskärns berättelser" (1853-1867) och sagosamlingen "Läsning för barn" (1865-1896) blev vida spridd.

Zacharias Topelius´ dotter Eva, gifte sig med målaren Acke (J.A.G. Acke) och konstnären och hans fru tillhörde tidvis den Bonnier-ledda diskussionsklubben "Juntan" där Acke räknas som en av de närmaste vännerna till Karl Otto Bonnier.

Se mer om Topelius nedan.

 

 
Den liberale tänkaren Viktor Rydberg (1828-1895) som skrev "Prometeus och Ahasverus" (1882), "Singoalla" (1857), var i sitt skrivande beroende av sina judiska vänner då han som förläggare hade juden och rabbinsonen Joseph Seligmann samt Albert Bonnier (Sr.).

Därtill skall juden Carl Simon Warburg (död 1865) varit "en av Viktor Rydbergs närmaste vänner", enligt den judiske historikern Hugo Valentin i dennes bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 103).

Viktor Rydberg var helt korrumperad av sitt beroende till sina judar och var starkt involverad i kampen för att judarna i Sverige skulle få "fulla medborgerliga rättigheter", vilket betyder att de skulle få tillgång till Rikets nycklar. Rydberg kunde utöva inflytande politiskt för sin judiska sak då han var representant för Göteborgs stad i Andra Kammaren (1870-1872). Viktor Rydberg bedrev projudisk propaganda i riksdagen och höll ett långt anförande tills stöd för judisk "emancipation" vid den stora rikdagsdebatten 16 februari 1870.

Efteråt blev Rydberg 1884 professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola, efter 1889 utbytt mot en professur i konsthistoria och estetik. Efter sin död skrev sedan judar som litteraturprofessorn Karl Warburg och Oscar Levertin hyllningar till Viktor Rydberg som en sjusärdeles fin svensk intellektuell.

 

En annan icke-jude, i detta fall en diktare, som var i händerna på Sion var Karl-Axel Karlfeldt (1864-1931) där det var Joseph Seligmann som gav ut Karlfeldts debutdiktsamling 1895, sedan den refuserats av Bonniers. Karl-Axel Karlfeldt blev Svenska Akademiens sekreterare från 1912 och efter hans död gavs Nobelpriset åt hans diktning.

 

Författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), som skrev under pseudonymen "Ernst Ahlgren" gjorde sig bl.a. känd för boken "Fru Marianne" (1887). Hon hade en olycklig kärlekshistoria med den danske juden och litteraturkritikern Georg Brandes (1842-1927), varefter hon tog sitt liv. Georg Brandes hade en del idéer och t.o.m. "Bonniers lilla uppslagsbok" (1992), skriver (sid. 52) att "övermänniskoidéer och förakt för massan kom att alltmer dominera hans attityd".

 

***


  

Några andra judiska författare i ett historiskt perspektiv

 

Förutom författarna vi nämnt ovan finns det några andra namn vi här vill nämna.

 

Bland de renodlat judiska författarna finner man Martin Schück, medlem av judiska församlingen, skolman och pedagog. Han hade drivit en bokhandel i Stockholm tillsammans med sin svåger Ludvig Josephson mellan 1855-1858 (som skriver mer om i vår teatersektion). Han fru hette Wilhelmina (född Josephson och syster till Ludvig) och var konsertpianist åt bl.a. Jenny Lind.

Martin Schücks far var Heyman (Chajim) Schück, en invandrad jude från Oberschlesien som kom till Sverige 1803 och ägde ett stort sidenväveri i Stockholm. Heyman (Chajim) Schück var en på sin tid prominent jude och tog över som den Judiska Församlingen i Stockholms styresman efter Aaron Isaac samt äktade också dottern till den förmögne kattun- och sidenfabrikanten David Hirsch, (1752-1811), stamfadern för den judiska musik- och bokhandlarfamiljen Hirsch.

Martin Schück var å sin sida farbror till Henrik Schück (1855-1947), litteratur- och kulturhistoriker som blev professor och rektor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1913, och som tillsammans med juden Karl Warburg skrev "Illustrerad svensk litteraturhistoria", del 1-2, som utkom 1895-1897 på juden Gebers förlag, och som tillsammans med juden Oscar Levertin utgav "Svenska memoarer och bref" (10 band, 1900-1906) som utkom på judiska Albert Bonniers Förlag.

 

Elsa Björkman-Goldschmidt (född 1888) var en författarinna som skrev ett antal böcker fr.o.m. 1930-talet t.o.m. 1970-talet.

Hon var judinna då hennes mor Maria Heyman var dotter till juden Teodor Heyman, krämare och ägare av Rosenbergs fabriker i Mölndal, och dennes judiska fru, född Davidson. Elsa Björkman-Goldschmidt far var översten Fredrik Björkman.

Själv gifte hon sig 1921 med den judiske överläkaren Waldemar Goldschmidt.

Judinnan Björkman-Goldschmidt hade innan sitt författarskap andra engagemang och var med i Röda Korsets delegation för krigsfångar i Ryssland 1916-1918. samt föreståndare för Rädda Barnens hjälpverksamhet i Wien 1919-1924 där hon också var journalist 1928-1938. Hon hade inflytande över litteraturen i Sverige som utgivare och redaktör för Svensk Litterär Tidskrift 1958-1960 och hon blev ledamot av Samfundet De Nio 1950.

 

Hugo Valentin (1888-1963). Docent i historia vid Uppsala Universitet 1930, professor fr.o.m. 1948.

Ökänd judisk propagandist. Redaktör för Judisk Tidskrift sedan 1949. Hugo Valentin deltog 1933 i grundandet av Svenska Zionistförbundet. Hugo Valentin kallas i Menorah, nr.1-1975, "den svenske sionistledaren under flera decennier".

Valentin har bl.a. skrivit böcker som "De svenska judarnas historia" (1924),"Zionismen" (1933), "Antisemitismen i historisk och kritisk belysning" (1935), "Kampen om Palestina" (1940), "Zionismen som dröm och verklighet" (1950), "Antisemitismen, en fara för folk och individ" (1950) och slutligen "Judarna i Sverige" som kom ut när han dog.

Här ser man således hur en framträdande sionistisk aktivist och propagandamakare under flera år var professor i historia vid ett ledande svenskt universitet.

 

Judinnan Margareta Suber-Topelius (född 1892) var sondotter till juden Teodor Isak Suber i Bruzaholm och dennes fru judinnan Sally Elisabet Davidson.

Margareta Suber-Topelius blev en på sin tid känd författarinna, medlem i Sveriges Författarförening 1956-1961 och vice ordförande för Penn-klubben 1955-1961.

Suber-Topelius var även medarbetare i tidningar som Nya Daglig Allehanda och Svenska Dagbladet 1916-1922.

 

Margareta Suber-Topelius var också judinna enligt Judisk Krönika (nr.4-1971) och i Judisk Krönika, nr.6-1971, publicerar man ett längre utdrag från en av hennes böcker, med judiskt tema i synagogemiljö. 

1918-1931 var Margareta Suber-Topelius gift med med hovrådet Göran Topelius, son till hovrådet Georg Topelius, och som själv kommer från en judaiserad släkt där alla bärare av namnet Topelius skall vara ättlingar till juden Isak Zebulon.

Margareta Suber-Topelius och Göran Topelius fick en dotter, judinna enligt judiska kriterier, som blev gift med Patrik Reuterswärd (Jr.), professor i konsthistoria vid Stockholms Universitet 1973-1988.

Paret Suber-Topelius likaledes judiske son Christer Topelius (född 1923), blev förlagsredaktör och konsult till olika bokförlag. Christer Topelius var 1957-1981 gift med Ann-Sofi Topelius, dotter till professor Gösta Berg som bl.a. var styresman för Nordiska Muséet och Skansen och gift med Gunnel Hazelius-Berg som var ordförande för Nya Idun.

Ann-Sofi Topelius (född 1935) har också kommit fram här i livet och bl.a. blivit 1:e. intendent och chefsintendent på Statens konstmuséer 1981-1989 och chef för Konstförmedlingen på Nationalmuseum 1997-2000.

 

 ***


Judiska författare aktiva i ett mer nutida perspektiv
 

Under denna kategori tänkte vi gå in på judar som gjort sig kända i svensk litteratur antingen som författare av skönlitterära verk eller som mer faktainriktade författare. Mot slutet av denna indelning har vi en särskild sektion ägnad åt judar som söker profitera på den s.k. "förintelsen" genom att skriva böcker om sina liv och vad de skall ha gått igenom under den nazistiska epoken i Europa. 

 

Den i Samarkand födde juden Jascha Golowanjuk (född 1905, modern född Glück). Konsertmästare och violinist men efter sitt tillträde till Sverige skrev han en rad böcker som "Min gyllne väg från Samarkand" (1937), "Josef den lycklige" (1941), "Främling i eget land" (1942) och "Drömhandlaren" (1948). 

 

Helga Henschen (född 1917) är en känd konstnärinna och skulptör, som även skrivit en hel del böcker, bl.a. "Dårarna sjunger om natten" (1950), "Flygblad" (1982) och "Uppstudsingar" (1990). Aktiv inom ramen för Förenade Israelinsamlingen verksamheter.

Helga Henschens mor var judinnan Signe Henschen (född Thiel) och där således morfadern var den judiske bankiren Ernest Thiel. Helga Henschens far var professorn Folke Henschen.

1943-1947 var Helga Henschen gift med Peter Weiss, som vi skriver mer om strax nedan. 1961-1967 var Henschen gift med den Finlandsfödde författaren Ralf Parland (1914-1995).

Paret Weiss-Henschens dotter är judinnan Rebecca Weiss, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar och konstens värld, där vi också mer utförligt berättar om Helga Henschens intressanta släktband. 

 

Peter Weiss (1916-1982) född i Nowawes nära Berlin, Tyskland, kom till Sverige 1939. En känd judisk konstnär, författare och dramatiker som debuterade som författare 1947 och som bl.a. har skrivit "Rannsakningen" (1965) och "Motståndets estetik" (1975) samt skrivit om juden Trotskij ("Trotskij i exil", 1970) samt en hyllning till juden Franz Kafka ("Nya Processen", pjäs i tre akter, 1982).

Som jude blev förstås Peter Weiss första verk som "Från ö till ö" (1947) och "De besegrade" (1948) utgivna på det judiska Bonniers Förlag. Weiss har också samarbetat med den svenske juden Staffan Lamm i översättningen av boken "Natt med gäster" (1967). Teaterjuden Etienne Glaser var den som översatte Weiss "Sången om Skråpuken" (1967) samtidigt som juden Lars Gustafsson var den som översatte "Rapporter" (från 1968).

I avsnitten teater, respektive film och konst kommer vi nämna mer om den judiske mångsysslare.

Som vi berättat ovan var han först gift med judinnan Helga Henschen, men fr.o.m. 1952 var juden Weiss gift med en annan judinna, Gunilla Palmstierna-Weiss, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om teatern, då hon är en känd scenograf. Paret Palmstierna-Weiss´ dotter, judinnan Nadja Weiss, är f.ö. en känd skådespelerska på Dramaten.

 

Alexander Weiss (1924-1987) är en yngre bror till juden Peter Weiss. Kom till Sverige 1938, efter att ha varit bosatt i Berlin, och som flykting i England och Tjeckoslovakien. Alexander Weiss är författare men har också skrivit åtskillig lyrik och prosadikt. 1981 började han som scendramatiker med en experimentell pjäs, "Skärvor", vilken följdes av "Det möjliga livet". Har skrivit aforismer i Stockholms-Tidningen och även bidragit i den judiska tidningen Judisk Tidskrift, (Årg. 35, 1962. - H. 5-6, sid. 135-142) med en artikel om "Den ofullständiga 'slutgiltiga lösningen'"
 
Stefan Szende är en annan jude, född i Ungern 1901 och som kom till Sverige 1937. Verkade här som "fri skriftställare" och publicerade politiskt färgade böcker som "Drömmen om Ukraina" (Bonnier, 1941), "I guldets trollkrets" (Bonnier, 1941), "Europeisk revolution", (Bonnier, 1943), "Mellan våld och tolerans: minnen" (med företal av Willy Brandt, Tiden, 1975) m.fl. samt boken "Turkiet: nyckellandet i Orienten" (tillsammans med juden Ladislaus Stern, Bonnier, 1940).

Szende själv tillhörde den politiska eliten och var sedan länge en god vän med den tyske socialdemokraten Willy Brandt.

Szende ägnade sig också åt att sprida "förintelse"propaganda. I Stefan Szendes bok "Den siste juden från Polen" utgiven på Albert Bonniers Förlag 1944, ges på sidorna 298-299 en detaljerad redogörelse av vad som beskrivs som "människokvarnen" och "likfabriken" i det tyska koncentrationslägret Belzec i det ockuperade Polen. Enligt boken är redogörelsen baserad på "ögonvittnesskildringar" från "två judar som bistått dessa ohyggligheter" och som sedan lyckats fly därifrån. De två judarna har därefter kunnat berätta för omvärlden "om den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec". Man skall ha i minnet att den etablerade versionen idag, som våra officiella s.k. historiker underblåser, är att tyskarna i Belzec skulle ha massmördat hundratusentals judar med kolmonoxidgas.

Här har vi Szendes beskrivning av hur judarna massmördades i Belzec:

"De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. [...] De fördes in i stora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, var helt i metall och hade golv, som kundes sänkas ned.

Genom en sinnrik mekanism sänktes så golven med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.

Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.

Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.

Proceduren var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod nästa tåg och väntade. [...] Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massdödandets problem."

En högst pikant historia och f.ö. i linje med Nürnebergrättegångarnas historier om massavrättning med just elektricitet i Belzec (den idag rådande kolmonoxidversionen är av senare datum).

I förordet till den svenska utgåvan skriver Szende att "denna bok innehåller sanningen och inget annat än sanningen".

På baksidan av boken konstaterar Bonniers Förlag att Stefan Szende:

"...har verkställt en omfattande kontroll av alla uppgifter och kan på grundval av sin mångsidiga kunskap om Europa av idag gå i god för framställningens vederhäftighet. [...] Boken har alltså blivit den sanna och hittills enda berättelsen om 5 millioner judars förintande..."

Den "sanna" berättelsen?

Stefan Szendes bok blev hur som helst en bästsäljare - det såg våra kära judar minsann till - och 1945 gavs den ut på engelska med titeln "The Promise that Hitler Kept"

 
En annan judiska immigrant till Sverige undan nazismen är Nelly Sachs (1891-1970). Tysk-judisk författarinna som var bosatt i Sverige sedan 1940. Hon flydde Tyskland med bl.a. den prosionistiska Bonnier-förlagda författarinnan Selma Lagerlöfs hjälp. Nelly Sachs fick delat Nobelpris i litteratur 1966 för sin diktning om Israel.
 
Erwin Leiser (avliden, född 1923) var en tysk jude. Kom till Sverige 1938 som judisk flykting. Han är mest berömd för sina filmer, vilket vi berättar om i avsnittet om judar och filmen i Sverige. Här vill vi dock uppmärksamma att Leiser skrev en hel del. Förutom att han var medarbetare i tidningar som Arbetet, Aftontidningen, kulturredaktör vid socialdemokratiska Morgon-Tidningen, Stockholms-Tidningen, Expressen och SvD så skrev denne jude också flera böcker som "Sånger mellan krigen" (1950) och "Samtal i Berlin" (1969).
 

Den österrikiske juden Harry Schein (född 1924), proffstyckaren och Olof Palmes vän som bl.a. har varit ledare för Svenska Filminstitutet och chef för Sveriges Investeringsbank har också skrivit åtskilliga böcker. Däribland kan vi nämna "Har vi råd med kultur?: kulturhistoriska skisser", (Bonnier, 1962), "Inför en ny mediapolitik: kabeltelevision - bildskval eller kommunikation", (Allmänna Förlaget, 1972), "Makten" (Bonnier, 1990) och "I slutet av evigheten" (en roman, Bonnier, 1991).

Som vi berättat tidigare har Scheins tidigare hustru, skådespelerskan Ingrid Thulin t.o.m. donerat pengar till den israeliska militären!

 

 
Joachim Israel är en annan jude som kommit undan från nazisterna, och sedan etablerat sig i Sverige. Joachim Israel, född i Karlsruhe, Tyskland 1920, kom till Sverige 1938, där han etablerade sig som sociolog och författare. Han blev sedan professor i sociologi Köpenhamn 1968-1971 och därefter i Lund 1971-1986. Han har skrivit en hel del, och därutöver länge varit en tongivande debattör.

Joachim Israel var gift med Miriam Israel (1920-1996, född från den kända judiska klanen Valentin) och en känd barnpsykolog. Mirjam är f.ö. begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm. Deras son Dan Israel är en känd judisk förläggare, tidigare redaktör på Ordfront, sedan på Nordstedts Förlag och sedan på det nystartade förlaget Leopard ihop med Henning Mankell

 
László Hámori (1911-1984) är en jude som föddes i Budapest, Ungern, den 10 maj 1911. Dr. Jur. vid Universitetet i Budapest 1934. Biträdande advokat i Budapest 1934-1942. Fram till 1944 satt han i tvångsarbetsläger. 1945-1948 var Hámori anställd som journalist och politisk redaktör vid den socialdemokratiska dagstidningen Népszava i Budapest. Han kom till Sverige 1949 och var AK-arbetare 1949-1952 och sekreterare i Svenska kommittén för kulturens frihet 1952-1957. Svensk medborgare sedan 1957. Hámori har skrivit utrikespolitiska artiklar och kulturartiklar för svensk och utländsk press; samt varit författare av politiska böcker, reseskildringar och ungdomsromaner. Han har också bl.a. gjort två program för TV om Israel, 1968; samt medverkat i radions OBS-kulturkvarten mellan åren 1968-71. 1974 fick Hámori Sigtuna Stiftelsens stipendium och 1976 författarpension från Sveriges Författarfond. Han bodde i Sverige från 1949 till sin död 1984.

Bland hans egna verk finns skrifter för Utrikespolitiska institutet om Ungern men även flera Israelpropagandaböcker som: "Israel, löfte som infrias" (Militärlitteraturföreningen, [Hörsta], 1960), "Schalom kommer till Israel" (Svensk Läraretidnings Förlag, 1961), "Israel: en turisthandbok" (Wahlström & Widstrand, 1965), "Svärdet och plogbillen: en bok om det moderna Israel" (Natur och Kultur, 1967).

Hámori är även översättare av sionistboken "Israel" (text: Hermann W. Dippe, översättning och bearbetning av juden Laszlo Hámori, Generalstab:s lit. anst., 1980 (Turistserien)).

Hámori är även medförfattare till böcker som "Hundra miljoner fångar: Östeuropa under kommunistisk regim" (under redaktion av László Hámori och Norbert Zaba, Natur och Kultur, 1953), "Stormaktsspelet i Asien: med politisk uppslagsbok" (Laszlo Hámori & Erik Gate, Askild & Kärnekull, [Seelig], 1973), "Världspolitiskt lexikon: aktuell politik efter 1918" (Laszlo Hámori & Erik Gate, Natur och kultur, 1976).

Under 1970-talet tillhörde Hámori redaktionen för den sionistiska tidskriften "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen.  

 
Henry Konn (1909-1988), polskfödde jude, bosatt i Sverige sedan 1939. Skrev romanen "Född i en lövhydda" (Bonniers, 1973), och fick för denna "De Nios pris". 
 
Peter Paul Heinemann är född i Köln, Tyskland, 1931, och kom till Sverige som judisk flykting från Tyskland 1938, sju år gammal. Han har arbetat som kirurg och är känd som "radio-doktorn" i programmet "Doktorn har ordet", Sveriges Radio Örebro. Heinemann har skrivit böcker rörande sjukdomar och även om exempelvis mobbing. Han satt med i det etiska rådet som arbetade med frågan om Estonia-fartygets bärgning.
Fick Stora Journalistpriset 1984. Medverkar i seminarium oktober 1991 om Holocaust och "första" och "andra generationen" (se artikel i Judisk Krönika, nr.4-1991).
 
Redaktören och författaren Svante Löfgren (född 1918) har sitt svensk-klingande namn till trots en judisk bakgrund. Han är jude enligt judisk definition då hans mor kommer från den kända judiska klanen Josephson.

Varit verksam på Radiotjänst 1944-1945. Under åren 1949-1962, Expressens Pariskorrespondent och därefter korrespondent för tidningen i Tyskland 1962-1970. Efter sin Tysklandsplacering fortsatte Svante Löfgren som reporter i Los Angeles - USA 1970-1972, Genève 1973-1984. Vid sidan därom bedrev han också "förintelse"propaganda i bokform genom att skriva boken "R. Heydrich" (1967), samt en mängd andra böcker. Han har också haft ett möjligt att utöva inflytande på det internationella mediala planet då han var ordförande för Utländska Pressföreningen i Paris 1958-1960 och i Berlin 1964-1966.

 

Jan Gehlin (född 1922), är en känd jurist, översättare men också författare. Hans far var konstnären Hugo Gehlin, och hans mor judinnan och konstnärinnan Esther, från den judiska klanen Henriques.

Jan Gehlin har skrivit flera böcker och tillhört styrelsen för Sveriges Författarförening/Författarförbund 1950-1956 och 1959-1960 och 1969-1984 där han var vice ordförande 1961-1965 och t.o.m. ordförande under åren 1965-1982. Gehlin har också varit ledamot av Sveriges Författarfond sedan 1950-talet där denne jude var vice ordförande åren 1970-1990.

Därtill har han varit rådman 1965-1972 och hovråd och vice ordförande Svea Hovrätt 1977-1989. Han har suttit i Svenska Institutet 1967-1976 (som vice ordförande 1969-1976) och tillhörde Statens Kulturråd 1974-1977. Han har varit ledamot, sakkunnig och expert i flera statliga utredningar om upphovsrätt, yttrandefrihet och kulturpolitik och var särskild sakkunnig på Justitiedepartementet 1960-1963.

Jan Gehlin har bl.a. skrivit skriften "The Swedish Writer and his Rights" (1973), men torde inte direkt vara den som plädera för Ahmed Ramis yttrandefrihet och rättigheter att verka som författare i judeocratins Sverige.

Jan Gehlin är gift med en författarinna Marianne Alopaeus. Jan Gehlin judiska syster, textilkonstnärinnan Eva Gehlin, är gift med konstnären Björn Berg.

 

Inga Gottfarb, är också en judisk författarinna. Hon var med om att grunda Menorah och har suttit i dess redaktion. Hon är sedan länge aktiv i Förenade Israelinsamlingen samt medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Vice ordförande och medlem i styrelsen för Östersjöjudiskt Forum, året 1999, och sitter i redaktionen för "Östersjöjudisk bulletin".

Fadern var dem judiske grosshandlaren Leon Gottfarb, modern född Pagrotsky,

Inga Gottfarbs bror Ragnar Gottfarb var en välkänd judisk brottmålsadvokat som var styrelseledamot Sveriges Advokatsamfund sedan 1949, vice ordförande 1957-1961 och ordförande 1961-1963. Ragnar Gottfarb var under en period fullmäktig i Judiska Församlingen i Stockholm och var den judiska organisationen "Joints" representant i Sverige.

 

Brita Wigforss (född 1908), fadern med. dr. Jacob Felländer, modern född Ahronowitsch. Medarbetare i GHT 1948-1973 där hennes man Harald Wigforss var en känd sionistisk huvudredaktör. Brita Wigforss var redaktör för nyhetsbrevet Europa-Union 1948-1952 och lärare, docent vid Göteborgs universitet 1958-1960. Författare till flera böcker (där hon skrev under namnet Brita Tigerschiöld).

1.) Gift 1943 med Herbert Tigerschiöld, som då vara 2:e bibliotekarie på CTH (Chalmers) i Göteborg (han blev senare överbibliotekarie där åren 1964-1970).

2.) Gift sedan 1959 med Harald Wigforss, se denne.

 
Den judiske skådespelaren och regissören Erland Josephson (född 1923) skall vi uppmärksamma mer i vårt avsnitt om teatern men vi vill här också betona att denne jude också lanseras som författare till böcker som "En berättelse om herr Silberstein" (1957) och "Rollen" (1989), "Sanningslekar" (1990) och "Föreställningar" (1991).

Josephson erhöll bokförlaget Natur och Kulturs kulturpris på 150 000 kronor.

 
En annan författaraktiv jude från klanen Josephson är Björn Julén (född 1927), vars mor är född Josephson. Han är en författare som skrivit en rad böcker och som är universitetslektor i litteraturvetenskap i Stockholm sedan 1971. Dessförinnan var han litteraturrecensent på SvD 1957-1977 samt redaktör & ansvarig utgivare för Ord & Bild 1958-1961.

Björn Julén är en medveten jude som exempelvis deltog i den judiska kulturveckan 1983 som föredragare om svensk-judiska författare (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983).

 
Bertil Neuman (född 1921) är en känd man inom de svensk-judiska kretsarna som har inrättat ett judiskt pris, den s.k. "Kicki och Bertil Neumans fond". Bland tidigare pristagare ses: Per Ahlmark, Jackie Jakubowski, Jaff Schatz, Göran Rosenberg och Håkan Arvidsson, Gabi Gleichmann, Channa Bankier, Göran Larsson samt Nathan Shachar och Cordelia Edvardson.

Styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika (1991).

Han är författare till de judeocentriska böckerna "Något försvann på vägen" (självbiografisk) och "Bortglömda hjältar" (1999).

Som notis kan vi berätta att Bertil Neuman är far till den judiske SvD journalisten och "författaren" Ricki Neuman.

Det var hans son Ricki Neuman som skrev om glädjen att lyssna på ett band med inspelningar av Ahmed Ramis och Radio Islams sändningar och tyckte att det kändes:

"[...] obehagligt, upprörande - och skönt. Tänk att för en gångs skull ha rätt att hata, oreserverat, utan hänsyn, utan att försöka förstå, ungefär som gojim kan göra."

(Svenska Dagbladet, 29/1-1993.) 

 
Journalist-judinnan Madeleine Kats, som förutom journalist kan rubricera sig som författarinna och dansös. Efter en karriär på Bonniers Åhlén & Åkerlund var hon i mitten av 1960-talet anställd på Expressens kultursektion. Därefter gick hon vidare med frilansarbeten huvudsakligen i tidningen Vi Föräldrar men även i Bonnier-styrda MånadsJournalen. Hon är känd för att resa till sitt kära Israel som hon också skrivit om i bokform, men även rest till Indien, och var ordförande i Indisk-Svenska föreningen åren 1969-1971. Därutöver har hon varit engagerad i adoptionsfrågor och varit ledamot i nämnden för internationella adoptionsfrågor. Således har hon också skrivit böcker om Indien och adoptionsfrågor.

Hon är gift med journalisten Staffan Johnson, som är förgiftad av sin partners pro-Israelism och som följd därav skrivit kursboken "Israel" (Brevskolan, 1963), där Johnson presenterar en helt förvrängd historik om Palestinakonflikten, en version som inte ens idag sionisterna själva predikar.

 

 
Roland Schütt (född 1913) är en känd judisk författare som fick berömmelse för sin bok "Kådisbellan" (Norstedt, 1989). Boken "Kådisbellan" har filmats; bl.a. medverkar Stellan Skarsgård. Roland Schütt har också skrivit "Brakskiten: en midsommarnattsdröm" (Norstedt, 1992).

 

Bertil Schütt (1909-1983) är en annan judisk författare som trots sin körsnärsutbildning skrivit åtskilliga böcker. Kallad "Sveriges främste absurdist". Bror till Roland Schütt
 
Den kände judiske advokaten Leif Silbersky har också gett sig in i författarbranschen och skrivit "Rosenbaum"-böckerna ihop med Olof Svedelid, en deckarserie som sedan filmatiserades och kördes på SVT med juden Erland Josephson i huvudrollen som "Samuel Rosenbaum". Vi berättar mer om Leif Silbersky i vårt avsnitt om de judiska advokaterna.
 
Per Wästberg (Hirsch) (född 1933). Författare och medlem av Svenska Akademien. Har länge tillhört denna lukrativ bransch där det vimlar av kompisar i de olika stipendie- och prisnämnderna som kastar guld på varandra enligt principen: "I´ll scratch Your back if You´ll scratch mine!"

Exempelvis erhöll han december 1995 Gerard Bonniers litteraturpris på 100 000 kr, vilket kanske inte förvånar då han länge varit en gunstling hos Bonniers och varit sekreterare för Albert Bonniers 100-års fond.

Han har också haft en massmedial karriär som f.d. litteraturkritiker på Blekinge Läns Tidning och Arbetaren för att sedan bli chefredaktör för Dagens Nyheter 1976-1982.

Inom författarkretsarna har han stort inflytande och var ordförande för Svenska PEN-klubben 1967-1978, ordförande i Internationella PEN-klubben 1979-1986 och 1989-1990 och vice ordförande i Internationella PEN sedan 1986.

Per Wästberg är därtill grundare av Svenska Amnesty, grundare av Svenska Sydafrika-kommittén, samt grundare av Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter ihop med sionisterna Gerald Nagler, Inga Fischer-Hjalmars, samt Thomas von Vegesack.

Per Wästberg skriver i sitt bidrag om sin judiska familj Hirsch i boken "Det judiska Stockholm" om släktingen Axel Hirsch (sid. 183):

"Och olikt andra i släkten kommenterade han [Axel Hirsch] med förundran hur underkuvade, skrämda europeiska judar gjorde Israel till en demokrati med formidabel militär slagkraft."

Medverkar i "Det eviga hatet" (Bonniers).

Ordförande i kommittén för Raul Wallenberg monument på Raoul Wallenberg-torget. Stockholms stad har bidragit med 2,5 miljoner kronor till minnesmärket (se Judisk Krönika, nr.1-1999, sid. 27.

Som en del av hans egotripp har han instiftat "Wästberg-priset".

Son till Erik Wästberg och Greta Wästberg, se dessa. Bror till Olle Wästberg, se denne.

Åren 1955-1974 var han gift med författarinnan Anna-Lena Wästberg, som skrivit en bok tillsammans med Birgitta Gedin, se denna nedan. Anna-Lena Wästberg far var borgmästare i Lidköping, Robert Eldh.

Per Wästberg var sedan ihop med författarinnan Margareta Ekström som sitter i Amnesty, Svenska Institutets styrelse och PEN.

Sedan 1993 är Per Wästberg gift med kulturchefen Anita Theorell.

 

Lars Gustafsson.
 

Lars Gustafsson (född 1936), författare, adjungerande professor i filosofiska och germanska studier vid University of Texas at Austin, Research Fellow vid The Berlin Institute of Advanced Studies och litteraturkritiker. "Konverterad" till judendomen hösten 1983. Gustafssons judiska hemförsamling är den konservativa synagogan Agudas Achim, i Austin, Texas.

Litteraturkritiker och f.d. chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin (BLM) (huvudredaktör 1966-1972). Expressen 1961-1980 och SvD sedan 1981, debatt och på ledarsidan. Redaktionsråd i Moderna Tider (1999) och skribent i Bonnierska MånadsJournalen.

Lars Gustafsson skriver i Judisk Krönika, nr.4-1984.

Honorary Fellow hos Simon Guggenheim Foundation. Årets Svensk i Världen 1993. 

Lars Gustafsson - konverterad till judendomen, ihop med juden Tobias Berggren - också konverterad till judendomen delade De Nios Stora pris à 200 000 kronor, 1990.

Gustafsson har bl.a. skrivit boken "Frihet och fruktan" (1985) tillsammans med Per Ahlmark, därtill medverkar han i boken "Judisk Identitet". Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Gustafsson var tidigare gift med författarinnan Madeleine Gustafsson som bl.a. skriver på Dagens Nyheters kultursidor, men på senare tid har han äktat en riktig judinna, Alexandra Chasnoff (Ginsburg). 

 

 

Georg Klein (född 1925). Ungersk jude, kom till Sverige 1947 som s.k. "överlevande" från "förintelsen". Tumörbiolog. Chef för Institutionen för tumörbiologi vid Karolinska Institutet sen 1957. Professor i tumörbiologi vid Karolinska Institutet. Gästprofessor Hebrew University, Jerusalem 1973 och 1974.

Författare, bl.a. "Ateisten och den heliga staden". Medverkar i boken "Judisk Identitet". Medverkar i "Det eviga hatet". Har skrivit korrespondens-böcker med Per Ahlmark och Lars Gyllensten, se dessa.

Vittne i rättegången mot Ahmed Rami. Ledamot i Samfundet Sverige-Israel. Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Medverkar i "medicinskt afton" under Israels 50-års jubileumsfestival, den18/3-1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

Satt i juryn för utdelandet av Zionistiska Federationen 1987-års "Jerusalempris" (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987).

Georg Klein "tackade" de allierade för kriget mot Irak genom besök till Amerikas, Storbritanniens och Israels ambassad (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

Professor Georg Klein var en av de prosionister som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras (se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987).

F.ö. berättar vi mer om Kleins aktivism för Israel i vårt avsnitt om Israels nätverk inom utbildningsvärlden.

 

DN, 11/8-1995. Juden Georg Kleins nya bok recenseras i DN. Där beskriver han hur svenskarna är "fredsskadade" eftersom de inte attackerar sina grannländer. Dessutom menar han att alla svenskar är trångsynta, fördomsfulla, handlingsförlamade, svaga och naiva. Till skillnad från judarna.

 

Den judiska regissören, författaren och långfilmskonsulenten Marianne Ahrne.
 

Marianne Ahrne (född 1940), vars far hette egentligen hette Zupanc i efternamn, modern var född Ahrne. Judisk författarinna och filmregissör samt litteraturkritiker i SDS och filmkritiker i tidningen Chaplin. Ahrne har bl.a. skrivit "Katarina Horowitz drömmar" (1990).

Marianne Ahrne har även gjort flera filmer och serier. Bl.a. regisserade hon TV-serien "Den tredje Lyckan", och gjorde filmen "Pojkar, flickor och en och en annan drake", tillsammans med Rigmor Robert.

Marianne Ahrne har också gjort en propagandafilm tillsammans med den judiske författaren Peeter Puides och dennes "jakt efter sanningen om Estlands förflutna under judeförintelsen", vilket resulterade i dokumentären "Fem över tolv" (2000).

Se även Judisk Krönika, nr.2-1990. 

Ahrne är sedan 2003 långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet. Som Dagens Nyheter, Internetversionen, 6/10-2003, skriver:

"Marianne Ahrne efterträder Lena Hansson Varhegyi som konsulent för blågul långfilm. Hon får en oerhörd makt över vilka manus som ska få produktionsstöd - och därmed hamna på de svenska biodukarna. "

 

När man firade sionismens triumfer med den s.k. "Israel-festivalen" för år 1990 var Marianne Ahrne en av deltagarna på festligheterna, något som rapporterades i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990.

Måste sålunda kännas tryggt för sionismens agenter i Sveige att Israelagenten Ahrne fått "en oerhörd makt över vilka manus som ska få produktionsstöd - och därmed hamna på de svenska biodukarna".

 

 

Maria Bergom-Larsson, författare, pedagog, från den judiska Bonnier-klanen. Hon har flera potenta släktingar som vi nämnt närmare i vårt avsnitt om Dagens Nyheter, där hon tidigare medverkat. Hon har också skrivit i Aftonbladet, FiB/K samt i Ord & Bild. Kontaktperson och lärare i Ellen Key skolan, Spånga. Observera att Ellen Key var förlagd av samt en god väninna till just familjen Bonniers.

 

Juden Lennart Kanter har givit ut tre romaner. Kanter är egentligen advokat och var den som finansjuden Gabriel Urwitz använde som sin advokat för att försvara hans Gotabank-affärer. Lennart Kanter skriver också recensioner i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1996) och har tidigare medverkat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet.

 

Joakim Philipson är en jude från en av de gamla judiska klanerna i Sverige, som har rejält återaktiverats i sin judaism. 1992 utkom han med boken "Tecknet och tystnaden" som utkom på det judiska förlaget Bonniers, och juden Philipson förärades med De Nios litterära pris 1992. Som aktiv jude är Philipson med i synagognämnden för den stora synagogan i Stockholm, det judiska begravningssällskapet Chevra Kadisha och även aktiv i JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred. Han var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000. Han verkar även som bibliotekarie.
 
Jonas Bonnier (född 1963), är en ung klanmedlem och son till Lukas Bonnier, som också prövat på författarskapet. Därutöver har han verkat inom Bonnier Tidskrifter och bl.a. varit VD för MånadsJournalen och Vi Föräldrar.
 
Maria Borelius är den judiska TV-reportern och vetenskapsjournalisten som vi berättar mer om i vårt avsnitt om televisionen, där hon sedan länge är aktiv. Hon har också författandet som sidosyssla.
 
Tomas Böhm (född 1945 i Sverige) där föräldrarna judiska flyktingar under andra världskriget från Ungern och Österrike. Massmedial judisk psykiatriker och psykoanalytiker som haft egen psykologspalt i Expressen. Han printar även ned sitt dravel i bokform och kallas därför "författare". Har exempelvis skrivit boken "Inte som vi!" (1993) som innehåller ett kapitel där han samtalar med den polske juden Ludvig Igra, som vi skriver om nedan. Böhm har också skrivit boken "Att ha rätt: Om övertygelse, tolerans och fundamentalism" (Natur & Kultur) samt romanen "Fjällturen" (1980), en bok om judisk identitet. Därutöver medverkar han i Jakubowskis judebok "Judisk Identitet" och recenserar böcker i Judisk Krönika (se nr.3-1990 där han recenserar Helen Epsteins bok "Children of the Holocaust", samt Judisk Krönika, nr.3-1987). Som judisk etnocentrist är han självfallet gift med en judinna, Suzanne Kaplan, psykoanalytiker och doktorand vid Stockholms Universitet som "föreläser om barn under Förintelsen och om hur det är att överleva Förintelsen som barn och att leva med minnet som vuxen". Hon tillhör nätverket kring det judiska Projektet Levande Historia. 
 
Ludvig Igra (född 1945 i Polen, död 2003), är en jude som hårdlanserades som psykoanalytiker och fackboksförfattare. Igra var rektor för utbildningsinstitutet inom Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys. Igra har publicerat böcker som "Objektsrelationer och psykoterapi" (1983), "På liv och död" (1988) och propagandaboken "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet" (Natur och Kultur). Därutöver skriver i tidningen "Divan" (psykoanalys). Igra medverkade också i boken "Judisk Identitet".

I sin analys av Igras bok "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet" (Aftonbladet, 5/6-2001) tar man upp Igras begrepp "Destruktivitetens triad" "de inslag i själslivet som är roten till det onda" och som "enligt Igra" kommer "av narcissismen, de fientliga projektionerna och analsadismen". Där den senare komponenten utgör ett klassisk exempel på judisk snuskifiering av den politiska debatten med deras ständiga kiss-och-bajs-fixering á la juden Freud. Aftonbladet försöker förstå Igras terminologi:

"Analsadismen ligger till grund för när något beskrivs som ett orent som måste fördrivas med tvång - när de andra förknippas med fekalier, ohyra, kackerlackor och så vidare. Skällsord som kan ingå i vardagen barn emellan ("du är en bajskorv"), och i vuxnas uttalade eller omedvetna tankegods, men som under vissa samhälleliga omständigheter, kristider, och särskilt med manipulation ovanifrån, kan slå över i masspsykos och våld. Hinnan är tunn - hos Igra beskrivs den som så tunn att det förfärar."

Samtidigt ställer sig faktiskt Aftonbladets recensent något skeptisk till det annars så hyllade verket:

"Han undviker allt som är känsligt - allt som skulle kunna utgöra praktexempel på hans idé om hur snabbt roller växlar: Israels behandling av palestinierna, de svenska mediernas nazistuthängning, Natos bombningar av Jugoslavien. Han nämner dem inte ens. Är det förträngning, eller vad är det? En komplett tystnad om några av kärnkonflikterna!" 

När Ludvig Igra plötsligt avled 2003 kunde man i SvD senare därefter läsa en annons införd av hans anhöriga i SvD (13/7-2003) där dessa tackade sina medsörjande bl.a. för deras stöd i sorgen och "bidrag till trädplantering". Självklart syftade de här på de gamla vanliga trädplanteringarna i Israel inom ramen för den Judiska Nationalfonden, något som visar vilken typ av sionistisk fanatiker denne psykoanalytiker varit när han t.o.m. efter sin död fortsätter sitt stöd för den sionistiska ideologin.

 

Michael Ben-Menachem är en jude född i Ungern 1936 och bosatt i Sverige sedan 1965. Ben-Menachem arbetar som klinisk psykolog i Göteborg. Han har utgivit publikationer inom psykologi i Sverige och i Ungern. Dessutom har han översatt svensk skönlitteratur till ungerska.  
 

Richard Swartz (född 1945), Svenska Dagbladets Wien- och Östeuropa-korrespondent. Författare. Skriver även i Moderna Tider och Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.4-1990 och Judisk Krönika, nr.2-1995). Gift med kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic, författare till bl.a. "Balkan Express" som är regelbunden skribent på DN-kultur. 

 

Maciej Zaremba (född 1951), polsk jude som kom till Sverige 1969. Studier bl.a. i historia och idéhistoria. Journalist. Arbetar bl.a. på Dagens Nyheter och Moderna Tider.

Har skrivit "Rzeszów: bland polska bönder" (med text av Maciej Zaremba, och förord av Birgitta Trotzig, (Stockholm, Öppna ögon, 1983), "Arbetet före kapital: den katolska kyrkans sociallära" (tillsammans med katoliken Erwin Bischofberger, (Brevskolan på uppdrag av Svenska kristna socialdemokratiska förbund, 1985), "Minken i folkhemmet: essäer" (Timbro, 1992), "De rena och de andra: om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd." (DN-Förlag, 1999), "Kyrkan & friheten: en debattbok om den fria Svenska kyrkans identitet och demokrati." (Cordia, 2000).

Därutöver har Zaremba också medverkat i samlingsverket "Världen i Sverige: En internationell antologi", av Madeleine Grive och Mehmed Uzun, (En bok för alla, 1995).

Zaremba är en polsk jude som maskerar sig som kristen trots att hans mor var en öppen judinna och där Zaremba kom till Sverige i samband med utrensningen av sionistiska judar i Polen. Zaremba är god vän och samarbetar nära med de likaledes polsk-relaterade judarna Göran Rosenberg och Jackie Jakubowski. Vi skriver mer om Zaremba i vårt avsnitt om Dagens Nyheters kultursidor.

Maciej Zaremba var tidigare gift med sionistkvinnan Agneta Pleijel, se nedan.

Peeter Puide är en estnisk-född (1938) jude, författare och propagandist som är bosatt i Sverige sedan 1945. Medlem av Svenska PEN-klubben, Estlands Författarförbund och Sveriges Författarförbund. Peeter Puide har skrivit "Överlevande" (dikter, Bonniers, 1981), "Till Bajkal inte längre" (roman, Bonnier, 1983), samt "förintelse"propagandaboken "Samuil Braschinskys försvunna vrede" (Norstedt, 1997).

Peeter Puide har också gjort en propagandafilm tillsammans med den judiska filmaren och författarinnan Marianne Ahrne om Puides "jakt efter sanningen om Estlands förflutna under judeförintelsen", vilket resulterade i dokumentären "Fem över tolv" (2000).

 

Aleksander Perski.

 

Aleksander Perski är en medialanserad judisk stressforskare som numera agerar författare och guru inom stressbranschen, liksom föregångaren, juden och professorn Lennart Levi. Aleksander Perski har forskat om stress i 30 år. Han studerade psykologi vid Uppsala Universitet och National Institute of Health i Baltimore, USA. Sedan 2000 leder Perski Stressmottagningen - en forskningsklinik vid IPM (Institutet för Psykosocialmedicin, som lydde under Lennart Levi) och Karolinska Institutet.

Aleksander Perski skrev först "Det stressade hjärtat" som gavs ut på det judiska Brombergs Förlag 1999. Numera tillhör Perski Bonnier Fakta där han 2002 gav ut boken "Ur balans – Om stress, utbrändhet och vägar tillbaka till ett balanserat liv".

 

 

Jens Lapidus (född 1974) tillhör också "det utvalda folket". Han är i grunden jurist men för allmänheten känd för sina bestsellerböcker som bl.a. filmatiserats, böcker som "Snabba cash" (2006), "Aldrig fucka upp" (2008) och "Livet deluxe" (2011). Beskrivningar av slaver i den s.k. jugoslaviska maffian hade f.ö. av våra projudiska medier stämplats som "djupt antisemitiska" om de hade använts om de kriminella judiska nätverk som finns i exempelvis "Little Odessa", USA.

Jens Lapidus har också figurerat som kommentator på programmet "Efterlyst" på TV3.

I en intervju med SvD:s judiska journalist Jeanette Gentele berättar Jens om sin judiska uppväxt (SvD 10/1-2010):

"En avgörande upplevelse var samhörigheten på det judiska sommarkollot Glämsta där han var som barn och där han själv också varit ledare."

Jens Lapidus är fortsatt involverad i den Judiska Församlingens arbete och valdes 2008 in i Judiska Församlingens fullmäktige i Stockholm, där han representerar partiet Judisk Samling. Ett parti som f.ö. fördömer sammansmältning av judar och på sin hemsida kallar "assimilation" ett stort hot mot judisk existens. Så här skriver partiet om Judiska Centrets betydelse i Stockholm, samlingsplatsen för huvudstadens judar:

"Ett av de största hoten mot judiskt liv i Stockholm är en tilltagande assimilation och utträde ur församlingen av medlemmar i åldern 20-35 år. Stockholms judar lever spridda över staden och det finns behov av en plats att samlas och umgås på. Många unga människor försvinner ur det judiska livet."


Jens Lapidus.

För att råda bot på assimilationen av stadens judar vill partiet bland annat "vitalisera" Centret och göra det till ett "verktyg som gör att vi drar in och/eller behåller medlemmarna i den judiska gemenskapen".

Judisk Samling vill även att icke-judiska partners så fort som möjligt ska inlemmas i judendomen: "Vi behöver också en naturlig plats att integrera den icke-judiska partnern in i det judiska livet", skriver partiet. Partiet vill också se en tydligare solidaritet med den rasistiska staten Israel, och påpekar att "vi stödjer Israel i dess konflikter med sina grannar".

Jens Lapidus Israelaktivism ses också då han var moderator för den s.k. "Israeldagen" för år 2010, detta enligt Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.4-2009.

Som en parentes kan nämnas att hans pappa Robin Lapidus är journalist och 1990-1997 presschef på AMS, 1997-2008 presschef på Försäkringskassan och fr.o.m. 2008 kommunikationschef på Skolinspektionen.

 

 

Torbjörn Elensky (född 1967) är en judisk författare som gått den vanliga nepotistiska karriärvägen där han 2001 erhöll "Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare" och sedan utgivit en rad böcker på samma förlag, ånyo Albert Bonnier. Elensky dyker också upp som skribent och debattör i en rad fora som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och SVT.

Till några av hans propagandaalster för den judiska saken kan nämnas:

"Gammalt gift i livsfarlig ny kombination", SvD kulturdebatt 16/2-2015, om "antisemitism... som sprids av rappare, islamister och av dem som inte förmår att skilja mellan legitim Israelkritk och hat mot alla judar".

"Stoppa Muhamed Omars islamistiska maffiametoder", Newsmill 1/10-2009.

"Kan en jude vara lycklig i Frankrike?", DN 5/5-2009.

"Ej folkbildning. Teorier om konspirationer stänger samtalet", DN 11/5-2009. "Urkonspirationen är den judiska. [...] Påståenden som i dag har skrämmande stor spridning både i väst och i arabvärlden. Förintelseförnekare och konspirationsteoretiker är samma andas barn."

"Bekämpa antisemitismen utan skygglappar", gästkrönika i Svenska Kommittén mot Antisemitisms nyhetsbrev oktober 2015.

Elensky har också drivit kampanj mot författaren Ingmar Karlsson för dennes Israel-kritiska bok "Bruden är vacker men har redan en man" som inte föll sionisterna i smaken.

 

Marie Almén - Skrev boken "Hebrons dal", utgiven på det judiska Megilla-förlaget, 1999 (se tidningen "Menorah", nr.2-1999, sid. 16).

 

Mikael Enckell, författare och psykoanalytiker verksam i Helsingfors. Har skrivit boken "Saknadens lov". Medverkar också i Judisk Krönika.

 

Peter Luthersson, SvD:s kulturchef 1993-2001, var universitetslektor vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lunds Universitet sedan 1985 och innehade den prominenta posten som studierektor där 1985-1993. Luthersson har varit redaktör för Tidskriften för Litteraturvetenskap 1990-1992 och medverkat i ett flertal böcker som "Modernism och individualitet" (1986, 1993), "Medialiseringen av Sverige" (red. 1997), "Eliterna som abdikerade" (red. 1998), "Efter partistaten" (red. 2000) och "Svensk litterär modernism. En stridsstudie". Sedan 2001 är Peter Luthersson prefekt för området Konst, kultur och kommunikation, K3, på Malmö Högskola sedan 2001. Luthersson sitter sedan 2002 i Judisk Krönikas redaktionskommitté.

 
Daniel Frydman, författare, debuterande.
 
Rickard Fuchs, modern född Kagan. Känd läkare och författare med komisk inriktning. Bror till Leslie Fuchs som länge hade ett förhållande med Gudrun Schyman och som samtidigt fick barn med dottern till biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl.

Rickard Fuchs sågs annonsera "trevlig pesach" i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.2-1986.

Rickard Fuchs och hans hustru Catharina med familj önskar "Mazal tov!" (grattis) för att fira Israels 40 årsdag, i en stor annons i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen). 

 

Suzannah Gottfarb, judisk skribent och författare som skrivit boken "Systrarna Blaumans hemlighet" (Brombergs, 1987) och "Hamna i helvetet" (Rabén & Sjögren 1999). Medarbetare i Judisk Krönika där hon skriver och recenserar böcker.
 
Ralph Herrmann, judisk författare med judiska teman som preferens. Har skrivit boken "En fest för ögat" (1980) om Isaac Grünewald, och boken "Haberlands. En familj som byggde Berlin." (Natur och Kultur, 1996), om en tysk-judisk dynasti (boken recenseras i Judisk Krönika, nr.5-1996).
 
Dan Korn, är en ortodox jude där fadern österrikisk jude uppvuxen i Norge. Dan är uppväxt Göteborg, men bor nu i Antwerpen. Författare till bl.a. böckerna "Se himlen genom taket", "Utdöingsbygd", "På böggda" (se artikel om honom i Judisk Krönika, nr.1-1999).
 

Annette Kullenberg, journalist. författare, f.d. ordförande för Publicist-Klubben (PK). Annette gjorde sig en gång känd som någon sorts kritiker av det svenska etablissemanget och skrev en uppmärksammad bok "Överklassen i Sverige" (1974). Själv tillhör hon just denna elit för att inte för att tala om hennes många potenta släktingar, som kusinen och juden Gabriel RomanusSvenska Kommittén mot Antisemitism, samt syskonen Kerstin Vinterhed (Dagens Nyheter) och Claes Borgström (JÄMO) och systerdottern Stella Fare (Stockholmspartiet).

 
Ingrid Lomfors, "historiker" och "författare", verksam i Göteborg. Har studerat vid det judiska universitetet Brandeis, USA. Skribent i Judisk Krönika (ex-vis nr.3-1999) och skriver ihop med Maria-Pia Boëthius. Har skrivit "Breven från Hertha, sammanställda av I.L.", brev skrivna av Hertha Josias. Ingrid Lomfors var sekreterare under Per Wirtén i regeringens tillsatta kommission som utredde Sveriges transaktioner med nazi-Tyskland 1998. Lomfors tillhör Levande Historia projektets nätverk av judiska propagandister.
 

 

Sigge Eklund (född 1974) är lanserad som "författare" efter att ha utgivit ett flertal böcker på Albert Bonnier Förlag.

Han utges också som internetentreprenör och TV-producent och är på senare tid känd för sin podcast Alex & Sigges podcast, som han sköter med sin sionistpolare Alex Schulman. Podden har under 2015 en lyssnarkrets på 500 000 personer per vecka vilket ger intäkter på 200 000 kr till duon per veckopodd (Resumé 26/9-2015).


Sigge Eklund och Alex Schulman

Sigge Eklunds far är den kände judiske ekonomen Klas Eklund, i sin tur son till den judiska skådespelerskan Fylgia Zadig och skådespelaren Bengt Eklund.

Klas Eklunds hustru är numera Pernilla Ström, ledarskribent på Bonnier-ägda Dagens Nyheter och som bl.a. tjänar pengar på att sitta som styrelsemedlem för Bonnier AB och Bonnierförlagen AB.

Sigge Eklund har också gjort karriär inom Bonnier-sfären då han varit webbstrateg på Bonnierförlagen. Därutöver har Sigge haft webbyrån Hyperlog med Thorsten Flincks tvillingbror på 1990-talet, grundat Bloggportalen, varit bloggansvarig på Aftonbladet samt grundare av Vulkan.

 

Sigge Eklund regisserar svenska poddeliten.


Sigge Eklund har svårt med kritik. I en intervju i tidningen Metro (16/4-2014) skriver man:

"Förutom att skriva böcker gör han även en podcast med parhästen Alex Schulman, regisserar shower och skapar tv-format. Sigges inflytande på det svenska kulturlandskapet är så stort att tidningen Filter i sitt senaste nummer ägnar 15 omtalade sidor åt att dissekera hans gärning – och det påstått narcissistiska arvet inom hans familj. Sigge är inte road av artikeln. Vi börjar i den änden."

Tidningen Filters kritik ledde dock till det ringa intellektuella svaret från Sigge Eklund som helt enkelt lät spela in en video där han urinerar på den missahagliga tidningen.

 

 

Sigge Eklund urinerar på en mot honom kritisk tidning, bild och bildtext från Resumé 7/5-2014. Judisk kulturdebatt á la 2000-talet.

 

Sigge Eklunds bror är mediaspelevinken Fredrik Eklund. Fredrik har en brokig karriär där han arbetat ett tag på Finanstidningen för att 1999 grunda IT-bolaget Humany tillsammans med bl.a. Carl Bildt och pappa Klas i styrelsen. Fredik har därefter haft en karriär som bögporrstjärna i USA för att sedan bli mäklare och realitykändis i TV-program som Millon Dollar Listing New York och Svenska miljonärer.

Fredrik visar familjens judiska preferenser genom att som kärlekspartner förstås ta en annan jude, en Derek Kaplan.

 


Fredrik Eklund

 

Ingvar Lundin, judisk radioman på Sveriges Radio, journalist och "författare". Är den som hjälpte "överlevanden" Ferenc Göndör att göra radioprogram om dennes påstådda umbäranden i nazisternas händer. Vi berättar mer utförligt om Lundin i avsnittet om Sveriges Radio. Ingvar Lundin sitter som medlem av styrelsen för den judiska organisationen Östersjöjudiskt Forum och sitter i redaktionen för "Östersjöjudisk bulletin". Ingvar Lundin har skrivit boken "Baltiska judar - fördrivna, förföljda, förintade" (Warne Förlag, 2000, 237 sidor). Boken recenseras av Leon Gerson i Menorah, nr.4-2000, som kallar boken för "nödvändig" samt "välskriven och därför lättläst" med uppmaningen "Köp den och läs den!"
 
Jaques Werup (född 1945), modern från den judiska klanen Nessim. Jaques Werup är delvis bosatt i Frankrike. Skriver romaner, diktsamlingar, skivinspelningar, egna sånger samt kritiker Sydsvenska Dagbladet. Ihop med Jan Troell, var han också ansvarig för manus till filmen "Så vit som en snö" (2001). Också skribent i Judisk Krönika.

Jaques Werup intervjuas i Judisk Krönika, nr.6-1983, med anledning av hans då nysläppta bok om sin sefard-judiska morfar, "Shimonoffs längtan" som utkom på det judiska förlaget Bonniers. Judisk Krönikas Salomon Schulman ställer där frågan: "Vad betyder det judiska för dig?", varpå Werup svarar:

"- Det judiska har alltid lockat mig och jag tycker om mitt lilla judiska arv.

- Min morfar var ointresserad av religionen från det ögonblick han smet iväg från sin familj i Varna, där han känt sig så instängd. Av sina få judiska vänner i Malmö kallades han för "hedningen". Däremot sökte han alltid efter en tillhörighet, en egenskap som jag uppfattar som starkt judisk, samtidigt som han ville bryta sig ur den judiska tillhörigheten. Han kände inget behov av vare sig församling eller konfession, utan var i sanning en vandrande jude, som ofta ironiskt och med stor humor drev med den judiska församlingen."

Werup berättar där också att han "är attraherad i rotlösheten i den judiska litteraturen"

Jaques Werup har bl.a. turnerat i Tel Aviv i Israel.

 

Anne Grynberg, judisk författare. Skrivit boken "Förintelsen - Utrotningen av Europas judar" (Berghs Förlag).

 

Peter Mosskin är en judisk författare som lanseras på våra kultursidor. Böckerna "Glöm inte att jag finns", "Giv åt den fege en hingst" och "Där stäppen tar slut" av Peter Mosskin, har samtliga judiska teman.

I dessa böcker berättar Mosskin bl.a. om sin far, den judiske skräddaren från Kronstadt som invandrade till Stockholm och hela livet vidhöll sin berättelse om att han var av adlig börd, men att hans far uteslutits ur släkten p.g.a. att han gifte sig med en judinna.

Peter Mosskin har också skrivit boken "Myten om industrialismen" (Bräcke 1984). Han har tidigare fått Ivar Lo-priset på 125 000 kronor.

Peter Mosskin är även aktiv inom musiken och har exempelvis samarbetat den judiska klezmerorkestern Sabbath Hela Veckan.

Peter Mosskin är t.o.m. släkt med författaren Gunnar Ekelöf (se Dagens Nyheter, 8/9-2000). I tidningen Judisk Krönika (nr.5-2001) intervjuas Peter Mosskin i en artikel där man också talar om "[...] poeten Gunnar Ekelöf, som var gift med Peter Mosskins båda mostrar – fast med en i taget!"

 
Magdalena Ribbing, DN-journalist och författarinna specialiserad på etikettfrågor. Medverkar i den judiska boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998). Skriver ett kapitel "Från Leja till NK", och berättar där att hon är barnbarns barnbarns barnbarn till Benjamin Leja, se denne. 

 

***
 

Bland de judar som bara slänger ur sig någon enstaka bok och sedan kallar sig "författare" hittar vi:

Lena Einhorn, dotter till sionistparet Jerzy och Nina Einhorn, bägge med starka kopplingar till Förenade Israelinsamlingen där Nina varit ordförande 1994-1999.

Lena Einhorn leder ett produktionsbolag för dokumentärer på TV och gjorde en stor propagandainsats med dramadokumentären "Handelsresande i liv" för statliga TV om juden Gilel Storchs insatser under andra världskriget. Ihop med denna film gav hon även ut en bok med samma titel, och kan därför nu titulera sig som "författare".

Lena Einhorns namn annonseras f.ö. i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-2001, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.

Hennes numera avlidne judiske far Jerzy Einhorn har f.ö. också gjort sig känd för sina böcker om "förintelsen" däribland "Utvald att leva, Minnen." (Albert Bonniers Förlag, 1996) och en bok om den svenska sjukvårdens förfall.

 
Jackie Jakubowski (född 1951), i Polen och som kom till Sverige 1970 är också en klåpare som kallar sig författare, dock är hans rena böcker en mycket mager samling. Snarare är Jackie Jakubowski känd som chefredaktör och ansvarig utgivare för Judisk Krönika och "kulturskribent" i Expressen och Dagens Nyheter.

Till hans mindre kända författarskap hör hans skrift "Jewish Identity in Sweden: From Mosaic Citizen to Zionist Jew" (1986). Och skall man gå igenom hans skrifter kan man i boken "Judiska prövningar och omprövningar" (utgiven på judiska förlaget Brombergs, 1992) på sida 6 se Jackie Jakubowski skriva att:

"[...] min tvillingsyster är officer i den israeliska armén, [...]."

Vilket är föga förvånande när man betraktar den proisraeliska aktivism som genomsyrat denne judes arbete.

 

Jackie Jakubowski, "PR-man" för Israel och tidigare informationssekreterare för den proisraeliska propagandaorganisationen Solidaritetskommittén för Israel.

  

Göran Rosenberg, vars föräldrarna var polska judar som kom från det judiska gettot i Lodz och sedan satt i Auschwitz, kallar sig också "författare". Han har förvisso skrivit böckerna "Friare kan ingen vara" och "Det förlorade landet" (1996) (den senare boken beskrivs i Judisk Krönika, nr.4-1996, som "en oerhört judisk bok") samt nu senast en bok om massmedia-journalistik.

Dock är det främst som journalist och proffstyckare denne jude gjort sig känd. Vi går i våra avsnitt om statstelevisionen, där han länge verkat, mer djupt in på Rosenbergs judiska aktivism.

Rosenberg intervjuas av den judiske bosättaren Jonathan Freud, i en lång artikel i Judisk Krönika, nr.4-1996. Freud skriver:

"Det är som att sitta med en israelisk vän. Inte bara för att han talar hebreiska utan brytning. Kroppsspråket, gesterna och mimiken förefaller också israeliska."

"De två tonårsåren i Israel har format honom i en utsträckning som han antagligen inte ens själv är riktigt medveten om."

Där Rosenberg också säger:

"- Jag har alltid varit en bra teoretisk jude."

Göran Rosenberg är f.ö. far till skådespelerskan Vanna Rosenberg

 

*** 

 

Bland de Israel-relaterade judiska författarna, som bor eller bott i den judiska rövarstaten märks:

 

Jonathan Freud, bosatt sedan 1970-talet i Israel och där t.o.m. bosättare på av FN som bosättningar fördömt territorium. Han har skrivit böckerna "En judisk bosättare", "Judarnas konung. Berättelsen om Herodes" (1988) samt romanen "Palestinsk oskuld" (1987) och erhöll det sionistiska Torgny Segerstedt-priset 1994. Därtill samarbetar han med tidskriften judisk Krönika, se exempelvis Judisk Krönika, nr.2-1991 där Freud skriver om Israel och arabstaterna och Judisk Krönika, nr.4-1996, där han intervjuar Göran Rosenberg.

 

Feministjudinnan Anita Goldman har också levt i Israel sedan 1980 men i slutet av 1990-talet återvände hon till Sverige. Hon har varit israelreporter för judeägda tidningen Göteorgs-Posten och är numera krönikör i Aftonbladet. Goldman har skrivit: "Våra Bibliska Mödrar" (1988). "Den sista kvinna från UR". "Stenarnas döttrar". "Rita Rubinstein åker tunnelbana i den bästa av världar". "Snäckans sång". "Mållös". Och 1999 tilldelades hon det prestigefyllda Elin Wägner-priset.

Därtill medverkar Anita Goldman regelbundet i Judisk Krönika, (se Judisk Krönika, nr.1-1991, hon skriver en artikel om GT i Judisk Krönika, nr.4-1999, och om Jerusalem i Judisk Krönika nr.5-2000). Anita Goldman var också under sin vistelse i Israel samtidigt reporter för Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah.

Anita Goldmans syster är den judiska pjäsförfattaren Marianne Goldman som vi skriver mer om nedan i vårt avsnitt om judar och teater

 

 

Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1995.

Författarinnan Maria Scherer på fest för Förenade Israelinsamlingens - Keren Hayesods - 75-års jubileum.

Scherer höll där "ett gripande tal" för det sionistiska audioriet.

  

Den sionistiska Judinnan Viveka Heyman som vi berättar mer om i vårt avsnitt om tidningen Arbetet där hon länge spelat en framträdande roll, kallas också för "författarinna".

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, sid. 20, kan man t.o.m. se ett foto med "författarinnan" Viveka Heyman dinerande med de absoluta topparna i Israel från Israels regering och utrikesdepartement, på en lunch som hölls i december 1970.  

 

Nathan Shachar, "konverterad" till judendomen och bosatt i Israel och Israelkorrespondent för Dagens Nyheter. Till saken hör att Nathan är son till författaren Knut Ahnlund, som vi berätta om nedan, den forne ordföranden för Samfundet Sverige-Israel. Som författare har Shachar skrivit både en guidebok om Israel ("Israel in på livet", Brombergs, 1981) men även andra böcker om Sydamerika och Iberiska halvön.

 

Cordelia Edvardson, den tyskfödda judinnan, bosatt i Israel sedan 1970-talet och med en son som officer i de israeliska fallskärmstrupperna, har man alltid undrat över hur detta rimmar med objektiviteten då hon i Sverige gör sig känd som Svenska Dagbladets Israel-rapportör.

Förutom sina nästan dagliga mer eller mindre förvanskade rapporter av den sionistiska verkligheten har hon som författarinna till böckerna "Bränt barn söker sig till elden" (hennes påstådda förintelseupplevelser, utgiven på Bromberg, 1984) och "Viska det till vinden" (Bromberg, 1988) fått massmedial uppmärksamhet.

Hon har också givit ut totalt sionistiska böcker som textmaterialet till bilderboken "Miriam bor i en Kibbutz" (Rabén & Sjögren, 1969), som hon och den kända sionisten Anna Riwkin-Brick utgivit och som gulligt handlar om judiska barn på en kibbutz. Hon har också skrivit sin självbiografi om sin vistelse i Israel, "Om jag glömmer dig..." (1976) och den Israelförhärligande boken "Två rum i Jerusalem" (Harriers Förlag, 1978).

I sin självbiografi om sin vistelse i Israel, "Om jag glömmer dig..." (1976) för Edvardson ett resonemang om sin judiskhet (sid. 11-12):

"[...] min mänskliga värdighet är helt beroende av min rätt att vara jude. [...] Utan Israel är judendomen dömd till undergång. [...] Men mitt folk skall leva. Därför är jag alltså sionist."

Som judinna är hon en självklar skribent i Jakubowskis Judisk Krönika.

 

***

 

 

De s.k. "överlevande" judarna
 

Förutom Cordelia Edvardson, Georg Klein och Jerzy Einhorn som vi nämnt tidigare, finns det en mängd andra judar som profiterar på sina påstådda umbäranden under kriget.

Ett vanligt trick brukar vara att mot ålderns höst med hjälp utifrån, pula ihop en bok om sitt liv där man bakar in lite "holocaustologi". Som den judiske rättsläkaren och professorn Jovan Rajs nyligen gjorde med sin självbiografiska och massmedialt lanserade bok "Ombud för de tystade" (förlagd av juden Dan Israel).

 

Observera att listningen som följer här nedan inte heller i detta fall är komplett, vi har inte tagit med alla namn vi känner till.

 

Judinnan Magda Eggens författare till flera böcker för barn och ungdomar, bl.a. "Vad mina ögon sett" som hon också har dramatiserat och boken "Du måste berätta", med illustrationer av Tord Nygren. Eggens reser runt i Sverige och berättar för ungdomar och vuxna om sina påstådda umbäranden. Har prisats av Stockholms Läns Landsting.

 
Mala Maroko Freund, "överlevande" från "förintelsen" och författare till boken "Deras namn kan ännu viskas, vittnesmål från Lodz".

 

Hédi Fried (född 1924) i Signet, dåvarande Rumänien, nu Ungern. s.k. "överlevande" från "förintelsen", Fried kom till Sverige 1945 med de s.k. Bernadottebussarna - efter nästan ett år i koncentrationsläger. som är psykolog och f.d. företagsledare och numera föreståndare för judiska dagcentret "Café 84" för likasinnade. 1982 skrev hon sin propagandabok "Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz". Hon har också skrivit boken "Livet tillbaka". Hon är medlem i Svenska Författarförbundet och PEN-klubben.

Hédi Fried är en av de ivrigaste propagandisterna för den sionistiska versionen av vad som hände judarna under andra världskriget och hon tillhör den stab judar som "föreläser" för de svenska skolbarnen. Enligt propagandaversionen av Frieds verksamheter, enligt Levande Historia projektets beskrivning, arbetar hon "för att öppna ögonen på förskollärare, fritidspedagoger och lärare som ska fostra kommande generationer till ansvarstagande individer".

Hennes specialitet är att skriva långa harranger i dagspressen där hon predikar för att "förintelsen" skall bli en självklar del av svensk skolutbildning; hon har förstått vikten av att på ett tidigt stadium angripa barnen med sionistisk propaganda så att de sedan blir sionisternas lydiga redskap utan något som helst självständigt tänkande.

1998 tilldelades den då 74-åriga Fried av svenska regeringen Illis quorum-medaljen av åttonde storleken "för sina insatser att förmedla kunskap om förintelsen och motverka rasism", vidare erhöll Fried tillsammans med Anita Dorazio 1999 Svenska Freds- och skiljedomstolens fredspris och samma år blev Fried utsedd till "Årets Europé", av Europarörelsen. Hon har också fått pris av Stockholms läns landsting för sina insatser. Hédi Fried, erhöll Natur och Kulturs Kulturpris 2000

Fried samarbetar med sionistgänget i Judisk Krönika, där hon skriver (se Judisk Krönika, nr.4-1999).

Hédi Frieds livshistoria från koncentrationslägren brukar innehålla en pikant del där hon berättar att hon kunde känna lukten av den nazistiska dödsgasen Cyklon B, innan hon ens kommit ut ur sin godsvagn efter ankomsten till Auschwitz. I en intervju i Z-Radio som "Veckans Z-Profil" häromåret berättade hon att:

"...när vi satt i vagnarna i Auschwitz, innan de öppnade dörrarna, så kände vi den här inträngande lukten ...det var ju gaslukten man kände redan i tåget..."

Det kan låta mycket gripande, men vet man något om Cyklon B var just problemet med den gasen att den var var i det närmaste doftfri! Och även om nazisternas "dödsgas" hade luktat är påståendet att man kunde känna doften inuti tågvagnarna innan man ens kommit ut i lägret helt befängt, eftersom det då hade betytt att läckaget från gaskamrarna var en omedelbara dödsfara för alla utanför gaskamrarna, inklusive SS-personalen.

Dessutom ger Hédi Fried en version av självaste gasningarna, när hon berättar, som strider helt emot den etablerade versionen. Enligt henne släpptes gasen ut genom "kranar", medan den officiella versionen numera är att Cyklon B släpptes ner i form av små bricketter genom hål i gaskamrarnas tak. Trots det användes hon som "vittne" i judarna Stéphane Bruchfelds och Johan Hirschfeldts (JK:s) rättegång mot den svenske revisionisten Ditlieb Felderer den 15 december 1994.

Därtill är Hédi Fried väninna med den av Sion värvade opportunist-journalisten Maria-Pia Böethius, och följde med henne till rättgången mot Rami och Radio Islam, 1989.

 

Ebba Sörbom, född 1927 i Jugoslavien, hette tidigare Ruzsica Schreiber. Hon är också en s.k. "överlevande" från "förintelsen", som var förd från Auschwitz till Bergen-Belsen och kom till Sverige vid 17 års ålder till Sverige. Författarinna, "Bortom minnet, bortom glömskan" (på judiska Gedins Förlag, 1988).

 

Ferenc Göndör, född 1928 i Ungern. Enligt hans livshistoria skall hela hans familj utplånats i koncentrationsläger under andra världskriget och Göndör själv skall ha internerats som 16-åring i Auschwitz. Han överlever, åker tillbaka till Ungern, men sticker därifrån till Sverige 1949.

Därefter läste juden Ferenc Göndör teknik och började arbeta som ljudingenjör på Sveriges Radio i Stockholm. Ferenc "debuterade" massmedialt med fyra radioprogram om sina förintelseupplevelser 1982, producerade av den judiske radioproducenten Ingvar Lundin, som är verksam i den judiska organisationen Östersjöjudiskt Forum.

Därefter skrev Göndör boken "A-6171 - ett judiskt levnadsöde" (språkligt bearbetad av Lundin, Warne Förlag, 1984) en propagandabok som även filmatiserades (Cymbal Film).

Ferenc Göndör har därefter blivit känd för hela svenska folket efter en intensiv propagandakampanj med bl.a. medverkan i Lasse Holmqvists TV-program "Här har du ditt liv". I Judisk Krönika, nr.6-1991 talar man stolt om "Ferenc Göndör, vår senaste TV-stjärna".

Det är värt att påminna att Göndör gör sig ett bra geschäft på dessa skolbesök. 1998 meddelar man att den 70-årige Göndör besöker fem skolor i veckan, då skall man komma ihåg att han tjänar 2 000-3 000 kronor per föreläsningstillfälle. Därutöver har han också erhållit Liberala ungdomsförbundets pris 1993 och den avlidne Tage Danielssons humanistpris 1994, det senare på hela 150 000 kronor.

Från sina judiska fränder erhöll Ferenc Göndör 1991 års Aaron Isaac-stipendium från Stockholms Judiska Församling. Enligt Judisk Krönika, nr.2-1991, "för det viktiga arbete Du gjort och gör i skolorna för att sprida information om Holocaust, Israel och judendomen". Observera att den materiella delen av stipendiet, enligt Judisk Krönika ovan, består av kostnaden för en biljett till Israel!

Således tillstår judarna själva att det typ av arbete Ferenc och hans "överlevare" gör på de svenska skolorna också är propaganda för den judiska apartheidstaten Israel. Det är inte därför konstigt att även den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel gav honom sin hedersutmärkelse Torgny Segerstedt-priset för år 1986.

Ferenc Göndör kunde också ses i "Menorah", nr.2-1994, där han annonseras i en "tacklista" i tidningen som person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.

 

Ferenc Göndör, en av de första judar i Sverige som börjat "berätta om förintelsen" för de svenska skoleleverna brukar också sprida den gamla krigslögnen att tyskarna gjorde tvål på judarna, den s.k. "RIF"-tvålen.

I ett ljudbildband om "förintelsen" som han gjort och som används flitigt av våra historielärare i de svenska skolorna kan man höra Ferenc Göndör förkunna:

"Efter man klätt av sig helt fick man gå fram till en man som rakade en överallt. Man fick gå vidare och man fick en liten grön tvålbit i handen som var en rätt så väldoftande toalett-tvålbit. Det stod på den tre bokstäver: R, I, F, - RIF. Jag visste inte vad det betydde, jag la inte särskilt märke till det men senare fick jag reda på att det var förkortning på Rein Jüdisches Fett, betyder "rent judiskt fett". Tvålen var gjord av judar."

Ferenc Göndör upprepade lögnen i Sveriges Riksradio när han i en serie radioprogram om honom under åttiotalet berättade för radiolyssnarna hur han under kriget tvingades tvätta sig med tysk tvål gjord av "rent judiskt fett".

Sedan 20 år tillbaka är det erkänt av ledande judiska auktoriteter att det aldrig gjorts någon tvål av judar. 

Ferencs barn Eli och Eva Göndör bor med sina familjer i ockupationsmakten Israel. Sonen Eli Göndör har nu gjort sig en karriär på pappas namn och figurerar som frilansjournalist för tidningar i Sverige där han sprider sionisternas propaganda i egenskap av "Israelkorrespondent" samt medverkar också i Judisk Krönika och Menorah, men är även krönikör i den judaiserade kristna tidningen Dagen

Eli Göndör har också under 1980-talet varit soldat i den israeliska ockupationsarmén och t.o.m. deltagit i aktioner på den ockuperade Västbanken, något han själv berättat om i Menorah (nr.4-1989) utan att skämmas.

 

 
Zenia Larsson, hette ursprungligen Szanja Marcinkowska och är född i Lodz i Polen, 1922. Bosatt i Sverige sedan 1945, kom till Sverige med hjälp av Röda Korset från tyska koncentrationsläger. Har här försörjt sig som skulptör och författare. Hon har bl.a. skrivit böckerna "Skuggorna vid träbron" (Rabén & Sjögren, 1960), "Lång är gryningen" (Rabén & Sjögren, 1961), "Livet till mötes" (Rabén & Sjögren, 1962), "Morfars kopparslantar: efter sexdagarskriget - en personlig relation" (Rabén & Sjögren, 1970) samt "Mellan gårdagen och nuet" (Rabén & Sjögren, 1985). Zenia Larsson är medlem av Sveriges Författarförbund.

I Judisk Krönika, nr.8-1972, berättas att Zenia Larsson i Polen tillhörde den sionistiska judiska arbetarorganisationen Bund.

Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, återger i en kolumn i Judisk Krönika, nr.3-1985, Zenia Larssons tal inför den judiska synagogan i Stockholm, från 28:e april 1985:

"Israel finns - vårt andliga hemland. Den judiska staten, vars existens är vår moraliska styrka, en livsnödvändighet. Vars folk är vår familj."

 

 
Susanne Levin (-Lindeskog) (född1950 i Uppsala, Sverige) är en judinna som tillhör den s.k. "andra generationen" då modern är en ungersk judinna som var "överlevande till förintelsen". I Uppsala arbetar Levin som lärare och därutöver är hon författarinna och har t.o.m. 2000 skrivit fyra "förintelse"-böcker, bl.a. boken "Leva vidare" (samtliga på Natur och Kultur Förlag).

Susanne Levins namn kunde f.ö. ses annonseras i "Menorah", nr.1-1996, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.

 

Therese Müller är en judinna, född 1925 med namnet Teréz i Jászberény, Ungern. Hon påstår att elva personer av tolv i hennes familj dog i Auschwitz 1944. Hon vittnar om detta samt om koncentrationslägren Ravensbrück, Mauthausen och amerikanarnas befrielse av lägret Günskirchen i sin bok "Från Auschwitz till Günskirchen" (Bonnier, 1993). Som en något pikant detalj kan vi berätta att judinna Müller i ett propagandaprogram i Radions P1, november 1993 berättade för de svenska åhörarna hur hon under kriget tvättat sig med s.k. judetvål . Det hör till saken att känna till att denna tvål numera är avfärdad som en vandringsmyt, en påhittad historia sprungen ur sjuka hjärnor på någon allierad propagandacentral.

 

Friedrich/Fredy Bauer är född den 28 april 1912 i Wien, Österrike. Han sändes till Auschwitz i november 1942 och var där tre år. Bauer överlevde och kunde "vittna" om detta i en bok utgiven i Borås redan 1945. Efter en tid i Sverige emigrerade Bauer till USA (New York). Egna verk: "Jag sjöng mig genom helvetet: 3 år i Auschwitz-Birkenau" (från författarens originalmanuskript av Arne Bärnsten), (Almström, 1945).

 

Selek Berkowitz föddes 1912 i Klobuck, Polen. Hans modersmål var jiddisch. Berkowitz har vistats i tyskarnas dödsläger. Befrielsen kom den 23 april 1945 och Berkowitz kom till Sverige. I Bromma, Sverige, verkade han fram till pensionsåldern som frisör. Samtidigt var han redaktör för den tidskrift som ges ut av Skandinaviska sällskapet för jiddischkultur. Berkowitz avled 1989, 77 år gammal.

Egna verk: "5 år i koncentrationsläger: min lilla stad Klobuck" (text på jiddisch, Selek Berkowitz, 1975), "Dödsmarschen" (Hillelförlaget, 1978), "A spacir ibern stetl" ( = Promenad genom min hemstad) (Selek Berkowitz, 1981), "Treblinka: det största massmordet i mänsklighetens historia: dokument och vittnesbörd" (RPH-lagret, 1988).

 

Tadeusz Czarnecki föddes 1925 i Polen. Han är en överlevande från Auschwitz som tillbringade rehabiliteringstid på Västeråsens sanatorium i Borås. Därefter valde han att stanna i Sverige. Som 74-åring skriver han ned "minnen" från koncentrationslägren. Egna verk: "Jag är frisk och mår bra" (Ord & visor, 1999).

 

Philipp Eisenstädter är en jude född i Kroatien och som satt i olika koncentrationsläger 1941 - då tyskarna ockuperade Jugoslavien. Som trettonåring anslöt sig Eisenstädter till Titos partisanarmé och kvarstannade i Jugoslavien t.o.m. 1950 då han emigrerade till Israel. Han blev soldat i den israeliska armén. Eisenstädter lämnade Israel 1955, var därefter på flyktingläger i Österrike och kom våren 1957 till Sverige. har skrivit boken "Leva för att överleva" (roman, Invandrarförlaget, 1979).

 

Franci/Frenci Erikson föddes 1923 och växte upp i en judisk familj i staden Zatec (på tyska: Saaz), i västra Tjeckoslovakien. 15 år gammal kom hon via flyktingtransport till Göteborg. Hennes moder, Marta Uher, blev kvar och skall enligt uppgift ha "gasats ihjäl". Men de brevväxlade 1940-42 och det är dessa brev som bildar stommen i Eriksons bok "Min judiska moder" (Bonnier, 1991).

 
Benny Grünfeld är född 1928 i Transsylvanien av ungersk-judiska föräldrar. Han skall ha deporterats med sin familj till Auschwitz i maj 1944. Grünfeld kom till Sverige sommaren 1945 med en sjuktransport, efter nästan ett år i koncentrationsläger. Han har senare arbetat som flygtekniker. Grünfeld hör till en av de judar som "bedriver upplysningsverksamhet i skolorna". Ha står bakom boken "Tonåring i Hitlers dödsläger" ( med förord av Olle Häger, Almqvist & Wiksell, 1995).

Benny Grünfeld annonseras i en "tacklista" publicerad i "Menorah", nr.3, 1999, som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.

 

Sioma Zubicky är född 1926 i Berlin, Tyskland. Föräldrarna var judar från S:t Petersburg. Enligt hans livshistoria skall han han hämtats som 17-åring, 1943, av Gestapo och transporterades till Auschwitz. Befriad av amerikanerna den 1 maj 1945. Zubicky har bott i Sverige sedan 1947 och arbetat inom socialförvaltningen samt som journalist. Efter sin pensionering har han drygat ut pensionen som föredragshållare i skolorna runt om i Sverige. Hans egen "förintelse"bok heter "Med förintelsen i bagaget" (utgiven på judiska Bonnier Carlsen, 1997).

 

Emerich Roth är född 1924 och uppvuxen i Karpatorutenien i dåvarande Tjeckoslovakien.
1995 gav han ut en bok om hur det var för 50 år sedan då han på ett "mirakulöst sätt" överlevde nazismens barbari i fem olika koncentrationsläger, däribland koncentrationslägren Buchenwald och Auschwitz-Birkenau. Som vanligt motsägelsen där man talar om att tyskarna ville "förinta" judarna men samtidigt hur dessa judar inte var i ett av dessa läger men i flera - och dessutom överlevde.

Roth har varit med om att starta den judiska propagandaföreningen Förintelsens Överlevande i Sverige, vars huvudsakliga uppgift är att indoktrinera svenska skolbarn så att de inte kan tänka klart i Palestinafrågan och frågan om den judiska minoritetens allt ökande makt i dagens svenska samhälle. Sedan början av 1990-talet har Roth rest runt bland skolor, fängelser och ungdomsgårdar och berättat historier om sin tid i koncentrationsläger. Roth tilldelades 1997 Bångs stiftelses hedersutmärkelse och har också fått pris av Stockholms Läns Landsting.

Bland Roths produktion finner man "Jude, zid, zsidó: en berättelse om kärlek och hat och vägen till ett nytt liv" (Carlsson, 1995), och "Varför just han?: och vägen ut ur hatet" (Runa, 2000).

 

Leo Klüger föddes i Wien, Österrike, 1921. Han flydde som 17-åring till Belgien vid Anschluss. Klüger förde flyktingtillvaro i Bryssel, internerades i läger i Frankrike, deporterades som jude till slavarbetsläger i öst och till Auschwitz. Vid krigsslutet fick han Röda Kors-transport till Sverige. Klüger blev egen företagare i Sverige. Han dog år 2000. Han har skrivit boken "Dömd till livet" (Bonnier Alba, 1996).

 

*** 


 

Författare som stöder Israel och som allierat sig med den judiska gruppen

 

Under de här rubriken tänkte vi nämna personer som vi under åren har märkt står alldeles särskilt nära den sionistiska maffian, ofta p.g.a. rena vänskapsband med ledande sionister eller för att de är/har varit gifta med judar/judinnor. Att Per Ahlmark, om man nu verkligen kan kalla honom "författare", hör till denna kategori, det är ett som är säkert.

 

Författarinnan Tora Nordström-Bonnier (född 1895) blev 1928 gift med den judiske förläggaren Tor Bonnier - den man som senare var VD på DN. Tora Nordström-Bonnier var skribent på DN åren 1926-1930.  Parets skildes sedan, men de fick en son Karl-Adam Bonnier, som således är halvbror till "mediemogulen" Albert Bonnier Jr.. Karl-Adam Bonnier är också ledamot i AB Dagens Nyheter.

Tora Nordström-Bonniers syster, d:r Ingeborg Nordström var gift med f.d. diplomaten d:r Rutger Thuresson Essén. Tor Bonniers svåger, d:r Essén, intog en ledande ställning inom den s. k. nynationella rörelsen, vilken gick under etiketten "Nationella Förbundet". 

 

 

Gunnar Ekelöf (1907-1968). Författare. Essäist. Lyriker och lyriktolkare. Fil. hedersdoktor i Uppsala. Ledamot i Svenska Akademin 1958.

Bild på honom i Judiska Muséet under rubriken "Vitaminer i svensk kultur".

1932 anslöt sig Gunnar Ekelöf, se denne, till den radikala kulturtidskriften "Spektrums" redaktion. Där satt redan tidningens grundare juden Josef Riwkin och Karin Boye, se dessa. Tidskriften fanns mellan 1931-1933.

"Förlaget Spektrum" under Josef Riwkin gav ut Gunnar Ekelöfs poetiska debut "sent på jorden". Gunnar Ekelöf bodde efter sin första skilsmässa en tid i Anna och Josef Riwkins lägenhet på Upplandsgatan i Stockholm.

Släkt med den judiske författaren Peter Mosskin, se denne. Peter Mosskin intervjuas i Judisk Krönika, nr.5-2001:

"[...] poeten Gunnar Ekelöf, som var gift med Peter Mosskins båda mostrar – fast med en i taget!"

 

Johannes Edfeldt (född 1904). Författare. Litteraturrecensent. Skrivit böcker om judar som Peter Weiss, Heinrich Heine och Nelly Sachs. Ledamot nämnden för Bonniers Jubileumsfond 1952-1971. Ordförande Penn-klubben 1957-1967. Ledamot av Svenska Akademien fr.o.m. 1969. Nobelkommittén 1973-1987.

Edfeldt satt med i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel (se Judisk Krönika, nr.8-1970). Han var senare också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Johannes Edfeldt var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".

Talare på jippo som hölls av Judiska Bibliotekets Vänner, februari 1982 (se Judisk Krönika, nr.2-1982).

Johannes Edfeldt bidrog med en artikel om den judiske författaren Samuel Agnon i den sioniststyrda tidskriften Studiekamratens dubbelnummer om staten Israel, 1983.

Bror till direktören Arne Edfeldt (född 1912), som länge var styrelseordförande för AB Berns Salonger, i Stockholm.

 
Författaren Eyvind Johnson var tillsammans med de kända sionisterna Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors, initiativtagare till det sionistiska upprop som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972. Ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 och där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel och tigger pengar till den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel.

Eyvind Johnson var öppen sympatisör till Israel och Samfundet Sverige-Israel (se artikel från Menorah, nr.1-1975, sid. 37, intill).

 

Författaren Eyvind Johnsons hälsning till det "sympatimöte för Israel" som Samfundet Sverige-Israel anordnade i Stockholms Folkets hus 15:e december 1974.

Johnsons meddelande ovan återgavs i Menorah, nr.1-1975, sid. 37. 

 

Eyvind Johnsons fru Cilla Johnson, översättare, var dotter till arkitekten Carl Frankenhaeuser.

 

Författaren Vilhelm Moberg var också en av de många prosionister från det svenska etablissemanget som skrev under det vida cirkulerande uppropet till stöd för organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel (se Judisk Krönika, nr.8-1972).

I Judisk Krönika, nr.1-2/1971, kan man läsa en intervju med hustrun till Israels dåvarande ambassadör i Sverige, judinnan Rosi Varon, som berättar om sitt möte med författaren Vilhem Moberg, som skall ha gjort "ett starkt intryck" på henne.

 

 

Den kände svenske författaren Artur Lundkvist, en av de 18 i Svenska Akademien, var sedan 1936 gift med den danskfödda författarinnan Maria Wine(-Lundkvist) (född 1910).

Möjligen är fru Wine judinna, det finns många från den judiska gruppen som bär efternamnet Wine (Wein). Hur som helst så ser man hos denne Lundkvists livspartner en sionistisk röd tråd då hon var vän med den sionistiska aktivisten Anna Riwkin-Brick, en kvinna som har en i det närmaste kultstatus i de pro-israeliska kretsarna.

Maria Wine(-Lundkvist) var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.

I Judisk Krönika, nr.7-1972 rabblar man upp just Maria Wine som en av de många personligheter från sionistmaffian som besökt utställningen av den framlidna sionistiska fotografen Anna Riwkin-Bricks fotografier, en utställning som hölls till hennes minne i Stockholm 1972. I sammanhanget bör nämnas att i princip alla som besöker detta jippo är kända som aktivister för den judiska staten Israels sak.

Den Riwkinska hyllningsutställningen är ungefär lika politiskt neutralt som om den tyska legationen i Stockholm under kriget haft ett jippo om tysk kulturell rehabilitering under nazisternas styre, och om då ledande svenska "intellektuella" hade gått på denna tillställning. 

 
Författaren Ivar Lo-Johansson har också samarbetat med Anna Riwkin-Brick i boken "Zigenarväg" där Lo-Johansson stod för texten och Riwkin-Brick för bilderna.

Ivar Lo-Johansson var också en av de som skrev under ovannämnda upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".

I Judisk Krönika, nr.7-1972 rabblar man också upp Ivar Lo-Johansson som en de som besökt utställningen av den framlidna sionistiska fotografen Anna Riwkin-Bricks fotografier, en utställning som hölls till hennes minne i Stockholm 1972.

  

Torgny Lindgren (född 1915). Författare. Ledamot i Svenska Akademin 1991. Enligt Agneta Pleijel i Judisk Krönika, nr.4-1990, en författare som närmar sig ett gemensamt judiskt-kristet arv. Lindgren erhöll Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor 1999.

 

 

Den kände författaren Sven Stolpe (född 1905) fil dr., författare och kritiker (på Aftonbladet) är känd för essäsamlingar och litteraturhistoriska studier där han bl.a. har skrivit "En svensk Dreyfusskandal" (1951).

Sven Stolpe har också skrivit i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, se nr.1-1932.

Vi har märkt att denne Stolpe, kanske för att han ville få möjlighet att återkomma till etablissemanget trots att han innan kriget gjort tyskvänliga uttalanden, var närmast fanatisk i sin prosionism. I sin bok "Olof Lagercrantz" (Askild & Kärnekull, 1980), avslöjas hans intolerans mot de som kritiserade Israels politik. Att konstnären Lars Hillersberg gjort en karikatyrteckning av den israeliske krigsförbrytaren Moshe Dayan tyckte Stolpe var särskilt förfärligt, en teckning som enligt Stolpe uttryckte "den vulgäraste antisemitism" (sid. 38).

Och Olof Lagercrantz, på Dagens Nyheter, som alltmer visade att han var en riktig dissident, avfärdas i Stolpes bok som "hatmästarens trogne lärjunge, ohämmad av humanitet, saklighet och hänsyn" (sid. 49), en "smygkommunist och amoralist" (sid. 114).  

 

Hans dotter med en Karin von Euler-Chelpin är den sionistiskt aktiva Lisette Schulman. Hon är gift med juden och forne TV-producenten Allan Schulman. I vårt avsnitt om Sveriges Television berättar vi mer om sionistparet Allan och Lisette Schulman. Som vi berättade där var Lisette aktivist för den sionistiska organisation WIZO och maken arbetade för både WIZO och Förenade Israelinsamlingen.

Sven Stolpe hade två kända bröder där Herman Stolpe var förlagsdirektör 1948-1961 och sedan direktör på Kooperativa Förbundet (KF) 1961-1970, bland mycket annat, och brodern Birger Stolpe, var tidigare politisk redaktör på UNT 1945-1947 och tillhörde utrikesredaktionen på GHT åren 1955-1970, och fortsatte därefter som medarbetare på GHT 1970-1973.

Not: De tre bröderna Birger, Herman och Sven Stolpe har en mor med namnet Schwartz, men vi veta ej om hon är frän den judiska Schwartz-grenen eller om det bara är en tysk variant.

 

 

Arne Hirdman, sportjournalist och författare, har bl.a. skrivit den prosionistiska reportageboken om sin resa i Israel, "Landet som är en gräns" (Tidens Förlag, 1958), en bok som är starkt sionistiskt vinklad. Han har också skrivit boken "Israel" (1966). Gift sedan 1948 med författarinnan Vivi Nielsen

 

Carin Wedar, journalist, och författare var en av de många prosionister som skrivit hyllningar till den judiska ockupantstaten. Wedar har skrivit den extremt pro-sionistiska boken om hennes erfarenheter från Israel; "Alltid Israel" (1965).

Redaktör Carin Wedar var ordförande för Israel-hjälpens verkställande utskott (se Menorah, nr.4-1973).

Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1974, skriver om festligheterna i samband med firandet av Israels 26:e självständighetsdag:

"Samma dag, den 26 april [1974] på eftermiddagen, hade Israels Turistbyrå med chefen, Joseph Shany, i spetsen bjudit på cocktailparty i Mosaiska Församlingens sessionssal. Utöver att hedra Israel samlades man kring ett antal skandinaver som gjort sig förtjänta om utvecklingen av turismen till Israel från Skandinavien.

Direktör Shany hade israeliske turistministerns, Moshe Kols, uppdrag att till dessa förtjänta personer utdela Israels turistmedalj i silver och brons. Ambassadör Avner Idan överlämnade medaljerna bl a till Bokförläggare Lukas Bonnier, redaktör Sven Broman, museichef Olov Isaksson, Reso-chefen Rune Enockson, Resos försäljningsdirektör Folke Mohlin, redaktör Karin Atterling-Wedar, riksdagsman Bo Siegbahn och biskop Ingmar Ström."

Så där dyker Carin Wedar upp som en av de lyckligt premierade av Israels turistminister - med medalj till och med!

 

 

En annan sionistisk aktivist var den numera framlidne Alvar Alsterdal (1926-1991), författare, skriftställare och "Israelvän". Han blev kulturredaktör på Arbetet 1954, sedan tf. chefredaktör 1958-1960 och därefter 2:e redaktör åren 1961-1963. Alsterdal fortsatte sedan efter 1964 som politisk medarbetare på tidningen.

Alsterdal gjorde därefter en karriär inom arbetarrörelsen och var verksam inom den socialistiska internationalen, men satt även som anställd i Svenska naturskyddsföreningen (likt hans arbetarsionistiske kollega Göran Holmberg vi berättade om i avsnittet om Aftonbladet) och Alsterdal blev redaktör för tidskriften Sveriges natur. Men det var inom diplomatin som han hade stora framgångar då han blev pressråd på svenska ambassaden i Bonn och sedan ambassadråd på svenska ambassaden i London.

Förutom det sionistiska propagandarbete han bedrev i tidningen Arbetet, där han hade en nyckelposition, alstrade även Alsterdal flera alster av sionistisk karaktär, vi tänker då på böckerna "Antisemitism, antisionism, Exemplet Polen" (1969) och "Israel och judarna i Sovjetpropagandan" (1969). Han höll också ett intressant radioföredrag med titeln "Är det fult att hålla på Israel?" som sedan också utgavs i tryck.

Karl Berman, är en nu framliden Malmö-jude som likt Alsterdal verkade för den judiska staten Israel, en stat skapade tack vare planerad etnisk rensning, och arbetade för att vända blicken från de fördrivna palestiniernas nöd. Socialdemokraten Berman tilldelades Zionistiska Federationens "Jerusalempris" för år1987, och enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987, "för judisk kultur- och utbildningsgärning i Sverige". Alvar Alsterdal, var hans vän och i Judisk Krönika, nr.3-1990, kunde man läsa en hyllning till juden Berman skriven av just Alesterdal. Det var således helt på sin plats att Berman på samma sätt skulle ödsla hedersord över Alsterdal när denne dog 1991

I sin hyllning till Alsterdal publicerad i Judisk Krönika, nr.2-1991, skriver Berman:

"Det uppstod ett tomrum, stort och ofattbart, efter Alvar, som betytt så mycket under så lång tid för så många människor. Jag tänker då inte bara på de kunskaper som han så gärna delade med sig av till yngre och äldre kamrater, utan också på det konkreta arbete han utförde till stöd för den europeiska judenheten och staten Israel. Det är således inte bara här hemma i Sverige, eller ens i Europa, utan också i Israel som tomrummet efter Alvar blir märkbart.[...] hans orubbliga solidaritet [...].
[...]

Det är naturligtvis främst inom socialistiska internationalen som Alvar Alsterdal har utfört sitt verkligt betydande arbete. Här har han under en mycket lång period av sitt liv, som sträcker sig bakåt till femtiotalet, ägnat framför allt sovjetjudarnas situation sitt intresse. Han har med broschyrer och praktiskt arbete inom internationalen verkat för förståelse för dessa judars allvarliga situation, och han är därmed en av dem som röjt väg för de ryska judarnas möjlighet att idag utvandra till Israel. Bland judarna i Sverige har detta arbete naturligtvis skapat stor respekt. Hans arbete har inte minst inneburit att fler människor talat för judarnas sak, och i svåra tider för staten Israel. Hans språkvirtuositet sträckte sig också till jiddisch, ett språk från vilket han ständigt hämtade fraser och lärdom.

Också under sina år som pressråd, först i Bonn och sedan i London, upprätthöll Alvar sitt arbetet för judenheten.

Vid sin 60-årsdag hedrades Alvar Alesterdal med en större trädplantering i Israel.

Hans nära kontakter med personer inom det israeliska arbetarpartiet skapade en grund för samtal när andra vände sig från Israel. Några illusioner om PLO hyste han aldrig, [...].

Den som vill hedra Alvars minne gör det lämpligast med ett bidrag till insamlingen Exodus 1991, postgiro 45 42 60-1."

Det är också intressant att notera att Alsterdal övertog Kerstin Foerster som fru från den sionistiske författaren Svante Foerster.

 
Svante Foerster (1931-1980) var en känd vänsterförfattare och Stockholmsskildrare.

Han framträdde som en 1950-talets få proletärförfattare och var medlem i den litterära gruppen Metamorfos. Senare kulturjournalist med jazz- och litteraturkritik m.m., bl.a. i sionistdominerade tidningen Arbetet.

Han debuterade med diktsamlingen "Solmässa" (1954) och skrev den politiska romanen "Klasskämpen" (1964) samt också "Förälska mig!" och "Debut 64".

Svante Foerster var påtagligt Israelaktiv och exempelvis skrev förordet till Judiska Informations kommitténs skrift "1967 års krig mellan Israel och arabstaterna" (1969) och arbetade för den sionistiska organisationen Keren Kajemet - KKL - och som hedrats av denna organisation med en skog i Zippori i Israel (se exempelvis Judisk Krönika, nr.3-1971).

I sitt förord i Judiska Informations kommitténs skrift skriver Foerster:

"Staten Israel var drömmen om ett folkhem. Drömmen förverkligades."

F.ö. var både Svante Foerster och Alvar Alsterdal undertecknare av det prosionistiska upprop som Ahlmark et consortes startade 1972, och som gick ut på att man skulle ge pengar till den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel (se Judisk Krönika, nr.8-1972).

 
Sivar Arnér (född 1909) är en annan känd författare. Sedan 1959 är han gift med den judiska konstnärinnan Lenke Rothman, en s.k. överlevande" från "förintelsen" som vi skriver mer om i vårt avsnitt om konst. (De lever numera som särbos.)

Sivar Arnér var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".

I Judisk Krönika, nr.7-1972, nämner man just Sivar Arnér och Lenke Rothman som några av många kända personligheter däribland stora delar av sionistmaffian i Sverige, som besökt utställningen av den framlidna sionistiska fotografen Anna Riwkin-Bricks fotografier, en utställning som hölls till hennes minne i Stockholm 1972.

 

Eskil Block (född 1932), författare och avdelningsdirektör på FOA som har skrivit en rad skrifter om framtiden. var anställd på Sveriges Radio i Malmö åren 1964-1967, samtidigt som han var gift med judinnan Hedvig Tarschys (senare gift Hedqvist, kulturjournalist på SvD), dotter till Bernhard Tarschys, en känd jude som vi ovan berättade varit programdirektör på Sveriges Radio.

 

Författaren Svens Alfons var också verksam på Expressens kultursidor på 1950-talet. Han är en Bonnier-trogen författare från BLM som samarbetade med den judiske konstprofessorn Ragnar Josephson och slutligen gifte sig med dennes dotter Harriet Josephson, sedermera Alfons. Harriet, kusin till bröderna Erland och Carl-Olof Josephson, har gjort sig känd som barnboksexpert och översättare, se nedan. Svens Alfons fick delat Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor år 1990.
 
En annan prosionist är författaren Rune Pär Olofsson som var medarbetare på Expressen i slutet av 1960-talet. Rune var exempelvis talare på en nordisk propagandakonferens om påstådd antisemitism i dåvarande Sovjet (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979) och i Judisk Krönika, nr.4-1979, berättas om den tillställning som detta år hölls i Synagogan i Stockholm och arrangerades av Aktionskommittén för Sovjets judar. Judisk Krönika skriver:
"Författaren Rune Pär Olofsson inledde kvällen efter det att Göran Nisell, ordförande i kommittén, hälsat välkommen. Olofsson berättade om sitt besök i Sovjetunionen under Rosch Haschana 1978. Han berättade om hur Alijah-aktivister utsätts för KGB-förhör och godtyckliga arresteringar.

- Vad är det för land där man ej vågar träffa trosfränder, där man diskrimineras och trakasseras bara för att man är jude, frågade han. Om Sovjet skall räknas till de civiliserade staternas krets borde man låta de judar som vill utvandra. Släpp ut judarna! Let my people go! avslutade Rune Pär Olofsson sitt anförande."

Han låter som en jude själv med sitt snack om "trosfränder" och "Let my people go!", och det kan väl så vara, men han har agerat tidigare som kristen präst, men lämnade prästämbetet 1969.

 
Författaren Rune Olausson (född 1933) är gift med Ingrid Olausson, skribent på SvD:s kultursidor sedan 1977 (innan dess på DN). De har bägge varit engagerade i Förlagshuset Hagaberg.

En av Rune Olausson propagandadrapor i SvD återges på "begäran av många läsare" i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1975. Han skrev där under rubriken "Den eviga syndabocken":

"Antisionism är inget annat än en omskrivning av det otäcka judehatet. [...] Hatar man sionismen så hatar man följaktligen också Israel och därmed även judarna.

Så enkelt och grymt är det."

Rune Olausson arbetade tidigare på AB Svenska Telegrambyrån 1956-1957, under herr Hirschs ledning. Skulle delvis kunna förklara hans sionistiska inställning.

 

Den judaiserade författaren Bengt Anderberg (född 1920), har varit aktiv som kulturskribent på Expressen sedan 1950. Som många andra svenska författaren har han korrumperats av sitt umgänge med Bonniers och som skribent i Bonniers Litterära Magasin - BLM. Dock har han tagit svängarna mer än vad de flesta andra gjort och ödslat mycket energi på att sprida projudisk propaganda i form av förskönande omskrivningar av den judiska Gamla Testamentets (GT) vedervärdigheter. I MånadsJournalen, nr.11-1986, skriver man t.o.m. om Bengt Anderberg och "alla hans bibliska artiklar på Expressens kultursida". Han har bl.a. skrivit böcker med titlar som romanen "Kain" (1948) "Ur Gamla Testamentet" (1986). Han är som sina övriga sionistfränder stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism och dessutom skriver och recenserar böcker i Judisk Krönika. I Judisk Krönika, nr.2-1991, skriver Anderberg en recension av Alf Henriksons "Gamla Testamentet - Biblisk historia", där Anderberg påstår att:
"Det är för övrigt ett fräckt företag av de kristna att lägga beslag på GT för egen räkning och prata om ett "nytt förbund", finare än det gamla förstås!"

Han kör alltså helt enligt den judiska taktiken att man skalla anklaga de kristna som vill framhärda en äkta kristendom baserad på Jesus principer och det nya kristna Nya Testamentet, för att köra med "ersättningsteologi" där judarnas Gamla Testamente bara ses som en bakgrundshistoria men som ej är avgörande för religionens innehåll.

Den judaiserade pseudokristne Anderberg tillhör dock den judeokristna falangen som anser att kristendomen istället skall fokusera på den judiska bibeln - Gamla Testamentet - och skyr talet om ett nytt förbund. I recensionen i Judisk Krönika som vi refererade ovan skriver Bengt Anderberg också att den judiska Bibeln är "en av de roligaste och skönaste böcker som finns". Ett citat som är minst sagt avslöjande om man betänker de vedervärdiga våldsdåd och massakrer som den judiske guden Jahve befaller sitt egendomsfolk judarna att genomföra och vilket de prompt verkställer och som GT beskriver. För en insikt i några av dessa bibeltexter från GT kan vi referera till vårt text "Judiska religiösa skrifter" där man kan läsa och försöka se vad som är "roligt" och "skönt" med detta.

Anderberg skrev också recensionen i Judisk Krönika, nr.3-1990 om en bok av juden Martin Buber, "Människans väg".

När Expressen 1994 skall recensera den s.k. "vitboken" i Bergman-affären utgiven av juden Göran Rosenbergs Moderna Tider, var det förstås Anderberg som skriver den förljugna recensionen. Att sedan Anderberg samarbetar med de som ligger bakom boken, tidningen Moderna Tider, där han t.o.m. själv skriver, och Svenska Kommittén mot Antisemitism, är det ingen som nämner.

Än en gång rör det sig i härom en människa som är infödd i societén. Bengts far var redaktören Nicolas Anderberg och Bengt är gift med den halvkända keramikern Astrid Anderberg. Deras son Niklas Anderberg, som man kan anta på goda grunder borde vara lika fanatiskt som sin far, är diktare och målare.  

 

Lars Gyllensten (född 1921). Författare. Histolog. Prospektor vid Karolinska Institutet 1955-1969. Biträdande professor 1969-1973.

Ledamot i Svenska Akademin 1966, dess ständige sekreterare 1977-1986. Nobelstiftelsen sedan 1979 och ordförande sedan 1987. Avgick i samband med Rushdie-affären. Se också Kerstin Ekman. Styrelseledamot i Sveriges Radio 1967-1974. Dramaten. Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

 

Kerstin Ekman (född 1933). Författarinna. Medlem i Svenska Akademien 1978-1989, avgick p.g.a. Rushdie-affären. Se också Lars Gyllensten. Ledamot i Samfundet de Nio sedan 1978.

Kerstin Ekman, sitter sedan avhoppet från Svenska Akademien i och med Rushdie-affären i De Nios styrelse. Fick 1992 det judiska Sixten Heymans pris på 160.000 kronor.

Polemiserade mot Eva Moberg (Ordfront) i ett kulturprogram på SVT år 2000 om Gamla Testamentets (judiske) gud, apropå Mobergs GT-kritiska artikel i Ordfront, samma år.

Kerstin Ekman deltog som talare på möte i ABF-huset, mars-2001, om den katolska organisationen "Opus Dei". I affisch-reklam för hennes tal, kallas organisationen för en "cancersvulst" i den katolska kyrkan!

 

Gunnel Vallquist (född 1918) översättare, kritiker, och professor är också en av Israels allierade som i egenskap av författare nästlat sig in i Svenska Akademien där hon är ledamot sedan 1982 och sedan länge judaiserad via Bonniers och deras BLM där hon skriver. Liksom Knut Ahnlund ovan är hon också ledamot i Samfundet de Nio.

Därutöver ses hon skriva om bl.a. om religionsfrågor Credo och Vår Lösen. Hon har också varit medlem i Bibelkommissionen 1973-1980.

Denna försvarare av den judiska saken figurerar sedan sedan 1952 som recensent på SvD:s kultursidor. Och så är hon självfallet stödmedlem i det judiska ADL:s underorganisation i Sverige - Svenska Kommittén mot Antisemitism och medverkar i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1985, där hon recenserar Elie Wiesel bok "Den femte sonen").

Vallquist har också suttit i styrelsen för den sionistiska "Elie Wiesels Fond För Förföljda Judar" tillsammans med Per Ahlmark och judiska sionister som Ivar Müller, Göran Nisell, Leif Zern, Hans W. Levy (B´nai B´rith), Jan-Erik Levy och Lena Posner-Körösi (se Judisk Krönika, nr.1-1988). 

DN, 27/3-1997. Knut Ahnlund, tidigare ordförande i samfundet Sverige-Israel, får ett pris från juden Axel Hirschs fond. Han tackar dock nej eftersom han är sur på Svenska Akademins sekreterare Horace Engdahl.

 

Knut Ahnlund (född 1923) är en celeber medlem av Svenska Akademien sedan 1983 med plats i Nobelinstitutet sedan 1970 och ledamot i Samfundet De Nio sedan 1969. Vid sidan av sitt arbete som professor i nordisk litteraturhistoria har han varit medarbetare på SvD sedan 1951.

Ahnlunds judaiserade livsåskådning syns även i hans litterära gärning, exempelvis i hans bok "Isaac Bashevis Singer" (1978).

Han har en gedigen sionistisk karriär och var t.o.m. under en period ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel, och han är även stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Knut Ahnlund var en av de som efter massakern av Irak 1991 gick och tackade de "allierade" genom besök till Amerikas, Storbritanniens och Israels ambassader i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1991). Ahnlund har även själv skrivit i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1991), en artikel om Inkvisitionen i Spanien). Huruvida han är jude vet vi ej, men hans son Nathan Shachar är det, och är t.o.m. bosatt i Israel och agerar som DN:s "opartiske" korrespondent där. Som en del av etablissemanget är Knut i sin tur son till professorn Nils Ahnlund, och Knut har två bröder Henrik Ahnlund, (chef för Göteborgs historiska museum) och Erik Ahnlund (känd lagman).

 

  

Birgitta Trotzig. Författarinna. Ledamot av Svenska Akademien. Fick Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor 1988, dock delat.

Enligt Pleijel i Judisk Krönika nr. 4-1990 närmar Birgitta Trotzig sig ett gemensamt judiskt-kristet arv. 

Birgitta Trotzig intervjuas av Salomon Schulman i Judisk Krönika, nr.3-1985. En absurd artikel där juden Schulman pressar "katoliken" Trotzig på hennes kunskaper om olika kända judars verk och där man gör ett nummer av att hennes man Ulf kände och umgicks med den berömde judiske författaren Paul Celan i Paris. "Katoliken" Birgitta Trotzig om judendomen:

"För mig är kristendomen Messias inkarnationen av det universella i den judiska traditionen, fortsättningen av det judiska i tangentens riktning, helt enkelt." 

"- För mig känns alltså det judiska inte främmande, det är ett och samma religiösa sammanhang - den gamla och nya synagogan, modern och barnet, den judiska Maria och hennes son, har sin plats i ett gemensamt uppenbarelsesammanhang. Material för upplevelsen av det inre sambandet får jag av [jiddischförfattaren] Gershom Scholems böcker om den judiska mystiken eller Martin Bubers om chassidismen, som hör till min återkommande läsning."

 

Göran Eriksson. Författare. Regissör. Konstnärlig ledare. Stadsteatern och Dramaten. Bonniers Litterära Magasin - BLM.

Var kulturchef på Stockholms-Tidningen fr.o.m. 1962 t.o.m. nedläggningen 1966 då han istället gick över till DN. Han hade dessförinnan arbetat på sionisten Wigforss tidning GHT och redan där fått den rätta fostran.

Gift med judiska skådespelerskan Jane Friedmann, se denna. 

 

Birgitta Gedin (född 1929). Författare. Skrivit boken "Vi bor i samma hus" tillsammans med Anna-Lena Wästberg, 1973. Gift 1954-1983 med den tysk-judiske förläggaren Per (Israel) Gedin (Bonnier-ägda Wahlström & Widstrands bokförlag, Gedins Bokförlag - se mer i vårt avsnitt om judar och förlagsvärlden).

  

Berit Hedeby. Född 1924. Samhällsdebattör i dagspressen. Journalist. Författare. Tidigare arbetat på tidningen Östgöten. Dödshjälp-förespråkare, har även utfört dödshjälp. Bakom organisationen Rätten till vår död (EXIT). En av grundarna av BRIS där hon också varit aktiv. Se också Jessica Zandénoch Anna Singer. Skrivit flera böcker om dödshjälp, självmord och barnmisshandel.

Mångårig telefonterror mot Ahmed Rami. Vid ett tillfälle spelades hela samtalet in, Hedeby ovetandes, och sändes sedan vid upprepade tillfällen i Radio Islam. Där kan man höra sionisten Hedebys rasistiska människosyn om araber, bland annat klämde hon ur sig att "araberna har så stora apparater - som åsnor!"! Och när Radio Islams chefredaktör frågade Hedeby hur hon kunde vara så säker på det, svarade hon bryskt: "Det angår inte dig, skitstövel!" Verkligen en imponerande kommentar från en s.k. intellektuell i dagens sioniststyrda Sverige! Hedeby hotade i samtalet Radio Islams chefredaktör med att denne skulle p g a sitt engagemang för palestiniernas sak.

Berit Hedeby var en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Ingrid Gärde-Widemar Inga Thorsson, Erik Sandberg, Rita Tornborg och Göran Tunström) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter 1988 i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen, under rubriken "Gud bevara Israel för dess vänner".

När man firar sionismens triumfer med den s.k. "Israel-festivalen" för år 1990 är Berit Hedeby en av deltagarna på festligheterna, något som rapporteras i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990.

Hedeby var också skribent i Menorah, tidskriftens utsände för att bevaka rättegången mot Rami.

Berit Hedeby var gift med redaktör Karl-Erik Olsson. Deras gemensamma dotter Klara Olsson (född 1964) är sambo sedan 1991 med redaktören för DN-Debatt, Mats Bergstrand, se denne. OBS att Berit Hedeby fått flera artiklar mot Radio Islam publicerade på DN-Debatt under denna period.

Berit Hedebys syster, konstnärinnan Kerstin Hedeby, var f.ö. gift med den nu framlidne judiske skådespelaren Toivo Pawlo.

 

Harry Järv (född 1921, Finland) var medarbetare på den av Israelanhängare genominfiltrerade tidningen Arbetaren 1952-1977. Harry Järv är en inflytelserik person som varit 1:e bibliotekarie på Kungliga Biblioteket och sedan biblioteksråd och ställföreträdande riksbibliotekarie 1981-1987. Därutöver har Järv varit verksam som författare, översättare och tidskriftsredaktör och medarbetare i tidskrifter som Horisont, Radix (redaktör) och Fenix, samt med i Svenska Strindbergsällskapet och han har även tillhört Nationalencyklopedins stab.

Harry Järv har bl.a. skrivit "Om judiska bidrag till svensk kultur". – (Stockholm, 1992), och är författare till bl.a. "Enfald eller Mångfald" samt en Kafka-bibliografi.

Harry Järv är sedan 1986 med i styrelsen för Judiska Muséet i Stockholm sedan 1986 och deltog vid dess invigning med andra inbjudna hederssionister.

I sitt bidrag till boken "Det judiska Stockholm" (1998, Judiska Muséet i Stockholm) skriver Harry Järv, sid. 9, där han påstår sig delge Josias Carl Cedehielms (1734-1795) uppfattning att låta judar invandra till Sverige för att stimulera den svenska handeln och industrin.:

"Han [Cederhielm] trodde att judarna skulle kunna åstadkomma den önskade snabba varu- och penningcirkulationen, eftersom industrin - ordet betydde på den tiden idoghet - inte tycktes vara karaktäristisk för svenska folket, vars tröghet i begrepp, farhåga för allt ovanligt, brist på kalkyl och alltför mycken flegma i allmogens temperament binder tusende gånger händerna på den omtänksammaste hushållare."

Harry Järv drar därefter slutsatsen:

"[...] svenska folkets karaktäristiska egenskap trögheten är vid närmare påseende inte heller ärftligt betingad, utan en miljöskada som botas genom stimulerande kontakt med judarna."

Så talar alltså den typ av person som judarna så gärna knyter till sig, en som förhärligar det judiska och ser ner på det genuint svenska, f.ö. kanske inte så konstigt i Järvs fall då han ursprungligen kommer från Finland.

 

Bengt Nerman (född 1922) Författare. Docent. Generalsekreterare Folkuniversitetet 1948-1958. Redaktör tidskriften "Folkuniversitetet " 1949-1974. Lärare SÖ biblioteksskola 1954-1967. Universitetslektor vid Journalisthögskolan 1968-88. Forskare Nordplan 1986-89.

Son till Ture Nerman och bror till Anders Nerman, se dessa. 

 

Carl-Adam Nycop, den kände tidningsmannen som var redaktör på Expressen 1944-1962 har förutom en massa olika engagemang också lanserats som "författare".

I vårt avsnitt om Expressen berättar vi mer om denne mycket sionistiskt aktive man som f.ö. var gift med en tyska judinna Margot Nycop, som var matjournalist och skrivit flera böcker om just mat. 

 
Författarinnan Dagmar Lange (född 1914), som skrev under den kända pseudonymen Maria Lang. Fader var redaktören Clas Lange, modern född Keijser (judisk?). Dagmar Lange var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.

 

Sune Örnberg (född 1925) är en känd författare och kulturjournalist. Örnberg, började som kulturredaktör på Göteborgs-Tidningen 1968-1972 för att sedan arbeta en period på GHT tills den tidningen gick i graven. Örnberg blev sedan teaterkritiker på Göteborgs-Posten 1975 och sedan chef för GP:s kulturavdelning åren 1984-1990. Han ses som en vän av judarna och dök upp i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika (Judisk Krönika nr.1-1998) där han skriver en recension av Judiska Teaterns uppsättning "Försoningsdagen".
 
Olov Svedelid. Född 1932. Författare, kriminalromaner. Se också Leif Silbersky. TV-serien "Rosenbaum". TV-serien "Hassel". Har även skrivit historiska romaner och barnböcker samt för radio och TV. Skrivit bok tillsammans med Ulf Adelsohn ("Priset för ett liv", 1991). 

 

Sven Sörmark (1923-1987) författare, som debuterade med detektivromanen "Väck inte Marie" (1969), var en för judarna mycket nyttig individ som alltid varit en stark vän av deras sak.

Han var utöver sitt författarskap journalist, förlagsdirektör och publicistisk konsult chefredaktör och ansvarig utgivare. Sörmark har samarbetat med Svenska Kommittén mot Antisemitism och bl.a. bidragande med ett kapitel i deras propagandabok "Det börjar med judarna".

 

Rita Tornborg (född 1926, i Sydafrika). Modern s.k. "polska". Kom från Polen till Sverige 1943. Författarinna, bl.a. "Hansson och Goldman" (1974), "Friedmans hus" (1976), "Salomos namnsdag" (1976). Kulturskribent på Svenska Dagbladet sedan 1983. Recenserar böcker i Moderna Tider. Rita Tornborg var en av de rabiata sionister (de andra var bl.a. Torsten Brandel, Ingrid Gärde-Widemar, Inga Thorsson, Erik Sandberg, och Göran Tunström) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter 1988 i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen, under rubriken "Gud bevara Israel för dess vänner". Recenserar böcker i Judisk Krönika, nr.5-1990. Recenserar en bok av den polska judinnan Hanna Krall i Judisk Krönika, nr.4-1996.

 

Göran Tunström. Född 1937. Författare, bl.a. "Prästungen", 1976 (självbiografisk). Lyriker. Skrivit boken "Det sanna livet" (Bonniers) som bl.a. handlar om judar i Israel, recenseras i Judisk Krönika, nr.6-1991. I recensionen talar man om Tunströms "judiska noveller". Tunström skrev på uppropet för Israel i DN och tillhörde den delegation från Svenska PEN som åkte till Israel under Gulfkriget 1991 för att visa landet sitt stöd. God vän med den judiske musikern Leonard Cohen. Gift med målarinnan Lena Cronqvist. Far till Linus Tunström.

I Judisk Krönika, nr.3-1992, gjordes en avslöjande intervju med Göran Tunström, där han bl.a. berättade:

"Oerhört mycket av den konst och litteratur som jag har tyckt om, kommer ur den judiska kulturen. Och när jag träffat judar har jag känt en väldig kontakt. Det gick så långt att jag trodde mig ha detta i blod svallande inom mig, för min mormor hette Schwartz. Jag berättade det för min gamle vän Leonard Cohen som sa: Det är klart att du är jude. Ta och forska lite så är du välkommen i församlingen! Men det visade sig att min mormors anfader hade hetat Svart bara, så där missade jag någonting."

 

Tunström avslöjar också sin intolerans mot avvikande opinioner:

"När jag skrev "Det sanna livet" använde sig en skribent på tidningen Hälsinge Kuriren av boken, för att tala om att han förstod hur svårt Hitler hade haft det med judarnas krämarmentalitet. Jag blev oerhört upprörd och försökte skriva en artikel. Men jag kunde inte. Jag satt i tre dagar för att formulera ett svar. Till slut fick jag ringa; något blev skrivet i Expressen som fick den här mannen avstängd."

 

Och på Judisk Krönikas fråga: "Förintelsen, hur har den påverkat dig?, svarar han:
" - Jag har i hela mitt liv, fastän det nu är några år sedan, förföljts av drömmar om Auschwitz, där jag är en av fångarna och hetsas av hundar och aldrig får någon hjälp. Att verkligen ha blivit ihjälbiten, ihjälskjuten, det har förföljt mig ständigt. Jag vet inte varför, jag har aldrig besökt något läger."

 

Att påstå att denne Tunström inte skulle vara jude måste vara ett uttryck för den så berömda judiska humorn.

 

***

 

 

Sven Delblanc, (född 1931). Författare. Professor 1990 och ledamot av Uppsala Universitets konsistorium 1988. Skrivit "Samuels bok" (1981), "Samuels döttrar" (1982) "Jerusalems natt" (1983) och "Kanaans land" (1984). Medarbetare i BLM och Expressen.

Skriver i "Slutord" om sin förläggare Tor Bonnier som "mitt livs sista faderssubstitut" och talar om Tors "faderskärlek" till honom. Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Fick Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor 1992. 

 

Bland Expressens nyttiga idioter, eller shabbez gojim, som det judiska uttrycker låter, kan vi räkna den Bonnier-allierade författaren och kulturjournalisten Anders Ehnmark (född 1931). På Expressen har han varit kulturmedarbetare, men även Romkorrespondent och annat åren 1956-1972. Han har länge umgåtts med Bonniers och rört sig med sin fru journalisten Annika Hagström i judiska kretsar, och således valt sida i denna kamp. Annika Hagström var förövrigt också anställd på Expressen åren 1965-1972 innan hon blev programledare och producent på SVT och arbetade nyligen med juden Lars Weiss på dennes tidning "Stockholm News".

Numera är Anders Ehnmark mer sporadiskt skribent på Expressens kultursidor. Som konkreta exempel på vilka han väljer att samarbeta med kan vi nämna att han länge var redaktionsråd på Moderna Tider, en period när där också satt Agneta Pleijel, årets sionistiska kvinna 1993 enligt den judiska organisationen WIZO, och hennes dåvarande man den polske juden Maciej Zaremba (DN), för att inte glömma Israel-sympatisören Kaj Glans (SvD).

Anders Ehnmark har även samarbetat med sionismens organ i Sverige, tidskriften Judisk Krönika, och var medförfattare till Judisk Krönika temanummer nr.4-1987 om "Vänstern och den judiska frågan"

 

  

Agneta Pleijel (född 1940) dramatiker och författare till bl.a. "Sommarkvällar på jorden" (1984, filmad 1987) och "Guldburen" (TV-pjäs 1991) hör till ett av sionistsidans starkaste kort inom kultur och debatt-Sverige.

Pleijel var kulturkritiker på sionist-tidningen GHT och sedan på Kvällsposten. Därefter arbetade hon på Aftonbladet fr.o.m. 1968 på dess kulturredaktion där hon sedan var kulturchef 1975-1979. Dessutom kom Pleijel även att ha inflytande på den senare chefredaktören Yrsa Stenius (chefred 1982-1987) då det är känt att hon var en person som bl.a. Agneta Pleijel var med om att plocka in i tidningen.

Därutöver har Pleijel varit redaktör tidskriften Ord & Bild 1972 men har också skrivit i Bonnier-tidningar som Expressen och Dagens Nyheter. Hon är ledamot Samfundet de Nio sedan 1988. Som alla i denna korrupta "elit" haglar priser och utmärkelser över henne, exempelvis fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris 1993 för romanen "Fungi".

Pleijel var också länge ordförande för Svenska PEN-klubben och bedrev där en vidrig kampanj mot Jan Myrdal - judarnas eviga hatobjekt.

Hon har också verkat i den av sionister så genom infiltrerade Bibelkommissionen, i egenskap av "stilist". Och åren 1992-1996 var Pleijel professor i dramatik vid Dramatiska Institutet, Stockholm.

Agneta Pleijel har alltid brunnit för sionismen och förärads t.o.m. med den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s sionistpris för år 1993 - "Årets Kvinna"!

Därutöver har hon varit medförfattare i Svenska Kommittén mot Antisemitisms böcker "Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild" och "Det eviga hatet" (i samarbete med Albert Bonniers Förlag, 1993) och var också en av föredragshållarna på Kulturhusets utställning om "Antisemitismen genom tiderna" (Anne Frank-stiftelsen), oktober-december 1991 (se Judisk Krönika, nr.3-1991 och Judisk Krönika, nr.4-1991) och samarbetade med Judiska Teaterns dansföreställning "Höga Visan" februari 1995. Agneta Pleijel sitter t.o.m. i Judiska Teaterns styrelse (se Judisk Krönika, nr.1-1991). 

Pleijel, anser i boken "Det eviga hatet" att Radio Islam är del av "en omfattande internationell rörelse" som ägnar sig åt "lögner" och "svindlande grov kränkning" av "förintelsens" offer. Detta när vi kritiserar den judiska historieskrivningen, något som enligt henne är påståenden som "tar andan ur de flesta människor"

Även i kärlekslivet har Agneta Pleijel sökt sig åt Sion och var under flera år ihop med den polske juden Maciej Zaremba som vi berättat om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter, på vars kultursidor han numera härjar. Både Zaremba och Pleijel satt f.ö. under 1990-talet i redaktionsrådet för tidskriften Moderna Tider, på den tid juden Göran Rosenberg var dess chefredaktör.

Eftersom hon likt många andra vi rabblar upp kommer från etablissemanget skall vi här berätta att Pleijel är dotter till en mattematikprofessor Åke Pleijel och modern var författarinnan Sonja Berg. Agneta Pleijel har f.ö. en syster, Sonja Pleijel, som har en upphöjd position på statliga televisionen SVT som producent i Malmö, och var bl.a. producent för "Bildjournalen", TV1 (2000).

Författarinnan Birgitta Trotzig, betraktas som Agneta Pleijels nära vän.

 

 

Lars Andersson (född 1950), är en annan starkt judevänlig författare som av Sion anses var en nära allierad. I denna roll är han självfallet att betrakta som en överlöpare och en fiende till de som bekämpar denna onda sionistiska maktkoncentration. Andersson har bl.a. skrivit boken "Kavita" (Norstedts, 2001).

Själv skriver och recenserar Lars Andersson recenserar böcker i v och var en av medförfattarna till Judisk Krönikas temanummer 4-1987 "Vänstern och den judiska frågan" med sin artikel "Skandalen Israel".

Lars Andersson skriver också i Judisk Krönika, nr.2-3/1988, ett särskilt temanummer om Israel.

Anderssons bok "Jorsalafäder" (Norstedts) om hans erfarenheter i bl.a. Israel blev t.o.m. recenserad av Anders J. Carlberg (sedermera ordförande för Göteborgs Judiska Församling) se denne, i Judisk Krönika, nr.6-1991. Carlberg skriver: "Lars Andersson kan inte och vill inte vara annat än en sympatisör och kommentator - en mycket snabbtänkt och kunnig sådan - till Israel och det judiska." F.ö. kan nämnas att Anderssons avsnitt i boken är gjorda bl.a. som artiklar för Judisk Krönika. Carlberg talar också om Lars Andersson och "hans sympati för det judiska Israel".

Lars Andersson fick Göteborgs-Postens litteraturpris 1993, ett pris signerat familjen Hjörne (numera judisk).

 

 

Thomas Nydahl (född 1952). Debuterade som författare 1974. Skrivit boken "Hundens tecken" (1987) där den sionistiske konstnären Leif Nelson bidragit med sina illustrationer (se Judisk Krönika, nr.2-1986). 

Har också skrivit propagandaboken "Världens jude", som hyllats av sionisterna.

Thomas Nydahl har också författat en hyllningsskrift om den sionisten Karl Berman, en jude som hade ett stort ansvar för den sionistiska indoktrineringen av den svenska arbetarrörelsen och som vi berättar mer om i vårt avsnitt om judisk makt inom socialdemokratin.

Thomas Nydahl har länge prostituerat sig för sionisterna och varit flitig skribent i Judisk Krönika i nästan 20 år. Men våren 2002 i samband med al Aqsa Intifadan gjorde han avbön från sina tidigare sionistiska villfarelser och skrev ett klart läsvärt öppet brev riktat till Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski och som publicerades i tidskriften Ordfront Magasin, nr. 4-2002, och som vi här återger i sin helhet.

 

 
Ylva Eggehorn (född 1950) är en annan prosionistisk författare som medverkar i Bonniers Expressen men även i den kultursionistiska tidskriften Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.3-1999, där Eggehorn skriver en bokrecension).

Ylva är även stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Hon är poet, psalmdiktare och författare med kristna teman, och exempelvis skrivit diktsamlingen, bl.a. "Jesus älskar dig" (1972). Hon har också suttit med i Bibelkommissionen som stilistisk expert.

Därtill är hon skribent i andra judaiserade tidningar som moderna Tider (då under juden Rosenbergs ledning), MånadsJournalen (Bonniers) samt den kristna proisraeliska tidningen Dagen.

Tillsammans med ovannämnde författaren Lars Andersson, var de redaktörer för kulturtidskriften "Vår Lösen". Ylva är även stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism

 

En annan shabbez goj som fått sin träning och umgängeskrets via sin Expressen-placering var författarinnan och journalisten Maria-Pia Boëthius (född 1947) som var medarbetare på Expressen 1968-1978.

Hon är en välkänd författare, frilansjournalist och feminist. På senare tid har hon börjat rannsaka sig själv och t.o.m. skrivit åtskilligt riktat mot Bonniers, dock endast från ett maktkoncentrationsperspektiv.

Radio Islam känner henne sen länge. Under rättegången mot Ahmed Rami 1989 rände hon till rätten för att ledsaga sin judiska vän, den "överlevande" Hedi Fried. Och Boëthius medverkade t.o.m. i Svenska Kommittén mot Antisemitisms bok "Det eviga hatet" (i samarbete med Albert Bonniers förlag, 1993).

Vi hat även noterat att Boëthius umgåtts med andra sionister och var även intervjuad i Judisk Krönika, nr.1-1991,av judinnan Ingrid Lomfors, om bl.a. Sveriges inställning till nazismen och judarna under kriget.

Maria-Pia Boëthius sprider rasism i de svenska medierna. På DN-Debatt (2/9-1994) påstår hon att muslimska länder förtrycker sina kvinnor och att det i Pakistan finns korgar utplacerade på gatorna där det står: "Lägg de nyfödda flickorna här istället för att döda dem". Ett sådant spridande av fördomar och rasism har inte stött på några reaktioner bland de "intellektuella" i våra medier som själva gärna faller offer för dessa fördomar. Endast en insändare i DN (23/9-1994) av Tariq Mahmood vågade säga emot. Mahmood hade själv varit bosatt i Pakistan i trettio år och, efter det, regelbundet åkt hem för att besöka sin familj. Han hade varken sett eller hört talas om dylika korgar. Återigen bevisar detta hur gärna vissa människor vill tro på fördomar riktade mot muslimer och folk med annan kultur. 

Som ett tecken på den massmediala inaveln så var Maria-Pia Boëthius, dotter till redaktör Carl Gustaf Boëthius, själv gift åren 1969-1974 med Expressen-redaktören Jan Lindström. (Som vi noterat ovan har han sedan gift sig med en annan Expressen-journalist Margaretha Schwartz).

 

 

Peter Englund, (född 1957), historieforskare vid Uppsala Universitet och författare till bl.a. bestsellern "Poltava" och som korrumperats av etablissemanget genom det sedvanliga stipendie och prisregnet, har lärt sig att slicka uppåt och sparka nedåt.

Historikern Peter Englund är en opportunist som helt enkelt lanserats av den sionistiska/proisraeliska maffian mot att han sedan ställer upp för dem och lånar ut sitt namn och "expertis" för deras kampanjer. Peter Englund har arbetat för Bonniers och deras tidning Expressen, men har även varit redaktionsråd i Moderna Tider (1999), det var f.ö. i Moderna Tider under juden Göran Rosenbergs ledning (nr. juni-juli 1992) som Englund skrev sin uppsats mot revisionismen om koncentrationslägret i Belzec, en artikel som Radio Islam men även professor Faurisson gått igenom och avfärdat som bl.a. en förfalskning av källmaterialet (se artiklarna Peter Englund: Historiker som berättar historier? Del 1 & 2). F.ö. återanvändes Englunds Belzec-skrift i propagandaboken "Det eviga hatet" (utgiven på Albert Bonniers Förlag, 1993, i samarbete med Svenska Kommittén mot Antisemitism ), en bok som vi tidigare berättat om och där hela sionistpacket skrivit ihop sig mot Radio Islam och hysteriserar över antisemitiska spöken och skuggrörelser - en fantasilös och tråkig bok som vi själv internt brukar kalla för det mer rättvisande namnet: "Det eviga tjatet".

Peter Englund anlitades också av Jan Scherman på TV4, en person som f.ö. själv kallar sig för "halv-jude", för att kommentera revisionismen i Scherman TV-program "Kalla Fakta".

Peter Englund invaldes i Svenska Akademien 2002 för att ta över den avlidne historikern Erik Lönnroths stol. Dagens Nyheters kulturchef (i DN 25/5-2002) tyckte förstås att valet av Peter Englund var "ett bra - för att inte säga lysande val", bl.a. då Englund skulle ha "en passion för historisk sanning".

En "passion" som vi som sett bevisen för hans källmanipulationer hyser föga trovärdighet till.

En arg insändare i tidningen Metro (28/5-2002) reagerade också på att Peter Englund "i en artikel i DN så sent som den 21 april i år [2002] beskrev sitt stora intresse för - massagestavar ..." och ställde sig undrande vad detta skulle ha med "snille och smak" att göra. 

Innan sin historiska karriär arbetade Englund på 1980-talet för svenska underrättelsetjänsten, och han har tidigare varit verksam som trotskist, så uppenbarligen finns det här en del inbyggd labilitet.

 

DN, 19/6-1994. Peter "historieberättaren" Englund berättar nya historier.

 

Ola Larsmo (född 1957), redaktör DN kultur, redaktör för Bonniers Litterära Magasin 1984-1990.

Ola Larsmo, författare, kritiker, och redaktör på DN kultur, var redaktör på Bonniers Litterära Magasin 1984-1990. Han var engagerad under Förintelsekonferensen januari 2000 på frågan om Internet, och har i ett antal beställningsartiklar i DN lånat ut sig för att skriva uppmaningar till att man skall skriva brev med hot till det företag i USA som tidigare hade servern där Radio Islams hemsida låg.

Larsmo var styrledamot i Sveriges Författarförbund 1997-1999.

Den till Bonniers så trogne aktören Ola Larsmo sitter också i redaktionskommittén för tidningen "Arena", en redaktion där man också finner personer som Göran Greider, Per Wirtén (Bonniers egen "palestinavän") och Nina Lekander (2000).

Larsmo har skrivit böcker som "Vindmakaren" (1983), "Himmel och jord må brinna" (1995), "Maroonberget" (1996), "net.wars" - en debattbok om IT och "demokrati", tillsammans med Lars Ilshammar (1997, pocket 1999), samt "Joyce bor inte här längre", en bok om irländsk litteratur skriven tillsammans med den judiske författaren Stephen Farran-Lee (1999).

 

 

Anna-Lena Lodenius, är en s.k. "expert" på "nynazism" som tillsammans med Stieg Larsson, se denne, "Extremhögern" (1991). Boken recenserad i Judisk Krönika, nr.4-1991. Hon arbetar därutöver som journalist på TV4. Anna-Lena Lodenius blev Wilhelm Moberg Stipendiat 1993.

Lodenius kollega Stieg Larsson (född 1954) är en journalist på TT som arbetar för den judeinfiltrerade "antirasist"-blaskan Expo och medverkade i boken "Det eviga hatet", och som stått nära den sionistiska aktivisten och judinnan Lis Höjer-Christensen (från Zionistiska Federationen - en undergrupp till Världssionistiska Organisationen). 

  

Per Molander. Författare. Forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Har skrivit den judaistiska boken "Schulamits väg - om makt och frihet i judiskt perspektiv", recenserad av Göran Rosenberg, se denne, i Judisk Krönika, nr.1-1999, sid. 11.

Deltagare som föredragshållare, i den judiska kulturkonferensen som skulle hållas september 2000. (se Judisk Krönika, nr.3-2000. sid. 25).

Se Anders J. Carlbergs intervju med honom i Judisk Krönika, nr.5-2000. Molander beskrivs där ej som jude utan någon som står mellan kristendom och judendom.

 

 

Niklas Rådström är en känd författare vars far Pär Rådström, också var i författare-gebitet och tidigare arbetade för Bonniers på Expressen som journalist och volontär när han var 18 år. Modern är en känd teaterchef Anne Marie Rådström, se denna. Niklas Rådström har god kontakt med Bonniers och var länge regelbunden kolumnist i Bonnier-tidningen MånadsJournalen.

 

Ana Valdés, född i Uruguay. Författare och journalist. Betecknar sig som katolik som gick i skola hos tyska nunnor i Uruguay.

Medverkar i Judisk Krönika, nr.3-1999, där hon publicerar sin tre-sidiga intervju med den judiska konstnärinnan Channa Bankier, se denna.

  

Författaren Eva Torstensson gör också pigtjänst för sionisterna då hon tillhör Levande Historia projektets nätverk av propagandister som finns på deras lista över föredragshållare.

Under föreläsningen "Från Auschwitz till chokladpudding" läser Eva Torstensson ur sin bok "Inte glömma, inte minnas", en bok som till stor del bygger på intervjuer med en Flora Gladh som "överlevde förintelselägret Auschwitz-Birkenau". 

 

Kajsa Larsen har skrivit "förintelse"propagandaboken "Vi har inte rätt att glömma" (Natur & Kultur, 1996), en bok som recenseras i Menorah, nr.4-1997.

 

Sven Anders Söderpalm. Författare. Annonseras i "tacklista" som person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till EXODUS, se "Menorah", nr.3-1999.

 

 


  

Barn- och ungdoms-boksförfattare
 
Den judiska gruppen har tidigt förstått vikten av påverkan av de unga icke-judarna för att uppnå sina egna propagandasyften. Den oerhörda lanseringen av exempelvis Ann Franks Dagbok är ett bra bevis på detta, en bok som man från judiskt håll gärna ser att alla icke-judiska barn/ungdomar skall ha läst för att på så vis "vaccinera" dem mot framtida antijudiska böjelser som kritik av Israels övergrepp i Palestina t.ex..

Just historier tagna från den judiska versionen av andra världskrigets händelser och den påstådda "förintelsen" av uppemot 6 miljoner judar, utgör ett favorit-tema, och som våra judiska barnboksförfattare är snabba med att exploatera.

I en tid då det enligt FN-statistik dör c:a 4 500 irakiska barn i månaden som ett resultat av en cynisk utsvältningskampanj som i huvudsak är pådriven av den pro-israeliska lobbyn i USA, så ter sig dessa barnboksjudars försök att avleda blickarna från dagens av judar skapta tragedier till påstådda judiska dramer för över 50 år sedan, som extra vämjeligt.

 

 

Bland några namn på personer från den judiska gruppen som haft och har inflytande på barnboksutbudet tänkte vi här nämna:

 

Mary Ørvig (Meirowitz) (född 1918), var en känd barnbibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek som där var föreståndare för barnsektionen, senare föreståndare för Svenska barnboksinstitutet fr.o.m. 1965 samt sekreterare för International Research Society for Children´s Litterature 1974. Hon var sedan 1948 gift med Tor Ørvig (född 1916), intendent på Naturhistoriska Riksmuséet och sedan 1973 professor och sektionsföreståndare.

 

Larry Lempert är bibliotekarie och Barnbibliotekskonsulent vid Stockholms Stadsbibliotek (2000). Han är enligt DN 18/9-2000 "en av dem som väljer vilka barn- och ungdomsböcker som ska ge ut". Larry Lempert är också involverad i "En bok för alla" (statsunderstödda pocketböcker).

Larry Lempert tillhör Judiska Teatern och var den som med judinnan Yvonne Rock planerade Judiska Teaterns utbud till Stockholm kulturhuvudstadsåret 1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998). Larry Lempert var också en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.

 

Harriet Alfons, dotter till den judiske konstprofessorn Ragnar Josephson och kusin till bröderna Erland och Carl-Olof Josephson, har gjort sig känd som barnboksexpert och översättare och medverkade vid Judiska Församlingens kulturvecka november 1990 där hon höll en afton om den judiske barnboksförfattaren Maurice Sendak (se Judisk Krönika, nr.6-1990).

 

När det sedan kommer till författarna finns det flera intressanta namn att nämna. 

Annika Thor (född 1950) är en känd judisk barnboksförfattare från Göteborg. Annika Thor är hårdlanserad för böcker som "En ö i havet" nominerad till Augustpriset. Andra böcker: "Näckrosdammen", "Havets djup" (enligt en lista i DN 1998 kom den boken på andra plats som det årets mest populära ungdomsbok). Hon har också skrivit "Öppet hav".

Hennes bok "Sanning eller konsekvens" erhöll Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok och blev sedan filmatiserad.

Annika Thor tilldelades 1999 års Deutcher Jugendliteraturpreis i klassen barnböcker.

Annika Thor tillstår att hon fått hjälp av den judiska aktivisten Ingrid Lomfors, se denna, med research för sina böcker.

 

Annika Thors mor kom 1933 som sex-åring till Göteborg från Tyskland. Morfadern som invandrat från Tyskland heter Adolf Bindefeld, och var enligt Judisk Krönika, nr.2-1999, sid. 13, "djupt religiös och föreståndare i Göteborgs ortodoxa synagoga". Fadern hette Max Katz och härstammar från Ryssland.

Under mitten av 1960-talet blev Annika Thor vänsteraktiv. Hon flyttade sedan till USA. Sedan tillbaks till Göteborg för att utbildade sig till bibliotekarie. Slutet av 1970-talet flyttade till Stockholm, utbildade sig till manusförfattare inom film, teater och media på Dramatiska Institutet.

Annika Thor medverkar som recensent i Judisk Krönika, nr.4-2000. Thor skriver också recensioner av judarna Benny Grünfelds och Lennart Didoffs böcker, i Judisk Krönika, nr.1-1999. Hon är medlem i den judiska kulturföreningen "Judiskt nittiotal".

Annika Thor intervjuas i Judisk Krönika, nr.2-1999, av Judisk Krönikas Suzannah Gottfarb (sid. 12):

" Idag är hon framgångsrik ungdomsbokförfattare och engagerad kunskapsspridare om Förintelsen bland svenska barn och ungdomar. [...] Hennes egen judiska identitet är stark [...] ."

I samma mening talar man också om att hon skulle känna solidaritet med palestinierna, men denna judiska ömkan brukar enligt vår erfarenhet inte sträcka sig särkilt långt.

Judisk Krönika fortsätter, sid. 13:

"Antisemitism har även Annika uppplevt i sin barndom.
- Det var en kille som kallade mig "jävla judeunge". Jag slog honom så hårt jag kunde. Det är enda gången jag har slagit en människa. Samma episod finns med i boken.
"

 

 

En annan aktör är Rose Lagercrantz (född 1947), i Stockholm. Modern Ella var född i Sighet, Transsylvanien, i dagens Rumänien och anges i DN, 5/5-2000, som "judinna" från en "ungersk-judisk familj". Ella var s.k. "överlevande" från Auschwitz och Bergen-Belsen som kom till Sverige 1945.
Fadern George Schmidt anges i en artikel i DN, 5/5-2000, som en "jude från Berlin, knuten till norska flyktingkontoret i Stockholm under [andra världs-] kriget, sedan pälshandlare och verksam inom metallindustrin;"

Enligt DN 5/5-2000, "mångbelönad barnboksförfattare". Debut 1973 med "Tullesommar". Också skrivit böckerna: "Lov till det omöjliga" (1983), "Sång för en svart fe" (1987), "Adéline" (1992). Rose har skrivit boken "Den lyckligaste dagen i Annas liv", om judinnan Anna, där illustrationerna i boken gjorda av dottern Rebecka Lagercrantz, (se recension i Judisk Krönika, nr.5-1999) men i verket "Lov till det omöjliga" är vinjetterna gjorda av judiska konstnärinnan Channa Bankier.

Rose Lagercrantz har också gjort "förintelse"-propaganda som boken "Vad mina ögon har sett" (Rabén & Sjögren, 1992) i samarbete med den judiska "överlevanden" och historieberättaren Magda Eggens.

Rose Lagercrantz fick första pris i Rabén & Sjögrens barnbokspristävlan 1974, Astrid Lindgrenpriset 1979 och Nils Holgersson-plaketten 1980. Lagercrantz erhöll vidare Expressens barnbokspris Heffaklumpen 1989 och Augustpriset 1995 för årets barn- och ungdomsbok.

Många av hennes barnböcker är översatta till engelska, franska, tyska, ryska, spanska, danska, finska, norska och isländska.

Rose Lagercrantz har också arbetat som barnteaterpedagog och med radioprogram.

Rose är gift med den judiske barnmedicinprofessorn Hugo Lagercrantz (på mödernet från den judiska klanen Heyman) och vars farbror är Olof Lagercrantz, se denne. Av deras tre barn är sonen Leo Lagercrantz känd som judisk debattredaktör och ledarskribent på Expressen, en roll han vid flera tillfällen missburkat för att föra fram propaganda mot Israels kritiker.

 

Susanne Marko, författare, dramaturg, teaterkritiker och regissör. Dramaturg vid Västanå Teater (se också Yvonne Rock). Marko har bl.a. skrivit boken "Rappatack" (1996), en bok där den världsberömda glaskonstnären och judinnan Ulrica Hydman-Vallien var illustratör. Marko har givit ut ett flertal barnböcker, bl.a. "Lilli i Snödrottningens rike". 

Susanne Marko.

 

Från de kretsar som kan betraktas som "icke-judiska", men väl pro-israeliska finns det också några saker att tillägga: 

Barnboksförfattarinna Elsa Beskow uppges ha varit nära vän med ickejudinnan Nora Lamm (född Upmark, dotter till f.d. chefen för Nationalmuseum - Gustaf Upmark), en kvinna som var gift med den förmögne juden och konstsamlaren Carl Robert Lamm, se denne.

 

Astrid Lindgren har vi tyvärr sett omgiva sig med olika pro-israeliska element viket kan förklara hennes djupt okunniga, närmast idiotiska utfall, i media mot professor Robert Faurisson i samband med dennes besök i Sverige. Att attackera Faurisson det gör hon, men att attackera den grupp som ser till att hundratusentals palestinska barn är förpassade till eländiga flyktingläger, det förmådde Astrid Lindgren aldrig göra.

Det är dock inte så konstigt när man upptäcker att denna barnbokslegend faktiskt umgicks med och samarbetade med den sionistiska judinnan Anna Riwkin-Brick där de tillsammans har gjorde nio bilderböcker, böcker där Astrid Lindgren stått för textmaterialet och Riwkin för bilderna.

Astrid Lindgren var också en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".

Och i Judisk Krönika, nr.7-1972 nämner man just Astrid Lindgren som en av många kända personligheter däribland stora delar av sionistmaffian i Sverige, som besökt utställningen av den framlidna sionistiska fotografen Anna Riwkin-Bricks fotografier, en utställning som hölls till hennes minne i Stockholm 1972.

Här ännu ett av de många exempel på hur ledande svenska kulturpersonligheter korrumperas och desinformeras av sina judiska "vänner" så till den milda grad att de ställer sig bakom det sionistiska ockupationsprojektet i Palestina.

 

 

Annons från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2002.

Att stödja sionistiska projekt i Israel var allright för Astrid Lindgren, men de palestinska barnens lidande försvann bortom de sionistiska dimridåerna.

 

 

Lennart Hellsing (född 1919). Författare. Fil hedersdoktor 1989. Barnböcker, bl.a. "Krakel Spektakel" (1952) och "Bananbok" (1975). Även lyrik och reseskildringar. F.d. journalist ST 1947-1954. Gift med den judiska skådespelerskan Yvonne Lombard, se denna.

 

Margareta Strömstedt (född 1931), barnboksförfattare ("Majken och skyddsängeln") fick Expressens Heffaklump-pris för årets bästa svenska barn- och ungdomsbok, 1991. Observera att det var under samma år som hennes make, Bo Strömstedt, var chefredaktör för Expressen. Margareta Strömstedt har i DN gladeligen rapporterat från olika barnbokstillställningar i staten Israel, dit hon rest för att plats berika sig.

Men så är hon också hustru till en av de personer som mest intensivt bedrivit propaganda för Israels sak, en man som självaste Jan Guillou kallar för en "fanatisk antiarab" (Jan Guillou i boken "Journalistik 1967-1976", Oktoberförlaget, 1976, sid. 105). 

 

Tony Samuelsson, författare, som 1993 fick Bonniers Juiniorförlags 1:a pris för "Bästa Ungdomsbok". Enligt Dagens Nyheter "fascinerad av Judendomen och den Judiska kulturen"

   

 ***

  


Diktare
 
Ernst Josephson (1851-1906) räknas av vårt etablissemang som "Sveriges störste konstnär" men gjorde sig också känd som poet.

Bland sentida aktörer har vi både den till judendomen konverterade Lars Gustafsson och Bruno K. Öijer, båda innehavare av Bellmanpriset (1990 respektive 1999). 

Bruno K. Öijer har t.o.m. uppträtt för den Judiska Teaterns räkning. Bruno K. Öijer har också gett ut en skiva tillsammans med den judiske Dag Vag-musikern Brynn Settels, skivan "Skugga Kommer" 1986, där Öijer stod för texten och Settels för musiken.

 

En annan person att nämna är den till judendomen konverterade poeten och författaren Tobias Berggren (född 1940), som så många andra av dessa "konvertiter" själv har judiskt påbrå.

I Tobias Berggrens fall då han t.o.m. är besläktad med klanen Bonnier.

Bonnier-tidningen MånadsJournalen, nr.6-1980, skriver därför föga förvånande följande stora ord om honom:

"Tobias Berggren trädde på 70-talet fram som en av vår poesis ledande gestalter."

Tobias Berggren är skribent i judisk press som Expressens kultursidor, Moderna Tider då den stod under juden Göran Rosenbergs ledning, samt t.o.m. i Judisk Krönika där han i Judisk Krönika, nr.3-1991, skrev en recension av israelen Yehuda Amichais verk. 

Tobias Berggren - konverterad till judendomen, ihop med juden Lars Gustafsson - också konverterad till judendomen, delade De Nios Stora pris à 200 000 kronor, 1990.

Som judisk aktivist är Tobias också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, vilket dock inte immuniserat honom från angrepp från de mer etablerade, "rena" judiska kretsarna, vilket vi skall visa nedan.

Det var nämligen så att Tobias skrev en artikel på Dagens Nyheters kultursidor där han antytt en jämförelse mellan det palestinska Gaza och det judiska gettot i nazistisk regi vid namn Theresienstadt. Något som sågs av judarna som ett försök att trivialisera "förintelsen" och väckte ont blod bland dem varpå de genast gick till anfall mot "konvertiten".

Därav såg sig den missförstådde Berggren sig nödgad att skriva en patetiskt självförkrossande ursäkt i Judisk Krönika, nr.5-1996, för att med självsmädelser försöka blidka sina kritiker och kanske åter vinna lite acceptans bland sina judiska fränder.

Berggren skriver i sin ursäkt i Judisk Krönika, först "fakta" om "koncentrationslägret" Theresienstadt:

"Självklart gäller detta inte för den palestinska enklaven Gaza. Att ens förslå en sådan jämförelse [som den Tobias Berggren skall ha gjort mellan Gaza och Theresienstadt] är absurt. I mitt fall kom den ur förtvivlan och förvirring, det är sant. Men ändå främst ur en moralisk och intellektuell omdömesbrist, som jag aldrig kommer att förlåta mig själv.

Jag vill dock på detta sätt ut djupet av mitt hjärta och med största ödmjukhet be främst alla överlevande från Theresienstadt och andra koncentrationsläger, men också alla andra människor, inte minst palestinier, om ursäkt.

Låt oss alla arbeta vidare för situationen i den förhoppningsvis snara framtiden, då inget mer Gaza finns, där en sådan tanke skulle kunna passera ens en korkad svensk poets virriga hjärna!" 

Vi veta icke om denna bön om ursäkt och detta späkande ledde till att Berggren åter är rumsren i den judiska gemenskapen.

(Skall man f.ö. inte kalla det för den judiska gemen-skapen, så hätska som de kan vara mot de sina.)

Tobias Berggren har tillsammans med historikern Ulla Wikander sonen Johan Berggren som är kultur- och nöjesjournalist på Dagens Nyheter.

 

Inga-Lina (Kuzmenko) Lindqvist föddes 1964 i f.d. Sovjetunionen. Hon är bosatt i Malmö sedan 1979. Debuten kom 1994 med diktsamlingen "Änglaspår" (Wahlström & Widstrand). Skrivit "Hjärtliga hälsningar" (Wahlström & Widstrand, 1996).  

Hon är också litteraturskribent och skriver recensioner.

Inga-Lina Lindqvist skriver i en artikel i Expressen, 25/10-2001, under rubriken "Vad är ett judiskt folk" om nya rön från Ryssland att judarna i Ryssland ej kommer från Palestina utan skall vara tyskar som konverterat till judendomen. Inga-Lina skriver om sig själv i samma artikel:

"Men hur blir det då med det judiska folket? För mig är frågan livsviktig, eftersom jag växte upp i en judisk familj i Vitryssland och blivit döpt som vuxen i Sverige men ändå fortsatt att betrakta mig som judinna. Min identitet som judinna bygger inte på den religiösa gemenskapen utan på den gemensamma historien.

Oavsett om mina förfäder invandrade från den palestinska vildmarken eller från de tyska skogarna dog de för samma nazistiska kulor på ett marknadstorg i Borisov sommaren 1941."  

 

Inga-Lina Lindqvist skrev en avslöjande kolumn om sin judiska rasism i Metro (30/9-2000):
"Jag är tvättäkta svartskalle, judinna, uppvuxen i det gamla Sovjet. [...] När min kusin i Vitryssland skulle gifta sig önskade jag honom inte "masel tov", lycka till. Jag undrade kärvt om hans blivande fru var judinna. Bara om min kusin skulle gifta sig med en judinna kom hans barn att räknas som judar. Judiskheten ärvs nämligen på mödernet. I vår släkt har det inte fötts några flickor på över trettio år. Så för varje pojke som gifter sig med en goj, icke-jude, blir släkten allt mindre judisk.

Själv har jag fått enbart pojkar, så jag ställde faktiskt hoppet till min äldste kusin. Han svek mig. Hans blivande fru var ryska. A mishugine kopf! Dumskalle!

När jag skulle föda mitt andra barn visade rasisten i mig sitt fula tryne igen. Jag låg i undersökningsrummet och väntade på barnmorskan. Till slut dök en kvinna upp. Hon var blond, log rart mot mig och hejade medkännande. Jag kastade ett öga på hennes namnskylt. Förnamnet var polskt. Omtöcknad och utschasad beordrade jag min man att genast mota bort henne. Mitt barn skulle inte hjälpas till världen av en polska. Numera finns nästan inga judar kvar i Polen. De är ihjälgasade - om de inte lyckats fly till USA eller Israel. Trots det frodas antisemitismen.

Jag vet inte varför. Jag är inte antropolog. Jag är bara rasist. Och för mig är alla polacker lägerkommendanter, även om de klär sig i vita rockar och ler rart och titulerar sig barnmorska.

Det finns inga skinnskallar och VAM:are som kan mäta sig med mig i min egen hemmasnickrade främlingsfientlighet. Och jag är långt ifrån ensam."

 

 

Bland till judarna nära lierade diktare ses bl.a.:

Sionismens Per Ahlmark som gett ut en del diktsamlingar, bl.a. "Flykter" från 1985, självklar då på det judiska förlaget Bonniers.

 

Av någon anledning som bara Israel-maffian själv kan finna förklaring till så är författaren och poeten Tomas Tranströmer (född 1931) en av deras favoriter. Exempelvis så hyllas Tomas Tranströmer av Per Ahlmark i DN, 13/10-2000, ihop med israelen Yehuda Amichai, som en av "poesins giganter". Och judinnan Joanna Bankier, skribent i Judisk Krönika, har t.o.m. doktorerat på hans lyrik.

Vad vi dock vet är att hans far Gösta Tranströmer var redaktör och arbetade för Bonniers.

 

Göran Sonnevi, skriver också i Expressen. Fick Erik Lindegrenpriset, Luleå kommuns lyrikpris, 1998. Köpt av Bonniers då han fick Gerard Bonniers pris på 125.000 kronor 1997. Har skrivit hätska attacker på Radio Islam i Expressen.

 

*** 


 

Översättare

 

Översättarna av litteratur har faktiskt en stor makt över hur en bok skall tolkas och kan faktiskt låta sin politiska övertygelse styra valet av ord när det finns flera synonymer och alternativ.

Journalisten Mikael Löfgren skriver i Dagens Nyheter, 25/4-2002, en recension av den "israeliske" författaren Amos Oz´ senaste bok. Löfgren anser "att den svenska Mellanösterndebatten inte sällan framstår som ett bihang av den israeliska" och reagerar också mot översättningen av Amos Oz bok:

"Som läsare påminns man om den absurda obalansen när den för övrigt utmärkta översättaren Rose-Marie Nielsen valt att kalla bosättarna på ockuperat område för "nybyggare" - som vore de pionjärer på obruten, obefolkad mark. Som vore palestinierna indianer, dömda till undergång."

 

 

Bland kända judiska översättare verksamma i Sverige har vi:

 

Dan Shafran, som erhöll Samfundet De Nios översättarpris oktober 1999. Skriver på - och tillhör - SvD-kultur (april 2000).

 

Sture Pyk, Samfundet De Nios översättarpris december 1996. Erhöll Svenska Akademiens översättarpris 1998.

 

Anna Pyk, översättare som bl.a. har översatt juden Marek Halters bok till svenska; "Abrahams bok", för Brombergs Förlag 1987.

 

Inger Heyman.

 

Monica Stein, översättare Bonnier Carlsson.

 

Birgitta Schwartzmann, översätter åt Ordfront Förlag. 

 

Einar Heckscher. Bror till Sveriges tidigare rikspolischef, juden Sten Heckscher. Flummisen Einar Heckscher var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.

 

Erwin Rosenberg, översättare. Påstås vara "en av Sveriges mest respekterade översättare". Ungersk jude, gick i judisk skola i Budapest. Kom till Sverige 1956.

Erwin Rosenberg översätter från hebreiska till svenska israeliska författare som Yoram Kaniuk, Amos Oz och David Grossman samt från ungerska till svenska.

Erwin Rosenberg översätter för Wahlström & Widstrand och Bonnier Alba.

Intervjuas i Judisk Krönika, nr.2-1996. Judisk Krönika skriver i sin faktaruta att "Ervin Rosenberg växte upp i en traditionell judisk familj" och att "större delen av släkten mördades av nazisterna" under kriget. Judisk Krönika skriver:

"Under den första tiden i Sverige, dit han flydde 1956, var Ervin aktiv i judiskt studentliv och också ledare på Glämsta en sommar. [...] bokhyllorna i hemmet vittnade om hans levande intresse för judendom och judisk litteratur.

- Jag har aldrig ifrågasatt att jag är jude. Alla visste vem jag var.

På 1980-talet återkom hans intresse för hebreiskan. Han tillbringade sju månader av ett sabbatsår i Israel.

- Jag övervägde alijah, att flytta till Israel."

En av Erwin Rosenbergs döttrar är gift med en israel.

 
 

Marita Zonabend: Stéphane Bruchfeld och Paul A Levine har skrivit: "...om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945", (Regeringskansliet, andra reviderade uppl Stockholm 1999, 84 s, ill, svensk översättning av Eva Åkerberg, Marita Zonabend, Anita Karp och Mia Löwengart).

 

Salomon Schulman, judisk författare och Israel-anhängare är också översättare av jiddisch.

 

Bengt Jangfeldt, docent i slaviska språk och översättare av Joseph Brodskys böcker och Arkadij Vaksbergs artiklar till svenska. Gift med Jelena Jangfeldt-Jakubovitch, se denna.

Julian Birbrajer, översättare av den polska judinnan Hanna Kralls senaste bok till svenska, på Brutus Östlings Bokförlag Symposium, se DN 25/9-2000. Även översatt en tidigare Krall bok, "Att dansa på främmandes bröllop" (Symposion, 1996). Översättare av Czesaw Milosz´ poesi som publiceras i Judisk Krönika, nr.2-1991 och översätter artikel om Argentinas judar för Judisk Krönika, nr.3-1991. Han skriver även själv i denna sionistiska tidskrift.

Birbrajer anges även som anvarig för grafisk form på tidningen Commerce, presentbranschens facktidning.

Julian Birbrajer har polsk-judiskt ursprung där modern Pola Birbrajer skall var s.k. "överlevande" från "förintelsen".

 

Marion Wajngot. Översatte israelen Amos Oz till svenska för Wahlström & Widstrand.

 

Sigvard Feldbaum, översättare och skribent.

 

Jan Gehlin, judisk översättare och författare.

 

Viveka Heyman, Israel-propagandist, översätter från hebreiska till svenska både för judiska Hillelförlaget samt för judiska Brombergs Förlag.

 

Marion Wajngot, har översatt från hebreiska till svenska Yoram Kaniuks bok "Den sista juden" (Forum, 1988).

 

Carl-Olof Josephson, bokförläggare och översättare. F.d. VD Sandbergs Bokhandel i Stockholm och tidigare chefredaktör för tidskriften Svensk Bokhandel.

 

Harriet Alfons, judiske barnboksexpert och översättare.

 

Bland andra personer nära lierade med Israel och den judiska gruppen i Sverige ses Harry Järv som gjort översättarjobb samt Israel-supportern Gunnel Vallquist.

 

 

***

 


Svenska PEN-klubben

 

En studie av den svenska föreningen PEN, vars syfte skall vara att verka för den litterära friheten och mot repression mot det skrivna ordet, ger en bra introduktion till hur det ser ut när den judiska minoriteten går in i en organisation, tar över dess styrelse, släpper in allt fler av de sina på maktbefattningar och sedan använder organisationen som slagträ för sina egna politiska syften.

Vi har tidigare talat om den av juden Trotskij introducerade s.k. "entrismen", en strategi där man genom infiltration av organisationer inifrån påverkar och omstöper dem till att passa ens egen politiska linje. Något som i många falla visar sig vara mer effektivt än att från grunden bygga upp och bemanna egna organisationer.

Denna "entristiska" strategi är i sin fördoldhet, typisk judisk.

 

När det gäller Svenska PEN började detta judiska maktövertagande med att författaren Per Wästberg, som ju kommer från den "rätta kretsen", blev ordförande för Svenska PEN-klubben 1967-1978.

Per avancerade därefter raskt till att bli ordförande i Internationella PEN-klubben 1979-1986 och 1989-1990 och var vice ordförande i Internationella PEN sedan 1986.

Per Wästberg har dessutom tidigare varit ihop med författarinnan Margareta Ekström som också sitter i Amnesty, Svenska Institutets styrelse och PEN.

 

 

Sionistkvinnan Agneta Pleijel var länge ordförande för Svenska PEN-klubben och bedrev där en vidrig kampanj mot Jan Myrdal - judarnas eviga hatobjekt.

 

  

Expressen, 23/10-1994. När Taslima Nasrin affären var över hade Gabi Gleichmann sett till att Expressen fick alla intervjuer med författaren och lastade över utgifterna på andra.

Gabi Gleichmann är en ungersk jude, född 1954 och som kom till Sverige 1965 tillsammans med sin familj. Studier i litteraturhistoria och filosofi vid Stockholms Universitet. Gleichmann är numera verksam som "kulturjournalist" och skriver om samt översätter nyare ungersk litteratur, bl.a. författarna Esterházy, Konrád, Krasznahorkai, Mészöly och Nádas. Översättare av "Från Europas navel" (av den ungerske juden György Konrád, Alba, 1990).

Gleichmann var tidigare en av redaktörerna för Expressens kultursidor, samtidigt som judarna Leif Zern och Nils Schwartz.

Gleichmann var tidigare medlem i Judiska Församlingen i Stockholm och 1990 erhöll han det judiska paret Kicki och Bertil Neumans judiska pris på 50 000 kronor (se Judisk Krönika, nr.5-1990).

Gabi Gleichmann var ordförande i PEN-klubben under 1990-talet och komprometterades ordentligt i samband med den antimuslimska kampanj som han bedrev där han i de närmaste kidnappade den bangladeshiska författarinnan Taslima Nasrin (se vår artikel Sionist i Fokus: Gabi Gleichmann.

 

 

Monica Nagler (född Wittgenstein), kulturjournalist vid Sveriges Radio. Medlem i Judisk Krönikas redaktionskommitté. Sedan 1995 ordförande för Svenska PEN. Avgick senare från posten efter den misslyckade striden mot Myrdal.

Monica Nagler är en sionist - d.v.s. en anhängare av staten Israel - och samarbetar med den kvinnliga sionistorganisationen WIZO, och medverkade exempelvis på en "Bokmässokväll" i WIZO:s regi, i Göteborg, 16/9-1999 (se annons för evenemanget i Judisk Krönika, nr.4-1999).

Monica Nagler är gift med Gerald Nagler som är judisk ordförande för Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter.

Deras dotter Camilla Nagler är också en kvinna av inflytande i det svenska kulturlivet då hon är bokförläggare på Bonnier-ägda Wahlström & Widstrand Förlag, och i egenskap av detta intervjuas hon i Judisk Krönika, nr.3-2001, (Paideia-bilagan). Camilla Nagler är gift med den judiske direktören Karl Ahlenius (tidigare biträdande redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivareBonnier-tidningen Dagens Nyheter).

 

 

Thomas von Vegesack (född 1928) var anställd på Albert Bonniers Förlag AB där hans sionistiska uppfostran finslipades. 1968 gick von Vegesack till Norstedts Förlag där han blev förlagsdirektör.

Thomas von Vegesack var biträdande kulturredaktör på Stockholms-Tidningen åren 1960-1966 där han samverkade tätt med den tyske juden Erwin Leiser.

Von Vegesack hade ledande positioner inom Svenska PEN-klubben; sekreterare 1970-78, och ordförande 1978-1987.

Vegesack var också grundare av Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Grundade organisationen ihop med Gerald Nagler, Inga Fischer-Hjalmars, samt Per Wästberg, se dessa.

  

Otto Mannheimer, judisk kulturskribent på Dagens Nyheter är ledamot av Svenska PEN-klubben sedan 1980.

 

***

 

 

Vi återger här två långa inlägg av två personer från PEN som i starka ordalag, reagerat på den sionistiska kampanjen mot Jan Myrdal och hans fru Gun Kessle. Dessa inlägg visar att upprördheten över den sionistiska lobbyns arbetsmetoder är stor, och att alltfler börjar genomskåda deras totalitära repressionsmetoder, oavsett hur mycket Israelobbyisterna utåt talat om sig själva som "humanister" och anhängare av "grundläggande liberala värderingar".

Det är dags att börja resa ett motstånd på en bred front mot dessa rasister och åsiktsförtryckare!

 

Författaren Peter Curman, skriver i ett upprört inlägg publicerat på PEN:s hemsida (understrykningar av Radio Islam):

 

Vad har jag i Pen-klubben att göra?

 

Namn: Peter Curman
E-post: [email protected]
Date: 1997-05-16
Time: 16:14:26
Remote Name: 194.198.228.134

Kommentar

Härom dagen damp ett digert konvolut ner på hallgolvet. Det var svenska Pen-klubben som hörde av sig med en duns inför årsmötet den 27 maj. Trots allt ett väl förberett årsmöte, tänkte jag och satte mig ner för att begrunda hur styrelsen tacklat de olika krängande opinionerna bland medlemmarna i uteslutningsfrågan.

Till min häpnad fann jag att styrelsen avstått från att på sedvanligt sätt yttra sig över de sex inskickade motionerna - tre av dem författade av Myrdal sjäv! - som bilagts möteshandlingarna.

Som en vid det här laget beprövad föreningsräv är det för mig en gåta att en ansvarig styrelse kan visa sina medlemmar en sådan nonchalans. Bara i ett enda fall - ett stadgeändringsförslag för att göra det lättare att snabbare kunna utesluta medlemmar ur Pen-klubben - föreslår styrelsen några smärre tekniska förändringar. Men att styrelsen inte bemödar sig om att kommentera de inkomna motionerna är minst sagt häpnadsväckande. Frågan är om det inte är ett föreningsfel.

Skälet till styrelsens handläggning av motionerna och beslutet att inte yttra sig över dem beror förmodligen på att styrelsen inte kan enas om en gemensam skrivning. Men istället för att redovisa detta förhållande skriver ordföranden i ett följebrev att styrelsen är inne i en "kreativ fas" och att den är beredd att låta sig omväljas förutsatt att den omväljs i sin helhet.

Detta är ju ingenting mindre än en utpressning och ett totalt åsidosättande av demokratiska principer. Självklart kan inte styrelsen påtvinga sina medlemmar att välja sin styrelse som ett paket, i synnerhet inte efter den kontroversiella omröstningen i uteslutningsfrågan tidigare i år. Självklart måste vi på årsmötet få en redovisning av hur styrelsemedlemmarna röstade. Själv kan jag aldrig tänka mig att ge min röst till en någon som beslutat sig för att utesluta min kollega ur vår organisation. Jag kräver att demokratiska spelregler iakttas även inom Penklubben!

Inte heller kan jag acceptera att styrelsen mörklagt de internationella reaktioner som uteslutningsärendet förorsakat. I årsmöteshandlingarna återfinns inga rapporter eller brevkopior från våra systerorganisationer trots att jag vet att t.ex. turkiska Pen-klubben skickat ett mycket kritiskt brev med kopior till såväl London som New York. Varför detta hemlighetsmakeri? För mig är det djupt stötande att en förening som säger sig företräda åsikts- och yttrandefrihet på detta sätt undanhåller vad våra kolleger skriver liksom det var lika anstötligt när journalister uppfordrades att inte skriva om ett nyligen avhållet Pen-klubbsmöte där de grundläggande yttrandefrihetsprinciperna diskuterades.

Just för att det finns ett sådant uppdämpt behov att nu fritt diskutera styrelsens uttolkning av Pens charter - utan att någon beskäftig redigerare lägger sig i och förvränger och censurerar - gör vi nu ett försök att föra denna nödvändiga diskussion på nätet. Åtminstone för mig kommer årsmötet den 27 maj att bli avgörande för mitt fortsatta medlemskap i svenska Pen. För varför skulle jag ge min röst till en organisation som utesluter mina kolleger för att de hyser misshagliga åsikter?

Dessutom är jag givetvis intresserad av att höra årsmötets åsikt om styrelsens bedömning av min konflikt med Per Gedin. I ett brev till mig skriver Pen-klubbens ordförande Monica Nagler att styrelsen "efter noggrann bedöming" kommit fram till att konflikten inte är någonting för Pen-klubben att ta ställning till. Inte minst i dessa dagar, då man läser Pen-klubbens stadgar med lupp, känns det för mig djupt olustigt att Pens styrelse omedelbart går förläggarintressena till mötes. Styrelsen har ju haft min brevväxling med Per Gedin till sitt förfogande och har alltså kunnat läsa innantill. Varför tar de då denna ställning? Varför ska jag - om Pen-klubben visar sig vara en förläggarklubb - fortsätta att vara medlem?

Peter Curman

 

Detta brev är klart intressant då den respektable Curman upprört reagerar på den sionistiska kretsens åsidosättanden av demokratiska principer. Men det är ju precis så här det alltid blir när dessa element tillåts roffa åt sig makten - de missbrukar den raskt för sina egna syften. Det finns inga gränser för deras intolerans mot avvikande opinioner.

 

F.ö. kan vi till Curmans vink på slutet om att (den sionistiska) styrelsen förefaller gå förläggaren Per Gedins ärenden, lägga till att detta ju inte är konstigt. För kollar upp det visar det sig att den gamle förläggarräven Per Gedin egentligen heter Per I. Gedin där I:et står för "Israel". Ty det är egentligen "Israel" han heter i efternamn, det efternamn som hans far bar. Per Gedin har nämligen en gedigen tysk-judisk bakgrund. Han har sedan sin invandring till Sverige konsekvent rört sig i de judiska kretsarna där Bonnier-koncernen tidigt släppte in honom för att för deras räkning starta en vinstbringande förlagsverksamhet.

 

Har man förstått Israelmaffians rävspel och selektiva politik, d.v.s. en oppressionspolitik gentemot dissidenter som Myrdal som ej böjer sig för deras diktat, jämte en slapphänthet mot deras egen judiske sekt-kompis Gedin, ja då förvånas man inte över "Myrdal-affärens" utveckling och varför vissa personer i vissa situationer agerar och reagerar på ett visst sätt och enligt ett visst mönster.

 

Författaren Crister Enander skrev också ett läsvärt inlägg publicerat i Svenska PEN:s debattarkiv:

 

AVGÅ!

 

Namn: Crister Enander
E-post: [email protected]
Date: 1997-05-17
Time: 17:15:09
Remote Name: 195.17.40.54

Kommentar

En gång i tiden trodde och inbillade jag mig att den Svenska PEN-klubben stod för de ideal som dess charter med så vackra ord beskriver. Då såg jag denna sammanslutning som en organisation angelägen för mig att få vara en del av och kunna arbeta inom. Många av de på papperet fina orden och ädla strävanden stämde överens med de tankar jag själv hade, och fortfarande har kvar helt oanfrätta av vad som sedan skett i PEN-klubben som numera tycks ha ett enda syfte: att främja de ledande ledamöternas karriärer.

Första hindret i min väg in i PEN visade sig vara den på många sätt egendomliga spärr som den ännu icke invigde är tvingad att ta sig förbi. Ty det räcker inte att man vill vara medlem och helhjärtat stöder PEN:s uttalade målsättningar. Nej, två medlemmar måste rekommendera den nye för att man skall få träda in bland dessa självutnämnda högdjur på den svenska litterära parnassen.

Vid det första försöket misslyckades jag. Vid det andra var jag välkommen; dock totalt stadgevidrigt. De två som satte sitt namn under ansökan och alltså ansåg mig vara värdig att få bli en i denna utvalda församling var Lars Forssell och Jan Myrdal. Problemet är bara att Lars Forssell aldrig har varit medlem av Svenska PEN-klubben, men ändå öppnade dess styrelse sin famn och släppte in mig i föreningen.

Vad säger då detta deras beteende egentligen? Jo, faktiskt endast en sak. Det är namnen som avgör. Lars Forssell anses väl i deras ögon som en av de fina fiskarna i den svenska ankdammens grumliga vatten. Kanske ansågs även då detta begav sig Jan Myrdal som en stor slagkraftig gädda i gölen att räkna med.

Sedermera har det dock stått alldeles klart att det hämningslösa och maktfullkomliga kotteri som idag - och då i lönndom och bak lykta dörrar och med hemlighetsmakeri, intriger och alla tänkbara maktmedel - styr den svenska PEN-klubben äntligen och på många sätt tacksamt nog har visat sitt rätta ansikte. Nu är såväl Gun Kessle som hennes make Jan Myrdal plötsligt att betrakta som paria och de värsta av alla tänkbara fiender i hela den grymma och torterande och repressiva värld där författare med livet som insats tvingas kämpa för sin rätt och som Svenska PEN har att försöka verka i för att författare skall ha den självklara rätten att fri från statlig och annan inblandning få skriva och tycka vad de vill utan hot om censur, fängelse eller förtryck i andra former.

Därför är det fullkomligt omöjligt att förstå hur denna lilla klick av självutnämnda domare överhuvudtaget ser på sin roll.

De vill censurera.

De vill stoppa svenska författare. De vägrar att ens kämpa mot de uppenbara orättvisor vilka vi som skriver möter i vårt eget land. Hellre tar då PEN förläggarnas, de rikas och mäktigas parti, och det mot författarnas rätt till att kunna nå sin publik och få uttrycka vad de anser att de vill förmedla.

De vill utesluta de medlemmar ur PEN som icke hyser samma åsikter och småborgerliga värderingar som de själva. De ställer sig helt enkelt oreflekterat till doms över författares rätt att få uttrycka sina egna åsikter.

Märk nu väl - ty detta är viktigt - att varken Gun Kessle eller Jan Myrdal har uttalat sig i egenskap som medlemmar av Svenska PEN eller ens antytt att de med sina analyser och i olika frågor skiftande åsikter vill använda sig av det faktum att de båda sedan mycket lång tid är medlemmar av Svenska PEN-klubben.

De har bägge två enbart ägnat sig åt vad de med stor och imponerande framgång och för svenska förhållande unik kompetens har gjort under flera decennier. Gun Kessle och Jan Myrdal har - såvitt jag har förstått det - efter bästa förmåga och med all tillgänglig information strävat efter att analysera skiftande historiska förlopp, och då även ofta näraliggande händelser och skeenden i såväl vårt land som i flera länder utanför Sverige, länder som de själva genom egen erfarenhet har skaffat sig ingående kunskaper om - i regel genom att ägna år av studier och ingående besök och diskussioner med mängder av människor i just de länder som frågorna gällt.

De är väl knappast en nyhet för någon att Gun Kessle och Jan Myrdal anses som ledande auktoriteter världen över vad det till exempel gäller ett land som Kina. Eller är det så illa ställt att dagens fina författare, alla de drösvis av diverse aparta bokförläggare och därtill mängder av andra klassens murvlar som idag med machiavellisk hand och hänsynslösa medel härskar och styr över den Svenska PEN-klubben faktiskt inte vet eller ens känner till vad detta intellektuellt verksamma par uträttat under snart ett halvt sekel?

Jag säger nu inte att varken Kessle eller Myrdal har rätt i sina uttalanden om vad som skedde på Den Himmelska Fridens Torg. Det är i detta sammanhang fullständigt irrelevant och av intet formellt intresse. Ty frågan handlar om deras rätt att få ha och i offentligheten ge uttryck för de åsikter och analyser de anser för sanna; och att de får göra det utan att en intrigant liten klick som för tillfället sitter i Svenska PEN-klubbens ledningen försöker sätta munkavel på just dessa medlemmar eller har startat den största presskampanj vi sett i Sverige på mycket lång tid.

Kessle och Myrdal har inte på minsta sätt skadat Svenska PEN genom sina uttalanden, eftersom de inte gjort dessa uttalande eller skrivit sina artiklar under den förespeglingen att de agerat för PEN-klubbens räkning.

Däremot har den välorganiserade kampanjen emot dem - hetskampanjen har främst förts på Dagens Nyheters kultursidor - visat att den innersta kretsen i Svenska PEN-klubben uppenbarligen inte drar sig för att använda hur smutsiga och moralisk nersolkade och djupt förhatliga metoder som helst för att uppnå sina mål.

De har övertygande visat att de helhjärtat omfattar maximen att ändamålet helgar medlen.

Den sittande styrelsen har bortom allt rimligt tvivel genom sitt agerande demonstrerat att de med omedelbar verkan borde anse sitt mandat förbrukat och självmant avgå och ställa sina styrelseposter till förfogande.

I stället har de valt motsatt väg. De har inte vågat visa den lilla gnutta av moraliskt mod som hade krävts för denna enkla handling. Nej, nu heter det att styrelsen enbart ställer upp till omval om hela den sittande styrelsen får förnyade manat och därmed väljs i klump.

Aldrig har jag någonsin trots flitig föreningsaktivitet hört att någon styrelse - inte ens i den minsta lilla hembygdsförening - agerat på detta fullkomligt absurda och kränkande antidemokratiska sätt. Detta ger enbart ytterligare en anledning till att de med omedelbar verkan låter meddela att de ställer sina styrelseposter till förfogande, och att de dessutom öppet redovisar på vilken sida de står i den helt avgörande och principiella frågan. Det finns egentligen bara två möjliga hållningar som de kan inta:

1) för godtycklig uteslutning av medlemmar (när andan och tidsvindarna blåser åt deras håll)

eller

2) för ett fasthållande vid stadgarnas redan reglerande av uteslutningar av medlemmar som grovt och uppsåtligt bryter emot PEN:s charter.

De som stöder det sistnämnda alternativet - vilket är det enda hållbara - visar även därigenom att stadgarna som de idag ser ut borgar för att inga tillfälliga kuppmakare skall kunna genomdriva uteslutningar som bottnar i nyckfulla och orimliga personförföljelser styrt av ett oåtkomligt godtycke; dessa förföljelser är och kommer att fortsätta att vara påverkade av skiftande kast som helt är beroende av åt vilket håll de politiska vindarna och trenderna blåser för dagen. Något som är ovärdigt en PEN-klubb och som därtill står helt i strid mot PEN:s intentioner.

Fjällen har sannerligen fallit från mina ögon.

PEN-klubben har genom sitt agerande på alla tänkbara sätt visat sig vara en inbördes samsupen liten klick av makthungriga kulturkarriärister som enligt mitt förmenande förlorat all respekt hos oss medlemmar och även långt utanför PEN såväl bland intellektuella i och utanför Sverige.

Styrelsen agerar utifrån oredovisade bevekelsegrunder; de agerar mot all föreningspraxis och ställer dessutom till med en form av halvstalinistiska utrensningsaktioner av den mest frånstötande sort som blottlägger en åsiktsfanatism i sin fulaste form.

Frågan vi medlemmar i PEN-klubben, och även alla andra utanför denna sammanslutning, måste ställa är ingen annan än denna:

Vad har dessa människor - placerade i dess ledning och därtill de personer som är nära lierade med denna styrelse - för rätt att förvänta sig vårt fortsatta förtroende?

Inget alls. De bör omedelbart avgå!

De bör inse att årsmötet den 27 maj kommer att avgöra vem som skall sitta i PEN-klubbens nästa styrelse. Gör de inte det bör vi som fortfarande tror på yttrande- och tryckfriheten lämna denna PEN-klubb och omedelbart starta en ny PEN-klubb som är beredd att leva upp till och verka för de ideal som den internationella organisationen uppställt som mål.

Vilken av de båda organisationerna som i längden blir den officiella Svenska PEN-klubben anser jag i allra högsta grad som en minst sagt öppen fråga som enbart det konkreta arbetet sedan kan avgöra.

Däremot vet jag med säkerhet att alla de naiva illusioner om PEN-klubben som jag en gång i tiden bar på är söndertrasade av människor som falskeligen påstår sig slåss för en god sak. Ty allt vad dessa manipulatörer vill är att ta sig fram i den lilla inhemska kulturella världen, och det uppenbarligen oavsett vem eller vad det trampar på - människor eller ideal. Tillsammans ägnar de sig åt att hjälpa varandra uppåt i karriärerna och utan att skämmas dela ut feta stipendier och litterära priser till varandra.

Vad har de över huvud taget i PEN-klubben att göra? Jag tror inte de ens de längre vet svaret på det själva.

Crister Enander

 

Här ser vi Enander reagera mot Nagler och hennes kompanjoners "halvstalinistiska utrensningsaktioner av den mest frånstötande sort som blottlägger en åsiktsfanatism i sin fulaste form".

 

Crister Enander har också uppfatta essensen i denna kampanj mot en för judarna förhatlig person, en kampanj där man använder alla de kanaler man har tillbuds:

"Däremot har den välorganiserade kampanjen emot dem - hetskampanjen har främst förts på Dagens Nyheters kultursidor - visat att den innersta kretsen i Svenska PEN-klubben uppenbarligen inte drar sig för att använda hur smutsiga och moralisk nersolkade och djupt förhatliga metoder som helst för att uppnå sina mål."

 

Och turkiska PEN skriver i sitt försvar till Myrdal och Kessle:

 

Turkish Pen Club addresses Swedish Pen Club

 

Namn: Cengiz Bektas, Sezer Duru, Öner Yagoi
E-post:
Date: 1997-05-19
Time: 00:11:53
Remote Name: 194.198.228.135

Kommentar

To the Swedish P.E.N.

We have been informed that because of their opinions, a defamation campaign against prominent Swedish writers Jan Myrdal and his wife Gun Kessle has been launched by a group of people, among them several Swedish P.E.N. board members and that the Swedish press and T.V. channels have been taking part in the campaign.

Many of the accusations in question have been voiced in locations where Myrdal and his wife are not present. Myrdal and Kessle are being accused of defending the view that China has the right to take measures to defend its existence and unity as a nation and also that it is necessary to establish relations with Islamic nations based on mutual respect.

Myrdal and his wife are against a "war of civilisations" within the framework of the concept of the New World Order; they openly state that they do not want to take part in a new Crusade. It should be born in mind that several P.E.N. members have tried to prevent the said writers from participating in the European-Islamic Conference held in Jordan last summer.

International P.E.N. is an organization which promotes freedom of expression and intercultural dialogue. We feel that it is our task to remind the Swedish P.E.N. Center of these fundamental principles. We would also like to express our regret regarding this campaign against Mr. Myrdal and his wife and that we find it very sad.

Cengiz Bektas, Vice-President
Sezer Duru, member of Board
Öner Yagoi, member of Board

copies are sent to
International P.E.N. London, and to

Joanne Leedom-Ackerman P.E.N. U.S.A.

 

Men religionskrig är tydligen vad de judiska aktörerna Nagler, Gleichmann och Wästberg eftersträvar.

 
***
 

Trots att den sionistiska falangen mötte ett stort bakslag i sin kampanj mot Myrdal och Nagler ej är ordförande längre, fortsätter ändå ett ansenligt judisk inslag i organisationens ledande skikt. 

 

I styrelsen för Svenska PEN för år 2002 hittar man flera intressanta namn:

Som "tf ordförande" ses Ljiljana Dufvgran, en jugoslavisk-född kulturjournalist på Dagens Nyheter. Hur mycket "jugoslav" denna Dufvgran verkligen är kan man undra då hon skriver för tidskriften Judisk Krönika. I Judisk Krönika, nr.1-2000 kan man exempelvis läsa en längre intervju med judiska författarinnan Suzannah Gottfarb utförd och skriven av nämnda Dufvgran. Ljiljana Dufvgran sitter sedan januari 2003 också som ledamot i styrelsen för Statens Kulturråd (förordnandet sträcker sig till december 2005).

Som Svenska PEN:s "internationelle sekreterare" för år 2002 ses juden Håkan Josephson, en man som varit huvudredaktör på P A Nordstedts & Söners förlag och där ansvarig för Nordstedts Uppslagsbok (2000)

Bland s.k. "övriga ledamöter" (totalt tre poster) i styrelsen ses en av posterna upptagen av den judiske författaren Peter Mosskin, en man som också hyllas av Judisk Krönika

 

Så av de 12 personer som utgör styrelsen för Svenska PEN år 2002, är tre personer som kommer från den judiska gruppen. D.v.s. de utgör 25 procent av styrelsemedlemmarna.

Ett intressant faktum i ett land där sannolikheten att stöta på en jude skall vara c:a en på fyrahundra (1 : 400).

 

 

***


 

Svenska Akademien
  

Inom den ansedda Svenska Akademien har judarna via Bonniers ett enormt inflytande. En stor del av dess medlemmar har någon koppling till husse Bonnier.

Många är vanliga ja-sägare, andra är just den typen av egoistiska opportunister som älskar att bada i glans och fina stipendier, just den typ som judarna historiskt haft som sina strategiska allierade.

Följaktligen har Israel haft en stark position inom Svenska Akademien.

Man skall ju inte glömma att två av dess medlemmar Knut Ahnlund och Torgny Segerstedt (Jr.) har varit ordföranden för Samfundet Sverige-Israel, d.v.s. den organisation som förmedlar solidaritet och vänskap samt politiskt stöd till Israel.

Om två medlemmar av Svenska Akademien hade tillhört någon organisation för vänskap mellan Sverige - och apartheids Sydafrika, som konstruerat exempel, då hade nog majoriteten av svenska folket sagt ifrån och krävt dessa herrars avgång. Men när det gäller supporters till judisk stylad apartheid, etnisk rensning och ockupation, då tiger våra massmedier.

 

Det finns flera exempel på denna aktivism.

När FN 1975 i Generalförsamlingen förklarar sionismen som en form av rasism, får sionisterna i det närmast spader, och mobiliserar alla sina krafter för att försöka vända propagandabakslaget. Det är då väl på pass att ha mäktiga allierade inom Svenska Akademien, vars namn man sedan använder för diverse upprop.

Således kunde man se gamla välkända anti-araber och pro-israeliska chauvinister (och de facto fascister) som Knut Ahnlund, Johannes Edfeldt, Gunnel Vallquist, Lars Gyllensten, Ulf Linde och Torgny Segerstedt - samtliga från Svenska Akademien - som några av undertecknarna av den långa lista från 1985 där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism skulle annulleras. En lista som tillkommit på initiativ av World Zionist Organization, detta enligt den judiska källan Judisk Krönika (se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987).

 

Och i Judisk Krönika, nr.2-1986, kan man läsa:

"Under årets Israel-Festival i Stockholm var JBV [Judiska Bibliotekets Vänner] medarrangör vid en kulturafton i Svenska Akademiens högtidssal. Kvällens tema var "Israel - bokens land"."

 

Och när man skall fira den s.k. "Israelfestivalen" för år 1988 höll man den 27/3-1988 en festlighet i Svenska Akademiens festsal i Börshuset (Stortorget i Stockholm) där rubriken för programmet var "Israel som vision och verklighet" (se Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988, se också annonsen invid). 

Här används Svenska Akademiens lokaler till firande av Israels existens. 

 
Annons från en bilaga till Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988), i samband med firandet av Israels 40-års dag.

Notera också namnen på de celebra deltagarna.

 

När Svenska Akademien skall utse Nobelpristagare år 2001, ett år präglat av den eskalerande konflikten i Palestina och den akuta krisen i kölvattnet efter attackerna mot WTC och Pentagon, attacker som utmålats som verk av islamister, ja, då väljer Svenska Akademien att premiera en känd anti-muslimskt författare - V. S. Naipaul - med Nobelpriset i litteratur. Att i ett sådant storpolitiskt känsligt läge välja en kontroversiell person som V. S. Naipaul är förstås inget annat än ett politiskt ställningstagande från Svenska Akademiens sida för de som häcklar islam. Ett ställningstagande mot muslimerna.

Inte nog med att han är en känd antimuslimsk polemiker som opportunt hoppar på de som ligger, det visar sig också att denne V.S. Naipaul är en sexköpare som går till horor utan att skämmas. Man skall komma ihåg att köp av sex i Sverige är kriminaliserat.

I en artikel i Expressen (31/10-2001) som refererade till uttalanden av Naipaul i Sveriges Radios kulturnytt, skall denne Nobelpristagare has sagt att:

"Prostituerade erbjuder bekvämligheter och jag är mycket tacksam gentemot dem. [...] De [prostituerade] gav mig en sexuell tillfredställelse som jag inte kunde finna i mitt eget liv. Jag har inte kunnat flörta med kvinnor eftersom det kräver mycket tid. Jag är mycket upptagen i mitt arbete [...]."

 

 

***

 

Vi ska här lite kortfattat rekapitulera några av namnen som haft inflytande inom Svenska Akademien.

 

Henrik Schück (1855-1947), som bl.a. tillsammans med juden Karl Warburg, skrev "Illustrerad svensk litteraturhistoria" (del 1-2, som utkom 1895-1897) och tillsammans med juden Oscar Levertin, utgav "Svenska memoarer och bref" (10 band, 1900-1906).

Ledamot av Svenska Akademin sedan 1913. Henrik Schück var rektor för Uppsala Universitet 1905-1919. Schück var tillika professor i litteraturhistoria vid Uppsala Universitet 1898-1920. President för Kungliga Vitterhets- , Historie- , och Antikvitetsakademien åren 1922-1937. Henrik Schück var ordförande för Nobelstiftelsen 1918-1929 och styrelseordförande för Kungliga Dramatiska Teatern 1919-1922.

Karl Otto Bonnier hade också privat kontakt med Henrik Schück.

 

Litteraturprofessorn Karl Warburg (1852-1918). Var å sin sida bibliotekarie i Svenska Akademiens Nobelbibliotek.

 

Den judiskättade upptäcksresanden Sven Anders Hedin (från klanen Berlin-Brody) valdes in i Svenska Akademien 1913.

 

Martin Lamm (1880-1950). Ledamot i Svenska Akademin fr.o.m. 1928. Martin Lamm var professor vid Stockholms Högskola 1919-1945.

 

Ragnar Josephson (1891-1966), professor i konsthistoria i Lund 1929-1957 och Dramatenchef 1948-1951. Var i sin tur ledamot i Svenska Akademien fr.o.m. 1960. Ragnar Josephsons bror var Gunnar Josephson, som var ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm. I de judiska källorna redovisas flera exempel på Gunnar Josephsons ohöljda sionism.

Israels dåvarande ambassadör i Stockholm Max Varon, hyllar exempelvis i sin artikel i Judisk Krönika, nr.1-1972, den då nyligen avlidne Gunnar Josephson:

"[...] som en ledande medlem av Keren Hayesod-Magbit [den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen] och som aktiv i många andra aktioner för Israel [...]."

"[...] av hela sitt hjärta gladde han sig med oss i känslan av förlossning genom Israels pånyttfödelse och dess kamp för framåtskridande."

 

Och i en Judisk Krönika, nr.3-1972, hyllar den sionistiska organisationen Keren Kajemet (Judiska Nationalfonden) och ett antal framträdande sionister den avlidne Gunnar Josephson och skriver:

"I arbetet för staten Israel tog han aktiv och skapande del från det den etablerades och ända in i sina sista dagar."

 

Bland andra Svenska Akademi-medlemmar som var av den judiska familjen Bonniers beroende för sitt uppehälle och existens som författarnamn ses flera kända namn. Flera av dem har utmärkt sig som utmärkta allierade till den judiska makten.

Viktor Rydberg som vi berättat om tidigare, var en icke-judisk författare som användes som en nicke-docka av judarna för att gå deras ärenden och bistå dem i etablerandet av den judiska närvaron i de högre maktsfärerna i Sverige. Denne aktivist för Sion var medlem i Svenska Akademien 1877-1895.

 

En annan icke-jude, i detta fall en diktare, som var i händerna på Sion var Karl-Axel Karlfeldt (1864-1931), där det var Joseph Seligmann som gav ut Karlfeldts debutdiktsamling 1895, sedan den refuserats av Bonniers. Karl-Axel Karlfeldt blev Svenska Akademiens sekreterare från 1912 och efter hans död gavs Nobelpriset åt hans diktning.

 

Verner von Heidenstam (1859-1940), var också av judar beroende då Karl Otto Bonnier var hans förläggare. Verner von Heidenstam bodde hos judinnan Anna Thiel, syster till Karl Ottos judiska fru Lisen och frånskild från den judiske bankiren Ernest Thiel. Verner von Heidenstam blev ledamot av Svenska Akademien 1912 och erhöll Nobelpriset 1916.

 

Bland andra tunga namn från svensk litteratur som kom direkt från Bonnier-fållan ses Selma Lagerlöf (1858-1940) som också hade Karl Otto Bonnier som förläggare. Lagerlöf fick Nobelpriset 1909 och satt med i Svenska Akademien fr.o.m. 1914.

Elin Wägner (1882-1949) hade Tor Bonnier som förläggare. Wägner var ledamot av Svenska Akademien fr.o.m. 1944. 

 

Fredrik Böök, en författare som anklagats för protyska känslor, var i själva verket mycket projudisk och prosionistisk. Karl Otto Bonnier hade också privat kontakt med den unge Fredrik Böök.

Böök var medlem i Svenska Akademien sedan 1922 och var tillsammans med den judiske aktivisten Marcus Ehrenpreis med vid invigningen av det judiska Hebreiska Universitet i Jerusalem redan 1925.

Morton H. Narrowe, f.d.överrabbin vid Judiska Församlingen i Stockholm, skrev i en artikel om sionismen i Sverige, i Judisk Krönika, nr.4-1984, apropå Fredrik Böök:

"Efter Fredrik Bööks resa till Jerusalem 1925 med anledning av grundandet av Hebreiska Universitetet och efter hans artiklar i Svenska Dagbladet, som sedan samlades i boken "Resa till Jerusalem", kände den svenska allmänheten till sionismens politiska målsättning och den nya judiska kulturen med det nygamla hebreiska språket."

 

Den judiske förläggaren Kaj Bonnier (1901-1970), var känd som förläggare av flera kända författare som poeten Harry Martinsson (1904-1978) medlem i Svenska Akademien fr.o.m. 1949 och Nobelpristagare 1974, och Eyvind Johnson (1900-1976), medlem av Svenska Akademien fr.o.m. 1957 och också Nobelpristagare 1974.

 

Bland sentida Akademiemedlemmar, som varit direkt projudisk/prosionistiska och som inom akademien utmärkt sig för sina sympatier för den judiska gruppen och senare för deras på stulet land grundade stat, Israel, ses:  

 

Gunnar Ekelöf (född 1907). Medlem i Svenska Akademien sedan 1958. Umgåtts med sionisterna Riwkin på 1930-talet och konsekvent gift sig med judinnor.

 

Torgny Segerstedt, professor i sociologi och f.d. universitetsrektor i Uppsala. Medlem av Svenska Akademien sedan 1975.

Torgny Segerstedt var tidigare ordförande i Samfundet Sverige-Israel och därefter organisationens hedersordförande. Son till den kände redaktören för GHT, Torgny Segerstedt (Sr.) och bror till Ingrid Segerstedt-Wiberg (folkpartist).

 

Knut Ahnlund, professor i nordisk litteraturhistoria, medlem av Svenska Akademien sedan 1983. F.d. ordföranden för Samfundet Sverige-Israel. Knut Ahnlund är far till Nathan Shachar, den till judendomen konverterade journalisten som är Dagens Nyheter Israel-korrespondent.

 

Ulf Linde (född 1929), professor i konst och konstkritiker på DN Linde är ledamot av Svenska Akademien sedan 1977 och intendent för Thielska Galleriet. Ulf Linde och hans fru hade ett nära umgänge med Tor Bonnier och Herbert Tingsten och deras respektive. Jytte Bonnier, Tor Bonniers hustru, berättar i sin bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 58) hur "Tor upplevde Ulf Linde som en perfekt samtalspartner".

Ulf Linde erhöll Gerard Bonniers pris à 125 000 kronor 1996.

Linde bidrog med ett kapitel om juden Ernest Thiel, i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998).

 

Ulf Linde (till höger) i djup diskussion med sin judiske vän Tor Bonnier (till vänster) hemma hos Bonniers på Manilla.

 

 

Historieprofessor Erik Lönnroth, medlem i Svenska Akademien 1962 t.o.m. sin död 2002. Denne Erik Lönnroth höll öppningsanförandet för konferensen om judarna i Norden som hölls i Uppsala 1986 (se boken "Judiskt liv i Norden"). Var dessutom en beundrare av den judiske propagandisten och sionisten Hugo Valentin.

Erik Lönnroth var i sitt första giftermål gift med en kvinna som faktiskt stammar från den kände Muskö-juden Lewin, och hon var sin tur syster till DN:s kulturredaktör Olof Lagercrantz. Erik Lönnroth var far till professor Lars Lönnroth, tidigare kulturredaktör på SvD samt till Johan Lönnroth, vänsterpartiets vice partiordförande. När nu Erik Lönnroth avlidit ersätts han på sin stol av Peter Englund, också en av judarna betraktad som allierad.

 

Bland övriga namn ses Lars Gyllensten som t.o.m. givit ut en korrespondensbok med den Israel-aktive professorn och juden Georg Klein.

Lars Gyllensten är ledamot i Svenska Akademien 1966, och var dess ständige sekreterare 1977-1986 och har tillhört Nobelstiftelsen sedan 1979 och ordförande sedan 1987. Gyllensten är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Lars Gyllenstens namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-1995, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.

 

Kertin Ekman, författarinnan, var medlem i Svenska Akademien 1978-1989, avgick p.g.a. Rushdie-affären.

 

Den judiske författaren Per Wästberg är i sin tur medlem av Svenska Akademien sedan 1997 och sitter i dess Nobelkommitté sedan 1998.

 

Gunnel Vallquist, författare som nästlat sig in i Svenska Akademien där hon är ledamot sedan 1982. Stödmedlem i den judiska organisationen ADL:s underorganisation i Sverige - Svenska Kommittén mot Antisemitism och medverkar i Judisk Krönika.

 

Johannes Edfeldt, författare, var ledamot av Svenska Akademien fr.o.m. 1969 och satt i Nobelkommittén 1973-1987. Edfeldt satt med i självaste styrelsen för Samfundet Sverige-Israel (se Judisk Krönika, nr.8-1970).

Johannes Edfeldt var också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

 

Peter Englund är en annan opportunist som lanserats av Bonniers och som gjort rent propagandaarbete i boken "Det eviga hatet" (utgiven på Albert Bonniers Förlag, 1993, i samarbete med Svenska Kommittén mot Antisemitism ). Tillhör Svenska Akademien sedan 2002 där han övertog Erik Lönnroths vakanta stol.

 
***

 


Övrigt litteraturrelaterat

 

 

Dick Singer, litteraturimportör. Var en av de "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.

 

Marianne Steinsaphir. Chefredaktör för "Biblioteksbladet", nytillträdd augusti 1998 (se Aftonbladet-Kultur 30/8-1998). Skriver på Svenska Dagbladets kultursidor 2002.

 

***

 


Top      Index      Person-index      Home