No hate. No violence
Races? Only one Human race
United We Stand, Divided We Fall
Radio Islam
Know Your enemy!
No time to waste. Act now!
Tomorrow it will be too late

English

French

Deutsch

Arabic

Swedish

Spanish

Portug.

Italian

Russ.

Bulg.

Croat.

Czech

Danish

Finn.

Hungar.

Nether.

Norw.

Polish

Rom.

Serb.

Slovak.

Indon.

VAE VICTIS! Om förintelsen av Tyskland

Av Lars Adelskogh



Regimerna i västvärlden tvingar sina medborgare att minnas den påstådda ”förintelsen” av Europas judar genom sciencefictionliknande ”gaskamrar”. Samtidigt som man sopar de verkliga förintelserna under mattan. Kritik av denna myt bestraffas i flera europeiska länder med fängelse. Vägran att delta i statligt regisserade ”förintelseceremonier”, eller till och med bristande entusiasm, resulterar i utfrysning och stigma. Idag den 13 februari infaller årsdagen för en verklig och väldokumenterad förintelse av den tyska staden Dresden. Författaren Lars Adelskogh berättar om de allierades fruktansvärda brott under andra världskriget.

Den romerske historikern Titus Livius (död år 17 vt) omtalar i femte boken av sitt väldiga historieverk Ab urbe condita om hur Rom ungefär 400 år före hans egen tid länge belägrades av galler. Hungersnöd rådde i den stolta staden. Gallerkonungen Brennus förklarade sig dock villig att häva belägringen och avtåga med sin här mot en lösen av tusen marker i guld. Romarna såg sig nödsakade att gå in på kravet och avlämnade den begärda guldskatten. När Brennus anmärkte på att romarna inte givit honom tillräckligt, anklagade romarna gallerna för att använda falska vikter vid vägningen av guldet. Hur gallerna bemötte anklagelsen skildrar Livius på följande sätt: “Den övermodige gallern kastade sitt svärd på vågen och yttrade de för romarna outhärdliga orden:  ‘Vae victis!’, ‘Ve de besegrade!’” Som straff för att de klagat fick romarna alltså bara betala ännu mera. Vae victis! är ett målande uttryck för den hemska sanningen att ett besegrat folk är helt och hållet utlämnat åt segrarens godtycke.

Föreliggande artikel handlar om hur segrarmakterna i slutet av andra världskriget och strax därefter behandlade det besegrade tyska folket.

När det kejserliga Ryssland knäcktes av det internationella frimureriet 1917 (se min artikel Nya Världsordningens nätverk, del 2 i NEXUS Nya Tider, årg 2, nr 6), följde många år av inbördeskrig och kaos i jätteriket. Polen, som varit försvunnet från kartan sedan 1795, återuppstod i Versailles 1919. Det nyfödda Polen såg sin chans med ett försvagat Ryssland och nappade åt sig ansenliga landområden i öster. Dessa länder var knappast polska, utan beboddes huvudsakligen av ukrainare, vitryssar och judar.

I samband med kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941-1945 tog Sovjetunionen naturligtvis tillbaka det land Polen rövat mer än 20 år tidigare. Som kompensation lät emellertid Sovjetunionen Polen röva ungefär lika mycket land väster om sin gräns mot Tyskland. Det blev ett landområde av ungefär 300 kilometers bredd, och den nya gränsen mot Tyskland drogs genom floderna Oder och Neisse. Därigenom gick en femtedel av Tysklands territorium förlorat. Detta var urtyskt land, som Polen på intet sätt kunde göra anspråk på, och det omfattade mer än 100 000 kvadratkilometer, dvs mer än motsvarande hela Svealand plus Västergötland och Dalsland. Samtidigt tog Sovjetunionen självt ett annat urtyskt land, nämligen Östpreussen.

För att förpolska respektive förryska dessa väldiga tyska områden måste den tyska befolkningen på 16 miljoner människor förintas eller fördrivas. Detta skedde också med början i oktober 1944 med en oerhörd brutalitet. Drygt två miljoner tyskar, mestadels kvinnor, barn och åldringar, mördades i pogromer och i koncentrationsläger eller omkom av köld och umbäranden under fördrivningen västerut. Liknande massmord och -fördrivningar  förövades i Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Den urskillningslösa terrorbombningen av tyska städer krävde omkring en miljon liv, de allra flesta kvinnor och barn. Omedelbart efter kriget lät amerikaner och fransmän avsiktligt drygt en miljon tyska krigsfångar dö av svält och sjukdomar i överbefolkade, taggtrådsomgärdade läger. Sammanlagt drygt fyra miljoner civila samt avväpnade soldater föll alltså offer för denna planerade massdöd.

POLEN OCH ANDRA FÖRDRIVNINGSOMRÅDEN

År 1993 utkom i New York en bok av journalisten John Sack, An Eye for an Eye. Boken bygger på sju års intensiv forskning i det efterkrigstida Polen och de tyska fördrivningsområdena. Sack hade genomsökt berg av dokument och intervjuat talrika ögonvittnen.

Sack skriver: “I detta mäktiga område [dvs de regioner som Polen annekterade 1945] drev Statsbyrån [den organisation som svarade för förföljelsen av “nazisterna”] 1255 läger för tyskar, och i så gott som alla dessa dog tjugo till femtio procent av fångarna. Detta kunde inte hemlighållas. Många människor tog tåget till Berlin och lämnade uppgifter om detta på de brittiska och amerikanska ambassaderna, som skickade rapporter i tjocka kuvert till London och Washington. Tydligen fanns det någon där som läste dem, ty torsdagen den 16 augusti begärde Winston Churchill ordet i underhuset och sade: “Enorma mängder av tyskar är spårlöst försvunna. Det kan inte uteslutas att en katastrof av jättelika dimensioner utspelas bakom järnridån.” En annan underhusledamot sade: “Var det DETTA som våra soldater dog för?” och i Congressional Record för den 2 augusti 1945 finns antecknat att en amerikansk senator yttrade: “Efter de nazistiska koncentrationslägrens fasa borde man ha kunnat vänta sig att något sådant aldrig mer skulle hända. Men tyvärr…” Senatorn rapporterade om prygelorgier, arkebuseringar, vattentortyr, uppskärande av blodådror, sönderslagning av skallar mot taket i Byråns koncentrationsläger (Sack, anf. arb., s. 111).

Byrån, som drev de 1255 koncentrationslägren, leddes av Jacob Berman. Bland hans med­arbetare fanns Lola Potok Ackerfeld, Itzak Klein, Adela Glickman, Moshe Grossman, Shimon Nunberg, Salek Zucker, David Feuerstein, Ayzer Maka, Aaron Lehrman, Jadzia Gutman Sapirstein, Shlomo Singer, Chaim Studniberg, Hanka Tinkpulver, Shlomo Morel, Efraim Lewin, Moshe Maka, Barek Eisenstein, Major Frydman, Jacobowitz, Mordechai Kac, Moshe Kalmewicki, Jozef Kluger, Nachum Solowitz, Moshe Szajnwald och Schmuel Kleinhaut (Sack 182-183).

John Sack, som själv är av judisk börd, framhåller att Byrån dominerades av judar: “Barek Eisenstein uppskattade att 90 procent av judarna i Byrån i Kattowitz förpolskade sina namn (…) Pinek Maka, statssäkerhetssekreterare för Schlesien, uppskattade att 70 till 75 procent av officerarna i Schlesien var judar. Barek Eisensteins bedömning var minst 75 procent, Moshe Makas ‘kanske’ 70 eller 75 procent. År 1990 sade Polens vice justitieminister Józef Musial: “Jag talar nog inte gärna om det, men de flesta av Byråns officerare i hela Polen var judar.” (…) Bland de judiska lägerkommendanterna fanns Major Frydman i Beuthen, Jacobowitz i ett oidentifierat läger, Shmuel Kleinhaut i Myslowitz, Efraim Lewin i Neisse, Shlomo Morel i Schwientochlowitz, Oppeln och Kattowitz, och Lola Potok Ackerfeld i Gleiwitz. Czeslaw Geborski, kommendant i Lamsdorf, var katolik, men någon annan icke-judisk koncentrations­lägerchef har jag aldrig hört talas om.” (Sack, s. 183)

“Tyskarna i Schwientochlowitz försökte underrätta omvärlden. En man gick fram till taggtråden och skrek: ‘Den här platsen är helvetet!’ Han dödades. En man, som smugglade ut meddelanden ur lägret, torterades, men en Hitler-junge (pojke som var medlem i Hitlerjugend) från Gleiwitz lyckades rymma. Klockan tre på morgonen gömde han sig i männens latrin, klockan sex rymde han med ett lag gruvarbetare, men Shlomo [lägerkommendanten Shlomo Morel] hittade honom i Gleiwitz och förde honom personligen tillbaka till Schwientochlowitz (…) Vakterna slog pojken till mos med de järnstänger, som man brukade bära soppskålarna med, och därefter försökte inga fler att rymma. En man frigavs emellertid, en man som hade varit i Auschwitz och som nu sade: ‘Jag vore hellre tio år i ett tyskt läger än en enda dag i ett polskt.’ Dag och natt hörde civilbefolkningen i Schwientochlowitz  tyskarna skrika, och en katolsk präst, en gammal, mild och godhjärtad man, ville fästa världens uppmärksamhet på dem. Han tog ett tåg till Berlin, sökte upp en brittisk officer och utgöt sitt hjärta för honom. Officeren skickade sedan en ‘melankolisk rapport’ per diplomatpost till London: ‘En präst från Schlesien har varit i Berlin. Jag känner honom personligen sedan många år och anser honom fullständigt trovärdig. Det är en man, som alltid varit beredd, dag som natt, att hjälpa ett offer för naziregimen.’ Officeren uppgav vidare vad Byrån gjorde med tyskarna: ‘Polska tjänstemän sade: “Varför skulle de inte dö?” Koncentrationslägren har inte avskaffats utan har övertagits av de nya makthavarna. I Schwientochlowitz måste fångar, som inte pryglades till döds, stå natt efter natt i kallt vatten, tills de dog.’ Detta stämde, ty Shlomos straffcell var en vattencistern.” (Sack, s. 109)

Om lägret Schwientochlowitz berättar John Sack vidare: “Vakterna använde påkar, sängplankor, stänger och tyskarnas kryckor för att ge tyskarna sina femton slag var. Ibland bytte de ut prygeln mot dödsstraff, varvid de grep tysken i armar och ben och slog honom som en ramm med huvudet före mot väggen (…) Dödstalet var enormt högt, men Shlomo visste att det förutom de 600 ‘nazisterna’ i de bruna barackerna bodde ytterligare 1800 manliga och 600 kvinnliga ‘kollaboratörer’. Själv rörde han inte de senare (endast människorna i de bruna barackerna rörde han), men vakterna började prygla alla: om de inte hälsade, om de inte sade ‘Ja, min herre’ på polska, om de inte plockade upp sitt hår i friserskjulet, om de inte slickade upp sitt blod (…) Vakterna våldtog tyskorna – en trettonårig flicka blev därvid gravid –, och de dresserade sina hundar att på kommando bita männen i könsorganen. Men det fanns ändå tre tusen kvar, och Shlomo hatade dem ännu mer än han hade gjort i februari, eftersom de inte ville foga sig och dö (…) Äntligen kom lössen till Shlomos hjälp. En man insjuknade i tyfus, de andra männen i hans säng dog de också, och febern spred sig blixtsnabbt i Shlomos läger (…) Efter en kort tid var tre fjärdedelar av tyskarna i Shlomos läger döda, och Shlomo förkunnade: ‘Vad tyskarna inte lyckades med på fem år i Auschwitz,  klarade jag av i Schwientochlowitz  på bara fem månader.’” (Sack, s. 106f.)

I dödslägret Lamsdorf gick det till på följande vis: “Dag för dag erhöll Czeslaw en lista med namnen på de döda tyskarna, och då sade han alltid: ‘Varför så få?’ (…) De olyckligaste tyskarna där var kvinnorna från Grüben. Under kriget hade SS begravt ett antal polacker, fem hundra lik var det, i en stor äng vid Lamsdorf, men Czeslaw hade hört att det var 90 000 och befallde kvinnorna från Grüben att gräva fram dem. Kvinnorna gjorde detta, och de mådde illa, när de svartnade liken, som liknade avfall, kom till synes. Deras ansikten var förstörda, deras kött förruttnat, men vakterna, psykopater, som ofta tvingade en tyska att dricka urin eller blod eller äta människoträck eller stack in en femmarkssedel i slidan på en kvinna och sedan tände på, skrek åt kvinnorna från Grüben: ‘Lägg er på dem!’ Kvinnorna gjorde som de blev beordrade, och vakterna skrek: ‘Krama dem! Kyss dem! Gör det med dem!’ Med sina gevärskolvar slog de sedan kvinnorna i bakhuvudet, tills de stack ögonen, näsan och munnen djupt i likansiktenas sörja (…) Det fanns inga duschar på detta ställe, och då det tydligen genomgående handlade om lik av tyfusoffer, dog 64 av kvinnorna från Grüben i denna sjukdom (…) Czeslaw gick till Judiska Klubben, två rum på andra våningen på Rüppelstrasse, ty alla hans vänner var judar, fastän han hävdade att han själv var polsk katolik (…) Nästan 20 procent av tyskarna i Lamsdorf (1576 av inalles 8564 män, kvinnor, pojkar, flickor och spädbarn) lyckades likafullt att överleva på något sätt.” (ss. 130f.)

“I koncentrationslägret Myslowitz i närheten av Kattowitz sade judarna, som överlevat Auschwitz, till tyskarna: ‘Sjung!’ ‘Vad vill ni då att vi sjunger?’ ‘Sjung vad som helst, annars skjuter vi er.’ Tyskarna sjöng då en sång, som alla hade lärt sig i kindergarten: ‘Alla fåglar kommit ren…’ ‘Era svin’, skrek judarna, varvid de pryglade  tyskarna, och varje dag dog i Myslowitz 100 fångar.” (s. 110)

“Ställföreträdande lägerchefen i Lamsdorf Chaim Studniberg anlade en dag brand i en tysk barack och skrek, ‘Sabotage!’, och när tyskorna rafsade ihop sand att bära i sina förkläden till brandstället och kastade den i de lågande flammorna, knuffade han de skräckslagna kvinnorna i elden. Vakterna klämde fast det svarta skägget på en tysk i en skruvstock, tände på denna och brände därefter mannen själv.” (s. 130)

ANDRA FORSKARES UPPGIFTER

John Sack är inte ensam om sina rön. Beträffande koncentrationslägret Lamsdorf kan Sacks uppgifter jämföras med lägerläkaren Hans Essers bok Lamsdorf. Dokumentation über ein polnisches Vernichtungslager (Laumann-Verlag, Dülmen, 1977). Enligt doktor Esser placerades inalles 8064 tyskar i detta skräckläger. Därav skall 6488 ha dött, det vill säga 80 procent. 3578 av dödsfallen fastställdes av läkare, 2090 av sjukvårdspersonal och begravningspersonal, och ytterligare 820 dödsfall anmäldes till författaren av anhöriga eller vänner. (Esser, anf. arb, ss. 98ff.) Det totala antalet dödsoffer motsvarar nära nog exakt de uppgifter Sack lämnat. Vidare citerar Esser tyska överlevande, som bekräftar användningen av de tortyr- och avlivningsmetoder som Sack nämnt.

I sammanhanget kan nämnas att det förutvarande västtyska förbundsministeriet för fördrivna år 1961 gav ut en dokumentation i flera band om fördrivningen av tyskarna ur Öst-central-Europa:  Dokumentation der Vertreibung der Deutschen aus Ost-Mitteleuropa, herausgegeben vom Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, DTV, München 1984 (oförändrat omtryck av 1961 års upplaga).

Lättillgängligare men icke desto mindre vederhäftiga arbeten är Heinz Nawratils Die deutschen Nachkriegsverluste (Herbig, München-Berlin, 1988) liksom den spansk-amerikanske historikern Alfred Maurice de Zayas’ Anmerkungen zur Vertreibung der Deutschen aus dem Osten (Kohlhammer, Stuttgart, 1986).  Dessa båda forskare har ansträngt sig att fastställa det totala antalet dödsoffer. Först Heinz Nawratils siffror, som bygger på statistiskt material från västtyska Statistisches Bundesamt. De omfattar inte bara offren för själva fördrivningen utan även antalet av dem som släpades bort till Sovjetunionen och där gick under, tyskar från Ungern och Rumänien: Ostpreussen 299 000 offer, Ostpommern 364 000 offer, Ostbrandenburg 207 000 offer, Schlesien 466 000 offer, Danzig 83 000 offer, Baltikum 51 000 offer, Tjecko­slovakien inräknat Sudetenland 272 000 offer, Polen (inom 1939 års gränser) 185 000 offer, Ungern 57 000 offer, Jugoslavien 135 000 offer, Rumänien 101 000 offer; summa summarum 2 230 000 offer. Författaren betonar att det rör sig om “med största försiktighet företagna minimiuppskattningar”. Icke medräknade i dessa tal är de rysslandstyskar som omkommit till följd av sovjetmaktens repression och deportationer.

Alfred Maurice de Zayas anför följande tal: tyska östområdena 1 225 000 offer, Tjeckoslovakien 267 000 offer, övriga länder 619 000 offer. Totalt: 2 111 000 offer. Båda uppskattningarna rör sig alltså i samma storleksordning. Absolut säkra tal är naturligtvis uteslutna.

JUGOSLAVIEN

Om förhållandena i koncentrationslägret Rudolfsgnad i Jugoslavien vid Theiss (Tisza) berättar Erich Kern i sin bok Verbrechen am deutschen Volk (K. W. Schütz, Preuss. Oldenburg, 1964). Där hade Titos kommunistiska partisaner internerat, förutom ett litet antal arbetsdugliga män, även 23 000 tyska kvinnor och barn. Kommunisterna dödade dessa värnlösa människor planmässigt genom att låta dem svälta ihjäl. Ett ögonvittne berättar: “Koncentrationsläger­fångarna fick under flera dagar över huvud taget ingenting att äta. I januari fick människorna i lägret under fem på varandra följande dagar inte den minsta näring. Inte ens de små barnen fick något, inte heller tidigare, de fyra på varandra följande juldagarna, nämligen 24 till och med 27 december. Därigenom dog några vintermånader också 7400 tyska barn och kvinnor. En enda dag fördes 113 ihjälsvultna barn och kvinnor ut ur lägret och, som alla offer i detta koncentra­tions­läger, kastades i en lång massgrav på Hutweide (…) En lägerkommendant, som innehade tjänsten i endast tre månader och därefter ersattes, skröt vid slutet av sin verksamhet att han var stolt över att han med sina metoder i lägret Rudolfsgnad lyckats få 5000 ‘tyskdjävlar’ i jorden utan att behöva avlossa ett enda skott.” (Kern, anf. arb., s. 222f.)

I Trieste härjade de jugoslaviska kommunisterna på detta sätt: “Under 40 dagar (…) övade Titos partisaner ett ofattbart grymt och blodigt hämnderegemente. På några veckor försvann 7000 italienare och tyskar (…) De allra flesta av dessa offer för Tito-partisanernas blinda hämndgirighet, däribland även de enligt nyare efterforskningar över 1100 tyska krigsfångar, mördades bestialiskt och kastades i de karsthålor som ligger bara några kilometer från Trieste (…) I “Foiba Miniera” torde enligt nyare efterforskningar de jordiska resterna av omkring 3600 italienska och 800 tyska krigsfångar finnas. Så gick det till i Jugoslavien på många platser efter “befrielsen”.

Helt officiellt förklarades tyskarna fredlösa. I november 1944 hade nämligen “Antifascistiska rådet för den nationella befrielsen” beslutat följande: 1) Alla i Jugoslavien levande personer av tysk härkomst förlorar automatiskt sitt jugoslaviska medborgarskap och alla borgerliga och medborgerliga rättigheter. 2) All lös och fast egendom tillhörig alla personer av tysk härkomst gäller såsom av staten konfiskerad och övergår automatiskt i dennas ägo. 3) Personer av tysk härkomst får varken hävda eller åtnjuta några som helst rättigheter, ej heller hänvända sig till domstolar eller institutioner för sitt personliga eller rättsliga skydd. Med andra ord kunde varje tysk saklöst plundras, fängslas, misshandlas och mördas. Detta beslut offentliggjordes av Titos politiske kommissarie  Moshe Pijade.

TJECKOSLOVAKIEN

Så här skriver John Sack bland annat om vad som hände med tyskarna i Tjeckoslovakien: “En vän [till Pinkus] befann sig i Prag, där han arbetade vid tjeckoslovakiska statssäkerhetstjänsten. Av för Pinkus okänd anledning hade Stalin låtit även denna översvämmas av judar. Pinkus’ vän hade sagt till honom, ‘Kom med’, och visat honom ett av de fängelser för tyskar som fanns där. Det bestod av fem våningar, och de tyskar, som Pinkus där fick se, vistades inte i cellerna utan i trapphuset. Tyska pojkar, flickor och rynkiga gummor sprang hysteriskt uppför trappan, och när de hade nått ända upp, vände de om och sprang ner och så upp igen, ner, upp, ner. Föll en tysk eller tyska omkull, så stannade inte de andra utan sprang över dennas döende kropp. Alla tyskarna var nakna, och tjeckerna på alla fem våningarna ropade åt dem: ‘Fortare, era tyska svin, ert herrefolk! Heil Hitler!’ och när de snubblade, drämde gummibatongerna ner på dem och hetsade dem vidare.” (Sack, s. 96)

Den tjeckiske stormästaren i schack Ludek Pachmann berättade följande om vad som hände tyskarna i Prag: “Om det finns ett helvete på jorden, då fanns det den 5 maj 1945 i Prag. I lyktstolparna i min älskade stad hängde SS-män upphängda i fötterna som levande facklor (…) Beväpnade band, som kallade sig “partisaner”, släpade godtyckligt ut människor ur deras hus. I mynningen till Wassergasse hängde tre nakna lik, stympade till oigenkännlighet, med samtliga tänder utslagna, munnen endast ett blödande hål. Andra tyskar tvangs att släpa sina döda landsmän in på Stefansgasse. Åldringar, kvinnor, barn stympades, pryglades till döds. Våldtäkter, barbariska gräsligheter (…) Jag berättar om dessa förskräckliga händelser inte för att svärta ner människorna i mitt hemland. Jag berättar därför att jag är övertygad om att det kan bli en verklig förståelse mellan folken endast om båda sidor utan förbehåll erkänner hur det var.” (Hör zu, 5 november 1982)

Om massakern i Aussig (Ústi) den 30 juli 1945 berättar en kvinna, som bevittnade den: “Jag befann mig i en liten frisersalong vid Marktplatz i Aussig, varifrån jag kunde överblicka den största delen av torget. Kort därefter såg jag hur tjeckiska järnvägare i uniform och även tjeckiska civila jagade tyskarna, som alla tvingats bära vita armbindlar. I grupper om 30 till 40 kastade de sig över ett offer, slog människan till marken och trampade på henne tills hon blev liggande. Huvudet och ansiktet var då föga mer än en blodig, oformlig massa. Jag såg minst tolv tyskar i ett sådant tillstånd. Bland offren fanns också kvinnor och flickor. Jag själv hörde en flickas dödsskri och såg hur hon trampades ner. Samtidigt kom arbetarna från skiftet gående över den nya bron, på vilken människojakt bedrevs på samma sätt. Mellan 30 och 50 tyska arbetare kastades ner på Brückenplatz och kastades av tjeckiska soldater med automatvapen ner i gruvan, om de fortfarande visade livstecken. Många svårt skadade tyskar kastades i Elbe och besköts, om de visade sig ovan vattnet. De människor, som undkom detta blodbad, drevs med tvång till lägret Lerchenfeld. Uppskattningsvis miste denna dag 600 tyskar livet i Aussig. Flera tecken tyder på att detta blodbad förbereddes planmässigt. En halvtimme efter detonationen grep de tjeckiska soldaterna i Körnerschule till vapen och deltog utan särskild order i gatujakten. Klockan tre skickade en anständig tjeckisk arbetare hem några tyska arbetare från ammunitionslagret, som senare exploderade, alltså i förtid och mot tyskarnas protester att arbetsdagen ännu inte var slut.” (Kern, anf. arb., s. 253)

Pogromerna mot sudettyskarna förövades som synes inte så mycket i koncentrationsläger som på gator och torg i Tjeckoslovakien, och vanliga tjecker deltog i dessa mordorgier. Kan detta förklaras med att naziregimen for särskilt hårt fram med Tjeckoslovakien? Nej. Erich Kern lämnar en annan förklaring. Av de ockuperade slaviska länderna klarade sig Tjeckoslovakien bäst. Riksprotektor Heydrich hade lyckats vinna en del av tjeckerna för Tyskland. För det första blandade sig tyskarna inte i tjeckernas privat- och kulturliv, och för det andra infördes under Heydrich det välutvecklade tyska socialförsäkringssystemet delvis i protektoratet Böhmen-Mähren. De som vann därpå, liksom på bonussystemet för höga produktionsresultat, var framför allt de tjeckiska arbetarna. I alla tyskockuperade länder fanns det mer eller mindre starka motståndsrörelser. I Böhmen-Mähren däremot var motståndet minimalt, och det förövades färre sabotage än till och med i själva Tyskland. Alla tjeckiska offentliga tjänstemän blev kvar på sina poster, och produktionen gick på högvarv ända till krigsslutet. Visserligen mördade tjeckiska motståndsmän riksprotektor Heydrich 1942, ett mord som utlöste hämndeakten mot byn Lidice, vars alla 184 män mördades av nazisterna, men inte ens då utbröt något uppror, utan det förblev lugnt. När kriget var över och tjeckerna skamligen inte kunnat uppvisa något vidare hjältemodigt motstånd under ockupationen och ännu mindre sådana heroiska uppror som de båda i Warszawa, det judiska våren 1943 och det allmänpolska sommaren 1944. Många tjecker torde därför ha burit på ett dåligt samvete av att vara ett folk av kollaboratörer. Efter det tyska nederlaget sökte man ta skadan igen med gräsligheter mot värnlösa tyska civila.

FÖRDRIVNINGAR, MASSAKRER, VÅLDTÄKTER

Beslutet om fördrivningen av de 15 miljoner tyskarna från länderna i öster fattades på de båda konferenser de allierades ledare höll i Jalta i februari 1945 och i Potsdam i juli och augusti 1945. Fördrivningarna och massakrerna började dock redan på hösten 1944. De första rödarmé­förbanden trängde in på tysk mark den 19 oktober 1944, och samma dag förövades den första massakern på tysk civilbefolkning, den i ostpreussiska Nemmersdorf. Det som sedan följde var en ändlös rad av massmord, plundringar och våldtäkter, som drev miljontals människor på panisk flykt. Hur många som frös ihjäl på vägarna västerut eller dukade under av hunger och sjukdomar, får vi väl aldrig veta.

Ett särskilt dystert kapitel är massvåldtäkterna på tyska kvinnor och flickor. Här följer några avsnitt ur en tidningsartikel (Das Ostpreussenblatt, 4 februari 1995), publicerad inför det obligatoriska tyska firandet av 50-årsminnet av nederlaget i maj 1945: “På officiella platser i förbundsrepubliken och -länderna  rustar man sig till talrika arrangemang för att fira den föregivna ‘befrielsen’. De firande tyska prominenta ägnar emellertid inte en tanke åt de över 1 220 000 tyska kvinnor, som våldtogs av befriarna (…) Därvid dog enligt försiktiga uppskattningar 180 000 tyska kvinnor; de dog antingen av de skador de tillfogades eller de mördades, delvis på bestialiskt vis, av våldtäktsmännen eller de dog av de sjukdomar, som följde på våldtäkterna. Knappast någon har i samband med ‘uppgörelsen med det förflutna’ ägnat sig åt dessa våldtäkter. Vi har paradoxalt nog en av de ledande kvinnliga gestalterna i 68-rörelsen att tacka för att många fakta om våldtäkterna blivit belysta. Den namnkunniga filmregissören Hilke Sander började i slutet av 1980-talet att samla material till en film om kvinnornas öde vid slutet av andra världskriget. Upprop i pressen resulterade i många svar från offer. Fru Sander fann till sin överraskning att dittills knappast någon hade uppmärksammat detta ämne. Lika överraskad blev hon, när hon kunde konstatera att det på flera sjukhus i Berlin fanns i behåll fullständiga underlag om anmälningar och behandlingar av just dessa kvinnor från april- och majdagarna 1945. Med hjälp av historikern Barbara John och med anlitande av befolkningsstatistiker, läkare och annan expertis genomforskade fru Sander det erhållna materialet och försökte sedan väcka tevekanalen ARDs intresse för en film i ämnet ‘Våldtäkterna vid krigsslutet’ och få tevebolaget att finansiera projektet. Som hon själv uppgivit, mötte hon enbart iskallt avslag vid kvinnoredaktionerna. Sex dotterbolag till ARD slog ifrån sig tanken att bidra till filmens finansiering (…) Med stora svårigheter lyckades hon till slut genomföra sin plan. Det blev en film i två delar med titeln BeFreier und Befreite Krieg, Vergewaltigung, Kinder (…)” Med rätta visar Hilke Sander i sin film att männen får medalj för sina skador, medan kvinnorna måste leva vidare med sina svåra kval utan den ringaste uppmärksamhet.

I den tyska armén, Wehrmacht, rådde strängt förbud mot våldtäkt på kvinnor i fiendeland, och överträdelse häremot straffades med döden genom arkebusering. I motsats härtill uppmanade sovjetmakten sina soldater att skända de tyska kvinnorna. Den som framför allt hetsade röda arméns soldater till massmord och -våldtäkter, var Stalins propagandamakare nummer ett, juden Ilja Ehrenburg. Bland annat uppmanade Ehrenburg “att knäcka de tyska kvinnornas rashögfärd”. Ehrenburg författade otaliga upprop med lydelse såsom: “Tyskarna är inga människor. Från och med nu är ordet ‘tysk’ för oss den allra värsta förbannelse (…) Döda tyskarna! Det befaller dig din åldriga moder. Döda tyskarna! Det befaller dig dina barn. Döda tyskarna! Så ropar fosterjorden. Försumma intet! Gör intet misstag! Döda!” (Heinz Nawratil, anf. arb., s. 76)

Det var dock inte enbart i öster och under kommunistisk diktatur, som massmord på värnlösa tyskar förövades. Även i väster och av de demokratiska västallierade begicks mycket grova och omfattande förbrytelser mot tysk civilbefolkning och tyska krigsfångar.

BOMBTERRORN MOT DEN TYSKA CIVILBEFOLKNINGEN

Bombningar av städer förekom givetvis från båda krigförande parternas sida. Men de tyska bombningarna av brittiska städer, Rotterdam etc. nådde aldrig tillnärmelsevis en sådan omfattning som de västallierades söndermangling och brandbombning av tyska städer. Dessutom var det britterna som började. Natten till den 11 maj 1940 inledde britterna terrobombning av rena bostadsområden med den tyska staden Mönchen-Gladbach som första mål. I månader därefter nöjde sig Hitler med protester och hotelser. Först i november 1940 bombade tyskarna en brittisk stad, Coventry. Uppgifterna om antalet dödsoffer vid detta anfall varierar mellan 380 (David Irving) och 586 (Lutz Budrass). Dessutom var Coventry ett viktigt militärt mål. Staden var centrum för flygmotorindustrin, och de viktigaste fabrikerna var lokaliserade till den medeltida stadskärnan, som därför bombades svårt. Det är vanskligt att hävda att tyskarna i första hand ville terrorbomba civilbefolkningen.

Det ville däremot britterna. I början av år 1942 fordrade professor Frederick Alexander Lindeman, Churchills vetenskaplige rådgivare i frågor rörande flygkriget, en skärpning av bombkriget enligt följande principer: “Bombanfallen måste riktas mot den tyska arbetarklassens bostadshus. Medelklassens hus med sin glesare placering medför oundvikligen ett slöseri med bomber. Om bomboffensiven väsentligen riktar sig mot den tyska civilbefolkningens bostadshus – fabriker och militära anläggningar är för svåra att urskilja och träffa –, så borde det vara möjligt att förstöra hälften av husen i samtliga städer med fler än 50 000 invånare.” Professor Lindeman, senare adlad lord Cherwill, var alltså bombterrorns strateg, en massmördare vid skrivbordet. (Kern, anf. arb., s. 136)

Såsom exempel på professor Lindemans diaboliska geni kan terrorbombningen av Hamburg i juli 1943 anföras. Erich Kern skriver: “Företaget planerades djävulskt och genomfördes djävulskt. Man gav order om att för varje luftmina fälla 20 sprängbomber och 120 brandbomber. Också själva ordningen i fällandena var noga fastställd. Först fälldes minorna, som sprängde av taken, så att de lättantändliga vindsvåningarna var hjälplöst utlämnade åt brandbomberna. Sedan fälldes de tunga sprängbomberna, som skulle förstöra vattenledningarna, och först därefter släpptes brandbomberna (…) Snart brann hamnstaden som en fackla. Människorna, som drevs upp ur källrarna ut i det fria, hamnade i den kokande asfalten och dog i tusental. Andra kunde inte komma upp ur källrarna, då husen ovanför dem hade störtat samman. Samma strategi – först luftminorna, sedan sprängbomberna och slutligen brandbomberna – användes även i Dresden, blott i ännu större omfattning.” (Kern, anf. arb., s. 138)

I Hamburg dödades på detta sätt under några sommardagar i juli 1943 mellan 40 000 och  55 000 människor, de allra flesta kvinnor, barn och åldringar. Som jämförelse kan nämnas att Storbritannien under fem års tyska anfall med bombplan och V1/V2-raketer förlorade totalt 51 509 människor.

Det värsta exemplet är staden Dresden, på grund av dels det ohyggliga antalet offer, dels dödssättet – de brändes till döds genom den eldstorm som ödelade staden, dels den ytterligare förödmjukelse som efterlevande tyskar än idag tillfogas därigenom att katastrofen i officiella sammanhang bagatelliseras genom en grotesk, lögnaktig reduktion av dödstalet. Politiskt korrekta tyska massmedier brukar än idag hävda att endast 35 000 människor miste livet, sedan brittiska och amerikanska bombplan fällt brandbomber över Dresden natten till den 14 februari 1945.

Överstelöjtnanten i Bundeswehr Eberhard Matthes var i februari 1945 förste generalstabsofficer vid Dresdens försvarsområde. Han uppger att man några veckor efter bombningarna hade “fullständigt identifierat” 35 000 lik, “delvis identifierat” 50 000 (förmodligen hade man säkrat vissa ledtrådar såsom initialer eller förnamn på vigselringar och dylikt) och dessutom omhändertagit 168 000 dödsoffer “som inte längre kunde identifieras”, alltså sammanlagt 253 000 döda. (Askania Annual, april 1985) Denna siffra stämmer väl överens med den i en hemlig dagorder av den 23 mars 1945, där det uppges att man intill den 20 mars hade omhändertagit 202 040 döda, företrädesvis kvinnor och barn, och att man räknade med att den totala dödssiffran skulle stiga till 250 000. (David Irving, Der Untergang Dresdens, Ullstein, 1994, s. 31) En officiell skrivelse från Dresdens stadsförvaltning, daterad den 31 juli 1992 och undertecknad av Karin Mitzscherlich, sätter det sannolika antalet dödsoffer till mellan 250 000 och 300 000. (Jürgen Graf, Velikaja lozj XX veka, Sankt Petersburg, 1997, ill. 12)

Den ofta anförda siffran 35 000 hänför sig endast till de kort efter bombningarna identifierade offren. Då innerstaden blev fullkomligt förstörd, var det i motsats till Hamburg inte möjligt att ens tillnärmelsevis precisera antalet offer. Många offer var dessutom så starkt vanställda att ingen hade kunnat identifiera dem. Dresden var vid denna tid överfull av flyktingar och torde ha haft omkring en miljon invånare. Det enda syftet med bombardemanget var att döda så många civila som möjligt och att förinta så många kulturskatter som möjligt. Militära mål av betydelse fanns inte många, och dessa angreps inte heller. (Irving, anf. arb., s. 248) Stadens enda försvar var fyra luftvärnskanoner.

Dieter Georgi överlevde brandbombningen av Dresden. Han omnämner flera fakta, som visar att ödeläggelsen inte hade något militärt syfte utan att meningen var att terrorbomba civilbefolkningen. Den stora militära flygbasen Klotzsche låg på endast 8 km:s avstånd från Dresden men träffades inte av en enda bomb. Dresden var en viktig järnvägsknutpunkt, varifrån tåg ständigt avgick med trupper och materiel till östfronten. Men under den första räden fälldes inte en enda bomb över någon järnvägsinstallation. Ett ammunitionståg hann rent av avgå mot östfronten, trots att det måste ha gått att urskilja från luften på grund av de medföljande luftvärnskanonvagnarna. Dieter Georgi tog efter den första räden skydd på stranden av Elbe i likhet med många tusen andra Dresden-bor. Där blev de häftigt beskjutna av lågsniffande brittiska plan, vilkas piloter från denna höjd måste ha sett att där fanns inga andra mål än värnlösa civila. Dieter Georgi blev sedan professor i teologi, bland annat vid Harvard, och hans redogörelse, “The Bombings of Dresden”, publicerades i Harvard Magazine, mars-april 1995.

Knappt hade Dresden lagts i grus och aska, förrän de brittiska bombarbesättningarna fick order att som nästa mål utplåna staden Chemnitz. Denna ägde stridsvagnsfabriker, uniformsfabriker och andra militärt lönande mål, men dessa intresserade inte britterna, ty så här löd ordern till bombflygarna: “I natt är Chemnitz ert mål. Vi angriper flyktingarna, som i synnerhet efter anfallet på Dresden förra natten samlar sig där.” (Order till 1:a bombarflottan.) “Chemnitz är en stad, som ligger omkring 60 km väster om Dresden och ett mycket mindre mål. Ni flyger i natt dit för att döda alla flyktingar, som kan ha undkommit från Dresden.” (Order till 3:e bombarflottan). Försöket att förinta Chemnitz misslyckades glädjande nog på grund av de ogynnsamma väderförhållandena. (Irving, anf. arb., s. 189)

Över Dresden fälldes nästan 650 000 ton brandbomber. Resultatet skildrar en överlevande som följer: “Aldrig hade jag trott att döden kunde nalkas människorna i så olika former; aldrig hade jag ansett det möjligt att döda hade kunnat läggas i graven i så många gestalter: brända, förkolnade, sönderhackade, endast delar, som oigenkännliga massor, skenbart fridfullt sovande, förvridna av smärta, helt krampaktiga, påklädda, nakna, höljda i trasor och som ömkliga askhögar, däribland rester av förkolnade ben.” (Irving, anf. arb., s. 233)

Tio dagar efter Dresden, den 23 februari 1945, hade turen kommit till Pforzheim. Där dödades 17 000 människor. Erich Kern berättar: “Den första sprängbomben föll på gasverksområdet. På en längd av tre kilometer blev inte sten kvar på sten. Brandbomberna spreds vida omkring, så att många också avsides liggande hus antändes (…) En jättelik ytbrand utvecklades, som blev till en eldorkan. Redan efter tio minuter hade den nått sin höjdpunkt (…) De människor, som inte mistat livet genast i bombregnet, kvävdes i källrarna eller på flykt genom eldhavet (…) Under anfallet var hjälpinsatser inte att tänka på. Också strax därefter kunde ingen systematisk brandbekämpning genomföras i stadens inre. Vatten för släckning fanns inte att tillgå; släckningsfordon kunde inte föras fram, då grusmassor till två-tre meters höjd täckte samtliga gator.” Detta massmord förövades vid en tid, då det inte längre kunde råda något tvivel om krigets utgång. Tysklands sammanbrott följde ju två och en halv månad senare.

Hur många tyskar, som dödades i terrorbombningarna, vet man inte exakt, då i många städer också mantalsregistren brändes upp. Den brittiske historikern David Irving anger omkring en miljon. (David Irving, Und Deutschlands Städte starben nicht, Weltbild Verlag, Augsburg, 1989, s. 373.) Andra säger drygt två miljoner (Schweizer Tat, den 19 januari 1955, citerat hos Kern, s. 134), vilket torde vara för högt räknat.

SEGRARNA LÅTER DE BESEGRADE SVÄLTA IHJÄL

År 1989 utkom den kanadensiske forskaren James Bacque med en bok Other Losses. År 1994 kom den i tysk översättning: Der geplante Tod (Ullstein, Berlin). Den handlar om ett synnerligen obekvämt faktum, som ingen vågar bestrida. Av de drygt åtta miljoner tyska soldater, som togs till fånga av de allierade, var det 1,7 miljon som förblev saknade och aldrig återvände hem, dvs drygt 20 procent. Ingen bestrider som sagt siffrorna, utan man skyller på varann. De västallierade hävdar att alla 1,7 miljon dog i de sovjetiska arbetslägren.

Saken är mycket lätt att kontrollera. De allierade skötte sina arkiv mycket slarvigt, men det sovjetiska NKVD/MGB/KGB skötte dem föredömligt. James Bacque kunde efter grundliga arkivstudier konstatera att Sovjetunionen tog 4 100 000 krigsfångar, varav omkring 600 000 dog i slavarbete. Av det totala antalet var c.a 2,4 miljoner tyskar. Av dessa dog omkring 450 600; de överlevande tilläts återvända hem. Drar vi siffran 450 600 från de saknade 1,7 miljon, inser vi att omkring 1,25 miljon alltjämt är oredovisade. Av dessa dog sannolikt 100 000 till 200 000 i polska, jugoslaviska och andra läger i Östeuropa. Då återstår det för de västallierade att förklara vad som hände med drygt 1 miljon tyska krigsfångar.

Detta tal, 1 miljon, stämmer mycket väl med vad James Bacque uppdagade vid sina studier av de oerhörda dödstal som de amerikanska och franska krigsfånglägren i det ockuperade Tyskland uppvisade. Denna massdöd framkallades avsiktligt, främst genom svält, köld och andra umbäranden. Det måste framhållas att detta skedde efter krigets slut, alltså i fredstid, under förhållanden då de västallierade totalt kontrollerade situationen och satt med överfulla förråd. Dessutom hade Internationella röda korset levererat 13 miljoner livsmedelspaket, som vart och ett kunde nödtorftig livnära en vuxen man en månad. Dessa paket lades upp i lager och delades inte ut till dem för vilka de var avsedda – de tyska krigsfångarna. Här är en jämförelse på plats: i tyskarnas läger under kriget överlevde 98,5 procent av de västallierade fångarna. Detta berodde delvis på att tyskarna alltid lät fångarna få sina rödakorspaket utan fördröjning.

I de amerikanska och franska ockupationszonerna trängdes mer än 6 miljoner tyska soldater samman i taggtrådsburar, formligen skuldra vid skuldra. En soldat, som överlevde och som på grund av att hans mor var amerikanska förgäves hoppades på snar frigivning, skildrar förhållandena i ett av de beryktade Rheinwiesenlägren: “Vi satt i överfulla taggtrådsburar i det fria och fick knappt något att äta. Latrinerna bestod av trädstammar, som kastats över gropar invid taggtråden. När vi skulle sova, kunde vi inte annat göra än att gräva en grop med händerna och sedan tränga oss samman i gropen. Vi låg tätt sammantryckta. Eftersom så många var sjuka, måste männen förrätta sitt tarv på marken. Snart var många av oss för svaga för att orka dra av sig byxorna före. Snart var kläderna helt orenade, liksom marken, där vi skulle gå, sitta och ligga. I början fick vi inte ens vatten, bara regn. Sedan, efter två veckor, kunde vi få litet vatten ur en ledning. Men de flesta av oss hade inga kärl att fånga upp det i, så vi kunde bara ta oss några munnar, och därefter fick vi stå och köa i timmar och ibland natten igenom (…) Mer än hälften av dagarna fick vi överhuvud taget inget att äta. Övriga dagar gav man oss en liten K-ranson. Av förpackningen kunde jag sluta att vi fick en tiondedel av den ranson man gav de egna soldaterna. Mot slutet fick vi kanske fem procent av den normala ransonen i US Army. Jag klagade hos den amerikanske lägerkommendanten och sade att han bröt mot Genève-konventionen, men han sade endast: ‘Glöm konventionen. Du har inga rättigheter.’ Under sådana omständigheter började våra mannar snart att dö. Redan efter några dagar var icke så få av de män som varit friska när de sattes i lägret, döda.” (James Bacque, Der geplante Tod, s. 53f.) Fångarna fick inte ens baracker eller tält att bo i trots att det fanns riklig tillgång på det sistnämnda.

Om förhållandena i de franska krigsfånglägren uppgav den franska tidningen Figaro i september 1945: “En mycket seriös källa bekräftade att fångarnas fysiska tillstånd var värre än beklagansvärt. Man talade om en förfärande dödlighet, som vållats inte genom sjukdom utan genom svält, och om män som genomsnittligt vägde mellan 35 och 40 kg.” (Bacque, anf. arb., s. 116) Figaro intervjuade den franske generalen Buisson, som förestod de franska lägren, och denne medgav att fångarna fick endast 900 kalorier per dag. “Läkarna har förklarat för oss att detta är precis tillräckligt för att en människa som ligger i orörlig i sängen inte skall dö alltför snabbt.”

James Bacques bok Der geplante Tod (Other Losses) bygger på arkivstudier och intervjuer med människor som upplevat de allierades koncentrationslägersystem, som var i drift från år 1945 ända in på 1950-talet. Bacque visar att 1 700 000 tyska män och pojkar dog i dessa läger av svält, sjukdomar och de omänskliga  arbetsförhållandena. Otaliga fick tillbringa sin tid i de taggtrådsomgärdade, överbefolkade lägren i det fria också under vintern 1945-46, en av de strängaste på hundra år i Europa.

DEN PLANERADE FÖRINTELSEN AV TYSKLAND

Först hyllades Bacque för sin bok av förfärade historiker, som varit okunniga om dessa fakta. Sedan kritiserades han av diverse judiska aktivistgrupper, varpå även historiker, som tidigare hyllat Bacque, tog avstånd från boken och sina egna tidigare uttalanden, enligt ett numera välkänt mönster: “missuppfattad, felciterad”. Ett exempel på en sådan vindböjtel till historiker är Stephen Ambrose, som nu började attackera Bacque. Men Bacque stod på sig med sina väldokumenterade uppgifter, och år 1997 kom han ut med ännu en bok, Crimes and Mercies, där han lämnar ytterligare fakta om de västallierade ockupanternas folkmord på tyskar åren 1945-1950. Under dessa fem år dog miljoner tyskar av svält, sjukdomar och umbäranden till följd av en medveten undernäringspolitik, som de västallierade fullföljde. Följande är ett sammandrag av en artikel Bacque skrev i Toronto-tidningen Globe and Mail den 20 september 1997.

Så snart andra världskriget var över 1945, började Förenta staterna och Kanada leverera livsmedel i enorma mängder till de hundratals miljoner människor, som till följd av kriget riskerade att svälta ihjäl. Denna givmildhet verkade gränslös. Amerikanerna och kanadensarna närde till och med förutvarande fiender som Italien och Japan, liksom den nye fienden Sovjetunionen. Givmildheten och humaniteten hade dock en gräns. Tyskland lämnades utanför.

Den femtedel av Tyskland, som annekterats av Polen och Sovjetunionen, utgjorde en fjärdedel av Tysklands bördigaste jordar och 14 miljoner av de tyskar som bott på och brukat dessa hade överlevat fördrivningen och levde nu i det som återstod av Tyskland. Den allierade ockupationsmakten förbjöd tyskarna att utvandra. Internationella hjälporganisationer förbjöds fullständigt att skicka humanitär hjälp till Tyskland första året efter kriget, och året därpå var sådan hjälp starkt begränsad. När den äntligen tilläts fullt ut, kom hjälpen för sent för miljoner tyskar, som redan hunnit gå under.

Planen att på detta sätt knäcka det tyska folket uttänktes av den amerikanske finansministern Henry C. Morgenthau. Morgenthau-planen handlade om att avveckla Tyskland som industrination och förvandla tyskarna till ett folk av idel primitiva bönder. Planen att avveckla industrinationen Tyskland började ta form i general Eisenhowers brittiska högkvarter i augusti 1944. Eisenhower var de västallierades överbefälhavare och konfererade dessa augustidagar med Morgenthau. Eisenhower föreskrev en behandling för Tyskland som skulle vara “god och hård” och motiverade detta med sin åsikt att “hela tyska folket är en syntetisk paranoiker”.

Morgenthau medförde ett protokoll av deras samtal till ett möte mellan den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill i Quebec City i september 1944. Den brittiske utrikesministern Anthony Eden, hans amerikanske kollega Cordell Hull, liksom den amerikanske krigsministern Henry L. Stimson protesterade emellertid kraftigt mot Morgenthau-planen, då de ansåg att ett förbondat Tyskland inte skulle kunna försörja sig. Hull och Stimson sade till Roosevelt att omkring 20 miljoner tyskar skulle dö, om planen genomfördes.

De flesta historiker hävdar att Morgenthau-planen övergavs efter dessa protester. Morgenthau själv ansåg dock att den genomfördes. I New York Post skrev han den 24 november 1947, “Morgenthau-planen för Tyskland (…) blev en del av Potsdam-avtalet, en högtidlig politisk deklaration och ett löfte om handling (…) undertecknat av Amerikas Förenta stater, Storbritannien och Sovjetunionen.”

De allierade tvang tyskarna att minska produktionen av olja, traktorer, stål och andra produkter, som varit väsentliga för krigsansträngningen. De minskade produktionen av gödningsmedel med 82 procent. De undervärderade den tyska exporten (som de kontrollerade), varvid de berövade tyskarna kapital som de kunnat använda för att köpa livsmedel från utlandet. Och en stor del av den manliga yngre arbetskraften hölls i tvångsarbetsläger i åratal. Under de sex månaderna omedelbart efter kriget föll Tysklands industriproduktion med 75 procent. Förlusten av så mycken bördig jord och minskningen av sådana industrivaror som var väsentliga för jordbruket, medförde att jordbruksproduktionen sjönk med 65 procent. Sextio miljoner människor började svälta i sitt stora fängelse.

James Bacque visar i sin senaste bok att amerikanska höga diplomater och militärer i Tyskland systematiskt planerade utsvältningen av tyskarna. Nyligen har man hävt hemligstämplingarna på Robert Murphys arkiv och Robert Pattersons rapport, vilka förvarats vid Hoover Institute i Stanford. Murphy var den främste amerikanske diplomatiske rådgivaren i Tyskland, och Patterson var krigsminister efter 1945. Av en skrivelse i Murphys arkiv från år 1947 framgår att man år 1950 hade kunnat förvänta att den tyska befolkningen skulle ha ökat till 71 miljoner men “med tanke på de höga dödstalen i Tyskland utgår man från en siffra på 69 miljoner”. Med andra ord utgick man i den amerikansk realpolitiken på högsta nivå från ett dödstal som var ungefär dubbelt så stort som det officiellt angivna (till exempel av den amerikanske militärguvernören). I National Archives i Ottawa fann Bacque dokument från 1946 som visade att den högste amerikanske militärläkaren i Tyskland i en hemlig rapport från maj 1946 angav det verkliga dödstalet i den amerikanska ockupationszonen till 21.4 per 1000 personer. Officiellt uppgavs vid denna tid dödstalet 11.7 per tusen.

Dokument, som Bacque undersökt i Ottawa, Moskva, Washington och Stanford, visar att de allierade inte endast förstörde det mesta av den tyska industrin utan även minskade den tyska livsmedelsproduktionen därhän att tyskarna under flera år fick mindre livsmedel än de svältande holländarna hade fått under den tyska ockupationen.

“Från och med 1945 och till mitten av 1948 såg man hur en hel nation sannolikt skulle bryta samman, upplösas och förstöras.” Detta var den amerikanske marinläkaren kapten Albert Behnkes ord. Kapten Behnke jämförde den tyska och holländska svälten. I månader var den ranson de allierades ockupationsmakt fastställt för tyskarna endast 400 kalorier per dag. I stora delar av Tyskland låg den ofta vid omkring 1000 kalorier, och officiellt var den i mer än två år aldrig mer än 1550. Holländarna fick alltid mer än 1394 kalorier per dag. För sin delaktighet i utsvältningen av holländarna dömdes nazistledaren Arthur Seyss-Inquart till döden och hängdes i Nürnberg.

En jämförelse av de tyska folkräkningarna 1946 och 1950 visar verkningarna av livsmedelsransoneringen. Folkräkningen 1950 visar 5,7 miljoner färre människor än det skulle ha varit enligt 1946 års folkräkning, minus officiellt uppgivna dödsfall, plus födslar och “invandrare” (fördrivna österifrån och återvändande fångar) under åren 1946-1950.

Vilken blev då totalsiffran för svältpolitikens offer i det ockuperade Tyskland åren 1945-1950? James Bacque kommer i sin senaste bok fram till siffran nio miljoner döda. Det skall framhållas att dessa nio miljoner dog i fredstid och att dessa var långt fler än de som dog under själva kriget. Det skall även framhållas att alla dessa dödsfall utelämnades i de officiella uppgifterna. De måste alltså läggas till dessa.

Genomförandet av Morgenthau-planen stoppades till sist. I början av år 1946 protesterade amerikanska senatorer, däribland Kenneth Wherry och William Langer mot “den vansinniga… brutala och onda Morgenthau-planen”. Viktig för opinionsbildningen var även den brittiske bokförläggaren och pacifisten Victor Gollancz’ insats. Han skrev en bok, Our Threatened Values, som kom ut 1946. Där brännmärkte Gollancz de allierades behandling av tyskarna som “maximalt brutal”. Det känns skönt att kunna nämna att den rättsinnige Victor Gollancz var jude, en välgörande kontrast mot massmördarna Pijade, Lindeman och Morgenthau. Om människovännen Gollancz kan vidare nämnas att han ledde en organisation, som arbetade för att lindra nöden bland araberna i Palestina.

Sent omsider bad den amerikanske presidenten Truman Herbert Hoover att ingripa. Då hade barnadödligheten i flera tyska städer nått 20 procent, katastrofalt mycket högre än i Tyskland före kriget eller i det övriga Europa vid denna tid. I staden Kiel i den brittiska ockupationszonen hade tuberkulosen ökat med 70 procent jämfört med förhållandena före kriget.

POLITISK KORREKTHET – EN MENTALSJUKDOM

Detta folkmord på tyskar har hittills mycket litet belysts av de dominerande massmedierna. Dessa stolta massmedier berömmer sig mycket av sin så kallade humanism. De påstår sig hylla tanken att alla människor, oavsett ursprung, är lika mycket värda. De säger sig också djupt avsky rasism, varmed man menar tanken att vissa människor genom sitt ursprung skulle vara förmer eller förmindre än andra. Hur förljugen denna så kallade humanism är, hur fjärran från de förkunnade idealen den är, torde stå klart för läsaren efter läsningen av denna artikel, om det inte redan gör det. Bara ett exempel: när folkmordet i Bosnien pågick som värst i början av 1990-talet, hette det i flera svenska tidningar att det var var det mest omfattande folkmordet i Europa sedan Hitlers judeutrotning. De tolv miljoner dödade tyskarna räknades helt enkelt inte.

En sann humanist, den pensionerade historieläraren och pacifisten Åke Sandin i Tyresö, har grundligt studerat vilka öden som drabbat besegrade folk, däribland tyskarna efter andra världskriget. Han har skrivit artiklar i fredstidskriften Pax och även talat i radio om sina rön. För detta sitt arbete utsattes han för en grov förtalskampanj, i vilken bland andra tidningen Expressen och Svenska kommittén mot antisemitism deltog. Åke Sandin kallades historieförfalskare. Expressen och Svenska kommittén mot antisemitism kunde dock inte på en enda punkt konkretisera vad det var Sandin skrivit eller sagt som skulle vara falskt.

Politisk korrekthet är en sjukdom. Sjukdomar behandlas med läkemedel. Läkemedlet mot politisk korrekthet är fakta. Fakta, fakta och åter fakta.

Ju allvarligare sjukdom, desto obekvämare fakta måste tillföras i allt kraftigare doser, om patienten skall ha någon som helst utsikt att tillfriskna.






Radio Islams revisionistiska arkiv
innehåller ett stort antal relevanta dokument

"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak. [...] Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

- Willy Salomon, vice ordförande Stockholms Judiska Församling, Judisk Krönika, nr.4-5/1988.


Palestine banner
Viva Palestina!

Senaste upplagt


Islamofobi och sionism

En tom säck kan inte stå
Revisionistisk bok av Lars Adelskogh

De svenska judarna och Israel
- citaten från ledande judar säger allt!

Foton 

Pravdas intervju med Ahmed Rami     


Talmud unmasked
Talmud: en sionistisk operationsmanual


Israelobbyn och Förenta Staternas utrikespolitik
Av John J. Mearsheimer & Stephen M. Walt

Jan Myrdal intervjuas av Hizbollahs tidning

Mein Kampf
Av Adolf Hitler

"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag vore arab-ledare skulle jag aldrig träffa några överenskommelser med Israel. Det är naturligt: vi har stulit deras land."

- David Ben-Gurion, Israels första premiärminister


Det judiska Bonnierimperiet
- verktyg i Israels tjänst


Elie Wiesel: falskt vittne
Av Robert Faurisson


"Expo" - instrument i sionismens tjänst

Vad är sionism? - intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson















Israels Nätverk i Sverige
Verket som avslöjar namnen på Israelmaffian och deras positioner i Sveriges maktcentra

Revisionismens segrar
Av Robert Faurisson

The Jewish hand behind Internet The Jews behind Google, Facebook, Wikipedia, Yahoo!, MySpace, eBay...

Sverigedemokraterna - i Israels sold - Bröderna Ekeroth, Bieler, Frick


Ahmed Rami intervjuar tyske general Remer i AL SHAAB 


Kan man verkligen skilja sionismen från judendomen?
- Av Ibrahim Alloush

The Founding Myths of Modern Israel
Garaudy: "Den israeliska statens grundläggande myter"


Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Reel Bad Arabs - Revealing the racist Jewish Hollywood propaganda

Alliansen Sydafrika - Israel

Leuchter-rapporten - Den första kemiska undersökningen av "gaskamrarna"

Israel Shahak: Jewish History, Jewish Religion
Shahak: "Judisk historia"


Varför behövs en islamisk revolution? - Av Ahmed Rami

Sions Vises Protokoll

Videos - viktig samling

Samlade citat om sionismen, judendomen, Radio Islam, etc

Förbjud det judiska Gamla Testamentet!
Av Ahmed Rami

Karikatyrer

Aktivism! - Förena er i kampen!


Down with Zio-Apartheid
 Stop Jewish Apartheid!