"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME 


 

En närmare betraktelse:

 

Det israeliska ursprunget till Bush den yngres krig

 

av fil. dr Stephen J. Sniegoski

 

De neokonservativa var visserligen den drivande kraften bakom den amerikanska invasionen av Irak och de därpå följande ansträngningarna att åstadkomma regimbyte i hela Mellanöstern. Men idén om ett sådant krig uppstod inte hos amerikanska neokonservativa tänkare utan i stället i Israel. Det finns ett uppenbart samband mellan de neokonservativas hållning till kriget och det som länge varit den israeliska högerns strategi och i mindre utsträckning den israeliska allmänna opinionens ståndpunkt.

Tanken på ett krig i Mellanöstern som ett medel att stärka Israels säkerhet har i många år varit i svang i Israel. Kriget skulle tjäna två syften. Det skulle öka Israels yttre säkerhet genom att försvaga och splittra Israels grannar. Vidare kunde ett dylikt krig och den ty följande försvagningen av Israels yttre fiender bidraga till att lösa det inre palestinska befolkningsproblemet, eftersom det palestinska motståndet erhållit materiellt och moraliskt stöd från Israels grannstater.

En kort titt på den sionistiska rörelsens historia och mål hjälper oss att förstå denna fråga. Det sionistiska målet att skapa en exklusiv judisk stat i Palestina försvårades av grundproblemet, att landet redan var befolkat mestadels av icke-judar. Trots offentlig retorik om motsatsen var idén om att fördriva den inhemska palestinska befolkningen (något som med ett skönord kallades ”överföring”) en väsentlig beståndsdel i sionisternas strävan att grunda en judisk nationalstat i Palestina.

Den israeliske historikern Tom Segev skriver: ”Tanken om överföring hade beledsagat den sionistiska rörelsen från dess allra första början och framträder först i Theodor Herzls dagbok. I praktiken började sionisterna genomföra små överföringar alltifrån den tid de började köpa land och vräka de araber som bodde där… ’Att låta araberna försvinna’ utgjorde kärnpunkten i den sionistiska drömmen och var även en nödvändig förutsättning för dess existens… Med några få undantag ifrågasatte ingen av sionisterna att det vore önskvärt – eller moraliskt riktigt – att genomföra överföringen med tvång.” Men de sionistiska ledarna lärde sig att inte öppet tillkännage att deras mål var massfördrivning, eftersom ”detta skulle få sionisterna att förlora världens sympati.” (1)

Det svåra bestod i att finna en lämplig tid att sätta i gång fördrivningen, så att denna inte skulle utsättas för världens fördömande. I slutet av 1930-talet skrev David Ben-Gurion, som år 1948 blev Iraels förste premiärminister: ”Det som är otänkbart i normala tider, är möjligt i omstörtningstider; och om man denna gång missar tillfället och inte genomför det som i sådana stora tider är möjligt, så går en hel värld förlorad.” (2) Dessa ”omstörtningstider” var inne när det första arabisk-israeliska kriget bröt ut 1948. Sionisterna kunde då fördriva 750 000 palestinier (mer än 80 procent av ursprungsbefolkningen) och därmed åstadkomma en till överväldigande del judisk stat, även om denna till ytan inte omfattade hela Palestina eller ”Israels land”, vilket de sionistiska ledarna ansåg nödvändigt för en livskraftig stat.

Ett tillfälle att röva mera mark yppade sig som ett resultat av 1967 års krig. Men den ockupation som följde på kriget medförde problemet med en stor palestinsk, dvs icke-judisk befolkning. Vid denna tid var världsopinionen helt emot påtvingade folkförflyttningar och likställde en dylik politik med nazismens namnlösa fasor. Den epokgörande fjärde Genève-konventionen, som ratificerades år 1949, förbjuder entydigt deportation av civila under ockupation. (3) Alltsedan 1967 års krig har den största frågan i Israels politik varit vad man skall göra med detta territorium och dess palestinska befolkning.

Eftersom Israels grannar motsatte sig det sionistiska projektet att skapa en exklusiv judisk stat, var tanken att försvara och upplösa dessa grannstater en idé icke endast den israeliska högern utan även sionismen allmänt hyllat sedan en mycket lång tid tillbaka och som David Ben-Gurion själv företrädde. Såsom Saleh Abdel-Jawwad, professor vid Bir-Zeit-universitetet i i palestinska Ramallah, skriver:

”Israel har stött secessionistiska rörelser i Sudan, Irak, Egypten och Libanon och alla secessionistiska rörelser i arabvärlden, vilken Israel betraktar som en fiende. Likväl har oron för Irak och [Israels] försök att försvaga det eller hindra det från att växa i styrka alltid varit ett centralt sionistiskt mål. Ibland har Israel lyckats med att få ett fotfäste i Irak genom att knyta hemliga men starka band med ledare från den kurdiska rörelsen.” (4)

Israels mål har varit att icke endast försvaga yttre fiender utan även därigenom isolera palestinierna och försvaga deras ställning – det inre demografiska hot som utgör den största faran för den på judisk övermakt byggda staten. Grunden härtill är att arabstaterna skänker den palestinska saken andligt och materiellt stöd. Utan hjälp utifrån skulle palestinierna uppge sitt hopp och bli mer benägna till att finna sig i vilken lösning som helst den israeliska regeringen skulle erbjuda. Abdel-Jawwad skriver: ”En rad krig med arabvärlden har givit Israel möjligheter att utmatta arabvärlden, liksom att vända den demografiska och politiska situationen emot palestinierna. Också regionala krig, som Israel inte deltagit i, har gynnat Israel och försvagat den palestinska nationella rörelsen. De båda golfkrigen är två exempel på detta.”

Abdel-Jawwad fortsätter: ”Slutligen… resulterade 1991 års golfkrig i fördrivningen ur Kuweit av den palestinska kolonin, som utgjorde en av de viktigaste kanalerna för palestinska ekonomiska resurser och makt på de ockuperade områdena.” (5)

När den av likudpartiet ledda högerregeringen under premiärminister Menachem Begin kom till makten 1977, började Israel föra en mer militant politik, varvid krig skulle ses som det främsta medlet för att förbättra Israels geostrategiska läge. När de förhållandevis moderata ministrarna lämnade regeringen efter 1980, förstärktes den hårda linjen. Historikern Ilan Peleg betecknar denna dramatiska förändring som början av Israels ”andra republik”. (6) Han skriver:

”Begin övergav snabbt den traditionella defensiva hållningen [som den israeliska vänstern intagit], som han starkt kritiserade under Israels första trettio år, då han befann sig i opposition. Han intog en offensiv hållning, som kännetecknadesav storslagna expansionistiska mål, omfattande och ofta återkommande bruk av Israels militärmaskin och politiskt tvång i stället för militärt avskräckande såsom styrande faktor. Begins slutmål var att skapa en ny, av Israel behärskad ordning i Mellanöstern, en ordning, vari nominellt självstyre för palestinierna på Västbanken skulle ingå. För ändamålet att forma den nya ordningen var han villig att växla från en hållning byggd på avskräckande och förebyggande, vilken kännetecknat arbetarpartiets försvarspolitik, till en hållning byggd på tvång och kontroll. Hans synsätt var i Clausewitz’ anda, tillgripandet av krig för rent politiska mål.” (7)

Högern hade inte styrt Israel före år 1977, och fastän det inte rådde en fullständig oenighet mellan vänstern och högern rörande de inre och yttre förhållandena med araberna, var den israeliska högern mer militant i sin politik mot palestinierna och mot Israels arabiska grannar. Denna politik hade starka ideologiska rötter.

Den israeliska högern leder sitt ursprung från den revisionistiska rörelsen inom sionismen. Dess grundare och andlige ledare var den begåvade författaren Lev Jabotinsky. Dess politik utmärktes av strävan att upprätta ”Eretz Israel” – vilket innebar åtminstone fullständig judisk kontroll av allt land på båda sidorna om floden Jordan [alltså även den nuvarande staten Jordanien. Ö.a.] och även satte användandet av militära medel för utrikespolitiken i främsta rummet. Peleg skriver: ”Jabotinskys sätt att se på konflikten kom att behärskas av populära ideer om ’blod och jord’, en judisk version av socialdarwinismen.” (8)

Det var ofrånkomligt att Israel under Begins ledning skulle följa Jabotinskys hårda linje. Faktiskt hade det historiska skeendet gjort Begin och hans anhängare rent av mer militanta än Jabotinsky. Deras radikalism växte fram ur Begins ledarskap för terrororganisationen Irgun Zvai Leumi, som bekämpade britterna och palestinierna på 1940-talet, och traumat av den judiska förintelsen i Europa. Begin tenderade att betrakta all kritik av Israel som antisemitism och arabernas militanta motstånd som jämförbart med nazisternas folkmord. (9)

Begin ledde herutpartiet i den israeliska statens begynnelse år 1948. Men det blev först sedan likud bildats såsom ett block av högerpartier med herut som central kärna år 1973, som högern fick chansen att vinna tillräckligt många röster för att bilda regering.

Den första Begin-regeringen år 1977 hade sina moderata och återhållande element, och dess främsta prestation var Camp-David-avtalen med Egypten. Försvarsminister Ezer Weizman och utrikesminister Moshe Dayan avhöll Begin från att ge utlopp åt sina krigiska drifter. När dessa moderater lämnade regeringen, kom denna att behärskas av mer militanta gestalter, varav den viktigaste var Ariel Sharon, som tjänstgjorde som försvarsminister från 1981 till 1983. Sharon, som hade en militär bakgrund vari ingått såväl terrorismbekämpning som ren terrorism, omsatte Begins hårdföra tänkande i verklig politik. (10)

När likud grep makten, kom de mest vittsyftande militära planerna att ingå i det sionistiska tänkandets huvudfåra. Dit hörde att militärt destabilisera Israels grannländer och att fördriva palestinierna. En viktig artikel i denna genre var Oded Yinons ”En strategi för Israel på 1980-talet”, som publicerades i den sionistiska världsorganisationens tidskrift Kivunim (Riktningar) i februari 1982. Yinon hade varit knuten till utrikesdepartementet, och hans artikel speglade tvivelsutan tankegångar hos ledande kretsar av Israels militär och underrättelsetjänster. Enligt Peleg, ”Var Yinons artikel en sann spegel av den israeliska högerns tänkesätt vid Beginregimens middagshöjd. Den speglade en känsla av oinskränkt och ohämmad makt… Det kan inte råda något tvivel om att det hårdföra nyrevisionistiska lägret som helhet hyllade tankar liknande Yinons, åtminstone fram till fiaskot i Libanon.” (11)

Yinon uppmanade Israel att åstadkomma att arabstaterna i regionen upplöstes och splittrades i en mosaik av etniska och sekteriska grupperingar. Han trodde att detta inte skulle bli något svårt företag, då nästan alla arabstaterna var drabbade av inre etnisk och religiös splittring. Slutresultatet skulle väsentligen bli ett Mellanöstern av maktlösa ministater, som inte på något sätt kunde stå i vägen för Israels makt.

Libanon, som vid denna tid, stod inför ett splittrande kaos, var Yinons förebild för hela Mellanöstern. Han skrev:

”Libanons totala upplösning i fem provinser tjänar som föregångare för hela arabvärlden, Egypten, Syrien, Irak och Arabiska halvön inräknade, och följer redan detta mönster. Syriens och Iraks senare upplösning i etniskt eller religiöst enhetliga områden, liksom i Libanon, är Israels långsiktiga främsta mål på östfronten, medan upplösningen av dessa staters militära makt är det kortsiktiga målet.” (12)

Märk väl att Yinon förordade upplösning av stater – Egypten och Saudiarabien – som var och alltjämt är allierade med Förenta staterna.

Yinon betraktade Irak som ett huvudmål för upplösning och trodde att det då pågående kriget mellan Iran och Irak skulle främja Iraks sönderfall:

”Irak, som å ena sidan är rikt på olja och å andra sidan är inbördes splittrat, är garanterat som en kandidat för Israels mål. Dess upplösning är ännu vikigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien. På kort sikt är det den irakiska makten, som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Iran kommer att slita sönder Irak och orsaka dess fall, innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Varje slags konfrontation mellan araber kommer på kort sikt att hjälpa oss och förkorta vägen till det viktigare målet att bryta ner i Irak i sektstyrda områden såsom i Syrien och Libanon. I Irak är en uppdelning i provinser på etnisk eller religiös grund såsom i Syrien på den osmanska tiden möjlig. Så det kommer att bli tre (eller fler) stater omkring de tre större städerna, Basra, Bagdad och Mosul, och de shiitiska områdena i söder skils åt från den sunnitiska och kurdiska norden. Det är möjligt att det nu pågående kriget mellan Iran och Irak förstärker denna polarisering.” (13)

Yinons förutsägelse år 1982 att kriget skulle medföra Iraks religiösa och etniska splittring stämmer väl överens med vad som faktiskt skedde efter USAs invasion år 2003. Förvisso låg hans spådom närmare verkligheten än den framtidsbild i grälla färger de neokonservativa offentligt målade före invasionen, en bild av hur lätt det skulle gå att förvandla Irak till en demokrati. Men sedd med likud-anhängarnas ögon var verkligheten med ett erövrat Irak mycket mer att föredraga framför de neokonservativas önskedröm. Det är därför föga överraskande att Israel odlat nära förbindelser med de kurdiska separatisterna. (14)

Målet för Israels herravälde var oupplösligt förbundet med fördrivandet av palestinierna. Enligt Yinon måste Israels politik bestå i att ”genomföra Jordaniens upplösning, att få ett slut på problemet med [de ockuperade] territorierna väster om floden Jordan, vilka är tätt befolkade med araber, och utvandring ur territorierna och ekonomisk-demografisk frysning i dessa.” Han tillade: ”Vi måste vara aktiva för att främja denna förändring snabbt, i den närmaste tiden.”

Liksom många israeliska förespråkare av folkförflyttning ansåg Yinon att ”Israel begått ett strategiskt misstag med att inte vidtaga åtgärder [för massfördrivning] mot den arabiska befolkningen på de nya territorierna under och kort efter kriget [år 1967]… Ett dylikt handlande skulle ha besparat oss den bittra och farliga konflikt som alltsedan dess pågått och som vi redan då kunde ha avslutat genom att ge palestinierna Jordanien.” (15)

I förordet till sin engelska översättning av Yinons artikel gjorde Israel Shahak en intressant jämförelse mellan den neokonservativa hållningen och likuds faktiska mål: ”Det starka sambandet med den neokonservativa tanken i Förenta staterna är mycket framträdande, i synnerhet i författarens noter. Men samtidigt som han avger en läpparnas bekännelse till idén om ’Västerlandets försvar’ mot sovjetmakten, står författarens och det nuvarande israeliska etablissemangets verkliga syfte klart: Att göra ett israeliskt imperium till en världsmakt. Med andra ord är Sharons syfte att bedraga amerikanerna, sedan han bedragit alla de andra.” (16)

Yinons artikel framförde det tänkande likudstrategerna ägnade sig åt i början av 1980-talet. I sin bok Fateful Triangle skrev Noam Chomsky: ”mycket av det Yinon dryftar ligger mycket nära det allmänt rådande tänkandet.” Chomsky betecknade den israeliska invasionen av Libanon 1982 som ett försök att genomföra Yinons geostrategi. ”Den ’nyordning’, som Israel försöker påtvinga Libanon, bygger på en föreställning som inte är olik den Yinon givit uttryck för, och det finns all anledning förmoda att liknande ideer avseende Syrien kan förefalla attraktiva för den politiska ledningen.” (17)

För att underbygga sin tes om likuds krigsstrategi behandlade Chomsky en analytisk artikel som Yoram Peri lät publicera i arbetarpartiets tidskrift Davar i oktober 1982. (18) Peri hade varit premiärminister Rabins rådgivare och var då arbetarpartiets europarepresentant och expert på förhållandet mellan det civila samhället och militären i Israel. Peri beskrev en ”verklig revolution” i ”den militär-diplomatiska uppfattningen”, en revolution som han tidfäste till likuds maktövertagande. (Chomsky såg förvandlingen som mer gradvis fortskridande och ”djupare rotad” i den israeliska eliten.) I sin sammanfattning av Peris artikel skrev Chomsky:

”Den tidigare uppfattningen [som rått under den tid vänstersionisterna styrde] byggde på försöket att nå ’samexistens’ och bibehålla status quo. Israel strävade mot ett fredligt avtal, vari dess ställning i regionen skulle erkännas och dess säkerhet tryggas. Den nya uppfattningen utgår från att målet är ’herravälde’, inte ’samexistens’ . Israel skall inte längre vara en status-quo-makt, nu när det har uppnått militärt herravälde som världens i styrka fjärde militärmakt och inte längre någon tro på fredens möjlighet eller ens önskvärdhet annat än som en frukt av Israels herravälde. Israel har nu bundit sig för ’destabilisering’ av regionen, därinom Libanon, Syrien, Saudiarabien och Jordanien. I enlighet med den nya uppfattningen bör Israel nu använda sin militära dominans för att vidga sina gränser och ’skapa en ny verklighet’, en ’nyordning’, i stället för att söka erkännande inom status quo.” (19)

Att destabilisera sina omgivande fiender synes vara en fulländat rationell strategi för Israel. Förvisso torde alla länder, som har fiender, föredraga att se dem svaga och inte starka. Som Chomsky påpekade:

”Det är endast naturligt att vänta sig att Israel kommer att söka destabilisera de omgivande staterna för väsentligen samma skäl som ledde Sydafrika att slå in på en liknande väg i sin region. Med tanke på de fortsatta militära spänningarna kan man faktiskt se detta som nära nog ett säkerhetskrav. Ett sannolikt långsiktigt mål skulle kunna vara vad somliga kallat en ’osmanisering’ av regionen, det vill säga en återgång till något liknande det osmanska imperiets system (då Turkiet, nu Israel med USAs stöd) och mycket av regionen sönderhackat i etnisk-religiösa samhällen som helst är varandras fiender. (20)

Men Peri ansåg att denna destabiliseringspolitik ytterst skulle skada Israel, eftersom den skulle stöta bort Förenta staterna, som Israels säkerhet ytterst är beroende av. Chomsky sammanfattade så Peris kritiska hållning: ”Orsaken därtill är att Förenta staterna i grund och botten självt är en status-quo-makt, som motsätter sig det slags destabilisering som Israel allt mer ägnar sig åt. Den nya strategiska uppfattningen bygger på en maktens illusion och kan leda till en beredvillighet, som redan märks i en del av den retorik som hörs i Israel, att ge sig in i militära äventyr också utan amerikanskt stöd.” (21)

 

Det var just ett dylikt ensidigt militärt äventyr Israel gav sin in i, när det invaderade Libanon år 1982. Och det katastrofala resultatet visade de allvarliga begränsningar som vidlåder en ensidig krigsinriktad strategi för Israel.

När den israeliska krigsmakten invaderade Libanon den 6 juni 1982, framställde propagandisterna ”operation fred i Galileen” för allmänheten som en begränsad operation avsedd att avlägsna palestinska baser. Operationens verkliga mål var långt mer ambitiösa: att förstöra PLOs militära och politiska infrastruktur, att utdela ett hårt slag mot Syrien och att upprätta en israelvänlig regim i Libanon. Israeliska trupper trängde långt in i Libanon, bortom Beirut och råkade därvid i strid med palestinier, libanesiska muslimer och syrier. Trots Israels djupa inträngande förblev målen ouppnåeliga. Israel fastnade i det inbördeskrig som rasade i Libanon och förmådde de tre år som följde inte lösgöra sig. (22)

Israels invasion av Libanon, som vållade mycket omskrivna civila förluster, däribland massakern på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut, blev en PR-katastrof för Beginregeringen. Världsopinionen vände sig emot Israel. Stark kritik yttrades även i Israel, och landets första massfredsrörelse demonstrerade på Tel Avivs gator. Den israeliska militären vredgades över det krig som inte kunde vinnas. Och de ömsesidiga beskyllningarna haglade inom själva likudpartiet med tyngdpunkten i hävdandet att försvarsminister Sharon inte hade informerat Begin om den planerade invasionens omfattning. (23)

Betecknande var att Israels brutala aktioner i Libanon försatte det amerikanska stödet för Israel i gungning, och det vacklade även hos amerikanska judar. Den 12 augusti 1982 krävde president Reagan personligen av Begin att Israel inställde bombardemanget av Beirut. Senare samma månad krävde Reagan att Israel drog tillbaka sina styrkor från västra Beirut. Israel lydde snabbt. Med tanke på att Israel var så starkt beroende av amerikanska vapen insåg Beginregeringen att det skulle allvarligt skada Israels makt, om man stötte sig med landets viktigaste understödsgivare. (24)

Kriget i Libanon medförde till sist Begins avgång år 1983. Invasionen blev till det minst framgångsrika och mest impopulära kriget i Israels historia. Libanonkriget blev Israels motsvarighet till USAs vietnamkrig.

Fiaskot i Libanon ledde till mycket inåtvänt grubbel i Israel. Den israeliske experten på utrikespolitik Yehoshafat Harkabi kritiserade den övergripande likudstrategin, inriktad på krig som den var. I sin betydelsefulla bok från 1988, Israel’s Fateful Hour, skrev Harkabi om ”Israels avsikter att påtvinga Mellanöstern en Pax Israelica, att behärska arabländerna och behandla dem strängt”. Harkabi utgick från ett ”realistiskt” synsätt och hävdade att Israel inte hade maken att genomföra en Pax Israelica, detta på grund av arabstaternas styrka, den stora palestinska befolkning som skulle behöva fördrivas och världsopinionens våldsamma motstånd. Harkabi hoppades att ”det misslyckade israeliska försöket att påtvinga den svagaste arabstaten, Libanon, en nyordning – skulle avskräcka människor med liknande strävanden på andra territorier.” (25)

Likudfolket såg emellertid inte Israels strategi i det libanesiska sammanbrottet som väsentligen felaktig. Några inom den israeliska högern ansåg att Israel inte hade ansträngt sig tillräckligt hårt för att krossa sina fiender – att det hade alltför mycket låtit sig påverkas av utifrån kommande kritik. Harkabi hävdade att även om israeliska styrkor hade gått vidare in i Syrien och ockuperat Damaskus, skulle Israel alltjämt ha misslyckats med att nå en verklig seger och i stället endast ha framkallat ett ändlöst gerillakrig. Harkabi skrev, ”Libanonkriget avslöjade en förblivande israelisk begränsning: oavsett hur fullständigt Israel militärt triumferade, skulle de strategiska resultaten visa sig vara begränsade. Ben-Gurion hade förstått detta, när han sade att Israel inte kunde lösa sina problem en gång för alla genom krig. Men detta synsätt står i skarp motsättning till andan i Jabotinskys och Begins ideologi. Det är knappast att undra på att de som håller fast vid denna inte kan acceptera att den stora händelsen inte är till något gagn.” (26)

Harkabi hade rätt om ”andan i Jabotinskys och Begins ideologi”. För många strategiskt tänkande likudanhängare hade fiaskot med 1982 års invasion av Libanon inte vederlagt uppfattningen att destabilisering av området skulle främja Israels säkerhet och inte heller vederlagt tanken att en dylik destabilisering var genomförbar. I stället blev den viktigaste lärdom många likudorienterade tänkare drog av det misslyckade infallet i Libanon att inget fälttåg man företog för att destabilisera Israels fiender kunde lyckas utan omfattande stöd från Israels främste understödsgivare, Förenta staterna.

Men chansen att Förenta staterna skulle stödja Israel i dess destabiliseringssträvan föreföll vid denna tid ringa, och ännu ringare utsikten att Förenta staterna skulle ikläda sig rollen av ombud för Israel och bekämpa dess fiender. USAs mellanösternpolitik var visserligen sympatiskt inställd mot Israel men avvek på ett betydande sätt från Israels i frågan om regionens stabilitet. Som Yoram Peri medgav, stödde Washington status quo. Medan likuds tänkande samlades kring tanken att destabilisera Israels fiender i Mellanöstern, var den amerikanska politikens grundläggande mål att främja stabila regimer i Mellanöstern, regeringar som skulle låta oljan strömma till Västerlandets industrinationer. Det var inte nödvändigt att oljerika nationer var vänner med Israel – de kunde i själva verket vara öppet fientliga mot den judiska staten. Förenta staterna verkade för fred mellan Israel och arabstaterna, men det var en fred i kompromissens tecken, en fred som skulle försöka skapa utrymme för att tillgodose några av arabländernas krav – varav de mest avgörande var krav som handlade om palestinierna.

Peri hade hävdat att om Israel fortsatte att på egen hand destabilisera Mellanöstern, skulle Förenta staterna överge Israel, vilket skulle skada Israel. Det som behövdes för att destabiliseringsplanen skulle fungera var att den amerikanska mellanösternpolitiken förvandlades. Om Förenta staterna antog samma destabiliseringspolitik som Israel, kunde en dylik politik lyckas. USAs inflytande på sina allierade och i FN, där det ägde veto, skulle räcka för att skydda Israel mot världsopinionens vrede, hindra Israel från att stötas ut såsom en pariastat på det sätt som skett med Sydafrika under det vita styret. Ännu bättre skulle vara att förmå Förenta staterna att handla i Israels ställe för att destabilisera regionen, en tanke som måhända ännu inte hade tänkts på 1980-talet.

Även om den hade tänkts, var en dylik omkastning av politiken förvisso otänkbar det årtiondet. Men genom de amerikanska neokonservativas långsiktiga strävan skedde faktiskt denna omkastning i Bush den yngres administration. De neokonservativas förordande av en dramatisk förändring i Mellanösterns status quo stod i bjärt kontrast mot den hävdvunna amerikanska hållningen: att bibehålla stabiliteten i området – men den sammanföll naturligtvis fullkomligt med Israels långsiktiga mål att destabilisera sina fiender.

Såsom den neokonservative Kenneth Adelman formulerade det under George W. Bushs första ämbetsperiod, ”Utgångspunkten är att [ny]konservativa nu är för radikal förändring och de progressiva – de inom etablissemanget som formar utrikespolitiken – är för status quo.” Adelman framhöll att ”konservativa tror att status quo i Mellanöstern är något ganska dåligt och att den gamla konservativa åsikten att stabilitet är bra inte kan tillämpas på Mellanöstern. Status quo i Mellanöstern har utgjort grogrund för terrorister.” (27)

Men det fanns också många neokonservativa som inte direkt anslöt sig till tanken att Förenta staterna egentligen skulle vara den makt som militärt satte i gång destabiliseringen i Mellanöstern. Efter att Bush den äldres administration misslyckats med att ockupera Irak och avsätta Saddam Hussein efter golfkriget 1991, vilket de neokonservativa skulle ha önskat (28), tänkte sig de neokonservativa ett israeliskt militärt ingripande men med omfattande amerikanskt moraliskt och politiskt stöd. Ett tydligt exempel på den neokonservativa uppfattningen i denna fråga –och ett lika tydligt exempel på det nära sambandet med Israels säkerhet – var en uppsats från 1996 med titeln A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm (En fullständig brytning: En ny strategi för att säkra riket). Uppsatsen publicerades av en israelisk tankesmedja, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier. I den studiegrupp som skrev uppsatsen ingick män som sedan skulle få ett starkt inflytande över Bush den yngres krigspolitik i Mellanöstern – Richard Perle, Douglas Feith och David Wurmser. Perle angavs som studiegruppens ledare. (29)

Det ”rike” som studiegruppen ville säkra var Israels. Syftet med uppsatsen var att utrusta den tillträdande israeliska likudgeringen under Benjamin Netanyahu med en politisk vägledning. I uppsatsen sades bland annat att Netanyahu borde ”fullständigt bryta” med den fredsprocess som inletts efter slutandet av Oslo-fördragen och åter hävda Israels anspråk på Västbanken och Gaza. Den framlade en plan enligt vilken Israel skulle ”forma sin strategiska miljö” genom att först avlägsna Saddam Hussein och upprätta en hashemitisk monarki i Bagdad. I uppsatsen hävdades att Israel genom att störta Saddam Hussein skulle uppnå en bättre strategisk position för att angripa sina farligare fiender. Kort sagt: undanröjandet av Saddam Hussein skulle vara första steget mot att omvandla hela Mellanöstern till Israels fromma: ”Israel kan forma sin strategiska miljö i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, inringa och rent av tränga undan Syrien. Denna strävan kan fokuseras på avlägsnandet av Saddam Hussein från makten i Irak –i sig ett viktigt israeliskt strategiskt mål – som ett medel för att stäcka Syrien i dess regionala ambitioner.” (30)

Till att motverka en sådan försvagande kritik av Israels politik från amerikansk sida som förekom under Israels invasion av Libanon 1982 rådde uppsatsens författare Netanyahu att framställa de israeliska aktionerna ”i ordalag som är välbekanta för amerikanerna, genom att anknyta till frågor som amerikanska administrationer drivit under det kalla kriget och som låter sig väl tillämpas på Israel.” Till exempel sades i rapporten att ”Mr Netanyahu kan framhålla sin önskan att samarbeta närmare med Förenta staterna om missilförsvar för att undanröja sådant utpressningshot som också en svag och avlägsen krigsmakt utgör mot de båda staterna. Ett dylikt samarbete om missilförsvar skulle icke endast motverka ett påtagligt fysiskt hot mot Israels överlevnad utan också bredda Israels stöd hos många ledamöter av Förenta staternas kongress vilka kanske vet mycket litet om Israel men är starkt engagerade i missilförsvaret.” (31)

I uppsatsen hävdades att Israel skulle kunna vinna amerikanskt stöd också genom att vädja till västerländska ideal. Netanyahu-regeringen borde ”främja västerländska värden och traditioner. Ett dylikt handlande … skulle välkomnas i Förenta staterna.” Appellerandet till amerikanska värden fick ett stort utrymme i uppsatsens beskrivning av Libanon: ” En effektiv insats, som amerikaner kan ha förståelse för, vore om Israel tog det strategiska initiativet utmed sin nordgräns genom att angripa Hizbollah, Syrien och Iran, såsom varande de viktigaste agenterna för aggressionen i Libanon.” Kort sagt såg uppsatsens författare moraliska värden huvudsakligen från nyttosynpunkt. Vädjandet till moraliska värden var för amerikanskt bruk. Det var ett medel för att få amerikanskt stöd till en politik som främjade israeliska nationella intressen. (32)

Underrättelseexperten James Bamford träffade kärnan i de israeliska manipulationerna:

”För att få den amerikanska regeringens och allmänhetens stöd skulle man använda en falsk förevändning som grunden till den första invasionen.

Feith, Perle och Wurmser rekommenderade att Israel återigen invaderade Libanon med flyganfall. Men denna gång borde man enligt deras förslag tillgripa en förevändning för att motverka möjliga fientliga reaktioner från den amerikanska regeringens och allmänhetens sida. Man borde hävda att invasionens syfte var att göra slut på den infrastruktur för narkotikahandel och sedelförfalskning som fanns i Syrien. Detta var åtgärder som knappast intresserade Israel men som, påstod uppsatsens författare, kunde väcka Amerikas sympati.

Ett annat sätt att vinna Amerikas stöd för ett preventivkrig mot Syrien var enligt uppsatsens författare att rikta uppmärksamheten på landets program för massförstörelsevapen. Då skulle man kunna hävda att Israels krig egentligen syftade till att skyda amerikaner för narkotika, förfalskade sedlar och massförstörelsevapen – kärn-, kemiska och biologiska vapen.” (33)

Likväl var det israeliska militära aktioner, som de neokonservativa författarna av uppsatsen Clean Break uppmanade till. Det bör framhållas att samma män – Feith, Wurmser och Perle – som gav den israeliska regeringen råd i frågor om nationell säkerhet, senare skulle ge också Bush den yngres administration rådet att fullfölja praktiskt taget samma politik rörande Mellanöstern, men denna gång med insats av amerikanska militära förband. Som den politiske kommentatorn William James Martin skarpsinnigt iakttog om Clean Break: ”Detta dokument är anmärkningsvärt för sin blotta existens, ty det utgör ett politiskt manifest för den israeliska regeringen författat av medlemmar av den nuvarande amerikanska regeringen.” (34) Martin påpekade vidare att likheten mellan vad detta dokument rekommenderade för Israel och vad den neokonservativt inspirerade Bushpolitiken, som föregivet var avsedd att främja amerikanska intressen, var än mer anmärkningsvärd:

”Det är häpnadsväckande hur mycket av detta program, som dock skrevs för den israeliska regeringen Netanyahu år 1996, redan har genomförts, men inte av Israels regering utan av Bushadministrationen. Störtandet av Saddam Hussein i Irak, Arafats tvååriga husarrest och försöket att odla fram ett nytt palestinskt ledarskap, Sharons fullständiga förkastande av land-mot-fred-överenskommelsen rörande Golanhöjderna, med litet amerikanskt knorrande, och bombningarna i ”det egentliga Syrien” med den enda reaktionen från Bush att ”Israel har rätt att försvara sig.” (35)

De dramatiska likheterna mellan det scenario Clean Break målar och Bush den yngres mellanösternpolitik framträder icke endast i resultaten utan även i händelsernas tidsföljd. Anmärkningsvärt är att uppsatsen Clean Break ansåg att avlägsnandet av Saddam Hussein var nyckeln till försvagandet av Israels övriga fiender och att Förenta staterna efter att ha störtat Saddam Hussein faktiskt snart hotade Iran och Syrien och började tala om att omstrukturera hela Mellanöstern. (36) Uppenbar är även en likhet mellan det faktiska händelserna och Yinons förslag från år 1982, vilket även det såg regimbyte i Irak som en första åtgärd för att destabilisera Israels fiender.

För att upprepa kärnpunkten i föreliggande uppsats: visionen om ”regimbyte” i Mellanöstern genom militär aktion utifrån uppstod i Israel, och dess enda syfte var att främja Israels strategiska intressen. Denna vision hade inget att göra med projektet att ge muslimerna ”demokrati”. Den hade inget att göra med något terroristhot mot Förenta staterna. Dessa senare tillkomna argument bakades in idén om regimbyte i samband med att Förenta staterna från Israel övertog rollen av främsta militära aktör. Men den israeliska regeringen skulle fortsätta att vara den främsta tillskyndaren av militär aktion i regionen, också då det ögonskenliga rättfärdigandet för aktion förändrades. Sharonregeringen har förordat amerikanska anfall på Irak och har förkunnat nödvändigheten av slag mot Iran.

Det vill synas som om för Ariel Sharon under Bush den yngres ämbetsinnehav de strategiska fördelar som skulle tillfalla Israel av en dylik militär omstrukturering av Mellanöstern vore desamma som likudanhängarna sökte på 1980-talet. Men till skillnad från Begins misslyckade infall i Libanon 1982 har Bush den yngres krigsansträngning icke endast byggt på Förenta staternas betydligt större styrka utan också klätts i ”demokratins” och det amerikanska nationella intressets dubbla mantel, som effektivt dolt det verkliga syftet: det israeliska herraväldet. Detta bidrar till att förklara den mycket större framgång som skördats genom detta ingripande, som inte kostat Israel något.

Däremot har det kostat Förenta staterna mycket. Förenta staterna har fläckat sitt internationella anseende genom sin militära aggression i motsättning till rådande internationella normer. Förenta staterna har också fått betala dyrt i blod och pengar, eller snarare har det amerikanska folket fått betala detta. Och Förenta staterna har gjort sig självt och det amerikanska folket till en av de främsta måltavlorna för internationell terrorism. Kort sagt kan de fördelar Förenta staterna vunnit på sitt äventyr i Mellanöstern starkt ifrågasättas. Detta kan man emellertid lätt förstå, om man inser att den politik Bush den yngres administration drivit inte utformats för att befordra Förenta staternas intressen utan för att främja Israels intressen, såsom dessa uppfattats av den israeliska högern.

 

 

Den 24 april 2005

Engelska originalets titel: A closer look: The Israeli origins of Bush II’s war

© 2005 WTM Enterprises. Alla rättigheter förbehållna.

Andra uppsatser av dr Sniegoski kan läsas på hemsidan www.thornwalker.com

Översättning av Lars Adelskogh.

 

Noter:

(1) Tom Segev, One Palestine, Complete: Jews and Arabs under the British Mandate (New York, Metropolitan Books, 2000), ss. 404–405. En redogörelse för den sionistiska fördrivningstankens historia lämnar Nur Masalha, Expulsion of the Palestinians: The Concept of ”Transfer” in Zionist Political Thought, 1882–1948 (Washington, Institute of Palestine Studies 1992).

(2) Citerat i Norman Finkelstein, ”Part I – An introduction to the Israel-Palestine conflict”, From Occupied Palestine, september 2002.

(3) Finkelstein.

(4) Saleh Abdel-Jawwad, ”Israel: the ultimate winner”, al-Ahram Weekly Online (nr 634, 17–23 april 2003.

(5) Abdel-Jawwad.

(6) Ilan Peleg, Begin’s Foreign Policy, 1977–1983 (New York: Greenwood Press, 1987), s. 47.

(7) Peleg, s. 181.

(8) Peleg, s. 5.

(9) Peleg, ss. 51–93.

(10) Peleg, ss. 95–142 och Yoram Peri, ”Coexistence or Hegemony? Shifts in the Israeli Security Concept”, i The Roots of Begin’s Success, red. av Dan Caspi, Abraham Diskin och Emmanuel Gutman (London: Croom Helm Ltd), s. 204.

(11) Peleg, s. 184.

(12) Israel Shahak, övers. och red., The Zionist Plan for the Middle East, a translation of Oded Yinon, ”A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties” (Belmonst Mass.: Association of Arab American University Graduates, 1982).

(13) Shahak.

(14) Seymour M. Hersh, ”Plan B: As June 30th approaches, Israel looks to the Kurds”, New Yorker, 30 juni 2004.

(15) Hersh.

(16) Hersh.

(17) Noam Chomsky, Fateful Triangle: The United States, Israel and the Palestinians, updated edition (Cambridge, Mass.: South End Press 1999), s. 457.

(18) Yoram Peri, ”From coexistence to hegemony”, Davar, 1 oktober 1982, dryftad i Chomsky, s. 462.

(19) Peri, ”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 462.

(20) Chomsky, s. 455.

(21) Peri,”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 463.

(22) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, ss. 210–211.

(23) Peleg, ss. 143–178.

(24) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, s. 211.

(25) Yehoshafat Harkabi, Israels Fateful Hour (New York: Harper and Row 1988), ss. 57–58.

(26) Harkabi, s. 97.

(27) Citerad i Elizabeth Drew, ”The Neocons in Power”, New York Review of Books, 12 juni 2003.

(28) Stephen J. Sniegoski, ”Gulf War 1991: Prefiguration and prelude to the 2003 Iraq debacle”. The Last Ditch, 18 och 24 februari och 8 mars 2005.

(29) Institutet för avancerade strategiska och politiska studier, studiegrupp för en ny israelisk strategi mot 2000, A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm 1996. Andra som ingick i studiegruppen var James Colbert (Judiska institutet för nationella säkerhetsfrågor), Charles Fairbanks jr (Johns-Hopkins-universitetet), Robert Loewenberg (president, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier), Jonathan Torop (Washingtoninstitutet för mellanösternpolitik) och Meyrav Wurmser (Johns-Hopkins-universitetet).

(30) ”A Clean Break” och Institutet för forskning om mellanösternpolitik, ”Clean Break or Dirty War? Israel’s Foreign Policy Directive to the United States”.

(31) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”

(32) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”

(33) James Bamford, A Pretext for War: 9/11, Iraq, and the Abuse of America’s Intelligence Agencies (New York: Doubleday 2004), ss. 262–263.

(34) William James Martin, ”A Clean Break with the Road Map”, CounterPunch, 14–15 februari 2004.

(35) Martin.

(36) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”

 


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk