"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME


Peter Englund - Historiker som berättar historier?
(del 1 av 2)


I förra numret av Radio Islam började vi bemöta den svenske historikern och succéförfattaren Peter Englund och hans uppsats "Belzec, Polen - Tisdagen den 18 augusti 1942", först publicerad i juden Göran Rosenbergs tidskrift "Moderna Tider" juni/juli-numret 1992 och sedan även publicerad i boken "Det Eviga Hatet", utgiven av den judiska Svenska Kommittén mot Antisemitism, på det likaledes judiska bokförlaget Bonniers.

I "Det Eviga Hatet" sällar sig Peter Englund till kända sionister som Per Ahlmark, Georg Klein, Per Wästberg, Agneta Pleijel och Jackie Jakubowski som också bidragit med artiklar i boken, en bok som i huvudsak riktar sig mot just Radio Islam. Peter Englunds del i det hela är att försöka kontra revisionisternas argument ifall de olyckligtvis skulle ha fått fotfäste i någon stackars fritänkares hjärna. Englund tror sig kunna lyckas med detta utan att ens redovisa revisionisternas främsta argument mot den gängse historieskrivningen. Han drar sig inte för att förvränga innehållet i nyckeldokument, manipulera vittnesmål, göra förrädiska utelämningar och t.o.m. servera rena lögner.

Tydligen tror Englund att det räcker med att folk hör hans namn för att de skall falla in i en trance av mållös beundran över detta snille, som sionist-organen som Expressen och DN så mycket omhuldat den sista tiden. Den som vet bättre låter sig dock inte duperas av "historikerns" glans utan dyker istället ner i det historiska källmaterialet.

Hans uppsats "Belzec..." behandlar vad som skall ha skett i ett specifikt "förintelse"-läger - Belzec - i östra Polen, enligt Englund "en fabrik för ihjälgasning av polska judar" där 600 000 skall ha dödats enligt den gängse historieskrivningen av den judiska versionen av 2:a världskriget. Vi kommer här ej att få plats med en komplett genomgång av den 31 sidor långa uppsatsen (inklusive kartor, källförteckning) utan begränsar oss till några punkter av särskild vikt för att sedan fortsätta genomgången i nästa nummer.

Till att börja med kan man notera att trots att Englund i uppsatsen gör påståenden som att "i princip all officiell dokumentation om Belzec förintades under de tyska mörkläggnings operationer som inleddes 1943", "lägret revs", "resterna fördes bort" och även erkänner att han är helt "beroende av vittnesmål från ögonvittnen", tycker han sig kunna göra en "rekonstruktion av vad som hände i Belzec den här augustidagen" (d.v.s. 18 augusti 1942). Englund gör sedan en ytterst detaljerad redogörelse på drygt 16 sidor med hjälp av sina "ögonvittneskildringar" av vad som skall ha skett i Belzec denna dag för 52 år sedan. Det judiska standardverket "Encyclopaedia Judaica", från 1971, har däremot en helt annan uppfattning om vad som kan sägas om Belzec-lägret:

"The absence of survivors and the paucity of German documents referring to Belzec make a detailed history of the camp impossible."

Detta har dock inte lagt hinder i vägen för Englund att försöka inbilla folk att han minsann kan göra en detaljredogörelse av dessa påstådda händelser.

Sedan följer Englunds redogörelse, till övervägande del baserad på den tyske SS-officeren Kurt Gersteins uppmärksammade "bekännelse". Gerstein skall under en dag ha besökt Belzec, och strax efter kriget, i allierad fångenskap, lämnat en berättelse om sina upplevelser där som i dags dato finns i inte mindre än sex olika versioner, som på många relevanta punkter skiljer sig åtskilligt. Strax efter att "bekännelsen" nedtecknats skall denne mystiske Gerstein ha tagit sitt liv. Till det intressanta hör att Gersteins berättelse, som vi kommer att återkomma till senare, uteslutande talar om att judarna i Belzec blev avrättade i gaskammare med dieselavgaser från en gammal dieselmotor. Det är också den version som numera gäller för Belzec.

Vad Englund dock bekvämt utelämnar är att under kriget, och även efter kriget, under de infama Nürnbergrättegångarna som segrarmakterna satte upp mot de besegrade tyskarna, nämndes det ingenting om dieselavgas-kammare i Belzec. Tyskarna skulle istället ha massmördat judarna där med elektricitet i enorma elektriska bad!

Den 19:e februari 1946 kunde man höra den sovjetiske åklagaren Smirnov inför Nürnbergrättegångarna säga följande om lägret Belzec, återgivet i de engelska rättegångsprotokollen, IMT, blå serien, Vol. VII, sida 576-577:

"...it was in 1942 that the special electrical appliances were built in for massextermination of people. Under the pretext that the people were being led to the bath-house, the doomed were undressed and then driven to the building where the floor was electrified in a special way; where they were killed."

Den 12:e februari 1944 publicerade The New York Times en artikel om "utrotningsfabriken" i "Beljec" baserad på s.k. "ögonvittnesskildringar", i detta fall från "en ung polsk jude":

"The Jews were forced naked on to a metallic platform operated like a hydraulic elevator, which lowered them into a huge vat filled with water to the victims necks, he declared. They were electrocuted by current through the water. The elevator then lifted the bodies to a crematorium above, the youth said. The source of this narrative is "individuals who escaped after actually being taken inside the factory"."

I Stefan Szendes bok "Den siste juden från Polen" utgiven på Albert Bonniers förlag 1944, på sidorna 298-299, ges en ännu mer fantasifull berättelse om "människokvarnen" och "likfabriken" Belzec. I detta fall är berättelsen baserad på "ögonvittnesskildringar" från "två judar som bistått dessa ohyggligheter" och som sedan lyckats fly därifrån och berättat vad de skall ha sett där:

"De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. (...) De fördes in i stora hallar vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, var helt i metall och hade golv, som kunde sänkas ned. Genom en sinnrik mekanism sänktes så golven med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.

Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.

Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriks skorstenar.

Proceduren var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod nästa tåg och väntade. (...) Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massdödandets problem."

Stefan Szendes bok blev en bästsäljare. 1945 gavs den ut på engelska med titelns "The Promise that Hitler kept". Szende själv tillhörde den politiska eliten, sedan länge en god vän till den tyska socialdemokraten Willy Brandt.

Ingenstans i sin uppsats nämner Englund de på den tiden etablerade historierna om de elektriska baden i Belzec, lögner som Nürnbergrättegångarna hjälpte till att underblåsa. Gersteins "vittnesmål" om dieselavgas-kammare fanns tillgängligt under rättegångarna, men användes aldrig av åklagarna.

För att sedan återgå till fallet Kurt Gerstein, Englunds huvudvittne. Revisionisterna har skrivit åtskilligt om denna nyckelperson i förintelsebluffen och hans "bekännelse". Främst den italienske revisionisten Carlo Mattognos utförliga analys "Il Rapporto Gerstein - Anatomia di un falso" och den franske revisionisten Henri Roques doktorsavhandling som även finns på engelska med titelns "The "Confessions" of Kurt Gerstein". Där demoleras SS-officerens påstådda "bekännelse" så grundligt att t.o.m. den världsberömde brittiske historikern Hugh Trevor-Roper (i ett brev till Roques där Trevor-Roper uttrycker sin indignation över att Roques berövats sin doktorstitel efter sionistiska påtryckningar på den franske utbildnings-ministern), skriver att doktorsavhandlingen är ett "entirely legitimate, scholarly and responsible work of Quellenkritik". Trevor-Roper skriver vidare att Roques arbete visat på orimligheterna i Gersteins "bekännelse" och att den nu inte längre kan användas av historikerna som bevis för "förintelsen".

Detta hindrar dock inte Englund från att använda den som sitt huvudbevis, nu när han skall göra pigtjänst åt sionisterna.

Den enda av Gersteins orimligheter som Englund känner sig nödgad att ta upp, är också en av de mest anmärkningsvärda. Det är SS-officerens påstående att 700-800 judar trycktes in i varje gaskammare i Belzec, vilka mätte 5 x 5 meter, d.v.s. 25 m2 per gaskammare, vilket ger mellan 28-32 människor/m2! Höjden i gaskamrarna var enligt Gerstein 1,90 meter.

Om detta skriver Englund på sida 101 i boken:

"Så till exempel har han [Faurisson] tagit fasta på vissa problem i Obersturmführer Kurt Gersteins återgivning av lägret (framför allt då hans orimliga påstående att det gick uppemot 800 personer i en 25 kvadratmeter stor gaskammare). Hans bekännelser sägs av Faurisson därigenom vara "oacceptabla", vilket får honom att dra den vidare slutsatsen att det som han skriver aldrig har skett. Utifrån ett källkritiskt sätt att se är detta givetvis nonsens."

Senare på sida 119 går Englund in mer på detalj hur gasningarna skall ha gått till:

"I husets sex kamrar fanns nu sammanlagt mellan 700 och 800 människor, ungefär sex per kvadratmeter. De stod på varandras fötter."

För att förklara denna plötsliga omräkning på antalet offer i gaskamrarna från absurda 28-32/m2 till mer rimliga 6/m2 bifogar Englund en not, nummer 55, som sedan redovisas på sidan 128. Där står följande förklaring:

"I Gersteins berättelse sägs att det var 700-800 personer på 25 kvadratmeter, d.v.s. över 30 personer på en kvadratmeter, en orimlighet som sannolikt är att se som ett tankefel. Allt talar dock för att siffran 700-800 personer gäller byggnaden totalt. Siffran bekräftas nämligen av Reder (Reder op. cit s 415 f), vilket visar att den inte är gripen ur luften."

Englund talar om "tankefel" från Gersteins sida. Hur kommer det sig då att denne tyske ingenjör begår detta fantastiska "tankefel" två gånger? För det är så många gånger som Gerstein, i sin berättelse om gasningen i Belzec upprepar detta "tankefel".

Första gången skriver Gerstein:

"Människorna står på varandras fötter 700-800 på 25 kvadratmeter, på 45 kubik meter."

Några rader senare i sin text upprepar Gerstein påståendet och skriver:

"Tills dess står människorna kvar levande i dessa fyra kamrar, 4 gånger 750 personer på 4 gånger 45 kubik meter."

(Enligt Gerstein skall offren alltså fortfarande levt efter 2 timmar och 49 minuters väntan i denna omöjliga trängsel, vilket ger en liten vink om sanningshalten i hans historia.)

Alltså är det inte, som Englund falskeligen påstår, frågan om ett "tankefel" från Gersteins sida, utan han menar verkligen det han skriver. Dessutom styrks det av att han t.o.m. har räknat ut volymen i gaskammaren till 45 m3.

Det bör dessutom nämnas att i en annan av de sex versionerna av Gersteins berättelse går denne så långt att han räknar ut den sammanlagda vikten av alla offren i gaskammaren. Detta kan man läsa i den version som Henri Roques kallar för T Va, daterad 6:e maj 1945 och som finns hos Organisationen för Undersökningar om Krigsförbrytelser, hos Direktoratet för Militär Rätt i Paris:

"De står på varandras fötter. Från 700-800 människor på 25 m2, på 45 m3. Jag upprepar, mer än hälften är barn, maximal medelvikt 30 kg. Specifika graviteten är 1, således 25 250 kg människor i gaskammaren. Wirth har rätt, med SS hjälp, kan man pressa in 750 människor på 45 m3 och SS hjälper till med sina piskor och tränger in så många som fysiskt möjligt."

Så mycket för det Englund bekvämt avfärdar som ett "tankefel".

Notera även att Gerstein uttryckligen säger att bara fyra av de totalt sex gaskamrarna användes, ändå förvränger Englund det till att alla sex skulle ha använts vid det tillfället (se tidigare citat från sidan 119).

Bedrägeri nummer två är att Englund i sin not Nr 55 nämner det påstådda judiska vittnet från lägret, Rudolf Reder, och antyder att denne skulle vittna om att de 700-800 offren var fördelade på alla sex gaskamrarna i byggnaden, vilket Englund då tar som fog för att hävda sina 6 människor per kvadratmeter (se ovan). Revisionisten Carlo Mattogno har mycket belysande visat hur Reders berättelse är ett plagiat av Gersteins, i vissa fall är hela meningar i det närmaste kopierade. När det kommer till Belzecs gaskammare är dock Rudolf Reder steget värre än Gerstein. Han påstår nämligen också att det gick in 750 människor i varje gaskammare, men han anger mått som ger en yta på bara 16 m2 per kammare! D.v.s. "vittnet" Reder påstår att över 46 människor per kvadratmeter trängdes i gaskammaren - vilket Englund, för sina läsare som inte har tillgång till originaldokumenten, förvanskar till 6 människor per kvadratmeter.

Sanningen är alltså den rakt motsatta mot vad Englund påstår! Vem som helt som studerar orginaldokumenten och sedan jämför vad som där står, svart på vitt, med Englunds uttolkningar, kommer att se hur mycket denne historikers "dokumentanalyser" är värda - det rör sig här om rena förvanskningar.

Englund hejdar sig dock inte vid detta. Han går så långt att han publicerar stora utdrag av Gersteins berättelse just kring självaste gasningen. Men för att slippa publicera de för Englund så komprometterande meningarna där Gerstein visar att hans 700-800 personer på 25 m2 ingalunda är ett "tankefel", tar Englund helt enkelt ut dem ur citatet!

Den första meningen som börjar med "Människorna står på..." (se ovan) undviker han genom att börja citera sex meningar senare från Gersteins "bekännelse". Den andra meningen som börjar med "Tills dess står människorna..." (se ovan) ger dock Englund lite mer problem eftersom den dyker upp mitt i det mest intressanta stycket i hela Gersteins berättelse där just gasningen och offrens utdragna lidande beskrivs (de tekniskt fulländade nazisterna får ju inte igång sin gamla dieselmotor och offren väntar enligt Gersteins berättelse, hoptryckta som sardiner i 2 timmar och 49 minuter på att dödsmotorn skall starta).

För att klara sig ifrån denna knipa, Englund vill för allt i världen citera just detta famösa stycke, men utan att ta med den farliga meningen, lämnar han helt sonika ett gap i citatet och skriver istället "..." där meningen där Gerstein återupprepar sitt "tankefel" egentligen borde stå!

Så här ser det ut om man tittar på den relevanta delen av citatet så som Englund presenterat det på sida 120 i sin uppsats:

"Efter 2 timmar, 49 minuter - stoppuret har registrerat allt noga - startar dieseln... Ytterligare 25 minuter förflyter."

Detta till skillnad från den fullständiga orginalversionen där det står:

"Efter 2 timmar, 49 minuter - stoppuret har registrerat allt noga - startar dieseln. Till dess står människorna kvar levande i dessa fyra kamrar, 4 gånger 750 människor 4 gånger 45 kubik meter. Ytterligare 25 minuter förflyter."

Englund förutsätter alltså helt fräckt att ingen kommer att kontrollera ursprungskällorna. Han vet också att han har det sionistiska etablissemanget bakom ryggen, därför tror han sig inte behöva frukta den som upptäckt hans knep.

Det intressanta är att Englund inte är ensam om att manipulera Gersteins berättelse när de mer pikanta delarna dyker upp. Den kände judiske "förintelse"-författaren Leon Poliakov gör liknande när han skall citera Gerstein i sin bok "Bréviare de la Haine". Han byter helt enkelt ut de 25 m2 i Gersteins berättelse mot 93 m2, och de två gånger "45 m3" nämns utelämnar han helt (se sida 223 i 1951, 1960 och 1979 års utgåvor)!

En annan judisk författare, Robert Neumann, behåller i sin bok "Hitler: Aufstieg und Untergang des Dritten Reiches" det riktiga antalet kvadrat och kubikmetrar när han publicerar Gersteins berättelse, men ändrar istället antalet människor i gaskammaren från Gersteins "700-800" till "170-180", och upprepar sedan diskrepansen i den andra meningen där han på samma sätt förvanskar Gersteins originaltext och istället skriver "Människorna lever... fyra gånger 175 personer på fyra gånger 45 m3"!

Som tidigare sagt så finns även andra "pikanta" inslag i Gersteins berättelse. Denne tyske ingenjör beskriver exempelvis hur det vid Belzec tornar upp sig ett berg av skor beslagtagna från de i lägret mördade judarna. Det intressanta är att höjden på detta skoberg enligt Gerstein skall ha varit 35-40 meter (denna höjd anges i 5 av 6 versioner av hans berättelse, version T III anger "bara" en höjd på 25 meter)! 35-40 meter skulle motsvara en 10-12 våningars byggnad, alltså ett fullständigt otroligt påstående. Englund är också medveten om detta och för att slippa skriva ner Gersteins exakta höjdangivelse på detta berg skriver han istället på sid 118 i boken "ett jättelikt berg av kläder". Ordet "jättelikt" används här för att kamouflera de ofattbara höjder det i själva verket är frågan om.

Vidare påstår Kurt Gerstein att "enbart i Auschwitz har miljoner barn mördats genom att man hållit en blåsyre indränkt trasa under näsan på dem". Ett fullkomligt fantastiskt påstående som inte ens de ivrigaste "förintelse"-propagandisterna vågat använda sig av även om det nog låter som något som skulle falla dem i smaken. (Om de under år kunde hävda att tyskarna gjorde tvål av folk som de sedan tvättade sig med, varför skulle de då inte kunna påstå att tyskarna även mördade miljoner barn på ovannämnda bestialiska sätt, kan man fråga sig.)

Gerstein hävdar också i sin berättelse att bara i de två "förintelse"- lägren Belzec och Treblinka skulle ha mördats hela 25 miljoner människor, en fullständigt löjeväckande hög siffra. Läser man däremot Gersteins "bekännelse" ser man att det är hans fasta övertygelse att denna siffra är den korrekta för dessa bägge läger. För det första kan det nämnas att den gängse historieskrivningen anger c:a 600 000 döda i Belzec respektive 800 000 i Treblinka. För det andra skall dessa läger ha varit mycket små till ytan, Belzec t.ex. (som inte finns kvar längre) skall ha mätt bara 280 x 250 meter, det är alltså inte frågan om några Auschwitz-liknande anläggningar.

Man skulle kunna skriva åtskilligt mer om detta "huvudvittne" till "förintelsen", men vi har ej plats här att redogöra för alla detaljer. För den intresserade rekommenderar vi att beställa Henri Roques doktorsavhandling "The Confessions of Kurt Gerstein". Enklast beställes den från:

Institute of Historical Review
P.O Box 2739
Newport Beach
CA 92 659 California - USA

I avhandlingen återges alla sex versionerna av Gersteins "bekännelse" i sin helhet plus tidigare icke publicerade dokument som sprider nytt ljus på denna sällsamma historia. Roques genomför också en strålande analys av materialet, en analys som fått det sionistiska etablissemanget, särskilt i Frankrike, att skälva, eftersom de alltid fruktat den oberoende vetenskapliga forskningen.

Dessutom kan en ljudkassett med den franske professorn Robert Faurissons bemötande av Englunds artikel - "Faurisson about Peter Englund" - beställas via Radio Islam.

Vi rekommenderar även våra läsare att själva läsa Englunds uppsats. Boken den är publicerad i, "Det Eviga Hatet", finns på de flesta bibliotek - det har sionistmaffian minsann sett till. Vi kommer även i framtida artiklar behandla aspekter av Englunds uppsats och hoppas ni ser till att vidden av bedrägeriet kommer allmänheten till del.

Detta var den första uppsatsen om Peter Englunds historiebedrägerier. Vi kommer att återkomma till honom i senare nummer.

 


Historieförfalskare även nyhetsförfalskare?
Det är inte bara när det gäller "förintelsen" som Peter Englund är ute och irrar. I DN, 19/6-1994, kan vi även läsa om de falskheter han spritt i sin rapportering från Bosnien. Där står bl.a. att läsa:
" ´Bon-bon´, säger barnen i Bosnien till alla utlänningar de möter, berättar en kollega som just återvänt från kriget. Var man än går ekar det av "bon-bon, bon-bon", men det finns inga gränser för hur mycket godis som ska pytsas ut för att ungarna ska försvinna."

Englunds version av det hela blir dock annorlunda. I Expressen (12/5-1994) finns det en bild av en liten pojke, under denna bild har Englund skrivit:

" 'Bom, bom', sa han. Det fanns gott om landminor där."


Peter Englund - Historiker som berättar historier?
(del 2 av 2)


I detta nummer av Radio Islam går vi vidare i vår revisionistiska analys av den uppburne svenske "historikern" Peter Englunds antirevisionistiska artikel "Belzec, Polen - Tisdagen den 18 augusti 1942". Som vi nämnde publicerades denna artikel för första gången i juden Göran Rosenbergs tidning "Moderna Tider" (juni/juli 1992) för att sen återanvändas av sionisterna i deras bok "Det Eviga Hatet" från 1993. I denna bok öser Jackie Jakubowski och hans polare på Judisk Krönika sitt hat över Radio Islams lyckade informationskampanj i Sverige och söker att vinna propagandapoänger med hjälp av en Shabbez Goj (judiskt uttryck för en "nyttig idiot", d.v.s. en icke-jude som av opportunistiska skäl låter sig utnyttjas av dem), i detta fall Peter Englund.

I nummer 2 av Radio Islam gick vi igenom Englunds manipulationer av SS-officeren Kurt Gersteins "bekännelse" - en av hörnstenarna i den nuvarande judiska historieskrivningen om "förintelsen" - Holocaust-myten. I detta nummer tänker vi spinna vidare på ett tema som vi påbörjade i vårt första nummer. Det handlar om de föregivna massgasningarna av judar i nazistiska koncentrationsläger i väster. D.v.s. läger som Dachau, Bergen-Belsen, Mauthausen, Buchenwald, Oranienburg, Sachsenhausen och Ravensbrück som låg inne i självaste Tredje Riket, det nuvarande Tyskland-Österrike. Det gäller alltså inte de östra koncentrationslägren som Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Belzec, Chelmno och Majdanek som låg i Polen och som idag utmålas som de dödscentra där massgasningar av judar skall ha ägt rum. (De östra lägren var enligt propagandisternas nuvarande mening de enda "förintelselägren" där tyskarna inte bara internerade judarna utan även lät massmörda dem.)

Det intressanta är att allt detta är en myt med pinsamma modifikationer. Vill man hitta bra exempel på falska vittnesmål från s.k. "överlevande" och framtvingade "bekännelser" från nazistiska officerare som i slutändan leder till myter om fiktiva, uppdiktade, gaskammare, ja då skall man undersöka historien om de västliga lägrens gaskammare närmare.

Englund behandlar denna centrala fråga mycket svepande i sin artikel, men hävdar dock självsäkert följande i "Det Eviga Hatet":

"Så till exempel vet gemene man i regel inte att skilja på de olika typer av läger som den nazistiska polisstaten skapade och att gaskammare bara fanns i några få läger i Polen, där de mest aktiva massavlivningarna ägde rum. Så kan "revisionisterna" ta billiga poäng på att till exempel påpeka att det minsann inte fanns några gaskammare i Dachau eller Bergen-Belsen eller Mauthausen, något som historiker av facket heller aldrig påstått."

Eftersom de flesta människor tror att herr Englund är en hyvens man som tyr sig till de historiska grundkällorna, ifrågasätter de självklart inte vad han påstår, och det är just detta han medvetet söker rida på. Englund säger här rakt ut att ingen "historiker av facket" har påstått att det skulle ha funnits gaskammare i de västra lägren som Dachau, Bergen-Belsen och Mauthausen.

Men vad säger han då om att det i, en uppburen bok som "Nya Tidens Världshistoria" av R.R. Palmer utgiven på svenska 1959 under redaktionell ledning av historieprofessorn Thorvald Höijer på Stockholms Universitet, skrivs om "koncentrationsläger, som förvandlade till massutrotningscentra med gaskamrar och krematorieugnar i Majdanek, Treblinka, Dachau, Buchenwald, Auschwitz och annorstädes..."?

Och det vore spännande om man kunde få en kommentar från denne "historiker" om det faktum att självaste Nürnberg-rättegången som de segrande allierade satte upp mot de besegrade tyskarna åren efter kriget, faktiskt fastställde att gasningar ägt rum i de tyska och österrikiska lägren!

Den 20:e juli 1946 anklagade den brittiske chefsåklagaren inför Nürnberg-domstolen, Sir Hartley Shawcross, tyskarna för att ha mördat mer än sex miljoner judar "i gaskamrarna och ugnarna i Auschwitz, Dachau, Treblinka, Buchenwald, Mauthausen och Oranienburg". (Se Nürnberg-rättegångens protokoll; IMT, Volym XIX, sida 434)

Inte nog med detta. Strax efter det att Dachau-lägret befriades av amerikanska trupper våren 1945 lät den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhower tillsätta en speciell undersökningskommission bestående av amerikanska kongressmän för att undersöka påstådda tyska krigsförbrytelser. Deras "undersökningar" kom fram till att tusentals människor faktiskt skulle ha mördats med gas i en gaskammare i Dachau. Dessa slutsatser sammanfattades i ett dokument, L-159, som sedan användes som "bevis" mot tyskarna av Nürnberg-rättegången för gasningar i Dachau. I dokumentet stod det bl.a. att läsa:

"En framstående egenskap för Dachau-lägret var gaskammaren för avrättning av fångar och de till en viss del fulländade anläggningarna för avrättning via arkebusering.

Gaskammaren var lokaliserad i mitten av ett stort rum i krematorie-byggnaden. Den var byggd i betong. Dess dimensioner var mellan 20 gånger 20 fot, och taket hade en höjd av ungefär 10 fot! På två motsatta väggar av gaskammaren fanns det lufttäta dörrar genom vilka man kunde föra in de dömda fångarna för avrättningen, och sedan avlägsna dem. Tillförseln av gas till kammaren kontrollerades med hjälp av två ventiler på en av väggarnas utsida, och under ventilerna fanns ett litet glastäckt kikhål varigenom operatören kunde se offren dö. Gasen fördes in i kammaren genom rör som slutade i perforerade mässingsfästen satta i taket. Kammaren hade en storlek tillräcklig för att avrätta c:a hundra människor åt gången."

(Se "Report of the Committee Requested by Dwight D. Eisenhower (...) to the Congress of the United States Relative to Atrocities and Other Conditions in Concentration Camps in Germany" från 15:e maj 1945, bokförd i Nürnbergrättegångens dokumentsamling som Exhibit USA-222, i IMT Volym XXXVII, sida 621.)

Det bör nämnas att ovanstående kommission är den enda kommission som inför Nürnbergrättegångarna ska ha "verifierat" existensen av gaskammare i något läger, oavsett om det ska ha gällt i de östliga eller västliga lägren. En enligt Englund aldrig existerande gaskammare var alltså det enda "beviset" som anfördes i Nürnberg-rättegångarna som indicie för gasningar!

Dessutom visades den 29:e november 1945 en amerikanskproducerad propagandafilm, för rättegångens deltagare, som tydligt "bevisade" existensen av en nazistisk gaskammare i det av amerikanska soldater erövrade Dachau-lägret. I filmen påstod den amerikanska speakerrösten bl.a. följande:

"Dachau - skräckfabriken...

I ordnade rader hänger kläderna som tillhört de fångar som kvävts i giftgas-kammaren. De hade övertalats till att ta av sig sina kläder under förevändningen att de skulle ta en dusch till vilken handukar och tvål tillhandahölls.

Det här är Brausebad - duschrummet - gasventilerna.

I taket - falska duschventiler.
I kontrollrummet - rören för in- och utförsel.
Tryck-knappar för att kontrollera in- och utförseln av gas.
En handreglerad ventil för att reglera trycket.
Cyanid-pulver användes för att generera den dödliga röken.
Från gaskammaren, fördes kropparna till krematoriet."

(Se filmmanuskriptet, publicerad som Nürnbergdokument PS-2430, i IMT, Vol. XXX, sid. 470.)

För att göra det än mer pinsamt för Englund kan vi nämna att det även dök upp ett "ögonvittne" inför Nürnbergrättegången, den tjeckiske läkaren och f.d. Dachau-fången Dr. Franz Blaha. Den 9:e januari 1946 vittnade han under ed inför rättegången att "många avrättningar med gas och arkebusering och injektioner ägde rum mitt i lägret". Han beskrev även hur han själv personligen närvarade vid den första gasningen i Dachaus gaskammare. Där delger han rätten följande detaljer om de gasmördade kropparnas tillstånd:

"Deras ögon var röda, och deras ansikten uppsvullna. Många fångar dödades senare på detta sätt. Efteråt fördes de till krematoriet där jag måste undersöka deras tänder efter guld."

(Se dokument PS-3249, IMT, Volym XXXII, sida 62 samt även IMT Volym V, sida 173.)

Gasningar i Mauthausenlägret i Österrike var också "bevisade" under Nürnbergrättegången. I Nürnbergdokument PS-499, från 8:e maj 1945, på sidan 2, kan man läsa följande under rubriken "Lista på Olika Metoder att Döda Fångar på i Mauthausens Koncentrationsläger":

"Gaskammare.

De sjuka, de svaga och de fångar som var oförmögna till arbete, och även de politiska fångar som skulle elimineras, gasades tid efter annan i gaskammaren.
Ända upp till 120 nakna fångar kunde tryckas in i gaskammaren, sen hälldes Zyklon B in. Det tog ofta timmar för döden att inträda. SS kunde betrakta händelseförloppet genom ett glasfönster i dörren."

Nürnbergrättegången kunde även stoltsera med en "bekännelse" av Mauthausens läger-kommendant Standartenführer Franz Ziereis. I denna "bekännelse" beskriver han bl.a. att gaskammaren i Mauthausen konstruerades på order av en viss SS-man Glücks för att han ansåg att "det var mer humant att gasa fångarna än att skjuta dem", och att gaskammaren kamouflerades som ett duschrum för att lura de dödsdömda fångarna.

Omständigheterna kring denna "bekännelse" är minst sagt tvivelaktiga. Ziereis låg svårt sårad på sin dödsbädd med kroppen genomborrad av tre amerikanska kulor. Lägret hade precis erövrats av amerikanerna och de hade skjutit honom när han sökte fly. "Bekännelsen" härstammar från ett förhör med honom som utfördes av en amerikansk general och en f.d. lägerfånge under 6-8 timmar med den döende Ziereis tills dess att han dog. Den amerikanske generalen behärskade ej det tyska språket utan hela förhöret sköttes av den f.d. lägerfången. Detta säger en hel del om trovärdigheten av denna "bekännelse". Att förhöret ändå dök upp under Nürnberg-rättegången som dokument PS-1515 med titeln "Vittnesmål från Mauthausens Koncentrationsläger Lägerkommendant SS-Översten Franz Ziereis" säger en hel del om den skenrättegång som genomfördes.

I vår egen sionistiska superpropagandist Frank Hirschfeldts TV- program "Dokument Utifrån" på TV 2 kunde man häromveckan njuta av hela tre judiska propaganda alster om nazism, judeutrotning och annat smått och gott som rikligt bjöds från den Hirschfeldtska godispåsen.

I det andra programmet i serien skulle de svenska TV-tittarna "informeras" om den påstådda judeutrotningen genom att för första gången visa dem en allierad propagandafilm, producerad strax efter kriget, som skulle "bevisa" nazisternas folkmord. Det oerhörda är att man tillstod i TV att filmen producerats av de Allierades Avdelning för Psykologisk Krigföring! Och inte nog med det. Filmen hade regisserats av juden Sidney Bernstein som var boss för avdelningen och som för att få de rätta skräckeffekterna i filmen extrainkallade Hollywood-juden Alfred Hitchcock!

I denna film från precis efter kriget kunde man bl.a. se Mauthausenlägrets "gaskamrar" och den engelska speaker-rösten berättade:

"Mauthausen - 40 000 hade dött här sedan årets början. Här rymde gaskamrarna 200 åt gången. Och krematoriet klarade av 300 om dagen - varje dag."

Det vore intressant med en kommentar från Peter Englund om detta. Efter alla dessa citat (vi skulle kunna ge hundratals - om inte tusentals, till) frågar man sig onekligen varför denne Englund så tvärt kunde påstå att "ingen historiker av facket" hävdat att det funnits gaskammare i de tyska och österrikiska lägren när vi tydligt visat att självaste Nürnbergrättegången påstått det?

Vi kommer här till frågans kärnpunkt.

Fakta är detta:
Ända från krigsslutet 1945 t.o.m. år 1960 var det från officiellt håll, d.v.s. från förintelsepropagandisternas sida ett "obestridligt faktum" att alla nazistiska koncentrationsläger var försedda med gaskammare för massutrotning av människor, såväl läger i väst (som Dachau) som läger i öst (exempelvis Auschwitz-Birkenau). Följdaktligen "bevisades" gasningar i de västra lägren på samma sätt som de i öster; genom tusentals s.k. "ögonvittnen" och även "bekännelser" från tyska militärer som skulle ha utfört dessa massmord.

Men nu kommer vi till det centrala:
År 1960 valde man från propagandisternas sida att utan någon som helst förklaring göra en helomvändning i historieskrivningen. Fr.o.m. detta år övergav man helt tesen om att det skulle ha funnits gaskammare i de västra lägren för att istället hävda att gaskamrar och judeutrotning med dem bara skulle ha skett i de östra lägren, i Polen!

Det första tecknet på denna otroliga revision var en artikel publicerad i den västtyska tidskriften "Die Zeit" den 19 augusti 1960 och skriven av den kände förintelseanhängaren Martin Broszat från Institutet för Nutidshistoria i München. Det var han som först lade om kursen till den nuvarande genom att på sida 16 i tidningen under rubriken "Inga gasningar i Dachau" skriva följande:

"Varken i Dachau eller Bergen-Belsen och inte heller i Buchenwald gasades judar och andra fångar. Gaskammaren i Dachau blev aldrig färdigställd och "satt i arbete". (...) Massutrotningen av judar med gas som påbörjades 1941/42, genomfördes på platser särskilt utvalda för ändamålet, med hjälp av installationer som var tekniskt anpassade för denna uppgift, framförallt i det ockuperade Polen (men ingenstans i Tyskland)."

Parentesen är Martin Broszats.

Efter detta första medgivande, som innebar att man indirekt erkände att man medvetet ljugit om gasningarna i de västra lägren, hakade sedan resten av förintelselobbyn på. Genom en sorts tyst överrenskommelse är det inte längre någon från "officiellt" håll som talar om gasningar i dessa läger och även självaste Simon Wiesenthal, "nazistjägaren", tillstod detta när han på sidan 5 i tidskriften "Books and Bookmen", april 1975 skrev att "det fanns inga utrotningsläger på tysk mark". Och i det utrymme i Dachau (som under årtionden utpekats som en fungerande gaskammare där tiotusentals människor skulle ha mött en kvalfull död) hänger numera en skylt med följande text på fem språk:

"GASKAMMARE - Kamouflerad som ett "duschrum" - aldrig använd som gaskammare"

Det här betyder alltså sammanfattningsvis att vi redan har falska gaskammare, d.v.s. gaskammare som haft sina "vittnen" som påstådda offer men som nu, t.o.m. från den "officiella" sidan bortreviderats. Om man känner till detta varför skall man då fortsätta att tro på gaskamrarna i de polska lägren, speciellt när Nürnberg-rättegången var betydligt mer energisk när det gällde att "bevisa" att tyskarna gasat folk i de numera bortreviderade västra lägrens gaskammare?

Känner man sedan till resultaten från de kemiska undersökningar som de senaste åren utförts i Auschwitz-Birkenaus "gaskamrar" och som alla tre visar att de cyanidrester efter Cyklon B-gasen som tyskarna skulle ha använt för gasmorden, saknas, ja, då finns det inte mycket kvar av tilltro till förintelsepropagandisternas sagor.

Detsamma gäller även för "historikern" Peter Englunds historier.



För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning



Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk